03:24:59
Familjen samlad
Sent på torsdagskvällen kom våra älskade döttrar till Isa. Det blev förstås ett väldigt kramkalas och sedan åt vi middag, en enkel pastarätt. Tjejerna var jättetrötta efter den låga resan så vi gick och lade oss.
Nästa morgon njöt vi av att ta det lugnt. Isa låg förtöjd i den nya lyxiga marinan Port Louis i St. George’s. Marinan har pool så vi började dagen med ett morgondopp där följt av en lång, lång frukost för det fanns så mycket att prata om. Sedan visade vi Linda och Jenny runt lite på marina-området och badade och solade ett par timmar. Efter lunch hoppade vi in i en av alla små bussar som oupphörligen trafikerar kustlinjen mellan den långa sandstranden Grand Anse och huvudstaden St George’s. Vi tog bussen ett par kilometer intill centrum. Eftersom det var fredag eftermiddag och dessutom fredagen innan jul så var hela staden full med glada och förväntansfulla människor. Folk var finklädda och det stack upp nyinköpta julklappar till barnen ur deras shoppingkassar. Över allt var det musik och människor skrattade och skämtade med varandra. Vi strosade runt några timmar och promenerade sedan tillbaka till Isa. Dagen avslutades på Victory Bar med pizza till middag.
Julafton lördagen den 24 december vaknade Jenny, Linda och Marie tidigt och vi smög iväg till den lilla sandstranden som finns nära marinan. Ett härligt bad i det varma havet blev en perfekt start på julen. Efter frukost packade vi för heldagsutflykt och begav oss först söderut till den långa sandstranden Grand Anse. Förmiddagen ägnades åt mer bad och sol på stranden, lek i vattnet och i sanden. Stranden är jättelång och där finns gott om plats för alla sorters aktiviteter. Vi lunchade på strandbaren Umbrella och hoppade på nytt in i en minibuss in till staden där vi bytte till en som körde oss upp i bergen. Grenada har en fantastiskt väl fungerande kollektivtrafik. Vägar och gator är smala och ofta väldigt branta så små fordon är de som kan ta sig fram. Därför har man en myriad med små bussar som kör konstant fram och tillbaka på de bestämda linjerna. Man kan hoppa på och av precis var man vill. Varje buss har en förare samt en konduktör/inkastare som uppmärksamt tittar på alla runt omkring för att se om någon vill åka med. Alla resor oavsett längd kostar ungefär tio svenska kronor per person och man behöver aldrig vänta mer än högst en halv minut för att det skall komma en buss. Se där Västtrafik, där har ni något att jobba mot!
Vi klev av uppe i bergen vid vattenfallen Annadale Falls. Fallet, för det är i huvudsak ett fall, är vackert beläget i grönska med massor av exotiska träd och buskar omkring. Fallet är cirka åtta till tio meter högt och var vid vårt besök ganska vattenrikt. Mats, Linda och Jenny kunde inte motstå att simma ut i dammen nedanför fallet och ta sig in bakom. De fick verkligen ta i för att simma mot den starka strömmen. Kul!
På julafonskvällen drack vi först lite glögg från Sverige (kall, för vi kände inte för att värma den) och sedan lagade vi färsk, marinerad tonfisk, quinoa, sallad och limeyogurtsås. Inte så likt julskinka och dopp kanske men väldigt gott. Tonfisken hade vi köpt av en sportfiskare på bryggan som dragit upp den med spö och den var så färsk man kan få.
På juldagen kastade vi loss från Port Louis Marina och styrde norrut. Vi seglade utmed Grenadas västkust i lä för sjön så länge det gick men norr om ön blev det tufft med hög, krabb sjö som Isa stampade sig fram igenom. Vi hade både ström på ett par knop och vind på 12-14 m/s emot oss så efter några timmar när Carriacou aldrig tycktes komma närmre motorseglade vi de sista tolv sjömilen upp till Tyrell Bay. Det var med lättnad vi styrde in i viken och ankrade, ganska utpumpade av den skumpiga färden.
Annandag jul, måndag den 26 december 2016, kände vi för att se lite mer av Carriacou, så vi tog jollen in och bar upp den på stranden. Sedan promenerade vi norrut till den största orten på ön, Hillsborough. Det var en fem-sex kilometer att gå och vi mötte flera lokalbor på vägen som vi pratade med. Eftersom det var helgdag var det väldigt stillsamt och inte mycket trafik.
Framme i Hillsborough var det mesta helgdagsstängt men vi fann ett mycket trevligt matställe som hette Kayak Café där vi åt en utmärkt lunch. De hade mat för alla smakriktningar, även vegetarisk och glutenfri. Serveringen låg på en luftig veranda under tak alldeles vid det turkos havet och möbler och annan inredning var målade i milda pastellfärger. Vackert och charmigt. Kaféet serverade även hemgjord glass med smak av lokala frukter som till exempel sapodilla. Väldigt god glass!
Tillbaka i Isa blev det en avslappad stund med bad och bokläsning följt av middag i båten.
Nästa morgon klarerade vi ut från Grenada och gick för motor de tio sjömilen upp till nästa ö som heter Union Island och tillhör Saint Vincent & Grenadinerna. Vinden var så klart rakt emot men det mesta av vägen var i sjölä, som tur var. Vi lade på svaj i skydd av revet utanför byn Clifton. När vi styrde in såg vi att Jennifer redan låg där. Området här är inte större än att man stöter på kompisbåtar lite då och då.
Vi hade hoppats på att kunna snorkla på revet som skyddar viken men vinden fortsatte att blåsa rätt ordentligt och det var svårt att simma mot vinden så det blev inte mycket snorklat. Vi önskar oss lite stillsammare väder nu, både när vi seglar och när vi ligger för ankar.
Clifton är ett charmigt ställe med små bodar som säljer frukt och grönt, T-shirts, drycker, bröd och annat. Det finns också en mindre supermarket som har det nödvändigaste men billigt är det inte. Som vanligt finns även ett antal barer, kaféer och restauranger.
När vi åkte in till stranden med vår jolle såg Marie något som flöt på vattnet. Först trodde vi att det var en plastpåse eller annat skräp men sedan såg vi att det var den mycket giftiga organismen portugisisk örlogsman. Det är egentligen fyra olika organismer som lever i symbios och den har ett mycket starkt nässelgift som till och med kan döda en människa. Den är oerhört ovanlig i Karibien och lokalbefolkningen på Union hade aldrig sett någon förrut. Icke desto mindre kändes det lite obehagligt att hitta en. Vi kommer att ha bättre uppsikt när vi badar fram över.
Hej!
Tack för återigen en läsvärd berättelse och fina foton!
Så det är så en Portugisisk örlogsman ser ut! När jag läste den Connan Doyleska novellen "The lion's mane" fick jag en klar bild av hur denna giftiga lurifax ser ut - och frågan är om denne Doyle verkligen sett en sådan annat än i sprit/formalin i en glasburk.
I Thailand är dessa tydligen vanliga och dom har någon manick som hackar örlogsmännen i mycket små bitar så att alla kan få sig litet örlogsbränna som vågar bada i havet... lär vara jävligt plågsamt att få sådana här småbitar i ögonen.
Ja här har varit en riktigt blåsig vecka och grannens stora björk har fortfarande inte blåst ner. Det måste varit drygt 20 år sedan som Jonas Fägerhag började på Hässle - bonzai var ju det han pillade med. Han sa att det är bara att slå i några kopparspikar runt om stammen och när hösten kommer så suger björken ner all näring från lövverket och då blir det förgiftat på ner i roten. Men inte sjutton såg jag någon skillnad till våren. Jag klagade hos Jonas som menade att kopparn åkte nu upp och ner och inom något år skulle snart björken må dåligt. Jo den börjar bli litet glesare i lövverket på somrarna så 20 år till så kanske den är finito, men som sagt inte har den blåst omkull ännu... 1,5 m högre än normalvattenstånd i Göteborg...
Sapodilla? Jag saxar från Wikipedia: "The fruit has an exceptionally sweet, malty flavor. The un ripe fruit is hard to the touch and contains high amounts of saponin, which has astringent properties similar to tannin, drying out the mouth."
Ja ni slipper njuta av vårt fina vinterväder. Jag håller mig inne och njuter av att slippa gå ut eftersom förkylningen inte vill släppa.
Jag kan ju avslöja att sedan vi slutade på AZ så har aktiekursen rasat en hundring från 600 till 500... precis vad jag hade väntat mig!
Jag önskar er ett gott nytt år!
// Ingvar