S/Y Isa

2016-10-17
20:41:19

Ankarvik, sömnig by och sjudande storstadsliv

Vi blev kvar i Marina Rubicon i nästan två veckor. De sista dagarna för att vi hade problem med ett komprimeringsprogram på datorn för att komprimera väderfiler som skall tas ner via satellit. Programmet är viktigt för att hålla kostnaderna för satellituppkopplingen så låg som möjligt.

 
Efter frukost den 8 oktober tuffade vi alla fall ut från hamnen och gick de få sjömilen till de underbara naturstränderna vid Papagayo där vi ankrade. Vi hade en helt ljuvlig dag med sol och bad i det kristallklara turkos vattnet. Vi hade egentligen tänkt gå vidare nästa dag men det var så skönt att ligga för ankar att vi stannade en dag till.
 
 

På måndagsmorgonen den 10 oktober lättade vi till sist ankar och lämnade Lanzarote i gryningen. Vi slörade söderut utmed Fuerte Venturas östra kust i nordostlig vind, 10-11 m/s. Strax norr om Rosario mötte vi svenska flottans skonert Falken. Vid två-tiden på eftermiddagen angjorde vi den sömniga lilla staden Gran Tarajal. Ingen svarade på radion när vi ropade upp hamnen så vi gick bara in och valde en plats på första bryggan. Hasse från Trud stod vänligt nog där och tog emot. Alltid trevligt att bli välkomnad av ett bekant ansikte. Isa var lite i största laget för dessa bryggor men det funkade att ligga där. Fuerte Ventura har inte alls den nivå på hamnarna som Lanzarote har och det finns väldigt få ställen som besökande seglare kan ligga på. Ankringsmöjligheterna är också begränsade och de som finns är ganska oskyddade.

 
 

Hamnen i Gran Tarajal är kommunal och hamnkaptenen jobbar endast på förmiddagarna men det finns säkerhetsvakter som är i tjänst dygnet runt. Vi fick promenera bort till deras kontor och klarera in med skeppspapper och pass. Detta är något vi har gjort i varje hamn sedan vi kom till La Coruña och det brukar ta max tio minuter. Nå, så var det inte i Gran Tarajal. Det var minst fyra tjänstemän som höll på med olika saker och diskuterade högljutt på spanska och vi var flera seglare på kö. Ingen av oss fattade riktigt vad tjänstemännen höll på med men tid tog det. Många papper med karbonkopior (!) som skulle fyllas i och många fina stämplar som skulle stämplas. Det kändes som vi var förflyttade minst trettio år tillbaka i tiden. Datorer, någon som hört talas om det? Efter mer än en timme var det till sist gjort. Men det var billigt! Även priserna verkade vara trettio år tillbaka i tiden så då får man väl stå ut med lite obegriplig byråkrati.

 
 
 

Gran Tarajal var även på många andra sätt ett synnerligen avslappnat ställe. Inget gick särskilt snabbt här men det var trevligt och allt nödvändigt fanns. Mitt i byn låg en underbar lång sandstrand med några få badande gäster och utmed strandpromenaden fanns ett antal restauranger och barer. Två bra livsmedelsbutiker hittade vi också. Många av husen hade vackra och fantasifulla muralmålningar som var kul att titta på.

 

På kvällen blev vi inbjudna till Pia och Hasse på ett glas Cava i Truds sittbrunn. Senast vi sågs var på Porto Santo. Pia och Hasse har seglat runt i dessa farvatten drygt ett år. Som vanligt när seglare träffas blev det en trevlig kväll med historier från olika farvatten. Vi fick också nöjet att smaka på Hasses sjörullade Mackmyra-whisky. Han hade varit delägare av ett (eller var det flera?) fat som han numera hade tappat upp på flaskor. God whisky var det!

Tisdagen den 11 oktober ägnades åt stilla strövande i Gran Tarajal med bad på den fina stranden. I skymningen lade vi ut från hamnen för vår sista delsträcka innan vi skall göra ”det stora språnget”. Vi hade fin vind på 8-9 m/s från nord och satte genast segel. När vi kommit ut ett stycke söder om Fuerte Venturas sydspets gippade vi och lade kursen rakt mot Las Palmas. Strax efter midnatt minskade vinden och farten sjönk till ynkliga tre knop. Marie som hade vakten väntade tålmodigt på en ökning igen och precis när hon var beredd att ge upp och starta motorn kom vinden tillbaka och det blev en härlig segling. Ganska snart forsade Isa fram i åtta knop istället. För dem som inte seglar kanske inte skillnaden låter så stor men när Isa gör under fem knop i atlantsjön så blir det väldigt oharmoniska rörelser ombord och seglen slår på ett störande sätt. Vid åtta knop får hon tryck i seglen och rör sig mycket mer behagligt. Där av vår motvilja mot riktigt svag vind.

Vi anlöpte Las Palmas klockan halv tio på morgonen den 12 oktober, precis lagom till att personalen hade börjat på Muelle Deportivo, som hamnen heter. Det är den största lustbåtshamnen på Kanarieöarna med över 1200 platser. Vi hade en plats bokad och blev guidade dit av en trevlig marinero.

 
 
 

Efter stilla Gran Tarajal framstod Las Palmas som en sjudande storstad och antalet invånare är också nästan 400 000. Här finns allt från eleganta varuhus á la NK till lockande sandstränder inklusive surfstrand. Vacker skulle jag nog inte kalla staden men trevlig.

 

Nu följde några intensiva dagar med förbereder inför Atlant-överfarten. Motorn fick service, nödpumpar testades, generatorn kontrollerades, med mera. En tur till Ikea blev det också för att köpa pepparkakor, lingonsylt, sill med mera. På kvällarna hängde vi på Sailor´s Bay Bar där man träffar långseglare, många från Skandinavien. Det finns ett gäng med seglare som har Las Palmas som fast bas och ligger här under långa tider. De känner varandra väl och hittar på en massa sociala aktiviteter som bergsvandringar, strandgympa eller konsertbesök. De verkar ha det väldigt trevligt.

 
 
 

Flera kvällar umgicks vi också med Hasse och Karin från Barbasol. De hade oväntat fått plats i hamnen trots att den nu är hårt belastad. En kväll besökte vi ett slags parad med uppvisning av kanariska jordbruksprodukter. Massor av frukt, grönt och blommor var upplagt på vagnar som sedan drogs i paraden av kor eller oxar. Mellan vagnarna kom olika grupper av folkdräktsklädda spelmän som sjöng och spelade folkmusik och där var även dansare som visade upp folkdanser. Musiken var medryckande och kortege-vägen var kantad med glada människor. Det delades också ut smakprover på lokala ostar och andra produkter.

 
 Efter detta behövde vi ny energi och slog oss ner på en tapas-bar som serverade utmärkta tapas. Skönt att vila fötterna en stund.

Senare på kvällen hade man ordnat en slags modevisning i en park med fantastiskt utstyrda flickor och pojkar. En fullständigt bländande uppvisning!

 
 

Efter dessa bråda dagar tar vi en paus med bloggen eftersom vi skall hem till Sverige en vecka för att hälsa på nära och kära. Fortsättning följer…

 
2016-10-06
12:19:00

Balanserande stenar och Freddys Cathouse

Strandpromenaden i Playa Blanca är många kilometer lång och det finns alltid något att titta på utmed den. Vi har äntligen sänkt vårt tempo och unnar oss att ligga still med Isa på samma ställe och åtminstone ibland bara göra ”ingenting”. Som att sitta på ett kafé eller på en sten vid stranden och titta på det ständiga flödet av människor som rör sig på strandpromenaden. Vid stranden finns det förstås också en massa människor som försöker hitta på olika sätt att försörja sig. Mest är det försäljning av olika produkter som solglasögon, väskor, smycken och strandhattar men det finns även uthyrare av elmopeder, trampbåtar och cyklar eller folk som erbjuder dig en tur i en cykelriksha för sex euro.

 

Till de mest kreativa idéerna får man nog räkna en man som har utvecklat staplandet av stenar till en ny nivå. Han bygger torn av de svarta lavastenarna och verkar ha upphävt tyngdlagarna i sin konstart. Han ser ut att få in en hel del pengar på detta och vi stannande också och beundrade hans verk. Dessutom kostar materialet inget alls och finns i obegränsad mängd. Kul och nytt!

 
 
Lanzarote är trots sin karga natur en mycket estetisk ö, mycket tack vare konstnären och arkitekten César Manrique som föddes i Arrecife 1919 och gick bort 1992. Han levde en stor del av sitt liv på ön och hade ett avgörande inflytande när det gällde att utveckla turistorterna. Han förespråkade att man byggde låga hotell som extreört anslöt till den lokala traditionen så de stora, höga hotellkomplex som man ser på flesta andra håll lyser här med sin frånvaro. Man har lagt stor vikt vid att göra turistorterna estetiska och Playa Blanca är inget undantag. På många ställen utmed strandpromenaden och runt hotellen har man skapat väldigt spännande och snygga kaktusplanteringar. Det finns alla sorter från flera meter höga taggiga pelare till runda men lika taggiga ”svärmorskuddar”.
 
 
Överallt i Playa Blanca möter man också fina, välmående katter som gärna kråmar sig för en och vill bli strukna över ryggen. Det finns en välgörenhetsorganisation som heter Freddy’s Cathouse som ser till att katterna får mat och vatten och man ber turisterna att inte mata dem vid restaurangerna för att de inte skall bli sanitära olägenheter. Hur de håller antalet katter på en rimlig nivå vet vi inte men katterna är verkligen inget problem utan snarast ett trevligt inslag här.
 
2016-10-03
13:03:48

Fler vulkaner och surfskola

Efter frukosten lördagen den 24 september lättade vi ankar och styrde ut i sundet mellan Graciosa och Lanzarote. Vi möttes av ganska stor sjö och tämligen hård vind när vi stävade förbi Caleta del Sebo och vek av runt udden vid Orzola. Vi rullade ut lite genua och styrde utmed Lanzarotes nordkust. Sjön var besvärlig ett par timmar innan vi kunde gippa och få en bättre bog. Vi surfade på de stora vågorna och gjorde fin fart söderut i den nordostliga vinden på 12-14 m/s. Efter 28 NM och några timmar styrde vi in i hamnen vid Lanzarotes huvudstad Arrecife och lade till i den relativt nyanlagda marinan. Som vanligt var personalen mycket hjälpsam när vi ropade upp dem på radion och hjälpte oss med att ta emot förtöjningstamparna.

 

Döm om vår förvåning när vi åter igen såg vår svarta fågelpassagerare på akterdäcket! Den måste ha gömt sig någonstans på däck när vi låg på Graciosa. Marie tog den stackars pippin och bar iland den. Den placerades i skuggan på en låg bänk. Vi tänkte inte mer på den utan ägnade oss åt att fixa till båten och lite annat. Ett par timmar senare såg vi två storvuxna poliser komma bärandes på en pappkartong och de gestikulerade och diskuterade livligt med varandra. Det visade sig att de hade observerat fågeln och bestämt sig för att ta hand om den. De lade den i papplådan och bar iväg med den. Vad som sedan hände vet vi inte. Kanske var denna fågelart en sensation på Lanzarote eller så ömmade de bara för djur i största allmänhet. Vad vet vi? Det var nog hur som helst tveksamt om fågeln överlevde till sist för den såg inte vidare pigg ut.

Vi låg i Arrecife några dagar och passade bland annat på att promenera till Ikea som ligger på gångavstånd för att förnya vårt förråd av kaviar, saltlakrits och annat oumbärligt. Vi besökte även det historiska museet som var inrymt i ett gammalt kastell i hamnen. I detta museum lärde vi oss att redan fenicierna hade känt till Lanzarote och seglat hit ett par tusen år f. Kr. Enligt Plinius den äldre kom även romarna hit. Ön var då befolkad av berber som troligen seglat hit från Nordafrika. Man bedrev boskapsskötsel, fiske och jordbruk. Denna befolkning blev sedermera kraftigt decimerad av sjukdomar som européerna förde med sig när de började komma med sina skepp i början av 1300-talet.

 
 

På kvällarna umgicks vi med besättningarna från Bella Luna och Indigo som också låg i marinan. Vi gick bland annat till en tapasbar i den gamla stadskärnan strax söder om hamnen och åt väldigt goda tapas.

Tisdagen den 27 september seglade vi vidare ett litet stycke (18 NM) till Lanzarotes södra ände. Här ligger turistorten Playa Blanca och här finns även en fin marina där vi förtöjde.

 

Onsdagen den 28 september ägnade vi åt tvätt och båtstädning. På kvällen fick vi ett par efterlängtade gäster, nämligen vår dotter Linda och hennes pojkvän Nathan. Det blev ett kärt återseende efter nästan tre månader. Vi åt lite gott i båten och pratade om ditt och datt.

 

Torsdag och fredag 29-30 september viktes helt för sol och bad eftersom det stod högst på önskelistan från våra gäster. Vi promenerade bort till de fina Papagayo-stränderna och lekte i de härliga vågorna och provade även pool-området som tillhör marinan. Lite snorkling vid de branta klippstränderna blev det också. Det fanns en del fina fiskar och titta på och antydan till något slags korall men vi kommer troligen att få se bättre senare.

 
 

Sista dagen på ungdomarnas vistelse hyrde vi bil och körde upp till den fantastiska nationalparken Timanfaya som ligger nära Playa Blanca. Det är ett vulkanområde som ser ut som ett månlandskap med stelnad lava i olika former och väldigt lite växtlighet. Området fick sin karaktär vid ett enormt vulkanutbrott som varade i sex år mellan 1730 och 1736. Mer än hundra kratrar sprutade ut aska och lava och det mesta på ön förstördes. Det är fortfarande vulkanisk aktivitet i området och marken är brännande het på några ställen vilket man demonstrerar genom att stoppa ner lite torra buskar som strax tar eld i hål. Man har också gjort ett nummer av att steka kött och potatis över ett hål och denna mat kan man sedan beställa i restaurangen med det passande namnet El Diablo. Det var ett fascinerande besök som uppskattades av oss alla fyra.

 
 

Efter detta åkte vi till Lanzarotes surfstrand Playa Famara eftersom Nathan är en passionerad surfare och han längtade efter att få stå på en bräda igen. Sverige har ju inte så mycket att erbjuda när det gäller detta. Byn Famara präglas helt av alla surfande besökare och det rådde en avslappad stämning här. Efter lunch på en enkel restaurang hyrde Nathan en bräda och vi gav oss i kast med de härliga vågorna.  Det vill säga Nathan surfade och vi andra badade.

 
 

Efter ett tag erbjöd Nathan oss surflektioner. Mats och Linda var inte sena att tacka ja men Marie kände sig förpliktigad att dokumentera det hela på bild. Tricket är tydligen att välja rätt våg, sedan sätta ordentlig fart genom att ligga på mage på brädan och paddla frenetiskt med armarna och sedan när man fått upp farten, snabbt hoppa upp från magläge till stående. Ja, ni fattar va? Hoppa upp! Mats gjorde tappra försök men kom aldrig riktigt upp på fötter. Linda däremot var riktigt duktig. Hon kom upp i stående flera gånger och lyckades i alla fall stå några sekunder. Tja, ni förstår säkert att sporten tillhör den yngre generationen, åtminstone om man är nybörjare. Det var hur som helst väldigt underhållande att se alla nybörjare som tappert försökte om och om igen. Det fanns många surfskolor på denna strand så Mats och Linda var inte de enda som tog sina första stapplande surfsteg. Det fanns så klart många som kunde konsten också och det var kul att se deras skicklighet, inklusive Nathan. Vågorna var lite för små tyckte han dock.

 
 
 

På söndagsmorgonen vinkade vi av ungdomarna som tyvärr var tvungna att återvända till den kalla nord, hem till arbete och studier. Det kändes allt lite tomt i Isa efter att de åkt.