20:10:34
Nästan bohuslänska klippor och bubblande havspool
Vi stannade ett par nätter i Nanny Cay för att ta oss en verklig funderare på vad vi ville göra härnäst. Ända fram till denna tidpunkt har vi haft en grov plan hur och vart vi skulle segla men nu visste vi inte riktigt. Vi hade haft vissa tankar på Bahamas men efter att ha pratat med en amerikansk båtgranne som har en båt med liknande djupgående som Isa så strök vi den idén. Bahamas är väldigt grunt! Man bör ha en båt som sticker under två meter, helst ännu mindre, för att kunna ta sig in på de flesta ställen. Isas djupgående är 2,35 meter. Miles som amerikanen heter har seglat upp och ner mellan Baltimore (Chesapeake Bay) och Jungfruöarna sjutton gånger och har dessutom jobbat för The World ARC så hans råd lyssnade vi gärna till. Han menade också att man inte skall lämna Jungfruöarna förrän tidigast i slutet av april för att inte råka ut för besvärligt väder längre upp. Vi var ett antal båtar i Nanny Cay som samtliga hade funderingar på att gå norrut under orkansäsongen, bland annat Hallberg-Rassy 62:an Lady Bizoe och franska katamaranen Catleya som vi känner sedan tidigare. Det blev livliga diskussioner i gruppen om vilken tid som var lämpligast att avsegla och var man kunde stanna. Några ville gå direkt till Florida och några ville göra stopp på vägen. Det är drygt tusen sjömil härifrån till Miami. Hmm… litet att tänka på.
På fredagen den 17 mars lämnade vi Nanny Cay och gick tvärs över Sir Francis Drake’s Channel till Peter Island och ankrade i Little Harbour som var en naturskön och inte så frekventerad vik. Vi hade ett jättefint korallrev på lagom simavstånd från båten där det fanns mycket vackert att titta på. Inte blev det sämre av att vi fick sällskap av en havssköldpadda på vägen dit. Trevliga djur i all sin stillsamhet. Denna sköldpadda hade ett par putsarfiskar som hängde med den hela tiden, säkert 40-50 cm långa. Vi antar att fiskarna hjälper sköldpaddan att hålla skalet rent från olika mikroorganismer.
På lördagsmorgonen drog vi upp kroken och tog oss till nästa ö, Salt Island där det berömda vraket av en postångare, H M S Rhone finns. Ångaren förliste i en svår, nordvästlig orkan den 29 oktober 1867 och alla ombord omkom. Vraket ligger ganska grunt och är därför tillgängligt även för snorklare. Hela området runt H M S Rhone är en marin nationalpark och det är inte tillåtet att ankra men det finns bojar som man tillfälligt kan ligga på. Vi plockade upp en sådan och drog på oss simfötter, snorkel och cyklop. Det var inte mer än ett par hundra meter att simma till vraket och siktdjupet var gott och väl tjugo meter eller mer så hon var inte svår att lokalisera. Numera återstår inte så mycket mer än en rest av stäven och ett utplattat skrov men vi kunde även urskilja den stora propellern och en del andra detaljer. Det var ändå mödan värt att gå dit och titta.
Viken på Salt Island där Rhone sjönk heter ironiskt nog Lee Bay. Den olyckliga ångarens besättning hade säkert inte tyckt att det var ett passande namn och inte heller vid vårt besök var det särskilt lugnt. Vågorna kom inrullande från söder och gjorde att Isa vaggade rejält. Det var därför med en viss lättnad vi släppte bojen för att finna ett bättre ställe för kommande natt.
Eftersom vinden åter igen blåste 10-12 m/s och sjön var krabb så tog vi närmsta tänkbara vik, nämligen Manchineel Bay på Cooper Island där vi var för en vecka sedan med Karin och Hans. Snorklingen vid udden Cistern Point var så pass bra att vi gärna gjorde en ny tur dit. När vi fångat en boj i den södra änden av viken kunde vi simma direkt till revet från Isa. Revet låg cirka trehundra meter bort så det blev en del simning denna dag. Det skadade ju inte med motion och snorklingen var fin men inte lika bra som förra gången då vi såg stora, stora stim med färggranna fiskar. Tyvärr var inte kameran med den turen. Vid båda våra besök i Manchineel Bay observerade vi flera långa fiskar som bara verkade stå still under båten eller vid botten. De största var meterlånga. Vi vet inte vad detta var för sort men fascinerande var de i alla fall. De såg lite skrämmande ut, påminde något om gäddor, men de verkade inte vilja bita vare sig oss eller något annat.
När vi satt och åt en salladslunch i sittbrunnen fick vi se en bekant siluett komma stävandes väster ifrån. Det var Indigo av Barsebäck som kom från norra Tortola. Janne ankrade intill oss och vi gjorde ett gemensamt besök inne på Marina Cay som är en pytteliten ö med restaurang, souvenirbutik, bränsle- och vattenbrygga och några få hotellrum. Deras största inkomstkälla är alla förtöjningsbojarna på västra sidan av ön där båtar gärna lägger sig. Här kostade bojarna US$ 40 per natt, vilket var mer än vi sett någon annanstans. Av oss fick de inga pengar eftersom vi låg på eget ankare.
Vi gick runt den lilla ön och det tog ju inte många minuter. Efter att ha avnjutit en Painkiller i baren kände vi att vi kunde Marina Cay och åkte tillbaka ut till båtarna. Janne drog sig tillbaka till Indigo och vi åt lite rester från gårdagen följt av ett avsnitt Downton Abbey på TV. En lagom slö och avslappnad kväll.
Eftersom vår ankarplats var väldigt skyddad med platt vatten bestämde vi oss för att stanna ännu en natt på samma ställe. Janne stannande också och vi tre for på jolleutflykt till Scrub Island. Där fanns ännu en lyxig marina i kombination med ett hotell samt en svindyr delikatessbutik. Vi skippade delikatesserna och vandrade upp till toppen av ön i stället för att få utsikt. Sedan gick vi runt den del av ön som vi befann oss på. På nordsidan fanns en fin sandstrand som skyddades av rev. Ett avslappnat ställe med bara några få besökare. Vi försökte att bli av med våra sopor i marinan men de ville ha fem dollar för att vi skulle få lämna vår lilla sop-påse så vi tog den med tillbaka igen. De vill ha betalt för precis allt här.
Janne bjöd oss på fika i Indigo med hembakt sockerkaka efter turen. Mycket god kaka måste jag säga! Lite läsning i sittbrunnen och svalkande bad innan vi åt middag.
Nästa morgon skildes vi från Janne som skulle segla till Road Town för bankärenden. Vi styrde åter över fjorden till Spanish Town på Virgin Gorda för att göra ett nytt försök att se de berömda klippformationerna som går under namnet ”The Bath”. Det var nästan helt lugnt denna förmiddag och ytterst lite sjöhävning så vi ankrade utanför hamnen och tog jollen in. Här ville marinan ha två dollar per person för att man nyttjade deras jollebrygga. För våra sopor som vi åter igen ville bli av med tog de två dollar. Det var bara att betala och se glad ut.
Vi promenerade de två kilometerna fram till den första av vikarna som hette Spring Bay. Hela området karaktäriserades av jättelika rundade granitblock som låg utströdda utmed hela kuststräckan. Ibland glest, ibland staplade på varandra. Emellan dem fanns små plättar av fin, vit sand och det hade skapats större och mindre pooler med sandbotten mellan blocken där man kunde få ett eget litet badkar. Längre åt sydost låg det verkliga The Bath som tillsammans med Devils Bay ytterligare ett steg åt sydost utgjorde en nationalpark. Vi fick betala 3 dollar per person för att komma in i parken men den visade sig vara väl värd att besöka. Mellan dessa båda vikar gick en led mellan jätteblocken där vi fick krypa, vada, klättra och slingra oss fram i skrevor, hålrum och grottor. Spännande och överaskande med många märkliga passager och fina formationer att titta på. Vi passade naturligtvis också på att njuta av badet i flera av de naturliga havspoolerna.
Ankarplatsen utanför Spanish Town var ganska guppig och bullrig beroende på den täta färjetrafiken och på att man höll på att bygga ut en vågbrytare vid färjeläget. Sent på kvällen slutade dock färjorna att gå och natten blev ändå ostörd. Tidigt nästa morgon var den hektiska trafiken igång igen och det var med en viss lättnad vi lättade ankar och satte segel mot norra udden av Great Camanoe. Vi seglade stillsamt för att hinna köra vår watermaker så länge som möjligt.
När vi gippade och svängde ner på Great Camanoes västsida såg vi att det rullade en mycket lång men tämligen stor dyning från norr. Förmodligen resterna av en storm tusentals sjömil bort ute på Nordatlanten. Ute på öppet vatten märks knappt den här sortens långa, låga dyningar för våglängden är kanske trettio till femtio meter men inne vid land skapar de irriterande mycket oro så att ankrade båtar rullar infernaliskt. Flera av de ankarvikar vi hade siktat på verkade ytterst obekväma under dessa förhållanden så vi bestämde oss slutligen för Trellis Bay på norra Beef Island där dyningen från norr inte kunde nå oss.
Denna vik ligger alldeles vid flygplatsen så man kan i princip ta jollen till flyget här. Vi tog en promenad utmed hela den långa sandstranden som kantade den stora bukten. Det låg en del barer och hantverksbutiker här som kändes lite flower-power-inspirerade. Många båtar och en hel del folk. Vid fullmåne hålls det fester med stora eldar på stranden här men det inföll inte denna dag.
Nästa dag seglade vi åter utmed Tortolas nordsida till den västligaste av de Brittiska Jungfruöarna, Jost van Dyke. Den nordliga dyningen i kombination med en ganska ettrig vind från sydost gjorde det lite svårt att hitta en riktigt lugn och fin plats för natten men vi föll till sist åter för Great Harbour. Alla bojar var redan upptagna när vi anlöpte klockan tolv på dagen men vi hittade gott fäste för ankaret i mitten av viken så det gjorde inget. Vädret var åter lite mer kulet med molntäckt himmel och en del skurar så vi stannade mest ombord och ägnade oss åt läsning.
Följande morgon, fredagen den 24 mars, gick vi några få sjömil till en ankringsplats öster om Jost van Dyke. Denna ankarplats hade bra skydd mot norr av en mindre ö, Little Jost van Dyke, men var ganska öppen mot sydost. Vi ville gärna promenera till en naturlig ”bubbelpool” som vi hade läst om så vi tog omaket med att det var lite kluckigt i den sydostliga vinden. Jollen tog oss in till restaurangen, Foxy’s Taboo, där stigen började. Den ledde oss över en flack och stenig strandbrink som inneslöt en saltvattensdamm, genom en dunge av manchineelträd och vidare upp bland klipporna som nästan såg bohuslänska ut. När vi kom över ett krön låg den naturliga poolen där. För varje större bränning sköljde friskt havsvatten in över en smal tröskel av sten och när vågen drog sig ut igen blev det mycket riktigt som en bubbelpool med massor av luft som steg upp. Själva poolen hade sandbotten och kanter av natursten. Tänk så fint naturen kan ordna det! Det var härligt att sitta där och låta det friska vattnet skölja över oss. Tyvärr var också detta en dag med moln och en del regn så något solsken fick vi ej i badet.
På väg tillbaka började det åter att droppa från himlen och vi skyndade på stegen för att inte hamna i ett kraftigt regn när vi gick under manchineelträden. De är nämligen väldigt giftiga och om man får vatten på sig som runnit från dessa träd kan man få brännblåsor på huden.
På kvällen åt vi middag på den lilla krogen Foxy’s Taboo. Maten var riktigt bra men billigt var det ju inte. Det var ett antal familjer och några par på restaurangen. Kanske är det inte så dyrt i amerikanernas ögon?
Det något kulna vädret verkade hålla i sig så vi satte kurs mot västra änden av Tortola där den skyddade viken Soper’s Hole är belägen. Här fanns massor av förtöjningsbojar, matbutik, restauranger, kaféer, barer samt tull- och immigrations-myndigheter. Vi var snart tvungna att klarera ut från Brittiska Jungfruöarna och segla vidare och då lämpade sig denna plats alldeles utmärkt.
När vi styrde in fick vi syn på Indigo igen och hojtade till Janne när vi hade förtöjt. Han kom över på kaffe och vi bjöd in honom på middag till kvällen. Efter ett kort besök i land höll vi oss mest i båten för det regnade en hel del på eftermiddagen. Mats ägnade sig åt något datorproblem och Marie försjönk i sin bok.
Söndagen den 26 mars var vädret lite bättre, i alla fall inget regn. Vi tog en verklig långpromenad till Smuggler’s Cove som låg runt udden åt norr. Det gick en liten grusväg utan trafik som var alldeles utmärkt för promenad och det var skönt att få sträcka på benen.
Vi avslutade med utklarering från BVI följt av lunch på Pusser’s Bar. Nu siktade vi vidare västerut mot Puerto Rico för att så småningom segla upp mot USA:s östkust via Kuba och kanske Dominikanska Republiken. Ett besök i Sverige från Puerto Rico hägrade också.