S/Y Isa

Efter tre nätter i stillsamma Puerto Vita lade vi ut från bryggan klockan tio på förmiddagen. Innan vi fick tillstånd att avsegla kom guardafrontieras ombord på nytt och gick snabbt igenom båten. De verkade mest oroliga för att vi skall smuggla ut någon kuban ur landet. Vi satte segel och lade ut kursen åt nordväst.

Kuba är ett långsträckt land, 1200 km från öst till väst, och vi hade dryga fyrahundra sjömil att segla till Havana. Det tog oss drygt tre dygn att avverka denna sträcka i relativt svaga och skiftande vindar. Trösten var att sjön var ytterst beskedlig så resan var bekväm. Vi läste böcker, spanade efter val (tyvärr inga i sikte), och filosoferade över livet som långseglare. På nätterna såg vi ljusen glimma iland och en och annan fyr blinka hemtrevligt. Fyrarna är relativt många och oftast höga vackra fyrtorn.

Sent den tredje kvällen passerade vi den mest kända turistorten på Kuba, en långsmal halvö som heter Varadero. Nästa morgon seglade vi förbi Havanas kommersiella hamn där det norska kryssningsfartyget Norwegian Sky låg. Vi var tvungna att fortsätta ännu tio sjömil till småbåtshamnen Marina Hemingway som är belägen väster om staden. De sista trettio sjömilen blev riktigt sega för vi hade två och en halv knops ström emot oss.

Klockan tolv kunde vi till sist styra in i den berömda marinan efter 430 NM och lägga till vid ankomstkajen. Vi blev mottagna av en hjälpsam marinero och där efter kom guardafrontieras ombord på nytt. Denna gång gick det ganska snabbt eftersom vi kom från en kubansk hamn. Vi överlämnade vår despacio och de förseglade på nytt vår satelittelefon, sedan var det klart och vi blev anvisade en plats i den yttre kanalen av de tre långa rännorna som utgör marinan. Alla båtar låg långsides vid betongkajer i någon av de tre kanalerna. Mellan dessa kanaler fanns marinakontoret, restauranger, barer, duschanläggning och även ett hotell. Längst in låg en liten butik som sålde konserver, stapelvaror som pasta, ris och liknande samt vatten, öl och rom. Där fanns också en butik för kubanska cigarrer.

Till vår stora förvåning var det många amerikanska båtar i hamnen, säkert hälften av de femtiotal båtar som låg där. Både seglare och större motorbåtar av Grand Banks-typ såg vi. Detta visade sig bero på att Havanas och Key Wests segelklubbar hade inlett ett samarbete och skulle arrangera en parad och regatta några dagar senare för att fira Havanas segelklubbs tjugofemårsjubileum. Denna typ av formellt samarbete var tydligen sanktionerat av de båda staterna vilket förklarade de många amerikanska båtarna i hamnen. Annars var det svårt för amerikaner att få tillstånd att segla till Kuba och det krävdes mycket pappersarbete.

Vi var ganska trötta och hungriga så vi gick till restaurangen ytterst på vårt ”finger”. Något överraskande visade sig krogen vara en kinakrog. Nåväl, kinamat fick det bli och vi beställde Chop Seuy med kyckling och vårrullar till förrätt. Inte världsbäst men helt okej mat. Inte blev det dyrt heller. Med varsin lokal öl till maten gick det på 17 CUC, d.v.s. 170 kr.

Resten av dagen gick åt till att röja undan sjökojer och annat. På kvällen åt vi bara lite bröd (hembakat!) och ost och lade oss tidigt. Vi hade seglat nästan tusen sjömil på tio dagar så vi var inte så sugna på att kasta oss ut i Havanas nattliv ännu. Värmen var dess utom tryckande, vilket också bidrog till att göra oss utpumpade.

Följande morgon, onsdagen den 17 maj, lämnade vi in tvätt till marinan. Man var tvungen att skicka med tvättmedel för det hade de inte men annars funkade det bra.

Efter detta försökte vi på nytt kommunicera med omvärlden och promenerade över till hotellet på nästa landtunga. Åter fick vi köpa entimmes-kort för internetanslutning. Här hade de wifi så vi kunde logga in med våra egna enheter men hastigheten… hastigheten, den var inte snabb för att uttrycka det milt. Vi insåg efter ett par timmars strulande att vi fick vara nöjda om vi kunde skicka och ta emot några email och möjligen göra något enstaka Facebook-inlägg. Utlägg på bloggen skulle inte vara att tänka på. Det fick helt enkelt vänta tills vi kom till Florida.

Vi lunchade på en restaurang nära hotellet, igen för en billig peng. En tallrik med stekt kyckling med ris och lite grönsaker gick på 3,50 CUC (35 kr). Ingen gourmetmat men välsmakande i all sin enkelhet. Det verkade som det enklaste sättet att få mat här var att äta ute. Att köpa råvaror för egen matlagning verkade ytterst besvärligt.

När vi kom in i marinan dagen före hade vi sett en schweizisk segelbåt som vi stött på många gånger på vår färd ner genom Europa men inte sett sedan Portugal.  Vi mindes den väl för den hade det ovanliga namnet Richard Parker. Vi kom att prata med paret ombord, Vera och Dominique, som var från Zürich och bjöd in dem till Isa på ett glas vin. De hade varit i Havana ett par veckor redan och delade gärna med sig av sina erfarenheter. De kände till att Kubas enda sushi-ställe låg på gångavstånd från marinan och vi gick dit alla fyra och åt sushi. Stället hette Restaurante Santy Pescador och låg på en luftig veranda alldeles vid floden som rinner genom byn. Entrén var jättesvår att hitta, det var en helt anonym och låst stålport utan någon skylt inne i en gränd. Som en svartklubb. Vi ringde på en klocka och blev insläppta. Stället var populärt och sushin utmärkt men vi hade aldrig hittat hit om vi inte blivit tipsade.

Nästa dag försökte vi åter att få tag i bra internetuppkoppling men efter flera timmars försök fick vi åter igen vara nöjda med att skicka och ta emot några enkla textmeddelanden för anslutningarna var så svajiga och långsamma. Kuba har bett USA om att få lägga ner en kabel för internet mellan Havana och Florida men fått nej så de får fortsätta att kämpa med denna usla uppkoppling.

Under eftermiddagen mörknade himlen och en stund senare började regnet vräka ner och åskan dundrade. Vi hade tänkt åka in till centrala Havana men det regnade så kraftigt att vi strök den idén. Det blev i stället lite båtfixande och en enkel middag i båten.

Fredagen den 19 maj skulle segelklubbens 25-årsjubileum firas. Alla de amerikanska och många lokala båtar for iväg för att ha någon slags regatta och parad utanför den kommersiella hamnen i Havana. Vi blev också tillfrågade om vi ville deltaga men vi föredrog att äntligen åka in till centrum och se lite av staden. Vi promenerade ut till den stora vägen, Femte Avenyn heter den faktiskt, och tog en taxi intill Habana Vieja, d.v.s. gamla Havana. Bilen var åter igen en gammal amerikansk bil, en Chevrolet från 1952. Vår chaufför var en yngre kille som guidade på bruten engelska på vägen in och när vi frågade var man kunde köpa kubansk musik på CD så körde han oss till en kombinerad skivbutik och kafé i den trendiga förstaden Miramar. Välklädda unga damer och herrar satt där och drack sitt kaffe och lyssnade på jazz. Vi köpte några Cd-plattor med traditionell kubansk salsamusik. Sedan for vi vidare på leden Malecón som löper utmed havet in till Plaza de Armas i gamla stan. Vi strosade runt och tittade förundrat på de fantastiska byggnaderna omkring oss. Just runt Plaza de Armas var de renoverade eller så pågick renovering men när vi kom ett stycke längre västerut så var de flesta byggnaderna i svårt förfallet skick. Det var faktiskt lite beklämmande att se. Man såg att det en gång för femtio-sextio år sedan hade varit underbara hus men det skulle krävas enorma resurser att sätta dem i stånd igen, resurser som Kuba absolut inte har. De försöker att reparera en del men det förslår inte långt.

Vi råkade gå förbi en bar ur vars dörr det kom kubansk musik så vi gick in och fann ett fantastiskt ställe. La Floridita heter baren och den är berömd för att daiquirí-drinken uppfanns här strax efter första världskriget och för att Hemingway brukade hänga här. Han hade sin egen variant av daiquirí med grapefruktsjuice (kallas Papa Hemingway Special) och det berättas att han vid ett tillfälle hade druckit tretton dubbla sådana. Det fanns en bronsbyst av den berömde författaren bredvid den långa bardisken. Vi slog oss ner vid ett bord och beställde var sin öl (för tidigt för daiquirí tyckte vi) och lyssnade på det kubanska bandet som spelade medryckande traditionell salsa-musik. Väldigt trevligt även om det var ganska många turister där. La Floridita ligger i hörnet av Avenida de Belgica och Calle Obispo.

Vi fortsatte vårt strosande och såg fler fantastiska byggnader. Havanas centrum är en dröm för den som är intresserad av arkitektur. När vi hade blivit trötta i fötterna hoppade vi på en turistbuss av typen hop-on-hop-off och åkte runt i staden. Det var ett bra sätt att från dubbeldäckarens öppna andravåning se många av de klassiska gamla hotellen, t.ex. Hotel Nacional, Hotel Riviera (där den amerikanska maffian hade sitt tillhåll på trettiotalet), Hotel Presidente, Hotel Habana Libre m.fl. Det sistnämnda hotellet var alldeles nyöppnat och hette Havana Hilton när Fidel Castro tog makten 1959 och han döpte genast om det till Habana Libre (Fria Havana) och gjorde det till sitt högkvarter de första månaderna.

Det fanns så mycket att titta på men vi orkade inte ta in mer den dagen utan återvände till Marina Hemingway. På kvällen bjöd segelklubben in till firande vilket vi inte ville missa. Först hölls det tal både på spanska och engelska och priser delades ut till de olika vinnarna i regattorna. Segelklubben i Key West hade till och med seglat över fem stycken Hobbiecats för att tävla. Mycket modigt med tanke på att det är tuffa vatten och nittio sjömil. Det skulle ha varit sex amerikanska Hobbiecats men en sjönk under överfarten! Lyckligtvis räddades de unga seglarna.

Det kändes på något sätt som detta var en historisk kväll. Kanske var detta början på en upptinad relation mellan de två länderna. I vilket fall som helst blev det ett storslaget firande med glada och uppsluppna seglare från både Kuba och USA och massor av god mat och dryck och dans. Vi roade oss kungligt och minglade med seglare från olika länder. I vimlet stötte vi på en svensk kille, Niclas, som seglade en katamaran tillsammans med sin kanadensiska fru Lauri. Annars var det få européer på plats.

Lördagsförmiddagen tog vi det lugnt en stund och sedan delade vi en taxi med Niclas och Lauri in till Havana igen. Vi tog oss en närmare titt på katedralen Catedral de San Cristóbal de la Habana och de fina torgen Plaza de San Fransisco de Asis och Plaza Vieja. Runt de två torgen som bara ligger några kvarter ifrån varandra fanns en uppsjö av barer och restauranger. Just i dessa kvarter är de flesta av de gamla byggnaderna upprustade och det var en fröjd att gå runt och titta på husen, lyssna på gatumusik, titta på gatuteater eller bara betrakta folklivet. Musik hördes nästan överallt, från barer och på gatorna.

Vi drog oss lite längre västerut till kvarteren runt Parque Central och kom in på gågatan San Rafael. Där blev vi tilltalade av en ung entusiastisk gosse som gjorde reklam för en konsert på El Tablao del Gran Teatro alldeles intill. Det var en klassisk kubansk orkester som skulle framträda senare på kvällen. De hette Septeto Habanero och hade sina första framträdanden 1920! Visserligen såg gubbarna gamla ut på bilden men vi förmodade ändå att gruppen hade bytt medlemmar sedan starten. Hur som helst tyckte vi att detta lät lockande så vi köpte biljetter för 5 CUC per person och reserverade ett bord i den nattklubbsliknande lokalen.

Vi fortsatte vår promenad och försökte hitta något ställe att äta middag på. En berömd restaurang som vi försökte med var fullbokad och efter ett tag hamnade vi på ett hotell med namnet Central. Vi försökte att beställa biff som de enligt menyn skulle ha men som de naturligtvis inte hade. Biff är något väldigt exklusivt på Kuba och finns nästan aldrig. Det blev stekta räkor i stället med ris och grönsaker och det gick bra det också.

När vi hade ätit och åter promenerade ner mot gamla stan stötte vi ihop med Vera och Dominique. Vi berättade att vi köpt biljetter till en konsert och de ville gärna hänga på så vi blev fyra som strax efter nio på kvällen slog oss ner vid vårt bord på El Tablao. Vi beställde var sin mojito och pratade våra upplevelser i Havana.

Vid halv elva kom så äntligen gruppen upp på scen. Gubbarna, för flera av dem var verkligen gubbar, några säkert väl över åttio år, var tio till antalet. De var klädda i kostymer med fluga runt halsen och myggjagare i reptilpräglat skinn på fötterna. Tjusiga panamahattar eller vita gubbkepsar på huvudet. Instrumenten var trumpet, två gitarrer, bas och diverse slagverk och rytminstrument. De drog strax i gång med klassisk kubansk salsa-musik. En äldre gentleman hade ett litet dansframträdande på dansgolvet framför scenen och snart gick flera par upp och dansade. Publiken var i alla åldrar från tjugo till nittio och bestod av en blandning av kubaner och turister, mest kubaner. De som dansade var väldigt duktiga och det märktes att detta var ett populärt lördagsnöje att dansa till en levande orkester.

De äldre herrarna sjöng i stämmor och turades om att var ledande sångare. Det gjordes solon på gitarr, trumpet och congas och gruppen var mycket samspelt. De verkade älska att uppträda och publiken älskade dem tillbaka. Ibland hoppade någon av dem ner på dansgolvet och bjöd upp någon dam som de tog en sväng om med. Det fanns en yngre kille i bandet och han dansade flera gånger. Han var mycket skicklig och liksom flöt fram över dansgolvet. Det såg ut fantastiskt ut med myggjagarna på fötterna och någon tjusig dam i klänning och högklackade skor som danspartner.

Strax före ett slutade gruppen sitt framträdande och vi kände att det var dags att åka tillbaka till marinan. Vi gick upp till Parque Central och hittade en kille med en liten Fiat från 1972 som var villig att köra oss hem för 20 CUC. Vi körde på Malecón utmed havet den ljumma natten och strandpromenaden var full med folk. Andra åkte i gamla klassiska cabrioleter och hela scenen var som tagen ur någon film från femtioitalet.

Nästa dag var söndag den 22 maj och vi passade på att vila oss från allt turistande. Vi stannade i båten och läste böcker och pysslade lite. På kvällen var vi på nytt inbjudna till Club Nautico Hemingway de Cuba, Havanas yacht-club. Kvällen inleddes med en massa tal av diverse prominenta gäster och av segelklubbens dynamiske ordförande. Sedan serverades buffémat och drycker och en stråkkvintett underhöll med vacker musik. Senare blev det mer modern musik och folk minglade och dansade. Vi deltog ett par timmar men kroknade sedan och drog oss tillbaka till Isa. Vi har verkligen blivit väl underhållna här i Havana med två storslagna festkvällar på klubbens bekostnad.

Måndagen den 23 tog vi en taxi till busstationen för att köpa biljett till den gamla staden Trinidad på södra Kuba. Mats hade några dagar tidigare gått bort till turistkontoret bredvid marinakontoret och frågat om de kunde arrangera resor. Det kunde de inte. Då frågade han om de kunna ordna biljetter till en dansshow i Havana men det kunde de inte heller. I själva verket kunde de inte ordna något alls och inte ens ge tips om saker att se. Patetiskt och typiskt för en planekonomi att ha ett turistkontor som inte kan bidra med ett enda vitten för besökare. Mannen som jobbade där kunde inte ens engelska och han gjorde uppenbarligen inte ett dyft för sin lön.

På busstationen blev vi genast tilltalade av en privat organisatör som ordnade resor till alla möjliga ställen på ön. Det innebar taxi collectivo istället för buss vilket betydde att man delade taxi med andra. Sedan strosade vi in mot city och passerade den enorma kyrkogården Necrópolis Cristóbal Colón.

Havana hade så enormt mycket att se så det kändes som om vi bara skrapade på ytan. Men man orkar ju inte hur mycket intryck som helst och värmen och den höga luftfuktigheten kramade också musten ur oss. Men efter detta blir det utflykt till södra Kuba.