S/Y Isa

Fredagen den 19 januari hade vi bokat bord på kvällen på The Open Deck på nordsidan av Admiralty Bay tillsammans med Karin Och Hasse på BarbaSol. De hade kommit nerseglande under gårdagen från Saint Lucia efter att ha lämnat av sina gäster i Rodney Bay.

Mats kände sig lite småkrasslig under dagen och stannade ombord på Isa för att vila och läsa. Marie tog en långpromenad upp på Mount Pleasant igen och denna gång runt en slinga vi missade förra tillfället. Trevlig runda och lagom ansträngande.

Vid solnedgången kom Karin och Hasse över till oss för en drink och sedan for vi alla i våra jollar till The Open Deck som drivs av svenska Nathalie och har två svenska kockar, Patrik och Magnus. Vi mottogs redan innan vi hade hunnit förtöja med en iskall drink och visades till ett runt bord alldeles vid sjökanten. Sedan åt vi en fem-rätters avsmakningsmeny som var det bästa vi fått i hela Karibien. Menyn byggde helt på lokala råvaror och hade inte oväntat havstema. Vad sägs om havssnigelbuljong med gravad dorado och dasheen-chips (taro-rotchips)? Eller soursap-granité med chokladmaräng och mangopuré? Soursap är en lokal frukt med saftigt, sötsyrligt, vitt fruktkött och tjockt, taggigt, grönt skal. Vi har smakat den färsk och smaken är mycket god men den är väldigt sölig att äta. Därför var det en fantastiskt bra idé av Patrik att göra en granité på fruktköttet. Vi fick också hummer och fisk från grouper-familjen. Mycket vällagat, innovativt och gott alltihop. Vi vill verkligen rekommendera denna pärla till krog. Nathalie och hennes personal gör allt för att gästen skall trivas och det var många sällskap som åt på krogen den kväll vi var där. En festmåltid av det slag som man normalt inte hittar här. Men smakar det så kostar det. Vi betalade knappt sjuhundra kronor per person för maten. Dryck tillkom givetvis.

Nästa morgon hade Karin och Hasse stämt möte med ett annat svenskt par som hyrde ett hus på ön, Ingela och Pelka. Det skulle bli vandring till Mount Peggy, öns högsta punkt och vi ville förstås hänga på. Klockan nio träffades vi alla vid skeppsvaruhandeln och klämde in oss i Ingelas och Pelkas bil för en transport till Lower Bay, sandstranden längst ut i Admiralty Bay på sydsidan. Bilen parkerades och vi tog en taxi till andra sidan berget där vår vandring började. Stigen gick först uppåt över några betesängar och sedan genom buskskog vidare upp på berget som skjuter ut som en lång ås i havet åt sydväst. Sista biten till högsta toppen går på den smala bergsryggen så att man har utsikt åt båda hållen. Vädret var strålande och vandringen var fantastisk. Den allra sista biten fick vi ta hjälp av händerna för att komma upp på de stora lavablocken. Helt klart Bequias bästa vandringsled. Efter att ha njutit länge där uppe av den svalkande vinden och de häftiga vyerna vände vi åter neråt och valde nu nordvästsluttningen så att vi kom ner i Lower Bay där bilen stod. Denna väg ner var svårare att gå, väldigt brant och stenig men man slapp att gå samma väg två gånger. 

Nere vid havet och den fina sandstranden tog vi ett välförtjänt bad och en kall sodavatten på De Reef, en av restaurangerna i viken. (För övrigt samma ställe vi bevistade vid vårt första besök på Bequia i januari 2005 med Karen King som guide tillsammans med våra vänner Cedhagens och Larsens.) Sedan gick vi till Dawn’s Cafe, ett litet ställe med bara fyra bord ett snäpp upp från stranden. Dawn är en mycket trevlig dam i sextioårsåldern som bara har öppet vid lunch. Stället är berömd för sina burgare, både biff och fisk. Vi provade båda sorterna och de var verkligen mycket goda.

Efter detta drog vi oss tillbaka till Isa och hade en lugn eftermiddag och kväll. Söndagen ägnade vi åt att städa och fixa med båten. Mats tog på sig cyklop och snorkel och drog åt en bult på bogpropellern som hade blivit lös samt monterade en ny anod på ena sidan för den gamla hade antingen förbrukats eller trillat av. Troligen det sista. Marie knåpade ihop ett par nya fenderskydd och lagade den svenska flaggan som slits hårt och ofta fransar upp sig.

Måndagen den 22 januari var sista dagen på Bequia och vi tog en långpromenad till den nordöstra sidan av ön som inte är så tätbebyggd. Det låg ett antal stora, mycket välskötta hus här ute med utsikt mot den vilda Atlanten. Längst ut på udden ligger också en sköldpaddsfarm som kläcker och föder upp havssköldpaddor av den utrotningshotade arten Hawksbill Turtle (Eretmochelys imbricata). De har de olika generationerna av sköldpaddor i olika bassänger och håller dem där tills de är fem till sju år gamla då de släpps i det fria. Lite svårt att veta om detta är något bra eller inte. Karen sköldpaddorna lever i upplevde vi som väldigt trånga, särskilt för de större djuren. Bassängerna hölls förvisso rena och vattnet såg friskt och fint ut men ändå… Som sagt, inte lätt att veta om de gör en hjälteinsats och räddar en utrotningshotad art eller om detta faktiskt är djurplågeri. De havssköldpaddor som vi ser mycket ute i haven numera är en annan art, Green Turtle. Hawksbill Turtle jagades länge hårt för sina mycket vackra skal som är mer melerade och mönstrade än Green Turtle, det är därför det finns så få av dem. På sköldpaddsfarmen var det i alla fall lätt att fotografera sköldpaddorna. De stackarna kunde ju inte dyka ner och gömma sig. Apropå dyka, de små havssköldpaddorna kan inte dyka. Vi stod och tittade på de som var några månader gamla och de försökte verkligen dyka men flöt obönhörligen upp igen. Det såg jättelustigt ut.

På väg tillbaka till Port Elizabeth stannade vi vid ett litet hotell alldeles vid strandkanten. Sugar Reef Hotel heter det och bara byggnaden var fantastisk. Ljus, luftig och med vackra inredningsdetaljer. Fem meter från den kombinerade restaurangen och loungen låg den långa sandstranden kantad med skuggande palmer. Eftersom denna sida av ön vetter mot öster, blåser det ständigt från havet och det var svalt och skönt att sitta och titta ut över den blå viken. Dess utom fick vi en alldeles underbart god lunch, grillad barracuda på focaccia med karamelliserad lök, grillad tomat och en liten bakelse gjort av platain (matbanan) smaksatt med olika kryddor. Väldigt gott! Det finns dolda matpärlor på denna ö, det gäller bara att hitta dem. Sugar Reef drivs av Judith från Ungern och hennes make som är Saint Vincentbo. Kocken var en kvinna från ön som de hade lärt upp och hon måste verkligen vara en begåvning för smakerna var fint kombinerade och avvägda.

En kall öl på The Whaleboners fick avsluta vår långa promenad. Baren som är en av de klassiska utmed den södra strandpromenaden har fått sitt namn efter de valben som den är utsmyckad med. Makabert men Bequia har en lång historia med valfångst. Det var vid sidan av skeppsbyggnad den huvudsakliga inkomsten i gamla tider.

På kvällen var vi bjudna till BarbaSol på fin avskedsmiddag. Karin och Hasse grillade marinerad kyckling som serverades med potatisrosetter samt helt gudomlig portvinssås. Alldeles ljuvligt! Ingela och Pelka var också inbjudna och det blev en uppsluppen och trevlig sista kväll på Bequia. Vi drog oss tillbaka till Isa vid halv elva eftersom vi skulle avsegla i gryningen nästa dag. Vi hade ett långt ben på dryga sjuttio sjömil att avverka till Rodney Bay på Saint Lucia. BarbaSol skulle segla vidare söderut så ingen vet när vi ses nästa gång.