S/Y Isa

2018-06-27
22:35:00

Österut utmed Sydenglands kust

Besättningskillarna Martin och Sture lämnade Isa efter frukost på onsdagsmorgonen den 13 juni för att flyga hem till sina familjer i Göteborg. Vi låg kvar i Falmouth och passade på att tvätta lakan och Mats kläder. Vi kompletterade även matförråden med lite smått och gott. Vädret var skapligt med lite moln och en del solsken. Inte varmt när solen gick i moln men skönt när den tittade fram. På kvällen gick vi till en fiskrestaurang nära Pendennis Marina och åt en slags indisk fiskgryta. Annorlunda och gott.

Utsikt från Pendennis marina i Falmouth. Omgivningarna är mycket lantliga.
Det fanns båtar av alla storlekar, från bara några meter långa till enorma saker på långt över 100 fot.
Charmiga små segelbåtar i trä. 

Vid halv nio nästa morgon lade vi loss från Falmouth och satte kurs österut. Vi fick en fin vind från väst på 7-8 m/s som gav oss god fart med rätt segelsättning. Vi valde att spira ut genuan åt babord och storseglet åt styrbord med preventer. Och fart behövdes eftersom vi hade en lång sträcka att segla. Vi satte som mål den fina ankarviken runt udden från Torquay som vi legat i på vägen ner och dit var det 80 sjömil. Vi seglade och seglade och strax innan mörkret föll gled vi in i Anstey’s Cove, som viken heter. Några ungdomar campade i viken och hade tänt en eld på stranden som lyste hemtrevligt i det tilltagande mörkret. Vi var trötta efter vår långa dag på havet och kröp ner i kojen direkt efter en enkel middag.

Spirade segel, ett åt vart håll var en lämplig segelsättning i plattlänsen.
Kuststräckan kännetecknas av gröna fält och betesmarker varvat med en del branta klippstup.
Strax utanför vår fina ankarvik.

Nästa morgon var vi uppe redan före fem och lättade ankar för att ta oss runt den besvärliga udden Portland. Denna udde passerar man inte hur som helst eftersom starka tidvattenströmmar kan orsaka mycket besvärliga vågor omkring udden. Vi hade noga studerat både tabeller i Reed’s nautiska almanack och datorprogram kopplade till sjökorten för att komma vid rätt tidpunkt och vi lyckades väl med detta. Trots det var det ändå ett bälte på några hundra meter som var som en forsande flod att korsa. Isa är ju ganska tung med sina dryga tjugo ton men det kändes ändå som att komma in i en tvättmaskin. Man kan bara föreställa sig hur det är för en liten båt. Nåväl, inga överfallsvågor denna gång och det var vi nöjda med. Vi såg även att vi prickat rätt med tiden på de sju-åtta båtar som vi mötte just utanför udden på väg åt andra hållet. Även denna dag hade vi haft fina vindar bakifrån.

Fyren på Portlands yttersta udde. Här får man verkligen passa sig.

Vi anlöpte mysiga lilla Weymouth redan strax före tolv och kunde förtöja långsides utmed den långa flytbryggan som första båt denna dag. Dagens etapp blev ”bara” 55 NM. Vi pratade lite med hamnkapten och han sa att det hade legat ett tiotal båtar här föregående natt men att alla hade gett sig av samtidigt för att komma vid rätt tid vid Portland. Precis det vi noterat. Förra gången vi var i Weymouth hade varit i slutet av juli och då hade båtarna legat både två och tre i bredd. Det behövdes inte nu.

Mats i sittbrunnen i det sena kvällsljuset.

Vi tog en rejäl promenad i staden på eftermiddagen, bland annat utmed den långa strandpromenaden som är väldigt trevlig. På kvällen lagade vi en god fiskgryta med saffran och vitlök.

Mats och Marie i Weymouth.

Redan klockan sex nästa morgon, lördagen den 16 juni, stävade vi ut från Weymouth och fick först gå en liten stund för motor eftersom vinden var svag. Den tog sig dock snart och vi kunde sätta segel. Det blev en fin slör mot The Needles och fyren Trinity som markerar den västra inseglingen till The Solent, sundet norr om Isle of Wight. Även i detta inlopp fick vi stökig sjö i form av forsande tidvatten. Vi hade strömmen med oss och seglade in i The Solent i 10-11 knop. En bit in lugnade det ner sig något vilket var skönt eftersom det nu blev tämligen tät båttrafik. Vi hade tidigare på två och en halv dag knappt sett en enda segelbåt men i sundet innanför Isle of Wight var det desto fler. Hela plotterskärmen blev alldeles full av röda streck från alla AISer. När vi svängde av norrut mot Southhampton ökade vinden och vi forsade åter fram i nio knop. Vilken insegling! Anlöpte Town Quay Marina redan halv ett efter seglade 50 sjömil. Skaplig snittfart på 7,7 knop denna dag.

The Needles och fyren Trinity som utgör den västra utposten av Isle of Wight.
Vår plotterskärm blev alldeles full av röda streck (varje båt med AIS, d.v.s. transponder ger ett streck) när vi kom in i The Solent. Tidigare hade vi knappt sett en båt.

Vi lagade en god sallad och dukade upp i sittbrunnen och kände oss nöjda med att ha seglat halva sträckan utmed Englands sydkust. Vi hade just ätit då Karin och Hasse i BarbaSol kom insladdandes och lade till bakom oss. Gästplatserna är långsides platser på insidan av den flytande vågbrytaren i betong men hamnen är trång och utsatt för både vind och turbulens från de många snabbfärjorna till Isle of Wight som lägger till ganska nära, så tilläggningarna var inte helt enkla. Vi kunde erbjuda våra vänner ett par hjälpande händer med tamparna på bryggan. Karin och Hasse hade legat ett par nätter i Cowes på Isle of Wight, som de hade uppskattat mycket. Synd att vi inte hinner med ett besök där.

BarbaSol och Isa på bryggan i Southhampton. Många stora kryssningsfartyg låg runt omkring oss.

Vädret försämrades på eftermiddagen och det kom in dimma samt lite duggregn. Vi satt i BarbaSols sittbrunn under deras rejält tilltagna sittbrunnskapell och det behövdes minsann. Sedan gick vi på lokal och åt middag. Southhampton är en stad av Malmös storlek ungefär och hade ett brett utbud på restauranger.

Gata i Southhampton.

Nästa dag ”gjorde vi stan”. Det var söndag och mycket folk ute. Bland annat pågick något slags familjelopp på cykel genom hela centrum. Vädret var bättre igen och det var angenämt att strosa runt och titta på folklivet. Vi drack kaffe på ett trevligt italienskt kafé och beundrade de fantastiska rosenrabatterna i stadsparken. Tyskarnas bombningar under andra världskriget gick hårt åt Southhampton men några gamla vackra hus fanns kvar liksom rester av den gamla stadsmuren. Tyvärr hade man byggt väldigt fula hus i mellan de få äldre så staden var inte den mest charmiga vi sett.

Juniper Berry, en anrik pub som höll till ett av de få gamla husen. Jane Austen bodde här en kortare tid.
 
En liten del av den gamla stadsmuren.

På kvällen hade Karin lagat en smaskig kycklinggryta som hon bjöd på. Vi bidrog med förrätt bestående av toast med rökt lax och pepparrot. Hasse hade tillfälligt lämnat skutan för ett snabbt besök hemma i Göteborg så denna kväll var vi bara tre.

Nästkommande morgon gick vi från Town Quay Marina redan vid sju för att bara gå sex sjömil till en annan marina, Hamble Point Marina. Detta för att en tekniker skulle kolla vår trasiga inverter som förvandlar den låga spänningen från våra batterier till 220 V vid behov. Det kom två killar från en firma och de kunde bara konstatera att enheten måste skickas till Mastervolt i Holland för reparation. Detta ville vi inte eftersom vi då inte ens skulle kunna ligga på landström. Det får bli när vi kommer till Göteborg.

Familjer roade sig med fiske på kajen i byn Hamble.

Klockan hade blivit elva på förmiddagen och det var redan för sent att segla vidare med hänsyn till tidvattenströmmarna så vi åt lunch och begav oss sedan ut på vandring på engelska landsbygden. Vi gick till den närmaste byn som var väldigt gullig och sedan vidare norrut. Vi hade hoppats på att kunna följa floden Hamble men som vanligt i England så låg det privata fastigheter utmed floden och vi såg inte mycket av den. I stället följde vi en mindre väg genom ett odlings- och beteslandskap. På ett ställe hade de gårdsförsäljning av frukt, grönt samt ägg och vi köpte två lådor jordgubbar.

Så småningom kunde vi korsa floden på en bro i byn Swanwick och blev tvungna att följa en ganska trafikerad väg ett bra stycke innan vi åter kunde vika av ner mot byn Warsach där vi hoppades att en liten personfärja skulle ta oss över Hamble till vår marina. Men tji fick vi! Sista färjan gick klockan fyra så vi var fyrtio minuter för sena. Surt kändes detta eftersom vi promenerat i över två timmar och avverkat 12 km. Att gå tillbaka var inte att tänka på så vi frågade i hamnen om det fanns någon vattentaxi. Jodå, det fanns men tyvärr hade han som körde den också slutat för dagen. Suck! Alldeles tvärs över floden såg vi Isa ligga och vänta på oss. Så nära men ändå så långt borta. Vi återvände upp till byn och ringde efter en taxi. Jo, en bil kunde vi få men först om en timme! Tänk att det skulle vara så svårt att komma tillbaka. Nåväl, vi hittade en indisk restaurang där vi slank in och åt en skaplig middag medan vi väntade på vår taxi. Den kom i alla fall som utlovat och taxichauffören var en trevlig prick. Han berättade en massa om The Solents historia under resan tillbaka, bland annat att sundet hade varit en flod som fick vid istidens slut blev ett sund för att hela jordplattan som Storbritannien ligger på vickade när landisen försvann över Skotland. Landmassan höjdes i norr och sjönk i söder och därmed blev Isle of Wight en ö.

Royal Airforce hade en egen yachtclub vid floden Hamble.

Tillbaka i Isa var vi ganska trötta och sjönk ner i ruffen och såg en gammal engelsk film som Mats hittade i utbytesbiblioteket i marinan, Girls in Lavender med Maggie Smith och Judy Dench i huvudrollerna. Den utspelade sig på landet i Cornwall där vi nyss varit så landskapet kändes bekant. Skön avslutning på en något strulig dag.

Möte med Kryssningsfartyg i sundet innanför Isle of Wight.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: