20:03:51
Jakten på ett nytt batteri
De karibiska öarna befolkades för cirka 2000 år sedan av människor från norra Sydamerika, ungefär runt floden Orinocos mynning. De kallade sig själva Arawak. De var fredliga, konstnärliga och skickliga sjöfarare. De blev så småningom utkonkurrerade av en ny befolkningsgrupp som invaderade öarna, Kalinago. Det var dessa som Columbus mötte när han kom till Västindien och han kallade dem för Caribs, där av namnet Karibien. De var mycket mer stridbara än sina föregångare Arawak, och kämpade tappert mot européerna men fick ge sig för de bättre beväpnade inkräktarna. Idag finns endast en spillra av detta folk kvar på norra Saint Vincent. Européerna startade plantager och importerade en stor mängd afrikaner som slavar för att arbeta på fälten. När slaveriet så småningom upphörde ville få av de forna slavarna arbeta på plantagerna, förståligt nog. De slog sig i stället på fiske eller startade egna jordbruk. De vita plantageägarna hämtade då sin arbetskraft från olika delar av Asien. De karibiska öarna har således en ytterst blandad befolkning.
Jennifer med Lars och Cecilia kom in och ankrade en stund för lunch och bad. De hade ett nytt gäng ombord. De skulle vidare söderut sedan.
Nästa dag var det dags att ta farväl av våra vänner Birgitta och Martin som skulle flyga tillbaka till den kalla nord. Mats körde dem in med vår lilla dinge till bryggan där en taxi väntade. Det kändes lite ensamt och tomt när de hade lämnat båten.
Vi lade ut från Marigot Bay efter frukost på söndagen och hade åter problem med att motorn inte ville gå i drivläge. Vi fick segla ut ur viken vilket gick bra eftersom det blåste från land. Vädret var inte det snällaste insåg vi när vi kommit en bit ut. Sjön var grov och det blåste hårt från nordost. Vi fick en riktigt tuff bidevind upp mot Martinique i 12-16 m/s och brytande sjö över hela båten. Nåväl, vid fyra-tiden kunde vi styra in mot Le Marin. Vi hade laddat med generatorn och lyckades få igång drivet på motorn så att vi slapp kryssa in i viken i den hårda vinden. Tyvärr var marinan full så det blev till att ankra igen, vilket dock inte var några problem. Det fanns hur mycket ankringsmöjligheter som helst i den stora viken och det låg redan hundratals, om inte tusentals, båtar för ankar på olika ställen. Äntligen kunde vi skölja av allt salt på kroppen och få på oss torra kläder.
Nästa dag som var måndagen den 12 december fortsatte vår jakt på ett batteri. Vi lyckades efter många besök i olika butiker hitta ett som såg ut att passa. Detta stora tunga åbäke fraktades med dingen ut till Isa och Mats satte igång med att byta. Det nya batteriet var några millimeter bredare än det gamla så han fick hugga ut ett större hål i trälådan där alla batterier står. Till sist var det i alla fall på plats och inkopplat. Skönt.
Vädret var ostadigt med täta byar av regn och hård vind. Mats hade dess utom dragit på sig en rejäl förkylning så vi beslöt att ligga still på vår ankarplats ett antal dagar. Viken utanför Le Marin är som sagt mycket stor med många slingriga sidoarmar och massor av yta för god ankring. Av alla båtarna som ligger för ankar eller på bojar här verkar en majoritet vara långliggare. Det är som en egen flytande stad. Samhället Le Marin är utsträckt utmed havet flera kilometer och man använder jollen som transportmedel. Flera butiker och shoppingcentra har egna jollebryggor där man kan förtöja för att proviantera. Det finns förstås också en stor mängd barer och restauranger. Martinique är som sagt en del av Frankrike så valutan är Euro och butikerna har ett bra urval av franska produkter som ost, patéer, viner m. m. Det är franska som gäller men vi hittade också flera som talade bra engelska. Vår franska är ju inte så mycket att skryta med.
När Mats känner sig bättre skall vi styra söderut igen men vi har inte riktigt bestämt när.
Hej!
Spännande med batteriproblemen! Jag antar att ni har den klassiska blyackumulatorn. Jag kan berätta att flertalet blyackar även av start-typ numera är rena skiten - förr var det rejäla blyelektroder men numera är de ersatta av en plaststomme e.d. med ett tunt lager bly på. Detta borde förvisso fungera lika bra men det gör det inte i praktiken. Min teori är att det blir dålig kontakt härodär i det tunna blyskiktet och med tiden så är det ett fåtal ytor kvar som har kontakt med polerna.
Motorcykelbatterier har idag inte bly - man har Litium-jon-batterier som väger nästan ingenting. Dessutom behövs aldrig underhållsladdning om man laddar dem någon gång varje år.
Och detta med hur polerna sitter är en hel vetenskap - här har man lagt utvecklingen (?) på hel fel grejer. Priset kan variera med det dubbla beroende på hur knopparna sitter och ser ut på ett i övrigt identiskt batteri.
Ack ja - sommarförkylningar är svåra att bli av med. 1 dl honung, 1 dl whisky och 1 dl kokande vatten blandas och dricks. Sedan bäddar man ner sig och är förhoppningsvis kry när man vaknar.
Här hemma är det dimmigt, grått, ruggigt och precis över fryspunkten - snorhalt på morgnarna.
Ha det gott / Ingvar
PS God Jul DS