20:58:00
Utmed Puerto Ricos sydkust
På måndagsmorgonen tuffade vi ut från marinan och styrde söderut. Först hade vi bidevind i den sydostliga vinden men när vi kunde svänga runt den sydöstra udden av Puerto Rico fick vi en fin slör. Dock minskade vinden efter hand och det gick allt långsammare. Vi hade tänkt oss en ankarplats lite längre åt väster men insåg att vi inte skulle hinna dit förrän det blev mörkt så vi styrde in i en vik som heter Puerto Partillas i stället. Då hade vi seglat 35 sjömil från Puerto del Rey. Viken var grund, bara drygt tre meter djup och med gräsbevuxen botten men ett rev gav skydd för den sydliga dyningen. Vi ankrade och fick gott fäste. Det låg faktiskt tre andra långseglare i samma vik, varav vi sett två av dem utanför Esperanza på Vieques för några dagar sedan. Lite märkligt att hitta några andra här eftersom vi inte sett en enda båt på havet på hela dagen.
Vi brydde oss inte om att gå i land utan stannande på Isa och njöt av en stilla kväll. Vinden hade nu dött ut helt och havet låg stilla. Tunga regnmoln ruvade en bit ut och snart drog regnet in över oss. Det regnade kraftigt i stort sett hela natten så Isa blev noggrant sköljd från allt salt.
Nästa morgon hade regnet upphört men vinden var fortsatt svag. Vi drog upp vårt ankare och stävade vidare. Först fick vi gå med motor en stund men efter en stund fick vi ändå en bris att segla på. När vi träffade Serendipitys besättning på Culebra för ett par veckor sedan berättade de att de sett massor av individer av det märkliga havslevande däggdjuret sjöko (eller sirendjur som de också kallas) i farvattnen runt Bahia del Lobos. Vi ville väldigt gärna också se dessa stora djur och styrde in mellan Cayo Morillo och den östligaste av öarna Cayos de Ratones efter dryga tjugo sjömil. När vi kom innanför öarna försvann dyningen och vattnet blev helt platt. Vi gled ljudlöst och långsamt fram för bara genua i den svaga brisen. Så oändligt fridfullt! De små öarna utanför var helt klädda med mangrove och inga andra båtar var i närheten. Vi spanade allt vad vi kunde efter sirendjuren och såg vid två tillfällen något stort i ytan en bit bort. Båda gångerna plaskade det till och så försvann det som hade varit vid ytan. Vi vet naturligtvis inte om det var sirendjur eller om det var något annat, till exempel havssköldpadda men sköldpaddor brukar inte dyka med ett plask. Nå, detta var tyvärr allt vi fick uppleva i sirendjursväg, det vill säga inget alls. Om vi hade varit som Mattias Klum så hade vi väl ankrat här i fem veckor eller mer och fortsatt att spana men det har vi inte tålamod till. På engelska kallas dessa djur för manates och de utgör ett alldeles eget släkte. Man vill gärna tro att de kanske är släkt med sälar men så är inte alls fallet. Deras närmsta nu levande släkting är elefanten. De tillbringar dygnets flesta timmar med att beta sjögräs, ett vuxet djur behöver äta nära hundra kilo sjögräs per dygn. De kan inte ta sig upp på land och deras kalvar diar ofta mellan ett och två år och stannar många år hos modern, ibland ända upp till tjugo år. Låter nästan som människosläktet.
Vi njöt så av den fridfulla platsen, med eller utan sirendjur, så att vi bestämde oss för att stanna för natten. Vi lade ankaret fem meters djup ungefär mitt för gattet mellan de två små öarna Cayos de Ratones. Botten verkade bestå av lera och ankaret bet direkt. Längre in finns en populär ankarvik som heter Salinas men dit ville vi inte. Dels för att vi med säkerhet skulle få dela viken med andra och dels för att djupet verkade vara i minsta laget för Isa på väg in i viken.
Det blev en magisk kväll med fri horisont i söder mellan de två små öarna och annars täta, gröna stränder. Vi njöt av ensamheten och lugnet och åt en god middag i solnedgången. Senare steg en fantastisk fullmåne upp och bredde ut en mångata på vattnet. En oförglömlig ankarplats!
Det stillsamma vädret med de svaga vindarna höll i sig även nästa dag. Vi satte segel och gick långsamt i den svaga vinden men gjorde oss ingen brådska. Efter seglade 26 NM valde vi att ankra vid ön Isla Caja de Muertos, en ankarplats med helt annan karaktär. Detta liknade mer Brittiska Jungfruöarna med vit sandbotten och koraller och turkost vatten. Bara väldigt mycket färre båtar. Öns namn betyder lik-kisteön men varför den fått detta namn förstod vi inte för det var en väldigt vacker plats med en ståtlig fyr högst upp. Ön är ganska lång och man kan ankra nästan var som helst på dess nordvästsida. Vi valde en stor sandplätt fri från koraller nästan mitt för fyren. Eftermiddagen ägnades åt bad och snorkling. Det fanns en hel del fina koraller strax utanför Isa och ett par havssköldpaddor simmade runt oss. Strax före solnedgången kom två katamaraner från väst och ankrade ett par hundra meter från oss, men annars var det glest med folk.
När vi vaknade nästa morgon vid sju-tiden hade de två katamaranerna seglat vidare och vi var åter helt ensamma. Vi åt en lång frukost och badade innan vi fortsatte de få sjömilen in till staden Ponce, Puerto Ricos näst största stad. Vi ankrade på sju meters djup utanför stadens segelklubb som ståtade med en fin småbåtshamn, dock utan gästplatser. Det gjorde inte oss något men kanske är en nyttig upplysning för andra seglare. Hamnen har en bränslebrygga där man kan tanka och det fanns behållare för skräp. Bottnen verkade vara lera med en del sjögräs och vi fick göra två försök innan vi hittade bra fäste.
Vi tog jollen in till en minimal jolle-brygga och tog en långpromenad in till staden. Själva centrum låg ganska långt från vattnet, säkert fem-sex kilometer, så det tog en stund. På det sättet fick vi även se en del vanliga bostadsområden i lite olika stilar. Något som vi lagt märke till på flera platser i Puerto Rico är att många hus har galler framför dörr och fönster och ibland högt metallstaket runt hela tomten. Förmodligen för att brottsligheten är relativt hög.
Centrala delen av staden hade många vackra hus i pampig still och en stor katedral mitt i staden, Catedral de Nuestra Señora de Guadalupe, vid torget Plaza de las Delicias. Vid detta torg finns även en gammal brandstation som numera är museum. Den kallas Parque de Bombas och spelade en avgörande roll vid en storbrand i staden 1899. Den var brandförsvarets centralpunkt från att den byggdes 1882 och ända tills 1989. Mycket vacker brandstation tyckte vi.
Ponce som grundades 1692 var under 1800-talet Puerto Ricos huvudort och finansiella centrum innan amerikanerna tog över ön och gjorde San Juan till huvudstad. Fortfarande är hamnen betydelsefull och här finns också Puerto Ricos största konstmuseum med över fyra tusen verk.
När vi tittat på staden och blivit riktigt trötta i fötterna letade vi upp en stor livsmedelsbutik för att fylla på förråden. Vi bad en kille i butiken att skaffa en taxi när vi var klara, vilket han glatt hjälpte oss med. Alla vi har mött har varit vänliga och hjälpsamma på denna ö. Det var skönt att slippa gå hela vägen tillbaka med maten.
På kvällen åt vi mat i en av de små matbodarna som ligger utmed strandpromenaden alldeles norr om segelklubben. Där fanns en rad med enkla ställen som serverade allt ifrån burritos, fisk, räkor och stekt kött. Det var folkligt och trevligt och salsa-musiken ljöd från flera ställen. Många familjer hade tagit sig dit och stora sällskap åt och drack öl. Detta var ju skärtorsdags kväll så de flesta var lediga nästa dag.
Långfredagens morgon låg havet som en spegel. Det såg ut att bli ännu en dag med svag vind. Hamnen var mycket stillsam före klockan åtta. Folk passade väl på att sova när de var lediga.
Vi lättade ankar vid halv nio och puttrade vidare mot väst. Efter ett par timmar fick vi en svag bris från syd och kunde segla i fyra knop. Dyningen från Karibiska sjön var ytterst måttlig eftersom det har varit svaga vindar i flera dagar nu så det kändes nästan som en stilla sommardag i Bohuslän när vi långsamt gled fram. Inte heller i dag såg vi många andra båtar. Vi mötte två mindre segelbåtar som verkade höra hemma i närheten samt ett tiotal mindre motorbåtar med fiskare. Där emot fick vi sällskap en bra stund av en stor flock delfiner. Det var säkert trettio till fyrtio individer som simmade bredvid Isa och lekte vid stäven. Alltid lika roligt att se dessa djur på nära håll.
Vi fick fortsätta en bit till innanför nästa rad av rev där vi hittade en kulle på havsbotten med cirka fyra meters djup och sand. Perfekt att ankra på. Det var emellertid en hel del helgfirande puertoricaner en liten bit bort med mängder av större och mindre motorbåtar. Vi har nästan aldrig sett så många båtar ligga så tätt på svaj förut. De flesta verkade ligga på bojar som fanns utlagda och många verkade dela boj, ibland tre-fyra stycken båtar.
Vi var i alla fall nöjda med att har hittat gott fäste och det var ändå några hundra meter till denna veritabla flytande ö av båtar. Troligen kom de flesta från samhällena precis innanför.
Påskaftons morgon den 15 april fortsatte vi vår färd. Först var det helt stilla så vi fick gå för motor. Sedan kunde vi segla ett par timmar men när vi kom runt Puerto Ricos sydvästra udde, Cabo Rojo (Röda Udden), så fick vi en tilltagande vind rätt i nosen. Helt plötsligt blåste det 11-12 m/s. Detta är ett känt fenomen vid många uddar, denna inget undantag. Vi hade dess utom kommit ut i det beryktade Mona Passage, sundet mellan Puerto Rico och den stora ön Hispaniola där Dominikanska Republiken och Haiti ligger. Detta sund är känt för hårda vindar, starka strömmar och besvärlig sjö. Vi hade som tur var ännu lite skydd av land och stretade på med genua stöttat med motor i den krabba sjön och styrde in i nästa natthamn som var en stor, vid vik vid namn Bahia de Boqueron. Inte heller denna dag såg vi några andra långfärdsbåtar. Utmed hela Puerto Ricos sydkust har vi inte sett fler än fem eller sex långseglare.
Vi ankrade på fem meters djup i det nordvästra hörnet av viken efter dryga tjugo sjömil. Lite guppig ankarplats i den fortsatt friska vinden men hållbotten verkade bestå av lera så vi var nöjda. Strax nordost om oss fanns en mindre marina med begränsat djup och en liten stad eller kanske mer en badort som heter Boqueron. Bortom marinan löpte en jättelång sandstrand utmed bukten och den var väl frekventerad denna påskafton. Åt andra hållet utmed buktens nordsida kantades stranden av mangrove ända ner till vattnet.
Vinden minskade i kvällningen men i stället gungade Isa kontinuerligt av alla svallvågor som de otaliga småbåtarna och vattenskotrarna åstadkom. Denna bukt var ett eldorado för inhemska påskfirare. Det är säkert lugnare en vardag men denna afton var inte särskilt rofylld.
Nästa morgon var det kav lugnt och inte heller några båtar. Vi drog upp ankaret och gick rakt ut på havet där vi lade oss att driva en stund för att göra lite vatten. Vattnet inne i viken hade varit för grumligt för att användas för watermakern. Sedan puttrade vi in i Puerto Real som ligger bara ett par sjömil norr om Bahia Boqueron. Vi hade bokat plats på marinan här inne för att lämna Isa ett par veckor för att besöka Sverige. Det var lite spännande att gå in i denna vik för redan inloppet var ganska grunt, strax under tre meter, och vid marinans bryggor skulle det vara mellan 2,30 och 2,40 meter. Eftersom Isa är 2,35 djup blev det en spännande väg fram. Vi hade pratat med Jose Mendez som äger Marina Pescarderia (telefon 787-717-3638) och han sa att de haft båtar lika djupgående som vår förut. Dess utom bestod botten av lös lera enligt honom så det var bara att ge lite mer kraft med motorn om det tog emot. Vi tittade på vårt ekolod som visade allt lägre siffror. Vid ett tillfälle cirka femtio meter utanför bryggorna kände vi att kölen plöjde genom leran men sedan blev det lite djupare igen. Hur som helst kom vi hela vägen in till bränslebryggan och toppade upp vår dieseltank. Vi gick sedan till vår anvisade plats mellan stolpar ytterst på den östligaste av de tre bryggorna. Även hit gick det bra och vi fick in Isa i spiltan. Puh… det var skönt. Nu låg hon bra inför att vi skulle lämna henne ett tag.
Marina Pescarderia var liten och familjär med vänlig personal. Dess utom hade de lägre priser för längre visstelse än de stora marinorna på ostkusten. Det fanns duschar, wifi, restaurang och en liten butik. Personalen i marinan hjälpte oss att fylla på vår flaska med propangas som vi har till matlagning. De svenska kopplingarna på vår sexkilosflaska fungerade alldeles utmärkt. I byn intill fanns ännu en butik som sålde färskt bröd och de nödvändigaste varorna som ägg, smör, mjölk med mera. Det låg ett par amerikanska långseglare i hamnen som var på väg åt motsatt håll för att tillbringa orkansäsongen på Grenada. Vi pratade en del med dem och fick ännu några tips på trevliga anhalter utmed USA:s ostkust.
Vi ägnade större delen av söndagen samt måndag och tisdag för att förbereda Isa inför ett par veckors tillvaro utan oss. Avfrostning av kylar, städning, tvätt, surrning av jolle, genomgång av rigg och alla fästen på däck med mera klarades av. Nu tar vi paus i bloggandet några veckor för att besöka nära och kära i Sverige. Det skall bli så roligt att träffa alla och få en liten glimt av våren på hemmaplan. I början av maj är vi tillbaka och seglar då vidare mot Domenikanska Republiken och Kuba.