S/Y Isa

2017-01-26
16:15:00

Söndagspicknick och kultursnorkling på Grenada

Dags att ta igen eftersläpningen i bloggutläggen. Äntligen har vi en snabb och bra internetuppkoppling så nu kommer det flera utlägg på raken.

Vi låg många nätter i Prickly Bay på södra Grenada, dels för att det var skönt att ligga still och dels för att Prickly Bay är en väldigt bra ankarplats. Det är en stor vik med plats för många båtar, den är skyddad men ändå mestadels med en svalkande bris och det finns butiker och restauranger nära. Söndagen den 15 januari ville vi dock besöka Hog Island lite längre åt öster så vi lättade ankar och gick de få sjömilen till den lilla viken väster om Hog Island. Där var det trångt om saligheten men vi hittade en plätt att lägga vår krok på. Hog Island är ett populärt ställe bland långseglare och bland lokalbefolkningen. Det är en obebodd ö med mycket natur och flera fina stränder. Varje söndagseftermiddag ordnar seglare och lokalbefolkning grillfest på den norra sandstranden. Man kan köpa grillad kyckling, hummer, olika lokala specialiteter samt drycker av skilda slag. Ofta spelar ett band på en skranglig scen som står på stolpar ute i vattnet.

Den här söndagen underhöll tre äldre blues-artister och det kom massor med folk, både bofasta grenadier och seglare. Vi träffade Jessica igen och även hennes pojkvän Dexter som är från Grenada. Folk minglade, badade, drack öl, lyssnade på live-musiken, åt mat, ja kort sagt hade det trevligt på alla vis. Förutom Jessica och Dexter träffade vi även Adele och Jack från Billio som också seglade ARC+. Vi åt mat, drack en öl och hade det väldigt trevligt tills mörkret fallit då vi rodde ut till Isa. Jessica och Dexter hängde med ut en stund men åkte sedan hem med sin motorbåt.
 
 
Nästa dag hade vi bestämt att göra en utflykt med Jessica. Vi tog bussen till in till St. George’s där Jessica mötte upp och hoppade på nästa buss som tog oss norrut utmed den västra kusten. Vi hade siktet inställt på skulpturparken under vatten som finns några kilometer från staden strax söder om Molinere Point och Dragon Bay. Skulpturerna är skapade av den brittiske konstnären Jason de Caires Taylor till minne av alla drunknade slavar som miste livet under transporterna från Afrika. När de tillfångatagna afrikanerna blev sjuka ombord på skeppen eller protesterade mot behandlingen slängde man dem helt sonika över bord att drunkna. Det är dessa tusentals människor som skulpturparken vill hedra.
 
När vi hoppat av bussen var det bara att följa en brant väg ner till havet där vi träffade några unga män som gärna guidade oss ut till skulpturparken. Man fick betala en parkavgift och en slant för att få åka båt till platsen. Det kostade 50 US$ per person och killarna ville gärna ha lite extra dricks för sin guidning. Tillsammans med franska besökare åkte vi i en liten båt runt udden och hoppade i vattnet med cyklop och snorkel. De två killarna som hade båten förtöjde den i en boj och simmade före och visade var skulpturerna fanns, vilket var bra för de är utspridda på ett område och inte helt enkla att lokalisera. Närmast stranden var sikten inte så bra för vågorna rev upp slam när de slog mot stranden men längre ut blev vattnet klarare och vi såg skulpturerna bra. De är sänkta på plättar av vit sand mellan större områden av korall och föreställer människor i naturlig storlek i olika poser. En kvinna ligger på knä och har händerna knäppta som i bön. En annan tittar upp mot himlen - eller i detta fall havsytan – och sträcker sina utbredda armar uppåt. Den största skulpturen är en ring av människor som står och håller varandra i händerna. Den kallas ”A ring of friendship” och var en upplevelse att se, särskilt med de färgglada fiskarna som simmade ut och in i ringen. När man känner till bakgrunden är alla konstverken mycket gripande. Skulpturerna ligger på fyra till åtta meters djup men man ser dem bra från ytan om man inte vill dyka ner.
Efter denna kombinerade kultur- och snorklingsupplevelse var vi hungriga så vi stretade upp för den branta backen till huvudvägen och tog bussen tillbaka till St. George’s. Åter igen måste jag hylla dessa små bussar som är så flexibla och effektiva. Jessica glömde nämligen sitt cyklop nere vid stranden vilket hon kom på när bussen hade kört en kilometer. Hon ropade till konduktören att hon var tvungen att gå av för att hämta det men då vände de bara bussen och körde tillbaka ända ner till stranden så att hon fick sitt cyklop. Sedan fortsatte resan tillbaka till staden. Service, kallar jag det!

Inne i staden gick vi på en liten lokal restaurang, inte mer än ett hål i väggen med ett par bord, där vi åt en enkel lunch bestående av stekt fisk, ris, brödfrukt och grönsaker. Med ett glas passionsfruktsjuice gick lunchen på 15 EC$ per person, vilket motsvarar 60 kr. Denna typ av mat är typiskt karibisk och sådant som invånarna själva äter. När man kommer bort från turistställena är priserna också lägre. Vid bordet bredvid oss satt en pensionerad sjöman som hade seglat på Europa en hel del. Han hade bland annat jobbat på flera skandinaviska fraktbåtar och berättade gärna historier från dessa resor. Han hade börjat som nittonåring 1961 och då drevs båtarna fortfarande med ånga och godset lastades som styckegods. De hade fraktat socker och bananer till Europa och tillbaka hade det varit tillverkade produkter. Det var spännande och underhållande att lyssna till honom. Han hade sett mycket av världen och verkade vara en klok man.

Efter lunchen tog vi farväl av Jessica. Vi har haft väldigt trevligt ihop med henne och kommer att sakna henne mycket. Hoppas att vi ses igen någonstans i världen.

När vi ändå var i staden, passade vi på att gå till fiskmarknaden och köpa en stor bit tonfisk. Sedan tog vi bussen tillbaka till Isa för en stunds vila efter en händelserik dag.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: