S/Y Isa

Vi lade ut från Bluewater Yachting Center, Hampton, Virginia, på torsdagsmorgonen den 2 november. Salty Dawg-rallyt som vi deltog i har inte en gemensam start som ARC har utan varje båt och varje skeppare tar själv beslut om när det är lämpligt att gå med hänsyn till vindar och väder. Väderläget inför denna tur var något ovanligt. I november kommer det vanligtvis en kallfront från norr cirka var fjärde eller var femte dag och sveper ner längst den amerikanska ostkusten. Fronterna för normalt med ganska mycket vind. Detta år verkade dock fronterna komma glesare och de verkade också vara svagare än vanligt. Därmed var prognosen mycket svaga vindar för många dagar framöver. Vi beslöt ändå att gå eftersom det inte verkade bli bättre av att vänta några dagar. Många båtar i rally tog samma beslut som vi och vi var ett stort gäng som styrde ut ur Chesapeake Bay på torsdagsförmiddagen. Vi hade tidvattnet med oss ut, vilket gav en extra knop i fart.

Ute ur viken följde vi kusten söderut och vi tvingades gå för motor hela dagen. Eftersom havet var beskedligt passade vi på att laga riktig lunch och avnjöt nystekta pannkakor med blåbärssylt. På kvällen blev det en massa saker att göra. Lyssna på Chris Parkers väderprognos på SSB-radion, skicka på positionsangivelse till tracking-systemet via satellit, prata med de övriga i rallyt på radion och äta middag. Stressigt värre!

Natten kom med stor måne som lyste vår väg ner mot Cape Hatteras dit vi kom fram på småtimmarna. Den första delen av natten var havet lugnt utan större vågor men vid Cape Hatteras blev sjön rörig med vågor från alla håll. Denna udde är ökänd för skapa orolig sjö och många båtar har råkat i sjönöd där vid hårt väder. Denna natt blev det inte farligt, bara obekvämt.

Vid Cape Hatteras kom det vind från norr och vi satte segel och styrde åt sydost för att korsa golfströmmen. Lite frustrerande att se hur farten gick ner när vi kom in i strömmen. Vi gjorde över sju knop genom vattnet men bara dryga fem över grund. Sjön var också stökig så det blev mer obekvämt ombord.

Fram emot fredagskvällen vred vinden mot ost. Vi hade precis passerat golfströmmen och lade oss på en kurs mot sydost. Rådet från vädermannen var att försöka ta sig så långt österut som möjligt innan vi kommer ner till 25:e latituden för att inte få passadvinden rätt emot oss senare. Vi seglade så högt vi kunde mot vinden under lördagen och söndagen.

På måndagsmorgonen dog vinden helt och vi fick motorisera igen. Vi valde då en mer östlig kurs för att komma så långt österut som möjligt. Havet låg blankt och vi märkte att vi nått sydligare vatten för temperaturen steg påtagligt. Inga fleece-tröjor eller långbyxor behövdes längre. Vi stannande motorn en stund på eftermiddagen för ett ljuvligt bad. Det är alltid samma svindlande känsla att hoppa i havet och veta att botten ligger mer än fem kilometer under oss. Havet får en metalliskt blå färg när det är så djupt och det var underbart varmt och skönt. Efteråt satt vi på akterdäck och njöt medan solen sänkte sig mot horisonten.

Vår duktiga gast Jessica passade på att baka ett gott bröd när det var så lugna förhållanden. Den förföriskt goda doften av nybakat bröd spred sig i sittbrunnen och vidare ut över havet.

Prognoserna hade spått att vi skulle få gå för motor flera dagar men så blev det inte. Tidigt tisdag morgon fick vi en bris på 7 m/s och lade oss åter på dikt bidevind för babords halsar. Detta blev sedan temat för resten av resan. Vinden ökade till cirka 10 m/s och vi gjorde god fart genom vattnet men tyvärr hade vi motström på ett par knop så fart mot mål blev bara blygsamma mellan fem och sex knop. Isa lutade kraftigt åt styrbord så matlagning och toalettbesök blev något av en utmaning.  Vi satte kutterfocken i stället för genuan för att hon inte skulle dyka så mycket i motsjön och det blev faktiskt lite stabilare.

Ibland kom vi in i områden med många squalls, det vill säga ett litet lokalt område med regn och ökande vind. Dessa begränsade oväder rör sig över haven i samband med fronter och vissa dygn kan man råka in i många sådana squalls. Nattetid kan de ibland överaska en och ställa till med en viss oreda om man har för mycket segel uppe. Vinden kan ibland öka med femtio procent i styrka på bara några sekunder och ofta ändrar den riktning också.

De sista två dygnen kunde vi falla av något och då ökade farten till tio knop genom vattnet. Härligt! Isa forsade fram och motströmmen minskade också lite så att vi närmade oss Antigua med över åtta knops fart.

Vi hade inte sett en enda båt på flera dagar men på söndagen såg vi plötsligt flera segel vid horisonten. En av båtarna var Mojito som också deltog i Salty Dawg Rally. Den är exakt lika stor som Isa och vi följdes åt under större delen av dagen innan vi skildes åt norr om Barbuda. Vi hade nämligen valt att gå öster om öarna medan de flesta andra valde att gå på västsidan.

Tyvärr hann det bli mörkt innan vi siktade Barbuda så vi såg inte mycket av den ön. Barbuda drabbades ju hårt av orkanen Irma i september och alla byggnader förstördes. Det cirka två tusen personer som bodde på ön tvingades fly och har ännu inte kunnat återvända.

Bara ett enda svagt ljus syntes från Barbuda men Antigua var desto mer upplyst. Antigua som bara liggen 40 sjömil längre söderut undkom nästan helt oskatt från Irmas härjningar.

Strax efter midnatt rundade vi Antiguas sydspets och styrde upp mot Falmouth Harbour. Försiktigt navigerade vi in i viken och fann efter en liten stund en bra ankarplats. Halv två var vi ankrade och kunde nöjda pusta ut i sittbrunnen med ett litet glas rom innan vi trötta lade oss i kojerna. Äntligen var Isa horisontell igen!

Nästa morgon blåste vi upp vår jolle och Mats tog pass och skeppshandlingar och for in till myndighetskontoret i English Harbour som är viken bredvid Falmouth Harbour. Det är bara tio minuters promenad emellan. När vi var inklarerade drog vi upp ankaret och gick in till Antigua Yacht Club Marina där vi hade fått ett specialpris för Salty Dawg-båtar. Vi kom in som nummer fem eller sex så det hade gått hyfsat snabbt för oss. Dessutom verkade de flesta andra ha gått för motor betydligt mer än vi. Vi hamnade på 56 motortimmar totalt vilket var mycket färre än vi befarat när vi lämnade Hampton med svaga vindprognoser.

På eftermiddagen kom våra vänner i Endless Summer och förtöjde intill oss. Jos och Erica var väldigt nöjda med sin tripp. För att fira våra lyckade seglingar från Nordamerika firade vi i Isas sittbrunn med ett glas champagne.  Det smakade fantastiskt!

För att summera turen: Den tog oss 10 dygn och 17 timmar, vi avverkade 1660 nautiska mil enligt vår logg och seglade den övervägande delen av turen förutom 56 timmar när vindarna var för svaga.