S/Y Isa

2017-09-21
21:15:48

I skydd för orkanen José

Vi hade njutit av lugnet och det fina sensommarvädret i ankarvikar på Long Islands nordsida och bara gått korta sträckor med båten eller legat helt stilla i nästan en vecka. Torsdagen den 14 september tog vi ett längre skutt från Port Jefferson till Fisher Island, ett ben på 55 sjömil. Det låg en lätt dimma över viken när vi halade upp vårt ankare vid halv sju på morgonen och det var helt vindstilla. Ute på Long Island Sound lättade dimman och vi fick åter en solig dag. Tyvärr ingen vind att segla på så järngenuan fick jobba. Vi tog tillfället i akt och tvättade ett par maskiner medan vi tuffade på. Vi hade lite medström som hjälpte oss så vid halv tre gick vi in i West Harbor på Fisher Island och lade vårt ankare i den yttre delen eftersom den inre som vanligt var alldeles nerlusad med bojar för fasta båtar. Fisher Island var ett mycket lantligt ställe och vi såg nästan inte en människa. Ett par mindre fiskebåtar som passerade, annars inga båtar eller annan aktivitet. Vattnet var klart och grönt och omgivningarna vackra så vi njöt av stillheten och att vara helt för oss själva.

Ankrad båt under dimmiga morgontimmar vid Fisher Island, Long Island Sound.

Eftersom vi skulle fortsätta i gryningen nästa morgon gjorde vi en tidig kväll med middag följt av ett avsnitt House of Cards på Tv:n.

När vi fortsatte på fredagsmorgonen låg dimman tät över viken och än värre blev det när vi kom ut på Block Island Sound. Vi hade hela Atlanten åt sydost och Connecticuts kust åt nordväst men av detta såg vi absolut inget. Åter igen var vi tacksamma för våra hjälpmedel; elektroniska sjökort med GPS, AIS (ett transpondersystem som gör att andra båtar ser Isa på plottern och vi ser dem som också har AIS) samt radar. Alla större båtar som fartyg och kommersiella turbåtar har AIS men här i USA har ganska få fritidsbåtar detta. Det är mycket vanligare i Sverige. Det gällde därför att hålla noga uppsikt på radarskärmen efter små ekon som oftast var någon mindre fritidsfiskebåt och naturligtvis även hålla god uppsikt framåt i det vita som omgav oss. Det var ganska tröttande att sitta och stirra ut i den mjölkvita dimman. Vår sikt var inte mer än trehundra till fyrahundra meter. Vid ett tillfälle mötte vi ett fartyg ganska nära och det var en spöklik syn när det plötsligt kom fram ur dimman, gled förbi och försvann igen. Om vi inte hade sett det på AIS:en skulle det var riktigt otäckt. Strax efter att det passerat oss hörde vi att det tutade på någon annan mindre båt som låg i dess väg.

Delfiner leker runt Isas för.
 
De enda trevliga avbrotten i denna enahanda dimresa var djurlivet. Först kom en flock delfiner som och lekte runt oss, vilket alltid är lika uppskattat. Det var ett tag sedan vi såg dessa sympatiska djur. Vattnet var även idag kav lugnt och mycket klart så vi kunde se dem även under vattnet. Kul! En stund senare såg vi en flock med gulnäbbade liror (Cory’s shearwater). De är ganska lika större lira men har en gul näbb med svart fläck och vitare buk. De har inte heller någon utpräglad svart hätta som större lira.
Vi skrämde upp några gulnäbbade liror.

Efter 35 sjömil angjorde vi Newport, Rhode Island. Det var tät båttrafik ut och in till Newport så här fick vi vara än mer koncentrerade. Vi pratade även på radion med ett par mötande båtar om hur vi skulle mötas vilket var en extra säkerhetsåtgärd för att inte kollidera.

Newport Bridge, delvis dold av dimman.

Strax innan vi kom fram till själva hamnen lättade dimman lite och vi såg plötsligt land. En märklig känsla. Vi blev uppropade av Siegfried på den tyska båten Asante som vi träffat på östra Kuba som sett oss komma på AIS:en och han sa att det fanns rum att ankra bredvid Asante. Vi gick in till det område som hamnen har avdelat för ankarliggare och lade vårt ankare på sex meters djup. Newport är ett mycket populärt tillhåll för seglare på amerikanska ostkusten och ankringsområdet var fullsmockat med båtar i alla storlekar. I de omkringliggande bojområdena låg det ännu fler, några riktigt stora, t.ex. den tjusiga tremastade skonaren Adix, 65 meter lång (212 fot). Vi hade dess utom lyckats pricka in just den helg när Newport har sin årliga båtmässa vilket ju inte gjorde besökarna färre.

65 meter långa Adix längst till vänster.
En glimt från båtmässan.

Vi bjöd in Siegfried och Gudrun från Asante på kaffe och fick en hel del nyttig information av dem för de hade redan legat i Newport i tio dagar. Det är alltid tacksamt att få tips om jollebryggor, matbutiker och andra faciliteter.

Efter detta sjösatte vi vår jolle och åkte in till staden. Den visade sig vara riktigt trevlig, lagom stor och ganska europeisk till sin karaktär. Hela staden sjöd av aktivitet och besökande seglare och andra intresserade myllrade på gator och på bryggor. Vi tog en liten sväng på mässbryggorna och tittade på olika båtar. De stora europeiska segelbåtstillverkarna var representerade, till exempel Beneteau, Jeanneau, Hanse, Bavaria och till och med X-yachts men inte Hallberg-Rassy. Annars var det många motorbåtar, särskilt de klassiska amerikanska som till exempel Hinkley. Här fanns också ett stort antal träbåtar och traditionsfartyg.

Vackra, klassiska motorbåtar fanns det många på mässan.
 

Efter att ha vandrat runt ett par timmar satte vi oss på en krog alldeles vid vattnet och beställde var sin öl och lite mat. Det smakade utmärkt. Vi hamnade bredvid ett trevligt yngre par från Seattle som var i Newport för båtmässan och fick en trevlig pratstund med dem.

Gata i Newport
Newport
 Det finns en Stockholmsgata i Newport.

Lördagsmorgonen den 16 september mötte oss åter med tät dimma. Vi hade under natten hört det ödsliga ljudet av mistlurar utifrån havet så det kom inte som någon överraskning. Vi började dagen med att ta hem en ny prognos för hur stormen José rörde sig och insåg att vi högst troligt kommer att få åtminstone en släng av den. Dags att vidta återgärder alltså. Sagt och gjort, vi började ringa runt till marinor i området som vi bedömde som skapligt skyddade och frågade om vi kunde boka plats. De första fyra-fem stycken vi ringde hade redan fullt men så fick vi napp hos Bristol Maritime Center som ligger en bit längre in i viken norr om Newport. De lovade att ge oss en bra plats så dit får vi gå på måndag. Där hoppas vi kunna rida ut det hårda vädret.  Att stanna på Newports ankarplats var över huvud taget inte ett alternativ.

Black Knight, stabsbåt för Regina2.0, Wallenbergs 42 fots Swan.

När vi ganska försenade äntligen fick äta frukost i sittbrunnen fick vi som belöning först se ett gäng med Swan-42-båtar defilera förbi oss i något slags parad. En av båtarna var Regina2.0, Jacob Wallenbergs kappseglingsbåt. En vacker gammal brittisk-flaggad trämotorbåt verkade också inblandad på något sätt och den förde en stor svensk flagga på babord sida och under den en vimpel från Stockholm Kungliga Segelsällskap. Vi antar att Wallenberg hade hyrt den fina båten för att stödja den svenska tävlingsbåten. Övriga tävlingsbåtar kom från olika amerikanska segelklubbar, Royal Thames Yacht Club, Royal Cowes Yacht Club, Royal Sidney Yacht Club, Hongkong Yacht Club och många andra ställen. Vi viftade med vår svenska flagga och ropade Heja Sverige! Så vitt vi kunde se fanns ingen mer svensk långseglare i hela den stora hamnen så vi var ju tvungna att ta på oss hela rollen som patriotiska supportrar. Vi hörde att de redan seglat något som kallades Rolex Cup så detta var bara något slags uppvisning. Vi vet inte hur det hade gått för Regina2.0. eller om de skulle segla fler regattor i området.

Regina2.0
Swan-42-parad.

En liten stund senare när dimman lättat och solen bröt igenom kom ett antal klassiska tolvor glidande förbi. De var något att vila blicken på, dessa skönheter. I augusti i år hade de världsmästerskap för dessa båtar här i Newport.

Två stycken tolvor på väg ut för en sponsortur.

På eftermiddagen tog vi en promenad i staden och passade dessutom på att kolla in faciliteterna som erbjöds gästande seglare. Vid jollebryggan fanns en stor lokal med toaletter, duschar, tvättstuga samt sällskapsrum med wifi och TV.

Om man gillar att titta på båtar är Newport det rätta stället.
Små segelbåtar (optimistjollar) mellanstora och jättestora segelbåtar, alla sorter finns i Newport.

På kvällen blev vi inbjudna till Asante på en caipirinha och lite tilltugg. Gudrun och Siegfried hade tidigare bott åtta år i Brasilien så de visste hur en riktig caipirinha skulle tillredas och hade naturligtvis cachaҫa ombord. Den annalkande José blev förstås ett oundvikligt samtalsämne. Deras strategi var att avsegla tidigt nästa morgon och gå till Port Jefferson strax öster om New York City och ta en boj där. Enligt prognoserna skulle José inte komma så nära New York City. Paret i Asante hade seglat i femton år oavbrutet men började nu tröttna och funderade på att segla hem till Tyskland nästa vår. Det är vad man kan kalla långsegling.

Elfje, ännu en fantastiskt vacker segelbåt av det större slaget.
 

Söndagen var vädermässigt lik de tidigare. Dimma på morgonen som solen bröt igenom vid lunchtid, svag eller ingen vind och dimman tillbaka sent på eftermiddagen. Vi ville sträcka på benen ordentligt och tog en långpromenad ut till Fort Adams som ligger i inloppet till Newport. Ett jättelikt fort. Tyvärr skulle de stänga när vi kom fram så vi fick inte se det inifrån men vi gick runt det på utsidan.

Eisenhowers sommarhus alldeles i utkanten av Newport.

Inte långt från fortet låg en herrgårdsliknande byggnad som hade varit Dwight D. Eisenhowers sommarresidens. Huset som byggdes 1873 låg mycket vackert med utsikt över inseglingen till Newport. Presideneten tillbringade somrarna från 1957 till 1960 i detta hus.

På vägen tillbaka till staden gick vi också förbi New York Yacht Club som ståtar med flera byggnader på en muromgärdad, väl tilltagen tomt vid havet. Flott värre och absolut inget tillträde för kreti och pleti som oss.

På måndagsmorgonen den 17 september halade vi upp ankaret vid åtta-tiden och gick för motor de tolv sjömilen in i viken till Bristol där vi kunde förtöja långsides utmed en flytbrygga i den kommunala hamnen. Hamnen var liten och hade egentligen bara plats för två eller tre större segelbåtar vid bryggan men de erbjöd även bojar utanför som såg mycket gedigna ut. Strax efter att vi lagt till kom en vacker klassisk 50-fots Swan-båt och lade sig bakom oss. Vi pratade lite med skepparen på Swan-båten och han hade normalt båten på boj i Newport men hade också bedömt att det var säkrare att ta den upp till Bristol.

José, orkanen som vi söker skydd för.

Bristol Maritime Center hade en trevlig lokal i ett ombyggt gammalt magasin av sten med stort sällskapsrum, wifi, tv, tvättmaskiner, torktumlare och fina duschar. Själva staden var mycket mindre än Newport och led nog lite av att vara i den trendigare kusinens bakvatten. Men det fanns gott om restauranger och trevliga barer och fina promenadmöjligheter.

Linden Place, ett av många vackra hus i Bristol.
Skola med stil.

Resten av måndagen ägnade vi åt att tvätta och annat fixande.

Efter frukost på tisdagen gav vi oss av, trots att det hade börjat regna, på en tur till en herrgård söder om staden. Den hette Blithewold och det nuvarande huset byggdes 1906. Hela egendomen var sedan 1976 ett museum som visade hur den förmögna ägarfamiljen van Wickle en gång levt och roat sig i början av förra seklet. De hade tillhört de allra rikaste i New England och använt Blithewold som sommarhus. Vi fick veta att de hade haft bjudmiddagar varje kväll hela sommaren under ett antal år tills mannen Augustus olyckligt omkom av ett vådaskott vid lerduveskytte. Middagarna hade alltid varit av det överdådiga slaget och alla damer förväntades bära långklänning och herrarna ”dinner jacket”. Huset var stort och mycket smakfullt. Det låg i en parkliknande trädgård med utsikt över vattnet. Också trädgården hölls fortfarande i skick och var jättefin att se, trots det usla vädret. Bland annat fanns här flera stycken enorma sequoia-träd. Hustrun Bessie och de två döttrarna Marjorie och Augustine fortsatte att ha Blithewold som sommarhus och när Bessie gick bort behöll Marjorie och hennes make huset ända tills Marjorie gick bort 1976. Innan dess, 1973, hann Marjorie fira sin 90-årsdag i huset.

Marjorie van Wickle som ung och senare som gift Lyon. Hon var den sista som bodde i huset och tillbringade somrarna på Blithewold fram till sin död 1976.
En väldig sequoia i trädgården på Blithewold.

Mats passade även på att se Herreshoff Marine Museum, ett muséevarv som har byggt ett stort antal de gamla tidernas America’s Cup-vinnare.

Modell av en Herreshoff-båt.

Under onsdagen blev vädret sämre och vinden ökade något. Det regnade en del och Mats passade på att göra rent watermakern samt byta filter. Det är en ganska oständlig process som tar ett antal timmar. Man sköljer hela systemet först med stark bas och sedan med stark syra för att få bort alla beläggningar.

Mats gör rent vår watermaker.

På onsdagskvällen tilltog regnet och vinden ökade. Vi låg delvis i lä men och hade inte värre vindbyar än 14-15 m/s men det var ändå ganska kulet väder. Vi stannade i båten och såg på en långfilm.

New England har naturligtvis varit drabbat av orkaner och stormar förrut. En av de värsta kom i september 1938. Då steg vattnet mer än fyra meter så att delar av Bristol låg under vatten. Vi är så tacksamma att detta inte skedde med José för då hade Isa inte kunnat ligga där vi nu hade henne.

Hela undervåningen på detta hus stod under vatten i stormen 1938. Havet steg över 4 meter över medelhögvattennivån.

Torsdagen den 21 september klarnade det upp lite och solen tittade fram men vinden fortsatte att blåsa och vi bestämde oss för att ligga kvar ännu ett dygn. José verkar tyvärr ha parkerat alldeles här utanför.  

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: