S/Y Isa

2018-04-01
05:21:00

Dramatisk ö med aktiv vulkan

Birgitta och Martin lämnade oss på lördagen den 24 mars för att åka hem till det vintriga Sverige som aldrig verkade få någon vår detta år. Det kändes som alltid lite tomt efter några veckor med trevliga vänner.

Vi låg kvar i Deshaies ännu ett par nätter och fick bland annat se hur det lokala fisket gick till alldeles runt Isa när vi satt och åt frukost på söndagsmorgonen. Fiskarna la ut ett långt garn i en cirkel samtidigt som de slog i vattnet med en åra på utsidan av cirkeln. De hade även en man i vattnet med cyklop och snorkel som tittade efter stim. Vattnet i viken vid Deshaies är väldigt klart och fint så man ser långt under vatten. Vi trodde att de skulle snäva in cirkeln ungefär som en snörpvad men det gjorde de inte utan efter ett tag drog de in nätet igen och hade fått en massa små, silvriga fiskar liknande sill. Dessa såldes ett par timmar senare inne i byn och verkade mycket populära bland lokalbefolkningen.

Småskaligt fiske runt omkring oss på morgonen när vi åt frukost.
 
 
På måndagsmorgonen den 26 mars lättade vi ankar och satte segel för att segla de dryga tjugo sjömilen till den spännande vulkanön Montserrat. Denna ö har en mycket dramatisk nutidshistoria med en aktiv vulkan som verkligen hårt har prövat den lilla befolkningen. Mer om detta strax.
Isa närmar sig Montserrat från söder. Det som ser ut som en uttorkad flodfåra är det som en gång kallades White River. Dalen består idag av ett tjockt lager aska och lera som också spridit sig ut i havet och flyttat kustlinjen tiotals meter ut. Nerför denna floddal kom ett av de tidigare pyroklastiska flödena den 30 mars 1997.

Vi ville gärna se så mycket av den forna huvudstaden Plymouth som möjligt och seglade därför söder om ön och upp längst dess västkust. Vulkanen och dess rykande topp dominerade helt den södra delen av ön. Vi såg flera långa fält där de pyroklastiska flödena hade svept ner som floder och bränt allt i sin väg. Bara aska och stora stenbumlingar återstod i dessa fält. Flödena hade på flera ställen nått havet och löpte ut i vattnet som döda deltan av aska. Lite likt det som blir kvar av sediment när en glaciär drar sig tillbaka.

Utkanterna av forna huvudstaden Plymouth står kvar som en spökstad. De centrala delarna ligger begravda under metervis av aska och lera.

Vi så massor av brända och delvis begravda byggnader, kyrkor och boningshus. Längre åt norr fanns till synes ganska oskadda hus men förfallna eftersom de varit övergivna i decennier.

Little Bay sett från nordväst.

Uppe i det nordvästra hörnet av ön finns en liten vik som följaktligen kallas Little Bay. Detta är numera den enda platsen där båtar har tillstånd att angöra. Viken ger endast ett begränsat skydd mot den långa dyningen så ankarplatsen är utsatt och obekväm men under goda förhållanden kan man ankra här. Vi lade ankaret på tretton meters djup och fick gott fäste. Det låg ett par andra segelbåtar i viken men det var ingen trängsel precis.

Ankarplatsen i Little Bay.

Mats åkte in till land för att klarera in. Seglare kan klarera både in och ut samtidigt om man stannar maximalt 72 timmar och det passade oss utmärkt. Vi pratade lite med några andra seglare som låg i Little Bay, bland andra Maria och Fredrik på den svenska Hallberg-Rassy 43:an Salsa. Vi bestämde att försöka boka en guidad tur tillsammans nästa dag. Efter ett par försök lyckades vi nå en av de mer namnkunniga guiderna på ön Joe Phillip på telefon och bestämde en tur med honom.

Det blev en rullig kväll och natt men det får man tåla om man skall se denna säregna plats. Nästa morgon stannade vi ombord på förmiddagen och badade och läste. Efter en tidig lunch for vi in till land där vi strålade samman med Maria och Fredrik samt vår guide Joe. Han visade sig vara en gråsprängd storvuxen man med ett bullrigt skratt. Han är född 1950 och har guidat på ön sedan 1973 så hans erfarenhet var lång! Vi satte oss i hans minibuss och for iväg åt söder på slingriga och branta vägar. Den norra delen av ön består av ett högt bergsparti täckt av regnskog och med byar och hus utmed vägarna. Detta frodiga gröna står i bjärt kontrast till den karga och ogästvänliga södra delen som domineras av vulkanen och dess verkningar.

Joe Phillip vid sin taxi.

Byarna som vi passerade såg välmående ut med vackra, välskötta hus. Före 1995 bodde det över elva tusen personer på ön men numera är invånarantalet bara fem tusen.

Karta över Montserrat med namn på flera av byarna som nu är övergivna eller utraderade.

Vi stannade på vägen vid en naturlig källa där vattnet sprang fram ur berget och vi fick smaka på det utmärkt friska och goda vattnet. Joe var påtagligt stolt över öns fina källvatten som räcker väl till alla. Med tanke på att den närmsta ön Antigua har mycket svårt med sin vattenförsörjning kan vi förstå hans stolthet. Bra dricksvatten finns på de högre och bergiga öarna men de lägre är mycket torrare och har problem med att framställa dricksvatten i tillräcklig mängd.

Montserrats vulkanobservatorium använder en helikopter för att utföra många av sina fältstudier.

Nästa stopp blev vulkanobservatoriet som ligger högt upp på det centrala bergsmassivet vettande mot söder och vulkanen. Här jobbar ett tjugotal seismologer, geologer och andra forskare för att studera den synnerligen aktiva vulkanen Soufrière Hills. Observatoriet är bemannat dygnet runt och vulkanen övervakas både manuellt och genom en rad mätinstrument som är utplacerade på olika ställen. Vi fick se en mycket välgjord och informativ film på 35 minuter som visade fullständigt makalösa sekvenser. Till exempel hur pyroklastiska flöden väller ner från toppen som laviner och sveper med sig och bränner allt i sin väg.

Fredrik, Marie, Maria och vår guide Joe med vulkanen i bakgrunden.
Närbild på vulkanen tagen från observatoriet.

Men tillbaka till historien: Montserrat befolkades liksom övriga öar i området av Arawakerna och senare Kalinagos från norra Sydamerika. Arawakerna kallade ön Alliouagana som betyder ön med de taggiga buskarna. Columbus kom till ön 1493 och gav den namnet Monserrado efter ett berg nära Barcelona. På 1600-talet flyttade många fattiga irländare till ön. Under dessa århundraden slumrade vulkanen och höll sig tyst och lugn. Detta stadium fortsatte och den lilla ön var mestadels en fridfull plats. Man levde av jordbruk och fiske. På 1970- och 80-talet slog sig musikproducenten George Martin ner på ön och skapade en musikstudio där många berömda plattor är inspelade, bland andra Brothers in arms med Dire Straights. Paul McCartney, Rolling Stones, Police med flera besökte studion och gjorde inspelningar här. Det fanns flera lite lyxigare hotell och en golfbana. På det hela taget en rätt välmående och behaglig ö.

1989 drabbades ön svårt av orkanen Hugo som orsakade stor förödelse. Man hade just återhämtat sig från denna katastrof då nästa, ännu mer avgörande naturkraft drabbade ön. Den 18 juli 1995 vaknade vulkanen plötsligt efter hundratals år i vila och började spy ut gas och ånga. Befolkningen kunde skräckslagna höra ett rytande som av en jetmotor och beskåda en plym av ånga flera hundra meter upp i luften. Den 21 augusti samma år kom ett större utbrott som täckte hela staden Plymouth med omgivningar i ett flera centimeter tjockt lager med aska. Askmolnet var så stort och tätt att ön föll i mörker under mer än en kvart. Vulkanen fortsatte att vara aktiv och den 3 april 1996 kom det första pyroklastiska flödet som gick ner utmed den östra sluttningen. Forskare konstaterade snart att risken för ett ännu större utbrott var överhängande och stora delar av befolkningen tvingades evakuera inklusive alla som bodde i Plymouth. Joe beskrev detta på ett känslosamt sätt och vi förstod att det ännu efter mer än tjugo år var smärtsamma minnen. Joe hade vid den tiden bott i en liten by strax utanför huvudstaden Plymouth och hade tillhört dem som var tvungna att lämna sitt hem. De fick veta av myndigheterna att de bara skulle evakueras över helgen, men som Joe uttryckte det: ”Det är den längsta helgen i historien för den pågår ännu!” Därför fick de endast med sig det nödvändigaste. ”Hur packar du för en helg? Jo, du slänger ner lite kläder i en väska. Det var det vi gjorde. Det var allt vi fick med oss.” fortsatte han.

Två bilder från Montserrat Vulcano Observatory. De hade många otroliga fotografier. Vissa var som tagna från någon science fiction-film.
 

Den 17 september 1996 strax före midnatt exploderade vulkanen och kastade ut 600 000 ton med sten och aska. Stora bumlingar föll som bomber över hela den södra delen av ön.

Den 30 mars 1997 kom ett pyroklastiskt flöde åt söder och den 25 juni kom ännu ett som gick åt nordost och sånär nådde den dåvarande flygplatsen på ön. Detta flöde förstörde många mindre byar och gårdar och 19 människor miste livet. Ännu ett kraftfullt utbrott kom på annandag jul samma år då ett flertal byar på den sydvästra kusten förstördes.

Otaliga utbrott, explosioner, pyroklastiska flöden och skred med lera blandat med aska följde och dränkte stora delar av dalen där Plymouth en gång blomstrat. Av stadens centrala delar syns idag ingenting eftersom den delen ligger begravd under ett tjockt täcke av aska och lera. Vulkanen på Montserrat är av en annan typ än till exempel Etna på Sicilien. Lavan som kommer från Soufrière Hills kallas andesitlava och är en miljon gånger så viskös som basaltlava, den lava som Etna spyr ut. Det betyder att den inte flödar ner utmed bergssidorna utan istället stelnar direkt på toppen och bygger uppåt. Under sina mest aktiva perioder kan höjden växa med flera hundra meter på några månader. Till sist blir dock trycket för stort inne i berget och hela eller delar av den uppbyggda toppen exploderar. Det är under dessa större utbrott som enorma pyroklastiska flöden rinner ner för bergssidorna med en hastighet av 200 km/h.

I juli 2003 kom ett enormt utbrott då 120 miljoner kubikmeter sten och aska kastades ut. Hela Montserrat, även den norra delen, täcktes av ett femton centimeter tjockt lager aska som ställde till stor skada på hus och grödor. Askmolnet nådde så långt som till Puerto Rico som tillfälligt fick stänga sin flygplats.

Det senaste stora utbrottet kom i februari 2010 men sedan dess har vulkanen hållit sig relativt lugn. När vi seglade förbi kunde vi se hur ånga steg upp från toppen och det luktade av svavelhaltiga gaser långt ut på havet men annars såg det rätt fridfullt ut. Men vulkanen är ingalunda avsomnad. Ingen rekommenderas att flytta tillbaka till den avlysta zonen för när som helst kan vulkanen återuppta sin aktivitet.

Maria, Fredrik och Mats med den raserade och begravda staden Plymouth i bakgrunden.

Efter besöket på observatoriet åkte vi in i de norra delarna av den avlysta zonen som just nu var tillåtet att besöka. Vi körde genom övergivna byar där regnskogen återtagit herraväldet. Vi passerade en före detta floddal som helt fyllts ut av sand och aska så att floden inte längre kunde skönjas. Hus var begravda under marken och här och var stack ett hustak upp. Joe visade fotografier på sin Ipad från hur det sett ut före 1995 och det var svårt att ta in att det var samma platser vi såg. Han visade bilder på leende familjer framför vackra hus i blommande trädgårdar där det nu mer såg ut som ett månlandskap. Vi stannade vid ett en gång vackert och pampigt hus som låg på västsluttningen med utsikt över havet och gick in huset. Det var en stark och mycket rörande upplevelse att stå där inne och tänka på familjen som en gång bott och verkat här. Vi insåg kanske först då till fullo vidden av katastrofen för den lilla befolkningen på ön. De flesta som då bodde på ön har ju också lämnat den. Ön tillhör Storbritannien så många flyttade dit. Vi fick inte åka ända fram till resterna av Plymouth. Ingen utan specialtillstånd fick komma in i den zonen.

Vardagsrummet i huset vi var inne i. Askan låg i tjocka lager på golv och kvarlämnade möbler. Tidningar och böcker låg uppslagna som om någon nyss rest sig från rottingfåtöljerna.
En bild från köket där kaffebryggaren stod kvar.

Efter denna känslomässigt omtumlande tur återvände vi till de bebodda norra delarna av ön. Vi handlade lite bröd och blev sedan avsläppta efter en fyra och en halv timmes lång guidning i Little Bay. Joe gjorde ett fantastiskt jobb och vi vill verkligen rekommendera honom som guide. Han har telefonnummer +1 664 492 1565.

Utsikt mot vulkanen från Richmond Hill. Huset till vänster i bild har naturen börjat återta.
Övergivet hus som regnskogen återtagit.

Klockan hade hunnit bli mycket och vi gick till en av de små restaurangerna i hamnen tillsammans med Maria och Fredrik och åt middag innan vi återvände till vår gungiga ankarplats. Nästa morgon lämnade vi ön före sju efter två ganska obekväma nätter men med en upplevelse som vi inte vill vara utan.

Mats, Maria och Fredrik på den lilla strandbaren i Little Bay där vi åt en enkel middag efter vår omtumlande rundtur på ön.
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: