S/Y Isa

2018-01-25
22:27:23

Dyster kolonialhistoria och gömd trädgård

Efter tre dagar på Tobago Cays behövde vi fylla på lite förråd med frukt och grönt och lättade därför ankar tisdagen den 16 januari och seglade de tjugofem sjömilen upp till Bequia. Vi hade en frisk ostlig vind som gav oss god fart med lätt revade segel. Eftersom kursen var nordostlig ville vi inte ha vindar som drog mot nord för då blir det kryss men denna dag fick vi en sträckbog hela vägen. När vi närmade oss Bequia mötte vi ett av de sista segelfartygen som byggdes på Bequia, Friendship Rose heter hon. Hon seglar numera bara med turister men förr i tiden seglade hon som last- och passagerarbåt mellan öarna här. Hon är en stabil skuta och vacker att se när hon kommer forsandes för fulla segel.

Isa seglar norrut.
Friendship Rose på dagstur med turister.

Vi kom in i Admiralty Bay vid halv ettsnåret och fick som vanligt en boj av Fitz strax utanför Frangipani, en ärevördig restaurang och hotell som funnits på Bequia i decennier. Vi förhandlade ner priset på bojen eftersom vi skulle ligga en hel vecka.

På onsdagsmorgonen den 17 januari var vi väldigt sugna på att få en ordentlig bensträckare eftersom vi varit ute på småöarna i flera dagar och där är det inte så lätt att promenera. Vi begav oss därför ut på vandring upp till Mount Pleasant, en relativt hög kulle på cirka 250 meter ovanför Admiralty Bay på dess södra sida. Det var som alltid en svettig vandring upp och tyvärr blev vi lite besvikna på utsikten. Det var svårt att få bra utblickar för det låg privata villor i vägen åt de flesta hållen. Men vi fick verkligen röra på oss och det var skönt. Simningen ger ju en del motion men det är ändå svårt att upprätthålla en hyfsad grundkondition på dessa breddgrader. Vi kämpar på med detta.

Mats vilar benen på väg upp på Mount Pleasant.
En del villor vill absolut inte ha besök!

Nästa dag steg vi upp tidigt och tog åtta-färjan till Kingstown på huvudön Saint Vincent. Som vi nämnt tidigare är det få seglare som stannar på Saint Vincent på grund av hög brottslighet. Många båtar har blivit rånade eller haft inbrott och det har också förekommit grova våldsbrott. Därför kändes detta som ett bra sätt att i alla fall få en liten glimt av ön.

Saint Vincent.
Marie på färjan över till Saint Vincent.

Sjöresan över det ofta väldigt blåsiga sundet mellan Bequia och Kingston tog bara en timme med färjan och vi satt ute på däck och njöt av det fina vädret. Från öster kom en fullriggare seglande, vilket senare visade sig vara det norska skeppet Sørlandet från Kristiansand. Mycket vackert att fästa blicken på. Vi blev också underhållna av brunsulorna (Brown Booby) som är en av de vanligaste fåglarna här. De är mycket skickliga flygare och ligger gärna och seglar på uppvindarna som bildas runt båtar. När de ser en flygfisk lätta från vattnet dyker de blixtsnabbt och snappar till sig fisken, ibland i luften, ibland precis när den landat i vattnet igen. Det var ett nöje att betrakta deras konster.

Sørlandet kommer seglandes.
Brunsula.
 
Inne i Kingstown som är huvudstad på Saint Vincent promenerade vi runt en stund och drack sedan kaffe och åt glass på Cobblestone Hotel, ett klassiskt hotell i en vacker gammal byggnad. Sedan avtalade vi med en taxichaufför att köra oss runt några timmar för att se lite mer av ön. Vi åkte först upp till Fort Charlotte på berget nordväst om staden. Som alltid fanns det mycket historia att ta till sig i fortet.
Cobblestone Hotel.

Fortet byggdes av britterna på berget Berkshire Hill nordväst om Kingstown under de sista åren på 1700-talet och de första på 1800-talet och invigdes 1806. Fortet fick sitt namn efter drottning Charlotte, Kung George III:s hustru. Fortet skulle försvara Kingstown mot fransmännen från havet och från landsidan mot befolkningen på ön som vid denna tid i huvudsak utgjordes av Black Caribs, en folkgrupp som hade både afrikanskt blod och karibiskt, det vill säga Kalinago. Kalinago befolkade alla öarna i de Små Antillerna från ungefär 1200 och fram till européernas ankomst. De stammade ursprungligen från Orinocos deltaland i nuvarande Venezuela.

Kalinagos var framgångsrika i att försvara Saint Vincent mot européerna under flera århundraden. Däremot tog de emot skeppsbrutna eller förrymda afrikanska slavar som snabbt integrerades med Kalinagos och de båda folkslagen bildade familjer och fick barn. Dessa ättlingar blev de som kallades Black Caribs. De första afrikanerna kom alltså inte till Saint Vincent som slavar utan som fria människor.

En målning inne från Fort Charlotte som visar skeppsbrutna slavar som lyckas ta sig i land på Saint Vincent.

Fransmännen var den dominerande européiska ockupationsmakten under 1600-talet och gjorde sitt yttersta för att trycka tillbaka ursprungsbefolkningen på alla öar de hade kontroll över, så även på Saint Vincent. Dess utom stred två rivaliserande katolska klosterordnar, jesuiter och dominikaner, om att få kristna kariberna. De färgade folken trycktes tillbaka till de inre och östra delarna av ön. Många hårda strider utkämpades och tusentals kariber gick under. År 1660 slöts en slags fred mellan fransmännen och kariberna och de lämnades i relativ ro för ett antal år. Under det tidiga 1700-talet rådde en viss samexistens på ön mellan Black Caribs och fransmännen. Man bedrev handel med varandra och kariberna lärde sig jordbruk av fransmännen. De odlade bland annat kassava, indigo, tobak och grönsaker. År 1763 slog engelsmännen till och tog över det franska territoriet och nu var det slut på samexistensen. Britterna jagade Black Caribs intensivt och tryckte tillbaka dem till några få platser på öns bergiga inre. Black Caribs mäktigaste hövding Chatoyer utmanade en brittisk major vid namn Leith på en duell med värja 1795 uppe på fortet och blev dödad. Detta var en svår förlust för Black Caribs och de tvingades snart till fullständig kapitulation av den brittiske generalen Abercrombie. Bara ett par år senare 1797 tillfångatogs mer än fem tusen Black Caribs av britterna och deporterades till en liten bergig och otillgänglig ö utanför Saint Vincent där de sattes i ett slags koncentrationsläger. Hälften av dem dog där i sjukdomar och av svält. De resterande fraktades så småningom till en ö utanför Honduras, Roatan, där deras ättlingar lever än idag är kända under namnet Garifuna. Det är ingen smickrande historia att ta till sig för oss européer.

Ännu en målning från Fort Charlotte som illustrerar tvångsdeportationen av Black Caribs från Saint Vincent.

Efter fortet åkte vi vidare till en botanisk trädgård vid namn Montreal Garden långt inne på ön i en bördig dal som vår chaufför kallade Saint Vincents köksträdgård. Vägarna var urusla med massor av potthål så resan tog sin tid men landskapet var vackert och omväxlande så det fanns mycket att se från bilen. Väl framme vid Montreal Garden fick vi lön för den tidsödande resan. Trädgården som låg på en sluttning ner mot en liten flod var mycket välskött och kändes som Edens lustgård med blommor i alla färger, stora träd, slingrande stigar, fjärilar, ödlor och fåglar av många slag, bland annat kolibrier. Vi betalade en liten slant i inträde och kunde sedan ströva omkring och bara njuta. Verkligen värd ett besök, denna gömda skatt.

Entrén till Montreal Garden.
En liten ödla på en gren.
Vackra manshöga begonier växte på många ställen.
En plantering med palettblad.
Det fanns många vackra blommor som vi inte kunde namnet på. Detta var en av dem.

Efter detta åkte vi tillbaka genom de små byarna och kom till Kingstown vid halv två. Nu var vi riktigt hungriga så vi tackade vår trevlige chaufför och betalade honom för turen innan vi styrde stegen mot klassiska Basil Bar, en filial till den ursprungliga på kändisön Mustique strax söder om Bequia. Vi åt en god lunch och gick sedan till en stor matbutik för att handla sådant som Bequias små butiker inte erbjuder. Efter detta blev det färjan tillbaka till Port Elizabeth och en lugn kväll på Isa.

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: