S/Y Isa

Tisdagen den 1 maj lämnade Marie och familjen Brive båten och den nya besättningen bestående av Sture Smith och Anders Christoffersson anlände efter lunch till Jolly Harbour. Även om jag förberett båten under lång tid för Atlantseglingen så var det en hel del kvar att göra. Man blir lika förvånad varje gång hur många saker ombord som behöver kollas och servas.  Dagarna gick åt till detta men på eftermiddagen smet vi till oss ett skönt bad på den fina sandstranden. Kvällarna fördrevs på den utmärkta grekiska krogen i hamnen.

Den 3 maj kom Lars tillbaka efter några dagars hotellsemester med familjen och det stora arbetet med proviantering för cirka tjugo dagar samt extra mat och ett reservförråd av vatten (ifall något skulle inträffa på vägen) vidtog.

Den 5 maj klockan 14 kastade vi loss efter en rejäl laddning av Stures ”Atlantgryta”. Vi visste att de första dygnen skulle bli lite jobbiga då en kraftig passadvind blåste från ostsydost. Mycket riktigt så mötte vi jobbig atlantsjö när vi kommit förbi Barbuda och det blåste ca 10-14 m/s bidevind. Båten var tungt lastad så vi fick ovanligt mycket sjö över oss men vi gick ändå snabbt och tryggt. Vi rapporterade vår position varje dygn till vår kompis Stig Larsen hemma i Sverige som hade lovat att stödja oss med routing då han lättare kunde överblicka de större vädersystemen på datorn hemma. Det kändes tryggt! Vi hade lagat flera maträtter i hamnen i förväg och de behövdes nu. Ingen av oss hade några sjöben men efter ett par dygn så började man som vanlig vänja sig och livet ombord flöt lite lättare. Jag fick meka lite med trilskande laddare och watermaker och sedan uppkom ett gnisslande ljud i propelleraxeln. Allt på en gång. Kändes lite jobbigt att starta en så lång tur med diverse tekniskt krångel. Vatten och el måste man ju ha. Tänkte lite att det här var väl straffet för att vi har haft så lite problem tidigare. Så småningom fick jag ordning på grejerna och det börjar kännas bättre. Den tekniska underkuren som jag har använt under hela resan och som löser många problem heter”Norsk Reset” d.v.s. omstart av systemen. Säger väl lite om moderna båtar.

Efter några dagar fick vi underbar segling med många delfiner och flygfisk på däck samt en fantastisk stjärnhimmel. Vi seglade flera dygn med genaker på ett nästan platt Atlanten. Kunde varit ”Snobbrännan” i Göteborgs södra skärgård. Lars var en klippa i byssan och försåg oss med nybakat bröd och sockerkaka under hela seglatsen. Matstandarden var på det hela mycket hög.  Vi stannade också för att njuta av ett skönt atlantbad och Ander provade att åka vattenskidor efter Isa.

En del motorgång krävdes då vi inte kunde segla i den lätta men faktum var att vi hade lärt oss en del lättvindssegling under resan och vi kunde ibland segla i vindar ner till 4 m/s. Under en sådan här långsegling har vi oftare problem med för svaga vindar än det motsatta. Vi såg också mycket av de giftiga och flytande maneterna Portugisisk Örlogsman. Vi märkte att dagarna blev längre och längre men att också temperaturen sjönk undan för undan. Vi packade ner biminin så vi kunde se stjärnhimlen bättre. När vi kommit halvvägs skålade vi med skumpa, vilket kändes festligt. En annan högtidsstund hade vi när det vankades Janssons frestelse och en överbliven skvätt julsnaps. Annars rådde som vanligt alkoholförbud ombord till havs.

Söndagen de 21 kom en front och vinden vred 120 grader på 30 sekunder och ökade från 5 m/s till 13 m/s. Nu blev det till att jobba igen! Såg en stor val nära båten och vi hade besök av glada delfiner titt som tätt. Sista biten mot Azorerna vred vinden så fick den rakt emot och dessutom minskade styrkan så vi startade maskin och gick sista sträckan in till staden Horta på ön Ilha do Faial i ögruppen Azorerna.

Anlöpte Horta i strålande väder tisdagen den 22 maj klockan 09:35. Vilken skön känsla! Vi gjorde en kvick uppfräschning av båten och tog en snabb dusch. Sedan bar det iväg till det berömda seglarhaket Peters Bar. Den ölen smakade gott och vi åt en exotisk lunch bestående av kokt kött och uppblött bröd. Rustikt men helt okej. Tillbringade även kvällen på detta ärevördiga seglarhak som Joachim Slocum besökte vid sekelskiftet under sin berömda jordenruntsegling. Vi kände oss nöjda med tiden som blev 16 dygn och 19½ timme med drygt 2 600 seglade sjömil (rumbline, d.v.s. kortaste vägen var cirka 2200 Nm). Man går oftast i en båge som vi gjorde för att undvika stiltjebältena i det azoriska högtrycket.

Onsdagen den 23 maj ägnades helt åt att återställa Isa i skick. Båten städades invändigt så väl som utvändigt.

Torsdagen den 24 maj tog vi färjan över till grannön Pico för att bestiga den höga vulkanen med samma namn. Den är imponerande 2351 meter hög. Vi utrustades med GPS-sändare innan vi släpptes iväg och vandringen/klättringen tog vid. Turen tog sju timmar och var klart ansträngande. Särskilt om man som jag levt ”västindiskt liv” i två säsonger.  Bestigningen var dock mödan värd vandringen blev ett minne för livet.

När vi kom tillbaka till Isa unnade vi oss en öl. Lars och Anders var tyvärr tvungna att flyga hem och sköta Sverige nästa dag så jag och Sture blev kvar och påbörjade förberedelserna för nästa seglats. Nästa etapp är ”bara” 1200 sjömil men kan erbjuda mycket besvärligare väder då rutten går igenom lågtrycksbanorna.

Horta var jättetrevligt på ett enkelt sätt och vi hade tur med vädret och hade solsken och cirka 22 grader de flesta dagarna. Azorerna är ett populärt turistmål för folk som vill vandra och åka på valsafari. Hit kan jag tänka mig att återvända. Vi hyrde bil och åkte runt ön och kunde konstatera att det nästan inte var någon trafik på ön. Det vimlade av kossor som betade av det frodiga gräset vilket växte överallt. Besökte fyren Caphelinos och vulkanen som hade ett stort utbrott så sent som 1958.

Med gemensamma krafter åstadkom vi en bild av Isa på piren. De flesta seglare som kommer till Horta brukar skapa en sådan bild och vi såg flera ”minnesmärken” av våra kompisars båtar vilka varit på Horta före oss.

Vår norske vän Yngve på katamaranen Opptur dök upp och förgyllde ett par kvällar. Grannbåten Progress med skeppare Ralph och kompisen Dirk från Belgien blev också en trevlig bekantskap och vi tillbringade flera livliga kvällar tillsammans med dem.

Tiden rusade iväg och det var återigen mer arbete innan avfärd än förväntat. En kylreparatör fyllde på mer köldbärare i vår stora kyl så att vi fick ner temperaturen på riktiga nivåer igen. Martin anlände kraftigt försenad på fredag kväll den 1 juni och vi besökte återigen Peters Bar en sista gång. Tyvärr för Martins del så var vi tvungna att avgå redan nästa förmiddag då vi ett väderfönster lämpligt för avsegling uppenbarat sig. Annars hade vi kanske blivit kvar ännu en vecka.

Vi avseglade alltså från Horta lördagen den 2 juni klockan nio och satte kurs mot Falmouth i Cornwall i sydvästra England 1200 nautiska mil bort. Denna start var mer angenäm än den från Antigua med lätta sydliga vindar. Eter ett tag ökade vinden och vi fick upp farten ordentligt i den beskedliga sjön. Vinden vred till SO och ökade till 10-12 m/s. Vi gjorde ofta 8-10 knop och avverkade 200 NM per dygn. Det märktes att vi var på väg norrut och vädret blev allt kallare och med en del regn och dimma. Några dagar var det riktigt uselt väder. Välkommen tillbaka till Nordeuropa! När vi inte hade vakt så låg man gärna i ruffen och läste eller sov.

Vinden vred igen, till NO denna gång och vi tvingades göra några slag. Vi undvek också ett mindre oväder genom att gå en något mer sydlig kurs. Mot slutet var vinden svag och rakt emot så de sista femton timmarna körde vi med motor. Anlöpte Falmouth i underbart men lite kyligt väder klockan 21.00 söndagen den 10 juni. Besökte Falmouths enda sent öppna krog strax efter 22-tiden och avnjöt en god nepalesisk middag. Den seglade rutten från Horta till Falmouth hade som det ofta blir varit en båge och den totala distansen blev cirka 1400 NM.

Det kändes väldig skönt att ha kommit till Storbritannien och vara ”nästan hemma”.  Jag är tacksam för att vi har klarat oss utan större incidenter. Jag vill också passa på tacka besättningarna för ett bra segelarbete och en trevlig samvaro!

Falmouth är en mycket trevlig och pittoresk småstad och vi passade på att besöka Pendennis Castle och ett antal mustiga utskänkningslokaler innan grabbarna åkte hem. På tisdagskvällen den 12 juni kom Marie till Isa från Sverige och vi hade en sista gemensam kväll med besättningen Martin och Sture.