S/Y Isa

I februari 2017 besökte vi Dominica för första gången och blev mycket förtjusta i den bergiga och gröna ön. Naturen var dramatisk och otroligt vacker med branta bergsluttningar inklädda i frodig grönska, floder som kastade sig i kaskader utför bergssidorna, svavelosande dalar med bubblande, heta källor, vulkankratrar med kokande vatten och mycket mer. Våra äventyr förra året kan ni läsa om här, här eller här.

Natten mellan den 18 och 19 september 2017 drog orkanen Maria in över den lilla önationen med fullständigt förödande kraft. Den hade vid det laget blivit klassad som kategori 5 vilket innebar vindar på 260 km/h (över 70 m/s). Med orkanen följde också mycket rikliga regn som förvandlade alla floder till rytande monster. Vattenmassorna dränkte allt i sin väg och drog med sig träd, bilar, hus, lera och all sköns bråte. Den vanligtvis så skyddade kusten på västra sidan av ön översköldes av stora vågor som förstörde allt vid strandkanten. De starka vindarna blåste bort de flesta tak på ön och enklare hus förstördes helt.

Det var därför med en viss bävan inför vad som väntade vi styrde in mot stranden strax söder om Roseau, huvudstaden på ön. Vi blev liksom förra året mötta av Greg och hans kompis och de hjälpte oss att förtöja med en av Sea Cats bojar. Därefter betraktade vi strandlinjen. Alla grönska i form av buskar och mindre träd var bortspolad och av de många bryggorna som funnits förra året fanns bara enstaka skelett kvar. Flera av husen var svårt skadade men några hade reparerats så att de var beboliga.

En enda brygga var i funktion och den hade nyligen renoverats av en annan långseglare som både donerat materialet och gjort arbetet. Där kunde vi förtöja vår jolle när vi nästa morgon åkte in för att titta på staden. Vi strövade runt i flera timmar och pratade med många öbor om orkanen och dess verkningar. Många hade varit skräckslagna och förödelsen dagen efter var enorm. Floden som mynnar i Roseau hade spolat med sig allt i sin väg och dränkt gatorna i bråte och lera. Det hade varit ett mycket stort arbete att bara röja så att det gick att ta sig fram. Alla elektricitet var borta liksom all telekommunikation.

Nu, mer än fem månader senare, var stadens gator röjda, många hus reparerade och butiker var öppna. Vi tittade in i en av de större livsmedelsbutikerna och där hade man installerat nya moderna kassor och höll på att sätta in nya kyl- och frysdiskar. Elektriciteten var tillbaka sedan ett tag men bara i Roseau och ett par större samhällen till. För övrigt var ön utan central elförsörjning. De som hade råd hade skaffat egna dieselgeneratorer men många mindre bemedlade var fortfarande helt utan ström. Campinglampor som laddas med solceller var hårdvaluta och vi hade medfört ett par sådana som vi skänkte bort till tacksamma öbor.

Roseaus största och finaste hotell heter Hotel Fort Young och det hade skadats svårt. Inte förrän i december hade man kunnat öppna en liten del av det och arbete pågick fortfarande för övriga delar. Vi åt lunch på hotellet och passade på att nyttja deras wifi. Annars var det inte lätt med kommunikationen med omvärlden på ön. Vi pratade också en lång stund med en av deras anställda om hur han upplevt orkanen. Liquian hette han och han hoppades att kryssningsfartygen snart skulle återkomma till Roseau. Eftersom Dominica saknar en internationell storflygplats är kryssningsfartygen en viktig del av turismen och dessa var ännu inte tillbaka.

Vi gick även en sväng genom Roseaus botaniska trädgård som vi tyckt mycket om vid vårt förra besök. Tyvärr var även den illa åtgången. Många av de stora gamla träden hade blåst ner och de flesta blommande buskar hade tagit mycket stryk.

Vi tittade med förskräckelse på platsen där en av de populära seglarbarerna hade legat. Av denna återstod inte mycket mer än en hög bråte. Där hade vi haft en trevlig kväll med andra långseglare förra året.

Vi ville förstås se mer av öns inre och anlitade vår favoritguide Octavious Luray, även kallad Sea Cat, för en heldagstur. Octavious är en mycket färgstark person som kan sin ö och dess natur utan och innan.

 Först åkte vi till de nordöstra delarna av ön där ett antal tusen människor av Karibiens ursprungsbefolkning Kalinago lever. De försörjer sig på lantbruk, framställning av kokosolja och försäljning av hantverk till turister. Kalinagos kom till de Små Antillerna från Sydamerikas nordkust många hundra år före européerna men blev kraftigt decimerade av de nya kolonisatörerna. Endast i de allra mest svårtillgängliga bergstrakterna undkom en spillra av detta folk och deras ättlingar finns nu endast på Dominica. Man ser tydligt att de har ett annat ursprung än den övriga befolkningen. De kallade ön Waitukubuli som betyder den högsta ön.

Vi stannade i en by och pratade med en äldre man vid namn Faustius. Han var ett slags byäldste och ägnade sig åt traditionellt hantverk och annan konstnärlig verksamhet. Vi köpte en ristad kalebass av honom som hade ett mönster av ett stiliserat ansikte. Han berättade att orkanen gått hård åt beståndet av kokospalmer och detta drabbade kalinagos hårt eftersom de framställer en dyrbar kokosolja från nötterna och skörden av nötter var klen. Det tar mellan sju och tio år för en palm att ge några nötter så det skulle dröja ett tag innan produktionen var igång för fullt igen. Oljan som anses mycket välgörande för huden används av kosmetikaindustrin i dyrbara hudkrämer. Den separeras från kopran med hjälp av solen. Det går även att värma med eld för att få fram oljan men då förlorar den i kvalitet.

Vi kunde själva se hur illa åtgången skogen var på denna del av ön. En stor mängd träd hade blåst ner och de som stod kvar hade förlorat både grenar och löv och såg mest ut som kala gärdgårdsstörar. Vägarna på ön var hjälpligt reparerade men alla hade inte hunnit åtgärdas ännu. Många broar hade svepts bort av vattenmassorna och jordskred hade tagit sin skörd. Vi såg även gedigna hus som ingen hade börjat reparera. Vi hörde från öborna att vissa människor saknade försäkring och även att försäkringsbolag hade gått i konkurs på grund av orkanskadorna.

Vi for vidare till en plats inne i skogen som kallas Emerald Pool. Det är en naturlig bassäng nedanför ett vattenfall med smaragdgrönt vatten där man kan simma. En underbart vacker plats. Man hade röjt huvudstigen fram till bassängen men inte de längre vandringslederna runt omkring. Skogen var illa skadad i hela området.

Vi besökte även det vackra dubbelvattenfallet Trafalgar Falls. Nedanför fallen utmed vägen upp låg tidigare två vattenkraftverk och det nedre hade man ännu inte fått i drift men det övre var igång på nytt. Förra året hade vi inte sett en skymt av fallen förrän vi stod på kullen mitt framför dem. I år såg vi dem från bilvägen långt nere i dalen för träden var borta. Liksom förra året tog Octavious med oss upp i den vänstra flodfåran över de stora stenbumlingarna och upp till några klipphyllor där det strömmar varmt vatten från heta källor till vänster. Det varma vattnet blandar sig med det svalare vattnet från fallet ovanför och man kan få vilken temperatur som passar en genom att flytta sig i sidled på dessa avsatser. Det var underbart att sitta där och låta det heta vattnet flöda ner över rygg och axlar en stund och sedan svalka av sig i ett ”badkar” längre till höger.

Efter några dagar i Roseau seglade vi till den norra delen av ön och gick in i den rymliga viken Prince Rupert Bay där staden Portsmouth ligger. Vi blev mötta av Alexis som är en av killarna i PAYS, en samarbetsorganisation för dem som jobbar med att välkomna seglare och båtfolk. Han anvisade oss till en alldeles ny förtöjningsboj som kommit på plats bara några dagar tidigare. Dominica-borna försöker göra allt för att locka tillbaka seglarna till ön och seglarna kommer i oväntat stort antal. Många av långseglarnas hjärtan klappar extra för Dominica och nästan alla försöker bidra med något, stort eller smått. Det finns seglare som varit på ön i flera månader och hjälpt till varje dag med uppröjningsarbetet.

Vi gjorde på nytt en tur på Indian River som mynnar i Prince Rupert Bay. Man färdas stilla upp för floden i roddbåt och det är en otroligt rofylld upplevelse. Förra året var floden nästan som en tunnel under de gröna träden men så var det inte längre. Även här var skogen gles och illa skadad. Dock såg vi flera sorters häger men inga kungsfiskare. Också de endemiska papegoj-arterna hade minskat kraftigt på grund av dålig tillgång på föda. Det finns två arter av papegoja som bara finns på Dominica, Sisserou (Amazona imperialis) och Red-necked parrot (Amazona arausiaca). Förra året såg vi två vilda papegojor i träden på en av våra vandringar.

Grabbarna i PAYS brukar ordna grillkvällar på stranden för seglarna då och då och vi deltog i en. Väldigt trevligt arrangemang där man köper en biljett och får grillad fisk eller kyckling med tillbehör, juice eller rhumpunch samt musik från en DJ hela kvällen. Alla seglare dansade loss som galna i sanden. Vi träffade flera som vi kände sedan innan, bland andra Ted och Barbara från Raven och Helen och Bill från Alembic. Dess utom underhöll några seglare med att jonglera med eld. En oförglömlig kväll på en enastående ö!

Vi lämnade Dominica med blandade känslor. Ön har fortfarande en helt fantastisk natur och människorna kämpar hårt för att återställa det som de vildsinta naturkrafterna förstört. Samtidigt såg vi att de har en lång och tuff väg innan de ens har fått det grundläggande att fungera. För oss seglare finns dock det som vi behöver och seglarna var också de första turisterna att återvända. Vi betyder mycket för öborna så vi vill verkligen uppmana andra att stanna några dagar på ön. Ni blir välkomnade med öppna armar och får på köpet en speciell upplevelse.