S/Y Isa

2016-09-26
18:46:31

Öken, gamla vulkaner och en sömnig by

När vi har pratat med andra seglare på vår tur genom Europa och även här på öarna så framgår det tydligt att alla brottas med samma typer av problem som vi hade i maj och juni innan vi lämnade Långedrag. Det handlar om operativsystem som inte är kompatibla med satellit-telefoner, om uppgraderingar av sjökort som inte fungerar med den gamla hårdvaran och liknande. Vi var ju frustrerade och nedslagna ett tag när allt krånglade som mest men nu är vi tacksamma att vi löste det mesta innan vi avgick för vi har träffat många besättningar som ligger i olika hamnar och väntar på uppgraderingar, paket eller konsulthjälp.

 

Vi lämnade Madeira tisdagen den 20 september vid två-tiden på eftermiddagen och fick till att börja med en fin slör i cirka åtta m/s men i skymningen avtog vinden och det gick allt långsammare. Vi såg de obebodda klippöarna Desertas avteckna sig som svarta siluetter mot den ljusa himlen bakom oss. Det kommande dygnet ömsom seglade vi och ömsom körde för motor. Natten var först stjärnklar och senare månljus för nu gick månen upp först efter midnatt. Dagen som följde var solig och vi fick sällskap några gånger av delfinflockar. Annars var havet tomt. Verkligen inget område som trafikeras av fartyg. Enda märkliga avbrottet kom när en utmattad svart fågel, lite större än en koltrast, kom vinglandes genom luften och damp ner på vårt däck. Den kröp ihop bak i skydd av två fendrar som vi har surrade där. Vi serverade den lite vatten men kunde inte se om den drack eller inte. Senare när vi kommit fram kunde vi inte se fågeln så vi antog att den flugit sin kos men detta skulle visa sig vara fel. Fortsättning på fågelhistorien kommer i nästa inlägg.

 

 

När andra kvällen kom fick vi äntligen lite mer stadig vind och vi gjorde god fart för segel. På morgonkvisten siktade vi Isla de Alegranza, en obebodd klippö strax norr om Lanzarote och vid elva-tiden seglade vi in i lä bakom den pittoreska lilla ön Graciosa och ankrade i viken utanför en fin sandstrand efter 45 timmar och 270 nautiska mil. I viken låg redan HR43:an Bella Luna som seglas av Roland och Vickie. Roland jobbade på Hallberg-Rassy när vi köpte vår förra båt PiriPiri så vi kände varandra lite grand sedan tidigare. En timme efter att vi ankrat kom även Angelina inseglandes och lade sig strax intill.

Dagen ägnade vi åt att bada från båten och sola på däck. I kvällningen var vi inbjudna på en drink i Bella Luna och så även Eva och Mats från Angelina. Det blev åter en trevlig stund med berättelser från de olika seglatserna.

 
 

Fredagen den 23 september gjorde vi en vandring tillsammans med Eva och Mats. Vi började med att bestiga vulkanen närmast vår ankarvik. Öns natur är ökenartad och den har flera gamla vulkantoppar där den högsta är 266 meter. Den vi besteg var dock lägre, cirka 180 m. Den gav oss en vidsträckt utsikt över ön och havet. På andra sidan det smala sundet reser sig Lanzarotes branta klippväggar.

 

Efter bestigningen gjorde vi sällskap med en ensamvandrande ung kvinna från Belgien nerför berget. Hon hade guldsandaletter på fötterna! Ett något annorlunda val av vandringssko, tyckte vi. Det tycktes emellertid inte hindra henne; detta var hennes andra vandringsdag i dessa fotbeklädnader, berättade hon.

 
 
 
 

Vi fortsatte till den lilla byn Caleta del Sebo längre åt nordost som har en liten hamn dit färjan från Lanzarote kommer och där finns även några restauranger och butiker. Gatorna var helt i sand och byn gav ett mycket lättjefullt intryck helt utan stress. Som en kombination av en gammal westernfilm och en grekisk lantby. Vi satte oss på en bar med fötterna i sanden och beställde kalla öl. Sedan handlade vi lite bröd och frukt och promenerade tillbaka utmed stranden.

 

Efter middagen kom besättningarna från svenskbåtarna Bengt (som hade kommit till viken tidigare under dagen) och Angelina till oss i Isa för snack i sittbrunnen. Bella Luna hade seglat vidare. Det blev åter en gemytlig kväll under stjärnorna.

Kommentar:
2016-09-29 @ 10:33:50
#1: ingvar

Spännande med denna svarta fågel! Jag skall printa ut fotot om jag lyckas och få en artbestämning från min kompis Alf Eskilssons son som är ornitolog.

Att vara helt allena på öppet hav måste vara en särskild känsla, inget för agorafobiker precis...

Bästa hälsningar / Ingvar

Svar: Ja, det vore intressant att veta vad det var för art. Tyvärr verkade den ganska medtagen så det är väl tveksamt om den överlevde till sist, trots den ömma omvårdnaden från de Lanzarotiska poliserna. /Marie
syisa.blogg.se

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: