S/Y Isa

2017-06-26
18:30:45

Norfolk, Virginia - USAs största flottbas

Sista dagen i Charleston ville vi besöka en marin-butik för att skaffa lite grejer till båten. Enligt kartan skulle det ligga en West Marine på andra sidan bron och vi tänkte att det skulle bli en lagom promenad dit för att få lite motion. Vi började gå och kom över på andra sidan men promenaden var i ärlighetens namn inte särskilt trivsam eftersom vägen vi följde var hårt trafikerad. Så mycket bättre då att en vänlig man stannade sin bil och frågade om vi var seglare. Det syntes tydligen på långt håll! Mannen, vid namn Timmy, jobbade som professionell skeppare på olika segelbåtar och körde oss mer än gärna till West Marine. Detta tog vi tacksamt emot. Ännu bättre var att hans företag hade kraftiga rabatter hos West Marine som han lät oss utnyttja så allt vi handlade fick vi 25-30 % rabatt på. Så otroligt vänligt och hjälpsamt! Vilken svensk hade gjort detta för en utländsk seglare på besök? Han erbjöd sig till och med att komma tillbaka och köra oss tillbaka till City Marina men vi avböjde vänligt för att han inte skulle behöva vänta på oss. Vi handlade en massa saker och besökte även en matvarubutik som låg intill. Det blev en taxi tillbaka sedan.

Karta över vår seglats från Charleston, South Carolina till Norfolk, Virginia.

Vi lättade ankar från Charleston klockan nio på söndagsmorgonen den 18 juni och tuffade ut ur flodmynningen med tidvattnet. På väg ut mötte vi ett jättelikt containerfartyg i den smala muddrade rännan. Vi kände oss väldigt små bredvid denne jätte.

Första dygnet på väg mot Chesapeake hade vi fin vind snett bakifrån och måttlig sjö så seglingen var bekväm. Vi såg flera flockar av delfiner som lekte runt båten. Alltid lika trevligt att få sällskap av dem. När vi närmade oss Cape Fear (!) ökade vinden och sjön blev grövre. Vi fick också en rad med åsk- och regnbyar över oss. Vi fick reva i omgångar och när andra kvällen kom tog vi in storseglet helt och fortsatte på bara genua. Vinden var nu mellan 12 och 16 m/s men fortfarande bakifrån och vi gjorde god fart. Nu var det inte så bekvämt ombord längre. Isa rullade våldsamt i de stora vågorna och det var svårt att sova på sin frivakt.

Marie har vakten. Autopiloten styr.
Delfinerna är alltid svåra att fotografera. Tyvärr blev det ingen bättre bild än denna.

Strax efter midnatt den andra natten passerade vi den beryktade udden Cape Hatteras. Udden som väldigt ofta drabbas av orkaner kallas även Atlantens kyrkogård för att många skepp har förlist i dessa vatten. När vi passerat udden kunde vi lägga oss på en mer nordlig kurs och efter en timme lugnade sig sjön en hel del. När morgonen grydde forsade vi fram utmed North Carolinas låglänta kust på ett mycket lugnare hav.

Cape Henry, North Virginia Beach. Inloppet till Chesapeake Bay.

När vi närmade oss Virginia och den breda öppningen in till innanhavet Chesapeake Bay dog vinden helt och vi fick starta motorn. I kvällningen tisdagen den 20 juni styrde vi in i mynningen som är över tolv sjömil bred. Man såg inte ens över till Cape Charles på andra sidan. Vi hade Cape Henry med de två fyrtornen på vår babordssida. Det löper en motorväg tvärs över öppningen som mestadels går på en låg bro men som på två ställen går ner under havet i en tunnel. På dessa två ställen kan fartyg och högre fritidsbåtar som Isa passera. Från öppningen var det ytterligare arton sjömil in till Norfolk så det han bli helt mörkt innan vi nådde vår tänkta ankringsplats långt in i Elizabeth River strax norr om Tidewater Yacht Marina och sydost om Hospital Point. Ankringsplatsen låg i själva verket mitt emellan två städer, Norfolk på nordöstra sidan av floden och Portsmouth på den sydvästra. Städerna här ligger så tätt att de smälter ihop. På Norfolk-sidan låg också en marina, Waterside Marina.

Karta över Chesapeakes mynning (vänster) och över vår ankringsplats i Elizabeth River mellan Norfolk och Portsmouth (höger).

På vägen in passerade vi tre förtöjda hangarfartyg och diverse andra militära flytetyg. Norfolk är USA:s största flottbas och det märktes. Klockan halv tolv hade vi äntligen fått bra fäste för ankaret efter 440 seglade nautiska mil. Sedan den 6 maj då vi lämnade Puerto Rico har vi seglat över 2700 sjömil, vilket motsvarar sträckan Stockholm-Rom och tillbaka. Pust… Nu skall det bli skönt med kortare ben ett tag.

Onsdagen den 21 juni, tillika sommarsolståndet, sov vi ut ordentligt och ägnade sedan dagen åt att fixa olika saker i båten. Mats hade som vanligt något förbättringsprojekt. Denna gång gällde det att försöka få durkarna tystare när vi seglar i grov sjö. De knarrar nämligen alldeles förfärligt.

Mats i fixartagen.

På kvällen var vi bjudna till Richard Parker som låg ankrade strax bredvid på ett glas vin innan vi alla fyra tog vår jolle in till Waterside Marina. Samma regel gällde här som i Charleston, man fick betala fem dollar per dag för att parkera jollen på en av deras bryggor. Sedan strosade vi Granby Street upp och hittade en trevlig italiensk restaurang där vi åt middag.

Vera och Dominique i Richard Parker

På väg tillbaka gick vi förbi det pensionerade slagskeppet U.S.S. Wisconsin som sjösattes i december 1943 och deltog i sitt första slag utanför Filipinerna den 14-16 december 1944. Bara några dagar senare hamnade skeppet i en svår tropisk cyklon som sänkte många andra fartyg men som Wisconsin kom oskadd ur. Skeppet deltog för sista gången i strid i januari och februari 1991 i Persiska Viken och togs ur bruk i september samma år.

Så här känns det strax innan man blir överseglad av ett slagskepp.
U.S.S Wisconsin

Strax intill slagskeppet finns en minnesplats där flottan hedrar soldater som omkommit i olika olyckor, slag eller terrordåd. Där fanns till exempel en minnesplakett över terrordådet mot Pentagon den 11 september 2001.

Minnesplats över stupade flottister.
Minnesplakett över attacken mot Pentagon.

Torsdagskvällen den 22 juni firade vi midsommarafton några timmar i förskott i Isas sittbrunn. Vi hade hittat en burk sill i någon vit sås i en butik samt lax och knäckebröd. I stället för jordgubbar hade vi köpt amerikanska blåbär. Två småflaskor med svensk snaps fanns kvar sedan förra sommaren så detta fick bli vår midsommarmåltid. Sillen var dess värre riktigt äcklig men det andra var gott. Laxen från Alaska var alldeles utmärkt och blåbären jättegoda.

Midsommarmåltid 2017.

På fredagsförmiddagen gick vi in till Waterside Marina och lade oss över helgen. Det skulle blåsa upp på fredagskvällen och vi visste att vårt ankare satt halvbra. Det var en ganska dålig ankarbotten här med lös lera. Dessutom var det kul att få enkel tillgång till staden utan att behöva åka jolle.

Norfolk har ett par hundra tusen invånare men själva centrum är ganska litet. Staden präglas helt av att flottan är den stora arbetsgivaren här. Bostadskvarteren är mycket prydliga och såg välmående ut. Villor eller radhus ligger längst trädkantade gator och det finns många parker och grönområden. Hamnstråket är trevligt iordningställt för umgänge med breda kajer att flanera längst och saker att göra för alla åldrar. Flera typer av turbåtar lägger till vid kajerna och en färja pilar fram och åter till grannstaden Portsmouth tvärs över floden.

Radhus i Norfolk. Troligen tjänstebostäder.

Vi kände för att komma ifrån båtlivet för ett par timmar så vi bestämde oss för att gå på bio. Det fanns mest action-filmer att välja på så vi tog Wonderwoman. En riktig hjältesaga, naturligtvis, men ganska bra med en hel del humor. Skönt att bara sjunka ner i biomörkret för ett par timmar. Det var långt över ett år sedan vi senast var på bio.

Det visade sig snart att Norfolk arrangerade en cajun-festival över helgen och detta var en populär tillställning. Festvalplatsen var en park alldeles nära marinan och på vägen från bion slank vi in på festivalområdet en stund och fick lyssna till en sångerska och ett band med jazzinspirerad soulmusik. Musiken var slut vid halv elva och vi gick hem och lade oss.

Kermit Ruffins med medmusikanter.
Entusiastisk publik.
Glada festivalbesökare

Lördagen ägnades vi mest åt ett omfattande däckskurande. Teakdäcket var otroligt smutsigt och behövde en ordentlig rengöring, vilket tog större delen av dagen. På kvällen gick vi åter och lyssnade på musik på festivalen. Denna kväll var det en utflippad trombonist, Trombone Shorty, som spelade funkig jazz. Publiken var stor och mycket entusiastisk. Vi passade också på att smaka på en del av cajun-maten. Ganska kryddig och god.

Marie på festival.

Vi fortsatte på vår kulturella linje och besökte ett konstmuseum, The Chrysler Museum of Art som låg på behändigt gångavstånd från hamnen. Väldigt trevligt museum med konst från flera århundraden samt en speciell avdelning med konstglas från olika epoker. Vi hittade flera verk av svenska konstnärer, bland andra Bertil Vallien, Ulrika Hydman Vallien, Edward Hald, Simon Gate och Vicke E. Lindstrand. Här fanns naturligtvis också Alvar Aaltos berömda vas.

Ulrika Hydman Vallien
Glaskonst av Bertil Vallien, utan titel (vänster) och Edward Hald, ”Gral” (höger).

Efter denna hektiska helg vid kaj längtade vi ut till lugnet på ankarplatsen så vi släppte landförtöjningarna och gled ut ur marinan på söndagseftermiddagen. Vi ankarade på nytt i floden och fick en skön kväll med en vacker solnedgång bakom det anrika Naval Hospital som ser ut som Vita Huset ungefär.

Olika vyer från vår ankringsplats. Det händer alltid något här. En bogserbåt drar förbi med en jättepråm eller ett mudderverk, någon lägger ut fiskeredskap, några kappseglar… Trots detta är det faktiskt en fridfull ankarplats.
 
 
 
 
2017-06-17
21:22:00

Charleston i South Carolina

Tillbaka från Bermuda var vi angelägna om att segla norrut så snart som möjligt. Redan dagen efter vår återkomst till West Palm Beach satte vi högsta fart. Marie åkte med Rybovich transportservice och storhandlade på Publix inne vid City Place och Mats tankade vatten samt kontrollerade motor och generator. Sedan åt vi en stadig lunch på marinans restaurang och tittade samtidigt på de två första finalracen mellan Nya Zealand och Sverige. De två finalisterna vann var sitt race så spänningen består…

Segling från West Palm Beach, Florida, till Charleston, South Carolina

Vi kastade loss strax före tre och styrde ut från West Palm Beach. Kursen sattes snett utåt för att så snabbt som möjligt komma ut till Golfströmmen och få extra draghjälp norrut. Första dygnet blev omväxlande segling och motorgång men andra dygnet fick vi en stadig vind från nordost på åtta m/s och kunde segla. Skönt att slippa motorbrum och båten rör sig också mycket skönare i sjön när vi har tryck i seglen. Tack vare tre knops medström kunde vi hålla nio-tio knops fart.

Karta över inloppet och de två floderna som omger Charleston.

Under första dagen när det nästan inte blåste något såg vi något konstigt i vattnet en bit bort. Det såg ut som en sten - helt omöjligt - eller en svart boj. Vi tittade med kikare men kunde inte riktigt förstå vad vi såg. Eftersom vi gick för motor kunde vi avvika från vår kurs och ta oss lite närmare. Då såg vi att det var en sköldpadda men den betedde sig så konstigt. Den stannade vid ytan och höll huvudet över vattnet hela tiden och så brukar de inte göra. Dessutom såg det ut som det var något mer i vattenbrynet. Till sist förstod vi att det var två sköldpaddor som parade sig. Oj, oj, oj, här gällde det att backa undan och inte störa.

Ravenel Jr. Bridge med ett gammalt hangarfartyg stickandes fram sin för.

Vid fyra-tiden efter drygt två dygns segling och 360 sjömil låg Charleston framför oss. Staden är belägen på en udde mellan två floder, den större Cooper River och den mindre Ashley River. Vi hade sett på sjökortet att det möjligen skulle gå att ankra utanför den centralt belägna City Marina i Ashley River. När vi kom fram till ankarplatsen såg vi att den brittiska båten Pepper låg för ankar där och vi pratade med Hattie och Phil som var ombord. De seglade ARC+ med oss i höstas. De sa att ankarbotten var bra och att ankringen var fri. Man kunde lägga sin jolle på City Marinas jollebrygga för en avgift på fem dollar per dag och detta kändes som ett klart bättre alternativ än att ligga i marinan med Isa för 150 dollar per natt. Marinorna i USA är svindyra!

Vi fick försöka tre gånger innan vi lyckades sätta ankaret och positionera båten på ett bra ställe. Inte helt enkelt för strömmen gick utåt och vinden blåste oss inåt. Men när vi väl kommit på plats kändes det bra. Vi låg stadigt i riktning med strömmen.

Nu kom nästa svåra uppgift, nämligen att hitta rätt telefonnummer för att kunna rapportera till Customs and Border Protection (CBP) att vi flyttat oss från West Palm Beach till Charleston. Vi lade ett par timmar på att söka på nätet och Mats fann ett nummer men när vi ringde det så var det ingen som svarade. Till sist var vi desperata och sa många fula ord om dessa procedurer som de amerikanska myndigheterna kräver av oss. Efter en lång stund kom vi på att vi kunde fråga Dominique och Vera som ju redan var i Charleston sedan ett par veckor tillbaka med sin båt Richard Parker. Detta blev vår lycka för de hade efter mycket slit fått fatt i rätt nummer och dessutom fått en lista på alla distriktens nummer på ostkusten. En sådan skatt! Tack Vera och Dominique! Numret man skulle ringa var 843 579 6513 i South Carolina där vi befann oss. På nätet uppgav CBP numret 843 579 6500. Hur skall man kunna rapportera om de inte ens har rätt nummer på sin egen hemsida?!! Vera och Dominique hade inte fått tag i rätt nummer förrän dagen efter sin ankomst och hade således fått en varning införd i sin akt. Om de får en varning till kommer de att få böta 5000 dollar! De protesterade naturligtvis och sa att de hade gjort allt som stod i deras makt att rapportera omedelbart efter ankomst och de hade försökt ringa numret på CBP:s hemsida. Tjänstemannen hade bara svarat att det inte var hans problem och att det var deras skyldighet att känna till rätt nummer! Vi hörde senare att även Pepper hade fått en varning för samma sak. Det är då inte lätt att vara till lags här inte.

Nåväl, med rätt nummer så svarade en telefonsvarare att deras kontor var stängt men att vi kunde ringa ett journummer för att rapportera vår ankomst. Damen som läste upp meddelandet rabblade numret så snabbt och endast en gång att vi fick ringa tre gånger för att hinna skriva ner hela det tio-siffriga numret. Till sist när vi slog detta journummer svarade i alla fall en levande människa och tog emot vår anmälan att vi flyttat på oss. Han ville ha namn på båten, vårt Cruising Permit-nummer och hur många vi var ombord samt vår nationalitet. Puh… så var detta avklarat. Sist i detta inlägg listar vi alla nummer som vi fick av våra schweiziska vänner och dessa verkar vara gällande just nu i alla fall (juni 2017).

Efter denna långdragna procedur var vi sura och utmattade. Vi lagade lite pasta och såg ett avsnitt Game of Thrones innan vi trötta gick och lade oss.

Utsikt från vår ankarplats på floden Ashley.

Nästa morgon blåste vi upp jollen som vi inte använt sedan Puerto Rico och tog oss in till City Marina tvärs över floden. Vi betalade för att ha jollen på deras jollebrygga och promenerade inåt staden. Vi hade stämt möte med Vera och Dominique på ett kafé som vi hittade utan problem. Jättekul att träffa dem igen. De låg i en marina längre upp i Cooper River som hade lite lägre priser än City Marina. I gengäld hade de ganska långt in till staden. De hade hyrt en bil för att enkelt kunna ta sig runt och gjort utflykter i området. Vi satt ett par timmar och pratade om våra senaste erfarenheter. Sedan fick vi åter säga adjö för de skulle segla vidare samma kväll, men vi bestämde att försöka ses igen uppe i Chesapeake Bay om en vecka eller så.

”Hjulångare”
Guidad city-tur i hästdragen vagn.
City Market

Efter fikastunden med Vera och Dominique vandrade vi omkring i Charleston och tittade i butikerna på King’s Street. Där fanns många ganska flotta butiker som sålde souvenirer och fina kläder. Synd att vi inte behöver några! I en av butikerna sålde de Fjällrävens Kånken. Kul att se en sådan typiskt svensk produkt här. Många gallerier låg också här. Vi hittade även ett mycket vackert bibliotek som var inrett i gammal stil. Det drevs av en privat organisation så man var tvungen att vara medlem för att låna böcker här men det gick bra att gå in och titta. Det märktes att Charleston är ett populärt turistmål. Man kan till exempel åka en guidad tur i vagn efter häst och det såg väldigt trevligt ut. Det fanns även flera olika båtturer att göra på de båda floderna i olika varianter av fejkade hjulångare.

 Vackra bow ties, flugor, tillverkade av fjädrar! Otroligt välgjorda!
En svensk produkt med anor...
Ett fantastiskt vackert bibliotek!

Charlestons historia sträcker sig tillbaka till 1670 då de första europeiska bosättarna slog sig ner på den västra banken av floden Ashley strax nordväst om dess nuvarande läge. Tio år senare 1680 flyttade de staden till den östra sidan där den ligger än idag. Engelsmännen som var de som bosatt sig befäste snabbt sin stad till skydd mot både konkurerande fransmän och spanjorer och mot de ursprungliga invånarna (Kiawah-, Wando-, Sewee- och Etiwan-stammarna). Engelsmännen gav staden namn efter sin kung, Charles’ Town och den var fullt befäst 1711 med en palissad och många bastioner eller mindre fort. Det som gjorde platsen attraktiv var den naturliga hamnen som utgjordes av de båda flodernas utlopp i Atlanten.

Charleston har många vackra planteringar och alléer.

Charlestons historia har liksom många andra delar av den amerikanska södern en grym och mörk sida eftersom den är starkt förknippad med slavhandeln. År 1770 var Charleston den fjärde största hamnen i de amerikanska kolonierna efter Boston, New York och Philadelphia. Staden blev rik på handel med slavar, ris och bomull. Mellan 1670 och 1808 kom 260 000 slavar till hamnen i Charleston, vilket var ungefär 40 % av alla de 645 000 slavar som anlände till amerikanska kolonierna. För att förstå vilka enorma ekonomiska intressen denna handel utgjorde kan nämnas att hamnen i Charleston hade den näst största omsättning i världen åren 1806-1808, endast överträffad av Liverpools hamn i England. År 1808 upphörde importen av nya slavar men slavhandeln inom de södra staterna fortsatte och plantagerna utanför Charleston frodades med hjälp av slavarbete ända fram till det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861. Det var framför allt den mycket arbetskrävande risodlingen som blomstrade med hjälp av slavarbete. Det ekonomiska värdet på en slav var 1860 mellan 600 och 1200 dollar. Det motsvarar i dagens penningvärde 11 000 till 27 000 dollar.

Denna skylt fanns på muséet om slaveriet. Skrämmande, tankeväckande och lärorikt att besöka.

Efter inbördeskrigets slut 1865 och därmed slaveriets upphörande kollapsade risodlandet nästa helt och Charleston tappade mycket av sitt ekonomiska välstånd. Dessutom blev en stor del av staden illa åtgången av först en mycket svår orkan 1885 följt av en katastrofal jordbävning 1886. Mer nutida förödelse drabbade staden med orkanen Hugo 1989. Numera är många av husen återuppbyggda i gammal vacker stil och det finns många fina byggnader att vila ögonen på. Staden är dessutom tämligen grön och många av gatorna är kantade av stora träd.

Ett par av alla vackra hus i Charleston.
 

De kommande dagarna stannade vi mestadels ombord och pysslade om båten och vilade. Det hade varit en intensiv tid för oss med många upplevelser och ännu fler avverkade sjömil så det kändes skönt att bara ta det lugnt i sittbrunnen där vi kunde betrakta en livlig kappseglingsaktivitet med både kölbåtar och jollar. En annan muntration var en liten flock delfiner som simmade runt båten så gott som dagligen. Kul att titta på när man åt frukost.

Vi fick ett email från våra vänner på Lady K som berättade att de hade haft ett åsknedslag rätt i båten. Ingen av de tre som var ombord (Steffi, Richard och ägaren Allan själv) hade blivit skadad men all elektronik var utslagen. De kunde inte ens starta motorn. Det är tyvärr inte helt ovanligt att detta inträffar. Vi har hört om flera båtar som råkat ut för liknande. Stackars dem!

En förmiddag delade vi en taxi med Hattie och Phil till en stor matvarubutik och fyllde på våra matförråd. Det fanns tyvärr ingen matbutik på gångavstånd så man blir lite hjälplös utan bil här. Senare på kvällen gick vi till puben i marinan, Salty Mike’s, och tog en öl med Hattie och Phil samt ytterligare två seglande engelsmän från båten Shamal. De hette Georgina och John och hade seglat först fem år i Medelhavet och nu fem år på denna sida Atlanten. De hade en del bra tips att dela med sig av och det är ju alltid välkommet.

Salty Mike’s

Nu började det bli dags att planera nästa ben norrut. Om vädret tillåter går vi nog direkt upp till Chesapeake Bay dit det är drygt 400 sjömil. Får se hur det blir…

Den utlovade listan med nummer till Customs and Border Protection för att rapportera förflyttningar från ett distrikt till ett annat (giltig juni 2017):

Maine                                         (207) 532-2131 Ext. 255

New Hampshire                            (207) 532-2131 Ext. 255

Massachusetts                            (207) 532-2131 Ext. 255

Rhode Island                               (207) 532-2131 Ext. 255

Connecticut                                (207) 532-2131 Ext. 255

New York                                    (877) 209-8526

New Jersey                                (877) 209-8526

Atlantic City, NJ                         (215) 596-1975

Pennsylvania                             (215) 596-1975

Delaware                                   (302) 326-0600

Maryland                                   (410) 962-2806

Virginia, Richmond                     (804) 226-9675

                                                (804) 347.7453 After hours

Virginia, Norfolk/Newport News   (757) 533-4211

                                                (757) 533-4218 After hours

North Carolina,

Beaufort/Moorhead City             (252) 726-5845

North Carolina, Wilmington         (910) 772-5900

South Carolina                          (843) 579-6513

Georgia, Savannah                   (912) 232-7507

Georgia, Brunswick                   (912) 262.6692

                                               (912) 262-1173 After hours

Florida, Port Canaveral              (321) 783-2066 Ext. 3#

Florida, Daytona Beach             (386) 248-8043

Florida, Fort Myers                   (239) 561-6205

Florida, Jacksonville                 (904) 751-2827

Florida, Tampa                         (813) 712-6000

Florida, Melbourne                   (800) 432-1216

Florida, Pensacola                   (850) 433-3205

Florida, Sarasota                     (800) 973-2867

Florida, Key West                    (800) 432-1216

Florida, Miami                         (800) 432-1216

Florida, Port Everglades          (800) 432-1216

Florida, West Palm Beach       (561) 848-6922 Ext. 264

Florida, Ft. Pierce/St. Lucie    (772) 461-1733 Ext. 4

2017-06-14
20:44:00

Med Lady K till Bermuda

Vi inledde vår nya karriär som anställd besättning på Lady K med en dags putsande och skrubbande på båten. Sista kvällen i före avfärd hade vi grillkväll med Richard och Steffi samt besättningen på jättemotorbåten Penny May. Ett glatt gäng och en trevlig kväll. Märkligt ställe, Rybovich. Bara en massa anställda på båtar. Ägarna är upptagna på annat håll.

Här skall det skuras!
Grillkväll i Rybovich Marina

Nästa dag, fredagen den 2 juni, lämnade vi West Palm Beach och satte kurs mot Bermuda efter att ha avnjutit en mumsig lunch på marinans restaurang. Havet var lugnt och vinden ganska svag. Vi gjorde ett försök att segla och gjorde väl en fem-sex knop men Richard sa att det var för långsamt så han startade motorn och vi motorseglade vidare. Ägaren till Lady K skulle komma till Bermuda den 10 juni och då måste båten vara på plats och dessutom uppsnofsad till tusen. Därför fick inte transporten ta för lång tid.

Lady K på väg ut från West Palm Beach
Några av alla de otroligt påkostade hus som vi passerade på väg ut från West Palm Beach.
 
Bermuda ligger en bra bit ut i Atlanten!
 
Mats till rors

Första dygnet hade vi mest molnigt väder och en del kraftiga regnbyar med vind, så kallade squalls. Vi hade ett vaktschema som gick dygnet runt. På dagarna hade vi två och en halv timmes vakt följt av två och en halv timmes stand-by då man fick rycka in om det behövdes. Sedan fem timmars frivakt. På nätterna gällde samma ordning men endast två timmars vakt och två timmars stand-by, vilket innebar att man ofta kunde sova fem-sex timmar. Vi hade också ett roterande schema för att laga lunch och middag.

Marie till rors i skiftande väder. Stundom i sol, stundom i ösregn.

Steffi visade sig vara en riktig mästerkock. Hon trollade fram ljuvliga sallader och fantastiska maträtter från byssan. Marie hade bidragit med en indisk lammcurry som hon lagat i hamn och fixade även en kycklinggryta med getost en av kvällarna. Killarna kom undan med att värma mat som var lagad tidigare samt blanda sallad.

Steffi njuter av solnedgången.
Richard och Steffi
Richard och Mats tittar på filmer från Kuba.

Det andra dygnet dog vinden helt och Atlanten låg platt som ett salsgolv. Tänk att en ocean kan vara så lugn! Vi roade oss med att prata med varandra och läsa böcker. Steffi och Richard har varit anställda på Lady K i fem år men skulle strax efter Bermuda lämna över till ett nytt par. De längtade efter att segla sin egen båt som låg på Nya Zealand och själva bestämma vart de skulle. De hade seglat otroligt mycket och långa ben de senaste åren. Bland annat hade de seglat Lady K till Stockholm och Bergen i Norge. De hade rundat Afrika och varit i Rio de Janeiro. Bermuda hade de sett två gånger tidigare. Den kvällen fick vi en helt underbar solnedgång och vi fick även se den berömda gröna blixten precis när solen försvann! Vi som trott att det var en myt som långseglare gillar att berätta men det var ingen myt. Det var verkligen en grön blixt!

Atlanten som ett salsgolv!
Knappt en krusning.

Tredje dygnet fick vi äntligen vind och nu satte Lady K fart! Vi låg stadigt på tio knop och ibland över elva. Härlig segling! Lady K är byggd 2002 och det var ägaren själv som designade henne. Hon har en sportig utformning med en öppen sittbrunn utan vare sig sprayhood eller vindruta vilket innebar att vi fick smaka på väder och vind när vi hade vakten. Hon har många system som även Isa har, t.ex. generator och hydralik till segel o.s.v, men dessa var mycket mer komplicerade än på vår egen skuta. Exempelvis var vi tvungna att slå av hydraliken mellan användningarna för annars drog det för mycket på batterierna.

Vår hytt på Lady K
När vi fick vind gick det undan!

På eftermiddagen den 6 juni siktade vi Bermuda och seglade utmed dess östra kust upp till den nordöstra udden där vi kunde styra in i St. George’s Harbour som var en stor, rymlig vik skyddad från Atlantens vågor. Det hann bli mörkt innan vi kom in men Steffi och Richard kände till inloppet och sa att det var enkel angöring.

Karta över Bermuda

Vi ropade upp Bermuda Radio och blev ombedda att gå direkt till tullens brygga. Sagt och gjort, vi lade till på tullbryggan strax efter klockan elva på kvällen och klarerade in direkt. Sedan gick vi ut i viken och ankrade. Hela den stora lagunen var full av stora traditionsfartyg som låg för ankar där. Vi försökte först på ett ställe men fick inte fäste. Efter ännu ett försök bet ankaret och vi kunde nöjda skåla med ett glas vin att vi hade kommit till Bermuda efter 880 sjömil från West Palm Beach. Resan hade tagit fyra dygn och nio timmar. Sedan kunde vi alla gå och lägga oss och sova samtidigt!

Ankarviken vid St. George’s

Nästa morgon hade vinden friskat i ytterligare och vi var glada att vi var framme. Richard var inte helt nöjd med vårt läge i viken så vi drog upp ankaret och flyttade längre upp mot vinden vilket innebar längre åt sydväst. Sedan sjösatte vi Lady K:s jolle, en RIB med vattenjet-motor. Richard körde in Marie och Steffi till land för att fixa telefonkort, lämna in tvätt och handla. Herrarna ägnade sig åt båten medan damerna var i land.

Huvudgatan i St. George’s
Stadshuset
Hamnen i St. George’s

St. George’s var en söt liten by med en tämligen turistisk huvudgata och hamn. Där fanns ett stort antal butiker för souvenirer och fina kläder samt restauranger, barer och hotell. Lite likt de karibiska öarna men mycket mer städat och välordnat. Efter väl uträttade ärenden blev damerna upphämtade igen med jollen. Det blev en blöt resa tillbaka för nu hade vi vind och sjö mot oss och vindarna var mellan 15 och 18 m/s.

Steffi, Marie och Richard anländer med jollen till Lady K.

Eftermiddagen ägnades åt att slöa och laga middag ombord eftersom vi inte ville lämna Lady K utan tillsyn i den fortsatt hårda vinden.

Torsdagen den 8 juni hade vinden mojnat till mer måttliga 5 m/s och vi satte genast igång med att fixa till Lady K så att hon skulle vara i bästa skick när ägaren skulle anlända på lördag. Vi polerade uppe på däck och i sittbrunnen, dammsög överallt, tog bort skyddsmattor och överdrag, polerade träinredning och skurade badrum så allt sken och blänkte. Vi jobbade hårt alla fyra med några korta avbrott för att titta på seglingarna som samtidigt pågick på den södra delen av ön. Vi kunde förstås inte se tävlingarna i verkligheten utan fick nöja oss med en TV-sändning men det var otroligt spännande ändå. Nya Zealand seglade mot britterna och slog ut dessa. Richard och Steffi jublade förstås. De hör ju hemma på Nya Zealand numera. Sedan var det dags för Sveriges Team Artemis att tävla mot den japanska båten. Sedan tidigare låg Sverige under med en seger mot Japans tre men denna torsdag gick allt Sveriges väg och Artemis vann tre seglingar på raken mot Japan. I det sista heatet gjorde Sverige en otroligt djärv rundning av ett märke där de skar in och rundade emellan den japanska båten och märket. Det så ut som de skulle krocka men det gick bra. Sverige lämnade in en protest att Japan inte hade gett dem tillräckligt med utrymme, vilket domarna biföll och Japan fick som straff att sakta ner och ge Sverige två båtlängders försprång. Två båtlängder kanske inte låter så mycket men i dessa jämna race kan det vara helt avgörande. Japan tappade helt sugen efter detta och Artemis gick mot en överlägsen seger.

Louis Vuitton Cup-båtarna. Tyvärr inte vi som fotat utan detta är en avfotograferad affisch. Men kul att visa ändå eftersom det var detta de flesta var här för.

 Vi fortsatte att putsa tills halv sex då vi kände att det var dags för mat. Efter snabb dusch och byte av kläder åkte vi in allihop och gick till en restaurang som hette Wahoo där vi åt en förstklassig middag på fisk och skaldjur. Efter maten gick vi till en bar där vi träffade ett gäng glada unga danska som var där med ett skolskepp. Ännu lite senare gick vi tillbaka till Wahoo’s bar och beställde en Dark & Stormy. Ägaren som var en hitflyttad österrikare, hejade på Sverige i tävlingarna och hade pyntat baren med en svensk flagga. Det svenska teamet hade tydligen legat här under lång tid och besökt restaurangen många gånger. Ägaren slog ser ner vid vårt bord och pratade och bjöd oss på ännu en omgång Dark & Stormy.

På Wahoo’s bar firade vi att det gick så bra både för Nya Zealands och Sveriges båtar.

Fredagen den 9 juni var vår sista dag som anställda på Lady K. Förmiddagen ägnades åter till att putsa på båten innan vi blev körda av Richard och Steffi in till St. George’s. Klockan fem i fyra lyfte vi med Delta Airline mot Atlanta där vi bytte till nästa flyg till West Palm Beach. Klockan elva på kvällen var vi åter hemma i Isa efter denna avstickare.

Bermuda från luften.

Som sammanfattning kan vi säga att det har varit en rolig erfarenhet att prova på jobbet som anställd besättning och det var väldigt trevligt att lära känna Steffi och Richard. Vi kunde också konstatera att anställda på stora yachter sliter hårt och att man måste vara kunnig i en massa saker. Det är teknik, segling, matlagning och underhåll av båt och ibland måste allt ske nästan samtidigt.

P.S. Sveriges Team Artemis slog så småningom ut Japan och kommer att möta Nya Zealand i finalen i Louis Vuitton Cup. Vinnaren av denna final går i sin tur vidare och möte USA i America's Cup.