S/Y Isa

2018-01-21
15:55:22

En fantastisk undervattensvärld

När vinden äntligen stillnat av lite på lördagen den 13 januari begav vi oss ut till Tobago Cays, några små, obebodda öar omgivna av korallrev åt flera håll. Attraktionen här ute är det otroligt klara vattnet och de stora korallreven som kan uppvisa en fantastisk artrikedom. Det var för att titta på fiskar, koraller och andra havslevande organismer vi seglade hit.

Smooth Trunkfish, Tobago Cays.

Vi ankrade i den västra mynningen av kanalen mellan de två små öarna Petit Bateau och Petit Rameau (roliga namn föresten, den lilla båten och den lilla trädgrenen). Det var som vanligt många båtar både i kanalen och på andra sidan Petit Bateau där man har lagt ut många bojar att förtöja vid.

Ankarplatsen mellan Petit Bateau och Petit Rameau.
Andra sidan av Petit Bateau.

Våra vänner på BarbaSol kom en stund senare och ankrade bredvid oss. Vi bokade en grillkväll på stranden tillsammans med Karin och Hasse och deras gäster Annika, Tage och Peter. Dessa kvällar ordnas av de lokala båtmännen och denna gång blev det Desperado som frågade oss först. Alla båtmännen har mycket fantasifulla artistnamn. Förra säsongen trakterades vi av Captain Kojak, andra kallar sig Summertime, Higher Level eller Mr Best Price.

En av båtmännens färgglada fortskaffningsmedel.

Grillkvällarna på stranden är mycket populära bland seglarna. Båtmännen och deras familjer grillar hummer, fisk eller kyckling och serverar med ris, potatis, grönsaker och vitlökssås vid långa träbord utställda i sanden under bar himmel. Man kan köpa öl eller läsk till maten men man kan också ta med egen dryck om man så önskar. Maten brukar vara god och det var den även denna kväll. Medan mörkret sänkte sig över de små öarna satt vi med våra bara fötter i sanden och åt, pratade och njöt av kvällen. Denna afton var det säkert hundra gäster på stranden och alla verkade ha det glatt och trevligt. Några fransmän till och med stämde upp i sång. Gick man bort en bit på stranden från de upplysta borden och uteköken kunde man beundra miljoner med stjärnor på den mörka himlen. Den ljumma, karibiska passadvinden svalkade skönt och på avstånd hördes bruset från det yttre korallrevet när de stora atlantvågorna rulllade in. Detta är Karibien när det är som bäst.

Besättningarna från Isa och BarbaSol: Karin, Mats, Marie, Annika, Hasse, Tage och Peter.

BarbaSol var tvungna att segla vidare nästa morgon men vi låg kvar för att snorkla. Den envisa vinden gjorde att det var för mycket vågor ute på revet i öster för att snorkla men vi gjorde en snorklingstur på sydsidan av Petit Bateau där det också finns en hel del koraller. Det var kraftig ström så vi fick simma allt vad tygeln höll för att komma framåt. Bra motion blev det. Strömmarna kan vara väldigt starka här ute och det gäller att inte simma för långt medströms för att orka tillbaka. Detta gäller i än högre grad ute på hästskorevet där man kan driva ut i Atlanten om man är oförsiktig.

Marie snorklar.
Koraller
Den här vill man inte trampa på!

Nästa dag tyckte vi att vågorna var lite mindre och tog jollen ut till hästskorevet där den finaste snorklingen finns. På väg ut kom det ett par kite-surfare farande. Vilken fart de har!

Kite-surfare
 
Vi ankrade på en sandplätt mellan korallerna och plumsade i. Vi simmade ända ut till kanten av revet där det stupar brant ner i djupet. Det inger alltid en viss svindelkänsla när man kommer dit. Strömmen var dock stark här ute och vi fick söka oss lite inåt igen. Det fanns mycket spännande att titta på och vi simmade länge. Området är vidsträckt så man har att göra i veckor om man skall se allt. Till sist var vi i alla fall trötta av allt simmande och vände åter till jollen efter ännu ett ordentligt motionspass.
 
 
 
 
 
Blå solfjäderskorall
 
Vissa koraller ser ut som grön stenmossa.
 
Blue Tang till höger i bild.
Papegojfisk till höger.
 
På väg tillbaka till Isa med jollen såg vi flera havssköldpaddor som gillar att beta på de gräsbevuxna sandbottnarna innanför de små öarna. Vi försökte att fånga dem på bild när de kom upp för att andas men de är väldigt skygga och var svåra att fotografera. Landsköldpaddor är enklare på det viset. Det är väldigt glädjande att vi ser så många havssköldpaddor nu för tiden. När vi besökte dessa vatten första gången 2004 såg vi inte en enda!
Blyg havssköldpadda
2018-01-19
22:16:00

Blåsiga dagar i Grenadinerna

Dagarna efter att Ann och Björn rest tillbaka till Sverige låg vi kvar i Port Louis Marina. Mats hade beställt några mindre reservdelar från HR Parts i Sverige som hade anlänt till flygplatsen och vi tog en buss dit ut för att hämta paketet. Det tog över en timme för Mats att springa runt mellan olika kontor för att få ut paketet och det kostade flera hundra kronor i skatt som Grenada lägger på. Cirka 25 % av värdet av varan och frakten får man betala.

Utsikt från Port Louis ut mot ankarplatsen utanför.
Ett hörn av poolen och några av de otroligt stora yachterna som ligger i marinan.
En nätt liten segelbåt med en sittbrunn som gjord för att dansa hambo i.

Efter att till sist fått ut paketet promenerade vi tillbaka till Grand Anse och gick till Spiceland Mall för att handla mat. Vi stannade på ett kafé inne i köpcentret och drack varsin god iskaffe för att svalka oss efter den varma promenaden.

På tisdagen den 9 januari lade vi ut från marinan och satte kurs norrut. Vi hade en skaplig riktning på vinden denna dag också och kunde segla nästan hela vägen. Strax efter fem gick vi in i Tyrell Bay och ankrade.

En vacker dubbelregnbåge efter en skur i Tyrell Bay, Carriacou.

Vinden ökade under natten och nästa dag blåste det så det riste i ankarkättingen trots att vi låg bra i lä. Vi hade tänkt fortsätta men bestämde oss för att ligga kvar. Det blev en dag med snorkling, bokläsande och andra stillsamma aktiviteter.

På torsdagen fortsatte det att blåsa hårt men vi ville vidare så vi satte kutterfock och revad stor och gick ett ben upp till Chatham Bay på Union Island. Vi hade dikt bidevind hela vägen och det blåste 11-12 m/s med 15 i byarna. Sträckan är inte mer än tio sjömil och det var bra en sådan här dag. Chatham Bay är en av våra favoritvikar i södra Karibien för dess naturskönhet, relativa orördhet och rena, klara vatten. Det finns inga faciliteter i viken förutom ett par enkla träskjul som fungerar som bar/enkel restaurang och man får promenera över hela ön för att handla. Det finns inte ens en bilväg ner till viken utan bara stigar som leder upp på berget där det finns en väg.

Chatham Bay.
Informationsskylt i Chatham Bay

Det fortsatte att blåsa under natten och nästa dag. Tidvis hade vi 15-16 m/s i medelvind. Vi ägnade dagen åt att promenera på ön och det är en av Karibiens vackraste promenader. Först bar det brant uppåt genom skogen på en stenig stig tills vi nådde en äng uppe på höjden där det betade getter och kor. Sedan följde vi den smala bilvägen åt nordost med vidsträckt utsikt mot Mayreau och Tobago Cays i fjärran. Bergsidorna var lummigt gröna, vattnet närmast ön turkos och längre ut där det var djupare blev det mörkblått. Runt Union Island finns många korallrev, vilket syns tydligt uppifrån höjderna.

Chatham Bay uppifrån höjden.

Union Island är också något av ett Mecca för kite-surfare eftersom det finns många ställen som är fullt vindexponerade men har reven som skydd för Atlantvågorna. Det var minst ett tjugotal kite-surfare som var ute och luftade sina skärmar. Vi svängde höger när vi kom runt berget och tog vägen ner mot Ashton, en by på sydostsidan. Den är inte lika besökt som Clifton som ligger lite längre norrut. På vägen mötte vi en landsköldpadda som långsamt kom knatande på vägen.

Sköldpadda på promenad.
 
Ankarplatsen vid Ashton. 
Modebutik i Ashton, Union Island. 

Efter Ashton svängde vi norrut igen och gick till Clifton där vi åt lunch på Locals luftiga veranda. Vi passade också på att ta ut kontanter i bankautomaten och handla lite färskt frukt och ägg. Sedan gick vi den norra vägen tillbaka till Chatham Bay.

Grönsakstorget i Clifton.
Ankarplatsen i Clifton. Ofta ganska blåsig men revet skyddar mot stor sjö.
Cliftons Yacht Club till vänster i bild.

Många steg blev det den dagen och vi var svettiga och varma när vi kom fram. Underbart med ett svalkande bad efteråt. Viken är också full med småfisk som man ser även från båten. Kul att bara sitta och titta på dem. Några pelikaner fiskade och gjorde sina störtdykningar efter fisken.

Utsikt från den norra vägen. De små öarna till vänster är Tobago Cays, marin nationalpark och ett av de finaste områdena i Karibien för att dyka och snorkla.

På lördagen den 13 januari hade vinden äntligen minskat till mer beskedliga 8-9 m/s så vi bestämde oss för att gå ut till Tobago Cays.

2018-01-12
14:15:00

Fin ankarplats och lerig vandring

Vi ville gärna visa Björn och Ann en verkligt fin ankarplats med riktigt turkos vatten. Vi hade tänkt gå till Tobago Cays men dels fortsatte det att blåsa kraftigt och dels började tiden bli lite knapp så vi valde Petite Martinique i stället. Först försökte vi ankra alldeles utanför bryggan men ankarbotten var besvärlig så vi fick inget fäste. Istället gick vi över till Petit Saint Vincent där botten består av sand och där bet ankaret direkt. Eftermiddagen ägnades åt snorkling och bad i det osannolikt turkosblå vattnet. Platsen ser det verkligen ut som i en reklambroschyr för Karibien.

Sandy Island utanför Carriacou.
Björn och Marie snorklar utanför Petit Saint Vincent i det mest turkos vatten man kan tänka sig.

Vår plan var att äta på Palm Beach Restaurang på Petite Martinique så vi ringde dem och frågade om de kunde hämta oss med båt eftersom sundet är lite för utsatt för vår lilla jolle. Det gjorde de gärna och klockan sex kom en kille och tog oss med till PM. Det var bara vi och ett sällskap till på restaurangen så de har det nog tufft med att överleva på sin verksamhet. Maten var typiskt kreolsk med både pasta, potatis och ris tillsammans med fisk och skaldjur. Ann och Marie var ganska nöjda med sina räkbaserade rätter medan herrarna tyckte att deras rätter som var ett slags havets symfoni, inte var något vidare. Nåväl, mätta blev vi och familjen som driver stället var väldigt rara och trevliga. Efter middagen blev vi skjutsade tillbaka till Isa vid PSV. De har nog lite att jobba med på Palm Beach Restaurang om de skall få bra snurr på verksamheten.

Björn plockar upp en av langustrarna

Fredag den 5 januari började med att vi fick leverans på två levande langustrar av Captain Scrubs, en trevlig man som åker runt med sin båt och säljer skaldjur, is, bröd, frukt med mera. Vi kokade dessa jättestora langustrar (som hummer men utan klor) i vår största kastrull men de var så stora att vi fick koka dem en och en. Mats och Björn skötte detta nogsamma arbete. Sedan halade vi upp ankaret och satte kurs tillbaka mot Grenada. Vi fick åter en riktigt fin segling hela vägen ner till Saint George´s. På plats vid bryggan blev det hummerfest ombord.

Ann spanar ut över havet på väg mot Grenada.
Björn på akterdäck.

Den sista hela dagen på Anns och Björns vistelse hos oss vek vi åt en utfärd på Grenada. Liksom många av öarna bland de små Antillerna är Grenada skapad av vulkanisk aktivitet. Alldeles norr om ön finns en undervattensvulkan vid namn Kick’em Jenny som bara för ett par år sedan visade tydliga tecken på aktivitet och det finns svavelosande och heta källor uppe på ön. Grenada är inte mer än knappt fyra mil lång och ungefär hälften så bred men dess yta är täckt av branta berg med djupa dalar emellan. Flera av bergsryggarna är mellan 800 och 900 meter höga. De branta bergssidorna är inklädda i frodig regnskog och de smala bilvägarna slingrar sig i serpentiner över bergsryggarna och ner i dalarna. Trots att avstånden på kartan är korta tar det lång tid att färdas på ön.

En brant som visar hur nedfallen aska bildar lager.
Regnskog

Vid åtta på morgonen tog vi först buss nummer ett intill busstationen och sedan nummer sex upp i bergen till sjön Grand Etang där vi hoppade av. Vi möttes vid bussen av vår guide Naquin, en ung man strax över tjugo år. Han hade jobbat som guide på ön i drygt två år. Han tog oss med på en stig genom regnskogen som var alldeles otroligt lerig. Det hade regnat mycket de senaste månaderna så skogen gjorde verkligen skäl för namnet regnskog. Terrängen var tidvis mycket brant och leran gjorde vandringen synnerligen besvärlig. Vi kanade och halkade fram och ramlade flera gånger.

Marie och vår guide Naquin.
Gänget i djunglen!
Leriga skor.

Insmorda i lera kom vi efter knappt två timmar fram till vattenfallet Seven Sisters. Från det fallet fortsatte vi ännu en kvart på en ynklig liten stig till ännu ett vattenfall med namnet Honeymoon Waterfall. Sista biten fick vi klättra i själva floden för att kunna se fallet. Blött men roligt! Till Honeymoon hittar man inte på egen hand utan behöver en guide som visar vägen. Seven Sisters kan man gå till utan guide om man går kortaste vägen som är iordningställd och inte så svårgången. Den vägen tog vi tillbaka sedan och det var inte mer än en halvtimmes promenad.

Framme vid Seven Sisters! Mats och Marie framför de två nedersta etagen av fallen.
Ann försöker tvätta av sig och sina skor i floden.

Men innan dess passade vi på att simma under det högsta fallet i de sju systrarna och tvätta bort en del av leran. Vattnet var svalare än havet, kanske 23 grader, och det var underbart att svalka av sig och skölja bort all lera. Tyvärr förde det myckna regnandet med sig att vattnet var grumligt och inte turkosblått som det kan vara. Namnet Seven Sisters kommer av att fallen är i sju etage där det näst nedersta är det högsta på drygt elva meter. På väg tillbaka till vägen blev vi överaskade av ett störtregn så det lilla som hade varit torrt på oss blev nu slutgiltligen också genomblött.

Mats på väg genom strömmen mot Honeymoon Fall.
Honeymoon Fall.
Ann, Mats och Björn framför Honeymoon Fall.
Näst nedersta fallet av Seven Sisters.
Svalkande bad under fallet.
Ann och Björn på väg tillbaka från fallen. OBS: Detta var den minst leriga delen av vandringen.

Vi skildes från vår guide vid vägen och tog bussen tillbaka till Saint George’s efter en ansträngande dag. Tur att bussarna har gallonsäten eftersom vi var som dränkta katter när vi gick på. Efter välbehövlig dusch och lite fixande i båten åt vi en avskedsmiddag på restaurangen i marinan. Tidigt nästa morgon var det dags för paret Sjöberg att packa in sig i en taxi för att börja den långa resan tillbaka till Sverige. Som alltid tråkigt att ta farväl efter roliga dagar ombord.