S/Y Isa

2017-07-26
17:12:00

Washington DC

Efter besöket i Baltimore var det dags för nästa storstad, nämligen Washington DC. Vi gick tillbaka till Annapolis från Baltimore med Isa och lämnade henne på en boj i hamnen. Man kan segla ända in i Washingtons centrum men floden Potomac är lång så det tar minst ett par dagar. Därför tog vi en Uber från Annapolis på onsdagsmorgonen den 19 juli i stället för att gå in till staden med Isa. Uber är jättepopulärt här och det finns många bilar. Man behöver aldrig vänta länge. Ganska snart dök en kvinna upp och körde oss ända till vårt hotell i Kalorama som stadsdelen heter. Vårt hotell, Windsor Park Hotel, låg granne med franska ambassaden. De flesta ambassader i Washington ligger antingen i Kalorama eller i Georgetown alldeles nedanför.

Karta över Washington-området.
Karta över de centrala delarna av Washington DC.

Vi kastade bara in våra väskor och gav oss genast ut på staden. Åter igen beställde vi en Uber som tog oss tre ner till Union station, nära Capitolium. Stationsbyggnaden som är jättestor och mycket vacker var en sevärdhet i sig. Den byggdes 1907 i romersk-klassisk stil och innehåller numera förutom själva järnvägsstationen också shoppinggallerior och mängder av restauranger i olika prisklasser från snabbmat till finkrog. Vi åt en snabb lunch på det stora mattorget en trappa ner och tittade som hastigast lite i butikerna men fortsatte sedan till Supreme Court of the United States, alltså Högsta Domstolen. Entrén till denna byggnad är som skapad för att man skall känna sig liten. En lång, bred trappa leder upp till en pelargång framför dörrarna. Pelarna är säkert tjugo meter höga.

Mats och Marianne framför byggnaden som hyser USA:s Högsta Domstol.
Höga pelare får en att känna sig liten utanför The Supreme Court.
En snygg spiraltrappa inne i byggnaden.

Efter detta strosade vi ännu ett par hundra meter och kom till Library of Congress, d.v.s. parlamentets särskilda bibliotek, tillika USA:s nationalbibliotek. Denna byggnad var om möjligt ännu mer fantastisk. Otroliga takmålningar, friser, pelare, stukaturer och skulpturer. Detta var nog den vackraste byggnaden av alla vi besökte i Washington.

Congress Library, första hallen man kommer in i.
Vackra valv med fantastiska takmålningar i Congress Library.

Man fick inte komma in i det allra heligaste men väl titta ner på den stora läsesalen från en balkong som avskildes med en glasruta. Ett enormt rum med säkert sju-åtta meters takhöjd. Där nere på golvet satt kongressmedlemmar och forskare och läste. Runt om reste sig höga bokhyllor från golv till tak. Biblioteket sägs vara världens största och innehåller böcker på alla språk, inte bara engelska. Två tredjedelar av alla nyinskaffningar till biblioteket är skrivna på andra språk än engelska. Biblioteket innehåller även en rekonstruktion av Thomas Jeffersons bibliotek på över sex tusen böcker.

Den stora läsesalen som vi bara fick titta ner på.
Thomas Jefferson’s bibliotek.

Som tur var för oss var alla dessa officiella byggnader luftkonditionerade för temperaturen utomhus hade nu nått imponerande 101 grader Fahrenheit, d.v.s. över 38 grader Celsius. Det var varmt att gå mellan sevärdheterna!

Marie och Marianne utanför Congress Library.
Capitolium
 
Nästa anhalt på vår stadstur blev Capitolium, den välkända byggnaden som hyser USA:s kongress, både Senaten och Representanthuset. Vi hakade på en guidad tur och fick bland annat se den stora rotundan, hallen under den pampiga kupolen med massor av statyer av berömda personer där ibland flera tidigare presidenter, t.ex. Dwight D Eisenhower, Ronald Reagan, Gerald Ford m.fl. Även svenske Raul Wallenberg fanns som byst där.
Raul Wallenbergs byst i Capitolium.
Mats och Marianne inne i Capitolium.

Vi vandrade vidare mot den höga obelisken Washington-monumentet och vek av åt norr för att gå förbi Vita Huset. Det stod som alltid en massa folk vid avspärrningarna framför huset. Man kommer inte särskilt nära, vilket är förståligt. Det såg till och med ut som det var prickskyttar på taket.

George Washington Monument
Vita huset

Efter allt detta turistande vandrade vi genom de centrala delarna och upp till Kalorama och vårt hotell. Vi var ordentligt trötta och varma när vi kom in på rummet och kunde duscha av oss. Det blev bara en kort stund på rummet för att kyla ner oss lite och sedan gav vi oss ut igen för att äta middag. Vi styrde stegen ner mot Connecticut Avenue mellan Florida Avenue och Dupont Circle där det låg en massa trevliga barer och restauranger. Vi slank in på en bar och avsmakade var sin IPA innan vi valde en mexikansk restaurang som visade sig ha jättegod mat samt fullständigt perfekta Margaritas! På krogen satt flera spansktalande sällskap som också verkade uppskatta maten och det är alltid ett bra tecken. Bredvid vårt bord satt ett större gäng med bland andra en kille i något slags folkdräkt. En vit kolt ombunden med ett färgglatt skärp och en vit korgformad huvudbonad. Marianne tyckte att han såg ut som ett saltkar!

Mannen i folkdräkt, ”saltkaret” eller kanske salt karl?

Nästa morgon kastade vi oss ut igen i den fuktiga hettan. Dagen såg ut att bli minst lika het som den föregående. Vi tog åter igen en Uber-bil ner till Vita Husets besökscentrum. Denna morgon var det en ung chaufför som ursprungligen var från Ryssland men som också hade bott en tid i Växjö. Världen är som sagt inte så stor. Han, liksom alla andra Uber-chaufförer vi hade under turen, var otroligt trevlig och kul att prata med.

Vi gick in på besökscentret och tittade på utställningen. För att komma in i själva Vita Huset måste man tyvärr boka en plats på en guidad tur flera månader i förväg så det kunde vi inte göra. I stället vandrade vi vidare mot Lincoln Monument som åter igen var en stor imposant byggnad i klassisk grekisk-romersk stil med höga pelare. De verkar gilla den sortens byggnader här. På vägen gick vi utmed den långa spegeldammen. Svettiga och törstiga efter denna promenad fick det bli kaffe och macka i skuggan strax nedanför Lincoln-monumentet.

Mats framför spegeldammen och Lincoln-monumentet.
Staty av Abraham Lincoln uppe på monumentet.

Uppe på monumentet hade man fin utsikt över spegeldammen och bort mot Washington-monumentet samt ändå längre bort Capitolium. Vi gick även till de närbelägna minnesplatserna över stupade soldater i Vietnam- respektive Korea-kriget.

Monument över stupade soldater i Koreakriget.

Nu gjorde sig vår hunger påmind igen och vi intog lunch på muséet för Amerikas ursprungsbefolkning. Muséet hade många intressanta avdelningar som berättade de olika folkslagens historia. De europeiska kolonisatörerna klumpade ju ihop alla dessa olika folk med skilda språk, seder, tro och försörjningsmetoder till det något nedlåtande samlingsnamnet indianer. Det är i själva verket lika stora skillnader mellan folkstammar i norr och söder som mellan en finne och en sicilianare. Spännande att se hur medlemmar av de olika ursprungsfolken idag försöker att återta sina gamla språk, danser, riter och historia.

Marianne i många upplagor reflekterad i fasaden på Muséet för Amerikas ursprungsfolk.

Mats och Marianne gjorde även en avstickare till det stora konstmuséet och såg en utställning med modern konst. Marie tog chansen att grotta ner sig ännu en stund i utställningarna på muséet för ursprungsbefolkning.

Efter detta var vi rejält trötta i fötterna och begav oss tillbaka till hotellet för en stunds vila och svalka. På kvällen gick vi åter ner till restaurangkvarteren och besökte en indisk krog. Även denna kväll fick vi väldigt god mat.

När vi satt där på restaurangen bet Mats plötsligt ur en gammal tandlagning. Typiskt! Hur skulle han få den fixad med bara en halv dag kvar i Washington och sedan helg? Hmm… inte bra.

Nästa morgon, fredagen den 21 juli, satte han sig och ringde runt till några tandläkare i Kalorama och till sist fick han faktiskt napp på en som lovade ta emot honom genast. Sagt och gjort, Mats kastade sig i en bil och for iväg. Marianne och Marie packade ihop sina saker och promenerade sedan genom diplomatkvarteren ner till Georgetown och korsningen mellan Wisconsin Avenue och M Street där det ligger en rad trevliga butiker och restauranger. Vi hade fått vår dos av monument, kände vi. Mats anslöt en timme senare och hade fått sin tand lagad och dess utom gratis! Han som hade hjälpt honom var någon slags specialisttandläkare som normalt inte tog patienter men han hade tyckt synd om den stackars turisten som ringde och därför tagit emot honom! Åter igen ett exempel på hur vänliga och gästfria många amerikaner är. Vi är otroligt tacksamma för detta.

Butik på M Street som bara sålde macarons, dubbla små franska kakor med något krämigt emellan.

Vi åt en sista lunch tillsammans i en saluhall innan det var dags att åka tillbaka till hotellet och hämta vårt bagage. Vi kramade om Marianne som nu skulle flyga hem till Sverige och börja jobba igen. Som alltid var det tråkigt att skiljas efter härliga veckor tillsammans. Själva for vi tillbaka till Annapolis och Isa. Denna gång hade vi en chaufför som hade stridit som nittonåring i Vietnam. Där efter hade han jobbat på Pentagon i över trettio år med att analysera data för att upptäcka fientliga handlingar. Han hade till exempel arbetat den 11 september 2001 då ett av terroristernas kapade plan kraschade in i Pentagon. Dock hade han jobbat i en annan del än den som drabbades för annars hade han inte kört taxi nu. Vi hann prata en hel del eftersom fredagstrafiken var tät och färden till Annapolis tog sin stund. Vår chaufför påstod med bestämdhet att myndigheterna hade känt till planerna på terrorattacken flera månader innan. Man hade vetat att det var Usama bin Laden som stod bakom och precis hur det skulle gå till. Beslutet att inte göra något togs enligt honom av Condoleezza Rice eftersom hon ansåg att det hela var orimligt!

Vacker brud i fluffig klänning på bryggan i Annapolis strax innan ett förfärligt skyfall med åska bröt ut. Vi hoppas att den vackra bruden hann ta skydd.

Tillbaka i Isa låg vi ännu två nätter i Annapolis innan vi seglade till Oxford igen för att lyfta upp båten. Nu skall hon få skrovet rengjort och ny bottenfärg, vilket verkligen behövs. Vi hade även ner seglen för inspektion av dem och fallen. Genuan hade fått lite slitskador på vissa ställen som vi fixade med självhäftande segelduk. Det blir ju en del slitage när man seglar som vi gör.

Underbara amerikanska blåbär som vi ofta åt som lunch. Blåbär och mjölk, kan det bli bättre?

På vägen till Oxford fick vi ett åskväder över oss med hårda vindar och regn. Den vanligtvis stilla Chesapeake Bay förvandlades på några minuter till ett rykande hav med höga, krabba vågor och obefintlig sikt. Det blåste över 20 m/s i en halvtimme men sedan lugnade det sig åter. Isa klarade detta hur fint som helst men det är ändå lite skrämmande hur snabbt det kan skifta.

Vi ankrade en liten bit längre in i viken för att få bättre lä eftersom prognosen förutspådde hård sydvästlig vind under natten. Vår ankringsplats var väldigt lantlig och rofylld och det var bara vi där. Ganska skilt från nätterna mitt i Baltimore. Vi fick en ljuvlig kväll i sittbrunnen och kunde lyssna till syrsors spelande från land blandat med fågelsång och plask från fiskar som hoppade.

På natten kom mycket riktigt en vind från sydväst men den blev aldrig särskilt hård och vårt ankare satt som berget i leran. Dock hörde vi senare att bara ett par mil ifrån oss hade en tromb dragit fram och skadat mer än femtio hus. Tack och lov att den inte gick fram över oss!

På måndagsmorgonen den 24 juli tuffade vi in till Oxford och Brewer boatyard. Vi fick in till kranen som skulle lyfta oss och såg genast att detta inte skulle gå helt enkelt. Isa var väldigt stor för denna kran, inte viktsmässigt men på längden och höjden. Killarna på varvet bad oss vända på båten och försöka med fören in men det gick inte för att förstaget kom för nära tvärbalken på kranen. Åter igen fick vi backa in Isa och slacka så mycket som möjligt på akterstaget men nu var det våra höga stolpar med antenner och radar som ställde till det. Killarna tänkte så attt det knakade och kom till sist fram till att vi måste demontera stolparna i aktern. Detta skulle ske nästa morgon så vi fick ännu en natt i vattnet.

Isa på torra land till sist! Med nedmonterade akterstolpar.

På tisdagsmorgonen kom ett helt gäng med tekniker och monterade ner stolparna. Särskilt den tunga radarn var besvärlig att lägga ner. Hoppas att de får ihop det igen när vi skall i vattnet på nytt. Nu kunde vi äntligen få upp båten på torra land för en ordentlig översyn. Resten av dagen gick åt till diverse fixande och polerande samt packning av kläder och annat för vårt Sverige-besök. I morgon bär det av till den kalla nord!

2017-07-19
01:02:22

Centralt läge för Isa - Baltimore

Söndagen den 16 juli lämnade vi Annapolis på nytt och satte kurs på den större staden Baltimore. Det var cirka trettio sjömil dit och vi fick gå hela vägen för motor för det blåste inget. Själva vägen dit var inte så spännande mer än att vi passerade under några riktigt stora broar.

Under den stora Chesapeake Bay Bridge.
Karta över inre delarna av Chesapeake Bay.

När vi kom in i själva Baltimore så hade vi en möjlig plats att ankra på och många olika marinor om vi ville ligga vid brygga. Ankringsplatsen var ett litet stycke från själva centrum utanför en stadsdel som kallas Canton och efter en stunds diskuterande bestämde vi oss för att betala för att ligga längst in i Inner Harbor vid kommunens träbrygga.

Sjökort som visar Baltimores hamn.
Inseglingen till Baltimores hamn.

Mer centralt kunde det inte bli. Det var det billigaste stället att förtöja på men kostade ändå en bra slant. Som sagt, marinor, även kommunala, är jättedyra här. Det var hur som helst ett häftigt ställe att ligga på. Hamnen var helt omgiven av höga skyskrapor och andra häftiga hus. Kajerna kantades av breda promenadstråk där människor promenerade, joggade eller bara satt och njöt en glass eller annat. Massor av olika utflyktsbåtar kom och gick och vattentaxi pilade fram och tillbaka. Vi strosade runt i staden och tittade på folklivet.

Inre hamnen, Baltimore. Utsikt från Isa.
Marianne och Marie i en del hamnstråket.
Barn på söndagsutflykt i det trevliga hamnområdet.
Fint även på kvällen.

På kvällen åt vi middag i sittbrunnen. När vi hade ätit och bara satt och betraktade storstadslivet kom två yngre och två äldre personer med indiskt utseende gående på bryggan. De började fotografera sig med Isa som bakgrund. Vi erbjöd oss att hålla i kameran så att de alla skulle vara med på samma bild. Det visade sig att den yngre mannen och hans fru bodde i Washington DC sedan tre år och att hans föräldrar nu var på besök från Mumbai i västra Indien. Föräldrarna talade endast hindi och kom från enkel bakgrund så de tyckte att en segelbåt som Isa var otroligt spännande. Vi bjöd ombord dem så att de fick se hur det såg ut inne i båten och mamman var faktiskt rörd till tårar över upplevelsen. Alla fyra var väldigt trevliga och trots att vi inte kunde tala direkt med det äldre paret så fick vi ändå fin kontakt. Sonen och sonhustrun skulle strax få sitt första barn, hon var i nionde månaden, och det syntes hur roligt den äldre kvinnan tyckte att detta var.

Indiska gäster på Isa.

Nästa dag gick vi på nytt runt i Baltimore. De finaste kvarteren visade sig vara runt hamnen för när man kom en bit upp i staden var det ganska ruffigt på sina ställen. Vi promenerade även förbi deras stora baseboll-arena. Baltimores lag heter Oriole och orange var deras färg. Vi såg många med orange tröjor i staden.

Marianne utanför Orioles hemma-arena.
 
Inget ställe vi skulle åka tillbaka till men det var ändå kul att ha varit här. På kvällen gick vi till stadsdelen Little Italy och åt middag på en riktigt italiensk krog. Bra mat och trevlig betjäning.
 
Isa i ensamt majestät på kommunens brygga i Inner Harbor, Baltimore. Mer centralt kan det inte bli.
2017-07-19
00:34:00

Ny batteribank - äntligen!

Efter två nätter på svaj utanför Saint Michaels gick vi tisdagen den 11 juli ut hela vägen ur Miles River, styrde söderut, rundade Popular Island (vi tyckte inte att det var ett passande namn för vi såg inte en enda människa där) och sedan in i nästa flod, Tred Avon River där vi ankrade utanför det lilla samhället Oxford. Denna småstad eller kanske mera en by var (som alla andra orter i Chesapeake) fokuserad på segling, båtåkande och krabbfiske. Långt innan gryningen nästa morgon gav sig krabbfiskebåtarna ut och de kom inte tillbaka förrän på eftermiddagen. Det är de så kallade ”Blue Crabs” som är den eftertraktade fångsten. Själva byn var inte så märkvärdig men den hade flera restauranger, ett par hotell, en liten livsmedelsbutik och några andra affärer med kläder, inredning, etc.

Gata i lilla Oxford.
Trots sin litenhet hade byn både postkontor, polishus och bibliotek!
 

Andra natten kostade vi på oss att ligga i den lilla men välskötta och snygga marinan i Town Creek. Djupet var nätt och jämt tillräckligt för Isa men det gick bra. I avgiften ingick fri tillgång till pool, luftkonditionerat sällskapsrum med sköna sittgrupper, wifi samt jättefina dusch- och tvättfaciliteter. Eftersom temperaturen nu hade krupit en bra bit över trettio grader så var detta inte så dumt. Trots värmen promenerade vi till andra änden av byn där vi hittade en restaurang som vette ut mot havet. Här åt vi fantastiskt goda krabburgare med cole slaw och potatissallad.

Marianne och Mats utanför ett av Oxfords två hotell.

På samma restaurang satt ett sällskap med damer i övre medelåldern. De hade alla dekorerat sig med någon hatt eller annan hårprydnad i rött och var mycket tjusiga. De skrattade och pratade högljutt och verkade ha väldigt trevligt. När de fick höra att vi var från Sverige berättade de att veckan därpå skulle de göra en rundresa i Skandinavien på tre veckor. Vi önskade dem en trevlig resa.

Glada damer som snart skulle iväg på treveckors rundtur i Skandinavien.

Mats hade fått det lilla båtvarvet i Oxford, Brewer Oxford Boat Yard, rekommenderat av Rives Potts, maken respektive fadern till Nancy och Landon som vi ätit middag hos ett par veckor tidigare. Han gick och pratade med dem och bestämde sedan att vi skall ta upp Isa här om ett par veckor för att rengöra botten och måla ny bottenfärg. Det syns på vår hastighet att vi verkligen behöver detta.

Kappseglingar i Oxford. Jättemånga jollar av olika slag deltog, bl. a. optimistjollar och laser.
Lutande fyr på väg mot Annapolis. Kanske kan bli lika populär som det berömda tornet i Pisa.

På torsdagen den 13 juli lämnade vi lilla Oxford och gick tillbaka till Annapolis. Vi skulle äntligen få våra nya batterier till båten som vi väntat på i flera veckor. På fredagsmorgonen bad vi om att få passera den öppningsbara bron in till de inre delarna av Spa Creek och fick en plats i South Annapolis Yacht Center på Eastport-sidan av Spa Creek. Platsen var bra med gott djup men marinan hade inte mycket att erbjuda trots att det kostade oss 1300 kr att ligga en natt. En liten trång toalett med dusch samt en tvättmaskin var allt. Toaletten fick Mats att utbrista: Det här är ju som Mollösund på 70-talet! Nå, vi hade inte mycket till val för vi var ju tvungna att få ombord alla tunga batterier.

Mats ägnade förmiddagen åt att demontera de gamla batterierna och bära ut dem medan Marianne och Marie gick på upptäcksfärd i Eastport. Vi hittade en grönsaksmarknad nära samt några restauranger som såg trevliga ut. Ett par kilometer iväg låg även en jättestor matvarubutik med det passande namnet Giant. Den hade allt vi kunde önska, gott bröd (faktiskt det svåraste att hitta här i staterna), fin fisk och fint kött.

Tillbaka vid båten vid tolvtiden hjälpte Marie till med att bära batterier och hugga ut plats för de nya. Trots att de var av samma märke och modell som de gamla så var de förargligt nog 2 mm längre än de gamla så vi blev tvungna att med stämjärn hugga bort trä för att de skulle stå stabilt. Allt detta arbete tog precis hela dagen och till råga på allt var det en av de varmaste vi upplevt sedan vi lämnade Sverige. Ett sådant slit! Varje batteri väger närmare tjugo kilo och vi skulle ut med fjorton och in med fjorton nya. De första bar vi ner för lejdaren men sedan kom vi på att vi kunde fira ner dem med rep genom luckan i akterruffen så att de kom på rätt plats direkt. Detta sparade åtminstone lite av våra arma ryggar. Marianne bistod på bästa sätt med att förse oss med färsk frukt och vatten och serva med allt möjligt.

Mats jobbade som besatt med att ansluta de nya innan mörkret föll och vi kunde äntligen få igång elektriciteten ombord vid halv åtta på kvällen. Ingenting fungerade utan, inte lampor, inte kylskåp och inte vattenpumpen för färskvatten. Faktiskt inte ens gasolspisen eftersom säkerhetsventilen som styr gasflödet fram till spisen går på tolvvoltskretsen.

Mats är nästan klar med batteribytet. En mycket nöjd skeppare!

Klockan halv nio hade vi i alla fall fått duscha av oss och stapplade trötta till en närbelägen restaurang, Eastport Kitchen, där vi alla tre åt en välförtjänt måltid. Vi hade hoppats på ett bord på Vin909 som var känd som en av de bästa krogarna i hela regionen men där var tyvärr fullt. Eastport Kitchen var bra det med så vi fick ändå god mat.

Vi sov som stenar den natten efter allt fysiskt arbete. Nästa förmiddag jobbade Mats vidare med att ansluta alla slangar som förser batterierna med avjonat vatten. Så småningom var jobbet äntligen klart och vi kunde sent på eftermiddagen åter tuffa ut till bojarna längre ut.

Seriös shopping: Marianne botaniserar bland amerikanska ölsorter.
Det fina monumenet över Alex Haley och Kunta Kinte längst in i Annapolis hamn. Alex Haley skrev om sin förfader Kinte som tillfångatogs i Gambia och kom till Virginia 1767. Han hölls som slav inte långt från Annapolis. Monumenetet visar författaren Alex Haley som berättar om slavarnas historia för barn och då särskilt om sin förfader Kunta Kinte.

När vi hade fått i jollen så hörde vi någon som ropade på oss: Isa, Isa! Vi tittade upp och såg en man på båten bredvid som vinkade glatt. Han presenterade sig som Chase Anderson och hade en ny och fin HR43a av senaste snitt. Och vad mera var, han hade just återkommit från några veckors segling på svenska västkusten i ett sällskap med amerikaner. Jaha, sa vi, med Stefan, John och Maria Holmgren då? Jaa, svarade mannen förvånat. Världen är bra liten ibland. Vi visste att våra vänner familjen Holmgren hade stått som värdar för denna eskader men att vi skulle träffa en deltagare här var oväntat.

Nya, fina HR43an Bonnie Rye.

Våra schweiziska vänner på Richard Parker kom nästan samtidigt som vi tillbaka från sin utfärd till Saint Michaels. Vera och Dominique bjöd in oss till Richard Parker efter middagen på ”sista natten med gänget”. Nästa morgon skulle de lämna Chesapeake och segla mot New York och vi vet inte om vi någonsin kommer att ses igen. Sorgligt men så är långseglarlivet. Man träffar nytt folk hela tiden och om man trivs tillsammans umgås man en massa så länge man har samma rutt. Sedan skiljs vägarna och många ser man aldrig mer.

Sista kvällen i Richard Parker: Vera, Marie och Marianne.