S/Y Isa

2017-04-18
20:58:00

Utmed Puerto Ricos sydkust

På måndagsmorgonen tuffade vi ut från marinan och styrde söderut. Först hade vi bidevind i den sydostliga vinden men när vi kunde svänga runt den sydöstra udden av Puerto Rico fick vi en fin slör. Dock minskade vinden efter hand och det gick allt långsammare. Vi hade tänkt oss en ankarplats lite längre åt väster men insåg att vi inte skulle hinna dit förrän det blev mörkt så vi styrde in i en vik som heter Puerto Partillas i stället. Då hade vi seglat 35 sjömil från Puerto del Rey. Viken var grund, bara drygt tre meter djup och med gräsbevuxen botten men ett rev gav skydd för den sydliga dyningen. Vi ankrade och fick gott fäste. Det låg faktiskt tre andra långseglare i samma vik, varav vi sett två av dem utanför Esperanza på Vieques för några dagar sedan. Lite märkligt att hitta några andra här eftersom vi inte sett en enda båt på havet på hela dagen.

Sjökort över Puerto Partillas

Vi brydde oss inte om att gå i land utan stannande på Isa och njöt av en stilla kväll. Vinden hade nu dött ut helt och havet låg stilla. Tunga regnmoln ruvade en bit ut och snart drog regnet in över oss. Det regnade kraftigt i stort sett hela natten så Isa blev noggrant sköljd från allt salt.

Sjökort över Cayos de Ratones utanför Salinas

Nästa morgon hade regnet upphört men vinden var fortsatt svag. Vi drog upp vårt ankare och stävade vidare. Först fick vi gå med motor en stund men efter en stund fick vi ändå en bris att segla på. När vi träffade Serendipitys besättning på Culebra för ett par veckor sedan berättade de att de sett massor av individer av det märkliga havslevande däggdjuret sjöko (eller sirendjur som de också kallas) i farvattnen runt Bahia del Lobos. Vi ville väldigt gärna också se dessa stora djur och styrde in mellan Cayo Morillo och den östligaste av öarna Cayos de Ratones efter dryga tjugo sjömil. När vi kom innanför öarna försvann dyningen och vattnet blev helt platt. Vi gled ljudlöst och långsamt fram för bara genua i den svaga brisen. Så oändligt fridfullt! De små öarna utanför var helt klädda med mangrove och inga andra båtar var i närheten. Vi spanade allt vad vi kunde efter sirendjuren och såg vid två tillfällen något stort i ytan en bit bort. Båda gångerna plaskade det till och så försvann det som hade varit vid ytan. Vi vet naturligtvis inte om det var sirendjur eller om det var något annat, till exempel havssköldpadda men sköldpaddor brukar inte dyka med ett plask. Nå, detta var tyvärr allt vi fick uppleva i sirendjursväg, det vill säga inget alls. Om vi hade varit som Mattias Klum så hade vi väl ankrat här i fem veckor eller mer och fortsatt att spana men det har vi inte tålamod till. På engelska kallas dessa djur för manates och de utgör ett alldeles eget släkte. Man vill gärna tro att de kanske är släkt med sälar men så är inte alls fallet. Deras närmsta nu levande släkting är elefanten. De tillbringar dygnets flesta timmar med att beta sjögräs, ett vuxet djur behöver äta nära hundra kilo sjögräs per dygn. De kan inte ta sig upp på land och deras kalvar diar ofta mellan ett och två år och stannar många år hos modern, ibland ända upp till tjugo år. Låter nästan som människosläktet.

Vi njöt så av den fridfulla platsen, med eller utan sirendjur, så att vi bestämde oss för att stanna för natten. Vi lade ankaret fem meters djup ungefär mitt för gattet mellan de två små öarna Cayos de Ratones. Botten verkade bestå av lera och ankaret bet direkt. Längre in finns en populär ankarvik som heter Salinas men dit ville vi inte. Dels för att vi med säkerhet skulle få dela viken med andra och dels för att djupet verkade vara i minsta laget för Isa på väg in i viken.

Simtur vid Cayos de Ratones

Det blev en magisk kväll med fri horisont i söder mellan de två små öarna och annars täta, gröna stränder. Vi njöt av ensamheten och lugnet och åt en god middag i solnedgången. Senare steg en fantastisk fullmåne upp och bredde ut en mångata på vattnet. En oförglömlig ankarplats!

Sjökort över Isla Caja de Moertos

Det stillsamma vädret med de svaga vindarna höll i sig även nästa dag. Vi satte segel och gick långsamt i den svaga vinden men gjorde oss ingen brådska. Efter seglade 26 NM valde vi att ankra vid ön Isla Caja de Muertos, en ankarplats med helt annan karaktär. Detta liknade mer Brittiska Jungfruöarna med vit sandbotten och koraller och turkost vatten. Bara väldigt mycket färre båtar. Öns namn betyder lik-kisteön men varför den fått detta namn förstod vi inte för det var en väldigt vacker plats med en ståtlig fyr högst upp. Ön är ganska lång och man kan ankra nästan var som helst på dess nordvästsida. Vi valde en stor sandplätt fri från koraller nästan mitt för fyren. Eftermiddagen ägnades åt bad och snorkling. Det fanns en hel del fina koraller strax utanför Isa och ett par havssköldpaddor simmade runt oss. Strax före solnedgången kom två katamaraner från väst och ankrade ett par hundra meter från oss, men annars var det glest med folk.

På väg in för att ankra vid Isla Caja de Moertos.
Fyren på Isla Caja de Moertos

När vi vaknade nästa morgon vid sju-tiden hade de två katamaranerna seglat vidare och vi var åter helt ensamma. Vi åt en lång frukost och badade innan vi fortsatte de få sjömilen in till staden Ponce, Puerto Ricos näst största stad. Vi ankrade på sju meters djup utanför stadens segelklubb som ståtade med en fin småbåtshamn, dock utan gästplatser. Det gjorde inte oss något men kanske är en nyttig upplysning för andra seglare. Hamnen har en bränslebrygga där man kan tanka och det fanns behållare för skräp. Bottnen verkade vara lera med en del sjögräs och vi fick göra två försök innan vi hittade bra fäste.

Ankringsplatsen i Ponce. I bakgrunden syns en del av de små bodarna som sålde mat där vi åt på kvällen.
Ponce Yacht Club

Vi tog jollen in till en minimal jolle-brygga och tog en långpromenad in till staden. Själva centrum låg ganska långt från vattnet, säkert fem-sex kilometer, så det tog en stund. På det sättet fick vi även se en del vanliga bostadsområden i lite olika stilar. Något som vi lagt märke till på flera platser i Puerto Rico är att många hus har galler framför dörr och fönster och ibland högt metallstaket runt hela tomten. Förmodligen för att brottsligheten är relativt hög.

Radhus i utkanten av Ponce
Plaza de las Delicias, Ponce.
Plaza de las Delicias med katedralen Nuestra Señora de Guadalupe i bakgrunden.

Centrala delen av staden hade många vackra hus i pampig still och en stor katedral mitt i staden, Catedral de Nuestra Señora de Guadalupe, vid torget Plaza de las Delicias. Vid detta torg finns även en gammal brandstation som numera är museum. Den kallas Parque de Bombas och spelade en avgörande roll vid en storbrand i staden 1899. Den var brandförsvarets centralpunkt från att den byggdes 1882 och ända tills 1989. Mycket vacker brandstation tyckte vi.

Brandstationen Parque de Bombas, Ponce.
Vacker gammal brandbil.

Ponce som grundades 1692 var under 1800-talet Puerto Ricos huvudort och finansiella centrum innan amerikanerna tog över ön och gjorde San Juan till huvudstad. Fortfarande är hamnen betydelsefull och här finns också Puerto Ricos största konstmuseum med över fyra tusen verk.

Något förfallet hus i Ponce.
Saluhallen i Ponce

När vi tittat på staden och blivit riktigt trötta i fötterna letade vi upp en stor livsmedelsbutik för att fylla på förråden. Vi bad en kille i butiken att skaffa en taxi när vi var klara, vilket han glatt hjälpte oss med. Alla vi har mött har varit vänliga och hjälpsamma på denna ö. Det var skönt att slippa gå hela vägen tillbaka med maten.

Väggmålning, Ponce

På kvällen åt vi mat i en av de små matbodarna som ligger utmed strandpromenaden alldeles norr om segelklubben. Där fanns en rad med enkla ställen som serverade allt ifrån burritos, fisk, räkor och stekt kött. Det var folkligt och trevligt och salsa-musiken ljöd från flera ställen. Många familjer hade tagit sig dit och stora sällskap åt och drack öl. Detta var ju skärtorsdags kväll så de flesta var lediga nästa dag.

Vackert husi Ponce

Långfredagens morgon låg havet som en spegel. Det såg ut att bli ännu en dag med svag vind. Hamnen var mycket stillsam före klockan åtta. Folk passade väl på att sova när de var lediga.

Vi lättade ankar vid halv nio och puttrade vidare mot väst. Efter ett par timmar fick vi en svag bris från syd och kunde segla i fyra knop. Dyningen från Karibiska sjön var ytterst måttlig eftersom det har varit svaga vindar i flera dagar nu så det kändes nästan som en stilla sommardag i Bohuslän när vi långsamt gled fram. Inte heller i dag såg vi många andra båtar. Vi mötte två mindre segelbåtar som verkade höra hemma i närheten samt ett tiotal mindre motorbåtar med fiskare. Där emot fick vi sällskap en bra stund av en stor flock delfiner. Det var säkert trettio till fyrtio individer som simmade bredvid Isa och lekte vid stäven. Alltid lika roligt att se dessa djur på nära håll.

Delfiner gjorde oss sällskap en stund.
Vi hade satt siktet på en massa rev och småöar utanför en ort som heter La Parguera och styrde försiktigt in bland de många reven efter avverkade 30 NM. Man kan inte lita på att sjökorten stämmer helt och hållet i dessa farvatten så det gäller att gå försiktigt och ha god utkik. Turligt nog sken solen och då ser man grunden väldigt tydligt, särskilt om man har ett par polariserande solglasögon. Vi spanade efter en bra plats att ankra på innanför de yttre reven men hittade inget bra ställe. Dels steg havsbottnen hastigt från arton till två meter på en väldigt kort sträcka på många ställen och på ett annat där djupet var lämpligt var det för mycket koraller.
Sjökort över småöarna och reven utanför La Parguera.
Vi ankrade vid den röda pilen. Grundet vi ankrade på var inte med på vårt andra sjökort. Enligt det kortet var det 18 meter djupt där vi lade ankaret. I verkligheten var det 4 meter djupt.

Vi fick fortsätta en bit till innanför nästa rad av rev där vi hittade en kulle på havsbotten med cirka fyra meters djup och sand. Perfekt att ankra på. Det var emellertid en hel del helgfirande puertoricaner en liten bit bort med mängder av större och mindre motorbåtar. Vi har nästan aldrig sett så många båtar ligga så tätt på svaj förut. De flesta verkade ligga på bojar som fanns utlagda och många verkade dela boj, ibland tre-fyra stycken båtar.

Ankrade båtar, La Parguera.

Vi var i alla fall nöjda med att har hittat gott fäste och det var ändå några hundra meter till denna veritabla flytande ö av båtar. Troligen kom de flesta från samhällena precis innanför.

Påskaftons morgon den 15 april fortsatte vi vår färd. Först var det helt stilla så vi fick gå för motor. Sedan kunde vi segla ett par timmar men när vi kom runt Puerto Ricos sydvästra udde, Cabo Rojo (Röda Udden), så fick vi en tilltagande vind rätt i nosen. Helt plötsligt blåste det 11-12 m/s. Detta är ett känt fenomen vid många uddar, denna inget undantag. Vi hade dess utom kommit ut i det beryktade Mona Passage, sundet mellan Puerto Rico och den stora ön Hispaniola där Dominikanska Republiken och Haiti ligger. Detta sund är känt för hårda vindar, starka strömmar och besvärlig sjö. Vi hade som tur var ännu lite skydd av land och stretade på med genua stöttat med motor i den krabba sjön och styrde in i nästa natthamn som var en stor, vid vik vid namn Bahia de Boqueron. Inte heller denna dag såg vi några andra långfärdsbåtar. Utmed hela Puerto Ricos sydkust har vi inte sett fler än fem eller sex långseglare.

Vi ankrade på fem meters djup i det nordvästra hörnet av viken efter dryga tjugo sjömil. Lite guppig ankarplats i den fortsatt friska vinden men hållbotten verkade bestå av lera så vi var nöjda. Strax nordost om oss fanns en mindre marina med begränsat djup och en liten stad eller kanske mer en badort som heter Boqueron. Bortom marinan löpte en jättelång sandstrand utmed bukten och den var väl frekventerad denna påskafton. Åt andra hållet utmed buktens nordsida kantades stranden av mangrove ända ner till vattnet.

Vinden minskade i kvällningen men i stället gungade Isa kontinuerligt av alla svallvågor som de otaliga småbåtarna och vattenskotrarna åstadkom. Denna bukt var ett eldorado för inhemska påskfirare. Det är säkert lugnare en vardag men denna afton var inte särskilt rofylld.

Nästa morgon var det kav lugnt och inte heller några båtar. Vi drog upp ankaret och gick rakt ut på havet där vi lade oss att driva en stund för att göra lite vatten. Vattnet inne i viken hade varit för grumligt för att användas för watermakern. Sedan puttrade vi in i Puerto Real som ligger bara ett par sjömil norr om Bahia Boqueron. Vi hade bokat plats på marinan här inne för att lämna Isa ett par veckor för att besöka Sverige. Det var lite spännande att gå in i denna vik för redan inloppet var ganska grunt, strax under tre meter, och vid marinans bryggor skulle det vara mellan 2,30 och 2,40 meter. Eftersom Isa är 2,35 djup blev det en spännande väg fram. Vi hade pratat med Jose Mendez som äger Marina Pescarderia (telefon 787-717-3638) och han sa att de haft båtar lika djupgående som vår förut. Dess utom bestod botten av lös lera enligt honom så det var bara att ge lite mer kraft med motorn om det tog emot. Vi tittade på vårt ekolod som visade allt lägre siffror. Vid ett tillfälle cirka femtio meter utanför bryggorna kände vi att kölen plöjde genom leran men sedan blev det lite djupare igen. Hur som helst kom vi hela vägen in till bränslebryggan och toppade upp vår dieseltank. Vi gick sedan till vår anvisade plats mellan stolpar ytterst på den östligaste av de tre bryggorna. Även hit gick det bra och vi fick in Isa i spiltan. Puh… det var skönt. Nu låg hon bra inför att vi skulle lämna henne ett tag.

Mangoträd

Marina Pescarderia var liten och familjär med vänlig personal. Dess utom hade de lägre priser för längre visstelse än de stora marinorna på ostkusten. Det fanns duschar, wifi, restaurang och en liten butik. Personalen i marinan hjälpte oss att fylla på vår flaska med propangas som vi har till matlagning. De svenska kopplingarna på vår sexkilosflaska fungerade alldeles utmärkt. I byn intill fanns ännu en butik som sålde färskt bröd och de nödvändigaste varorna som ägg, smör, mjölk med mera. Det låg ett par amerikanska långseglare i hamnen som var på väg åt motsatt håll för att tillbringa orkansäsongen på Grenada. Vi pratade en del med dem och fick ännu några tips på trevliga anhalter utmed USA:s ostkust.

Så här inbjudande ser badvattnet ut på de flesta av våra ankringsplatser.

Vi ägnade större delen av söndagen samt måndag och tisdag för att förbereda Isa inför ett par veckors tillvaro utan oss. Avfrostning av kylar, städning, tvätt, surrning av jolle, genomgång av rigg och alla fästen på däck med mera klarades av. Nu tar vi paus i bloggandet några veckor för att besöka nära och kära i Sverige. Det skall bli så roligt att träffa alla och få en liten glimt av våren på hemmaplan. I början av maj är vi tillbaka och seglar då vidare mot Domenikanska Republiken och Kuba.

2017-04-17
23:37:49

Besök i San Juan och vandring i nationalpark

Eftersom vi själva har saknat en riktigt bra guidebok för seglare med detaljer om bra ankarplatser med mera för Puerto Rico, har vi försökt att redovisa lite mer noggrant hur vi har seglat och vilka natthamnar vi valt för att underlätta för eventuella efterföljare. Ni som inte är så intresserade av dessa detaljer får ursäkta om det blir lite nördigt.

Cyklar i San Juan

Torsdagen den 6 april lämnade vi Vieques och gick mot östra sidan av huvudön Puerto Rico. Vi fick en härlig segling med slör utmed Vieques sydkust och sedan en bidebind norrut mot hamnarna på Puerto Ricos östkust. Det mål vi siktade på var en stor marina som heter Puerto del Rey som ligger en halvmil söder om staden Fajardo. Vi började med att tanka diesel innan vi gick till vår anvisade bryggplats. Dieseln var betydligt billigare här än på tidigare ställen. Vi gav cirka 6,50 SEK/liter. Bryggorna var fasta bryggor med ett utstickande finger för varje plats, antingen på styrbord eller på babord sida. Bryggorna var ganska höga. Det hade faktiskt varit svårt att fendra av ordenligt om Isa varit lägre. Båtarna var mestadels stora motorbåtar av havsfisketyp. Tidvattnet på Puerto Rico är mycket måttligt, det skiljer max 15 cm mellan hög och lågvatten.

San Juan
Kafé på ett torg i San Juan

Vi hade inte legat vid brygga på flera veckor och det kändes skönt att kunna tvätta ordentligt och skölja båten med sötvatten. Den blir ju ganska salt efter några dagar på havet. De hade landström med en spänning på 208 V och frekvensen 60 Hz. Lite klen spänning men det fungerade faktiskt. Att de hade 60 Hz i stället för 50 Hz som vi har i Europa betyder oftast inget förutom för tvättmaskinen. Magnetventilen som öppnar för utpumpning av vattnet ur maskinen styrs uppenbarligen med hjälp av växelströmsfrekvensen och den öppnar inte vid 60 Hz. Detta hade vi upptäckt redan på Antigua där de också hade 60 Hz (anpassat för amerikanska båtar) men lärt oss att dra ur kabeln till landströmmen när tvättmaskinen kommit en bit in i tvättprogrammet och köra färdigt på batterikraft. Man hör också tydligt när trumman går runt att hastigheten går ner när man drar ur landströmmen. Marinan hade fina duschrum, flera tvättmaskiner där man tvättade mot en avgift samt en liten butik som sålde färskt bröd och ett bassortiment av specerier. För en butik med större sortiment krävdes bil. En biluthyrningsfirma och en restaurang fanns i hamnen.

Capilla del Christo, San Juan, under renovering.
En av de mycket välgödda duvorna i sitt hål i muren vid Capilla del Christo.
Många turister gillade att mata duvorna som höll till på det lilla torget vid Capilla del Christo.

Vi hade försökt att boka plats i marinan inne i huvudstaden San Juan men de verkade vara ganska fullbokade. Vi beslöt då att ligga kvar några dagar till i Puerto del Rey och i stället se staden San Juan med bil. Vi hyrde bil i två dagar och körde på lördagen den 8 april intill huvudstaden. Bra väg det mesta av sträckan och inte särskilt svårt att hitta. Hemma i Sverige ser man ju ofta döda grävlingar som ligger utmed vägarna. På Puerto Rico var i stället överkörda ödlor modell större som låg vid vägkanten och ibland mitt i körbanan. De såg lite skrämmande ut med sin taggiga rygg och gröna färg. Som minidrakar.

San Juan sett från befästningen Castillo San Felipe del Morro.
Framför den stora befästningsanläggningen El Morro.
Castillo San Felipe del Morro.
 
Vakttorn, El Morro
 
Utsikt från El Morro över den stora gräsytan framför fortet.

Det tog oss cirka en och en halvtimme att köra in till huvudstaden och lite mindre tid tillbaka på kvällen. Vi parkerade i ett stort parkeringsgarage under jord nära den enorma försvarsanläggningen Castillo San Felipe del Morro längst ute på udden åt väst och kunde promenera rätt ut i Old San Juan. Denna del av staden var mycket trevlig med massor av gamla, vackra hus i milda färger och med typisk spansk arkitektur. Vi strövade runt på gatorna och njöt av ett stadsliv vi inte upplevt på ett bra tag. Det stora fortet Castillo San Felipe del Morro på udden var vi ju också tvungna att beskåda. Framför försvarsanläggningen låg en enorm öppen gräsyta där puertorikanerna hade familjeutflykter och många flög med drake.

Gata i San Juan
Fina hus i San Juan.

Efter en heldag i storstaden återvände vi till Isa i marinan och åt lite mat som vi hade lagat dagen innan.

Barn leker vid en fontän.

Nästa dag som var en söndag, for vi med hyrbilen upp till nationalparken El Yunque. Vi stannade först vid informationscentret och fortsatte sedan med bilen längre upp till en av de högre parkeringarna. Parken är stor och erbjuder mycket fint att titta på. Eftersom det var söndag var det många inhemska besökare och många familjer som hade utflykt med pickpick. De flesta besökare stannade nära parkeringarna. Vi ville gärna sträcka på benen ordentligt och valde att gå en led som gick till högsta toppen som har gett parken dess namn. El Yunque Peak är 1055 m hög och vandringen tog oss knappt två timmar. Bra stig hela vägen och inte alltför brant. Vi mötte några andra vandrare men inte särskilt många. Leden gick stadigt uppför i serpentiner genom skog som något oväntat mest bestod av palmer. Det fanns också trädormbunkar och bambu. Skogen här kändes dock inte lika artrik som den vi vandrat i på Dominica.

Leden vi vandrade
Mats på vandring
 

När vi närmade oss toppen öppnade sig skogen på ett par ställen så att vi kunde se ut över östra delen av ön. Väl uppe på toppen där vi hade fri sikt åt många håll åt vi vår medhavda lunch och njöt av den svalkande vinden. Det hade som vanligt på dessa breddgrader varit en svettig bestigning. Under vandringen nedåt kunde vi delvis följa en annan led och vi gjorde även en liten avstickare till ett torn som kallades Mount Britton Tower. Oklart vilken funktion detta torn en gång haft. Kanske bara utsiktstorn.

 
 
Utsikt från El Yunque Peak, 1055 meter över havet.

Tillbaka vid bilen gick vi en sväng i området nedanför parkeringen. Här var lite mer tillgänglighetsanpassat med ganska breda, asfalterade stigar. Fullt framkomligt med till exempel rullstol eller barnvagn. Här fanns också en slingrande flod som här och var bildade bassänger. Dessa uppskattades mycket av puertorikanerna att bada i.

Frukter på en palm

Vi hoppade in i vår lilla hyrbil och for tillbaka mot Marina del Rey. Vi stannade och handlade mat i en jättestor butik utmed huvudvägen (nummer 3) strax efter att vi passerat Fajardo. Butiken hette Ralph’s och låg på höger sida i ett köpcentrum. Det var den största matvarubutik vi sett sedan vi lämnade Kanarieöarna. De hade det mesta vi kunde önska oss och till skapliga priser. Härligt trötta och nöjda efter en så där tjugoåtta tusen steg tog vi oss den sista biten tillbaka till hamnen.

2017-04-12
00:00:37

Spanska Jungfruöarna del 2

Lördagen den 1 april satte vi segel igen och styrde mot den andra av de två befolkade Spanska Jungfruöarna, Vieques. Den är belägen sydväst om Culebra. Vinden kom från syd så vi fick åter en bidevind men ändå en skön segling. Mats såg fram emot vår nära passage av Vieques östra spets för detta område var ett flitigt använt skjutområde av amerikansk militär för något årtioende sedan och han hoppades se ”lite gamla bomber”. Tyvärr - eller möjligen dess bättre - kom hans förväntningar på skam. Inte ett synligt spår av den militära verksamheten, i alla fall inte från havet.

Vi länsade vidare utmed Vieques sydsida och styrde efter en stund in i den östra av de två delarna av Bahia de la Chiva. Vi ankrade lite öster om mitten på fem meters djup. En udde, Ponta Conejo, samt ett rev utanför gav hyfsat skydd mot sjön men lite rulligt var det allt i den sydliga vinden. Vi hade legat mer skyddat om det blåst från öster. Det stod inget i sjökortet om bottenbeskaffenheten men den såg mestadels mörk ut, vilket kunde tyda på sten och korall. Här och var såg vi ljusa fläckar som brukar vara sand så vi siktade på en sådan när vi lade ankaret. Det bet direkt så vi hade nog prickat rätt. När vi strax tog snorkel och cyklop för att titta så insåg vi att det mörka bara var sjögräs, inte korall som tur var. De stora ljusa fläckarna var kratrar efter detonationer på botten. De såg ut som sandbunkrar på en golfbana. Det var i en sådan vi lagt ankaret som givetvis var väl nergrävt. Förutom sandbunkrar såg vi även ett par havssköldpaddor. De hade ju mycket fint sjögräs att äta här.

Bahia de la Chiva

Vi hade sett tre andra båtar på hela dagen och i viken vi valt låg en annan segelbåt samt ett par mindre dagstursbåtar med lokala besökare. Inte många seglare verkade hitta hit. När vi drack en kopp kaffe i sittbrunnen hörde vi musik från en av de mindre motorbåtarna. Låten som spelades var ”Hooked on a feeling” med Björn Skifs. Lite märklig känsla att höra en svensk musiker på denna avlägsna plats.

Bahia de la Chiva

Bahia de la Chiva är en del av ett större naturvårdsområde och det går en mindre bilväg fram till viken.  Kommunen eller vad det nu kallas här hade gjort i ordning små picknickplatser under tak här och var insmuget bland träden. Vid dessa fanns tunnor för skräp och plats för två-tre bilar att parkera. Vägen stängdes med bom på kvällen och var bara öppen under de ljusa timmarna. Vi låg kvar nästa dag och promenerade utmed de långa sandstränderna. Trots att det var söndag så var det ändå glest med besökare. Några familjer med folk i flera generationer hade packat upp stolar och parasoller och verkade ha heldagsutflykt med medhavd mat och dryck. Längre inåt land var det antingen träskmarker eller låga kullar bevuxna med torktåliga träd och buskar där förvildade hästar betade i mindre flockar. En hel del kaktusar växte där också. Vieques har över sex tusen förvildade hästar som både är en turistattraktion men också ett problem så myndigheterna har beslutat att de skall fånga in ett stort antal av dem, hur nu det skall gå till.

Förvildade hästar på Vieques.

På måndagsmorgonen seglade vi ännu ett stycke åt väst och gick in till den lilla staden Esperanza. Den visade sig vara ett populärt resmål för ryggsäcksluffare och andra budgetresenärer. Själva staden utgjordes av en huvudgata utmed stranden där man hade iordningställt en fin promenad utmed vattnet, samt ett fåtal mindre gator inåt. Vi såg många enklare hotell och ”guesthouses” och flera trevliga restauranger. Två stycken gamla träbryggor fanns att förtöja vår jolle i men båda var i kraftigt behov av renovering. Bortanför den östra av dessa träbryggor låg ännu en lång sandstrand, nästan utan folk den med.

Ankringsplatsen utanför Esperanza.
Sandstranden i Esperanza.
Solnedgång, Esperanza.

Vi hittade ett kafé som sålde god glass, starkt kaffe och som dess utom hade bra wifi. Här blev vi sittandes ett bra tag för att kolla epost, köpa biljetter och annat sådant.

På onsdagen den 5 april tog vi bussen tvärs över ön till nordsidan och öns största stad, Isabel Segundo (betyder Isabel den andra - vi vet inte var den första Isabellen höll till). Bussen var full av skandinaver (!)med ryggsäckar och vi kom i samspråk en svensk tjej som resten ensam och en ung norska som också var ute på egen hand. De skulle med färjan tillbaka till huvudön för att åka tillbaka till norden.

Isabel Segundo sett uppe ifrån fortet. Huvudön Puerto Rico i bakgrunden.
Kafé i Isabel Segundo.
Vackert dekorerad dörr till ett kafé. Isabel Segundo.
Fyren i utkanten av Isabel Segundo.
En protestbanderoll från gruppen ”All Massachusetts with Vieques” på muséet i Isabel Segundo.

I Isabel II lyckades vi hitta en butik som sålde telefonkort för datatrafik så nu kunde vi ha uppkoppling igen från båten. I staden fanns även en välsorterad livsmedelsbutik, många konstgallerier, restauranger samt en vacker fyr och ett gammalt fort på kullen ovanför. Fortet hade fungerat som fängelse under flera decennier. Nu var det ett historiskt museum som berättade om Vieques militärdominerade period och lokalbefolkningens kamp mot denna militarisering. Som vi tidigare nämnt var hela östra delen av ön ett militärt övningsområde och även ett stort stycke i väster. Protesterna mot detta pågick i flera årtionden och kulminerade 1999 med att en civil person avled. Till sist, 2003, drog sig amerikanska flottan tillbaka från ön och idag finns endast ett fåtal försvarsanläggningar kvar. Dock är vissa områden fortfarande avlysta på grund av risker med odetonerade pjäser i terrängen.