S/Y Isa

2018-04-11
22:31:30

Barbuda - paradis och förödelse

Vi lättade ankar före sju på onsdagsmorgonen den 28 mars och satte kurs mot Antigua. Vårt mål låg rakt emot vinden så det blev till att kryssa. Vi hade måttliga vindar och beskedlig sjögång så det blev en ganska fin segling trots motvinden.

Halv två gled vi in i Jolly Harbour och förtöjde vid tullens brygga för att klarera in. Antigua tillhör de öar som är väldigt stränga med sin inklarering. Man får endast ankra eller lägga till vid tullens egen brygga och ingen annan än skepparen får lämna båten förrän man är inklarerad. Det tog Mats en stund att besöka tull, immigration och kustbevakningen som utfärdar ett tillstånd för att segla runt i landet. När han var klar med detta gick vi ut och ankrade utanför i den vida bukten för att få en skön kväll med lite bad och en fin solnedgång.

Solnedgång från ankarviken utanför Jolly Harbour. Siluetten till höger är ön Nevis.

Vi visste att det skulle komma nordliga stora dyningar nästa dag som troligen skulle göra ankarplatsen obekväm så vi hade bokat ett par nätter inne i marinan från nästa dag. Det visade sig efter några timmar att dyningarna anlände lite tidigare än prognostiserat. Det blev åter en rullig natt och saker åkte i golvet som vi inte säkrat. Suck…

Ankarviken utanför Jolly Harbour.

Efter tre nätter på raken med ett väldigt rullande var det mycket skönt att ligga alldeles stilla vid en brygga. Vi njöt även av att ha tillgång till den utmärkta livsmedelsbutiken Epicurian som ligger tvärs över vägen från marinan. En av de mer välsorterade i hela Karibien och vi unnade oss en massa goda grönsaker som svartkål, broccoli och färsk sparris. Det var skärtorsdag och folk var glada och förväntansfulla inför påskhelgen.

Jolly Harbour till vänster och den fina badstranden till höger.

Vi stannade tre nätter i marinan och blev bekanta med ett kanadensiskt par, Tayce och Roy, på en stor motorbåt med namnet Mercator. De hade rest mycket och bland annat bott fem år i Belgien så de hade många intressanta saker att berätta. På påskafton gick vi till en av restaurangerna i marinan, Melini, och åt middag. Den var dock något av en besvikelse med högst medioker mat. Mats passade på att serva både watermaker och generator när vi låg stabilt och Marie ägnade sig åt att knåpa med denna blogg. Förövrigt blev det promenader och bokläsning.

Påskdagen hade de stora dyningarna försvunnit och vi gick åter ut och ankrade i bukten. Jätteskönt med bad igen. Jolly Harbour marina har en fin pool där vi badade flera gånger förra säsongen men i år har de haft problem med vattentillförseln så poolen var tyvärr tömd.

Isa på svaj utanför Jolly Harbour.

På annandag påsk den 2 april satte vi segel vid sjutiden och styrde norrut mot Barbuda, den andra stora ön i nationen Antigua & Barbuda. Den är till ytan två tredjedelar av Antigua men har i huvudsak varit oexploaterad. Bara sjuttonhundra människor har bott och verkat på ön. I september 2017 drabbades Barbuda av orkanen Irma som fullständigt ödelade den låglänta ön. Alla öbor hade tvångsevakuerats några dagar innan så ingen blev skadad men alla hus, och då menar vi verkligen alla, blev svårt demolerade och helt obeboeliga.

 

Mats framför en av byggnaderna som före orkanen Irma var en del av Coco Point Lodge.

Efter orkanen kom en gammal konflikt mellan Barbudaborna och Antiguas regering upp till ytan. Barbudaborna har bott på ön i generationer och levt ett enkelt liv med i huvudsak självhushåll. De har inga papper på att de äger marken men har brukat den av hävd. Förra året beslöt Antiguas regering att godkänna ett önskemål från den kände skådespelaren Robert De Niro och hans affärspartner att ta över och kraftigt utöka en av de få större hotellanläggningarna på ön, det berömda K Club som en gång i tiden var prinsessan Dianas favoritställe i Karibien. Denna lyxiga anläggning som ligger vid den kilometerlånga stranden besöktes många gånger av prinsessan och hennes söner, prinsarna William och Harry. Många barbudabor motsatte sig planerna på att mer än fördubbla ytan som hotellet förfogar över och bekämpade dem med både fredliga protester och ibland handgripligt genom att förhindra arbetet att bygga ut. De menade att en sådan utökning inverkade menligt på deras rätt till sin ö. Regeringens motdrag blev att inte tillåta återflyttning efter Irma om inte öborna köpte tillbaka sin mark, där de levt i generationer. Det var förstås ingen som kunde köpa sin mark eftersom de flesta har levt med ekonomi byggd på självhushåll och byteshandel. En tidningsartikel från The Telegraph om detta finns här. Hur det hela kommer att sluta är ännu oklart men de få barbudabor som vi träffade på sa att endast tre procent av befolkningen hade återvänt. Det hela är väldigt sorgligt för Barbudas lilla befolkning och vi hoppas att Antigua tar sitt förnuft till fånga och hjälper dessa stackars människor att flytta tillbaka. De har just nu en ganska bedrövlig situation som inhysingar på Antigua och utan möjlighet till försörjning.

Poolen utanför det en gång så lyxiga K Club där prinsessan Diana trivdes. Före och efter Irma.
Andra våningen verkade ha varit ett elegant relaxrum.
Inte mycket återstod av baren och loungen.
Marie utanför K Club.
Inte ens betonghusen höll för orkanen Irma. Coco Point Lodge.
Otroligt nog har denna underbara glasruta hållit. Det var nästan det enda som var helt på Coco Point Lodge.
Festen är över på Coco Point Lodge.

Förutom den totala förödelsen av de två anläggningarna K Club och Coco Point Lodge så var denna ankring bland de vackraste vi sett. Stranden var så lång och så vit och perfekt att det nästan var osannolikt. Vi låg där i tre nätter och det var aldrig mer än en handfull båtar på den rymliga ankarplatsen så det var det perfekta stället att njuta av tystnad och frid. Dagarna skimrade i turkos och nätterna var sammetsmjuka med stjärnljus som inte stördes av elektriska lampor. Varje dag gick vi på långpromenad barfota i vattenbrynet hela den långa stranden och tillbaka. På kvällarna satt vi på akterdäck och beundrade stjärnhimlen. Runt båten simmade fiskar av olika slag och vi såg dem ofta hoppa. Särskilt rockorna är roliga att se när de hoppar. Det blir ett rejält plask när de landar.

Fotspår i sanden. Stranden var många kilometer lång och perfekt för långpromenad utan skor.
Förvildade hästar och åsnor gick fritt över ön. Vi hörde åsnor skria ibland på kvällarna.
Isa för ankar vid Coco Point, Barbuda. Ingen trängsel här.
Marie tittar ut över havet och de få ankrade båtarna.
Sand och hav.

Sista kvällen blev vi inbjudna till kanadensarna Tayse och Roy på långfärdmotorbåten Mercator. De hade kommit in samma dag och ankrat ett stycke från oss. Det blev en trevlig kväll med god mat och dryck i deras fantastiska 60 fots motorbåt i gammal stil. Vilka utrymmen det blir i en sådan båt! Det var som en flytande villa. De planerar att åka jorden runt med sin båt. ”Jag är för gammal för att lära mig segla” sa Roy. Därför blev det en motorbåt.

Tayse och Roy bjöd oss på middag sista kvällen ombord på Mercator.
2018-04-01
05:21:00

Dramatisk ö med aktiv vulkan

Birgitta och Martin lämnade oss på lördagen den 24 mars för att åka hem till det vintriga Sverige som aldrig verkade få någon vår detta år. Det kändes som alltid lite tomt efter några veckor med trevliga vänner.

Vi låg kvar i Deshaies ännu ett par nätter och fick bland annat se hur det lokala fisket gick till alldeles runt Isa när vi satt och åt frukost på söndagsmorgonen. Fiskarna la ut ett långt garn i en cirkel samtidigt som de slog i vattnet med en åra på utsidan av cirkeln. De hade även en man i vattnet med cyklop och snorkel som tittade efter stim. Vattnet i viken vid Deshaies är väldigt klart och fint så man ser långt under vatten. Vi trodde att de skulle snäva in cirkeln ungefär som en snörpvad men det gjorde de inte utan efter ett tag drog de in nätet igen och hade fått en massa små, silvriga fiskar liknande sill. Dessa såldes ett par timmar senare inne i byn och verkade mycket populära bland lokalbefolkningen.

Småskaligt fiske runt omkring oss på morgonen när vi åt frukost.
 
 
På måndagsmorgonen den 26 mars lättade vi ankar och satte segel för att segla de dryga tjugo sjömilen till den spännande vulkanön Montserrat. Denna ö har en mycket dramatisk nutidshistoria med en aktiv vulkan som verkligen hårt har prövat den lilla befolkningen. Mer om detta strax.
Isa närmar sig Montserrat från söder. Det som ser ut som en uttorkad flodfåra är det som en gång kallades White River. Dalen består idag av ett tjockt lager aska och lera som också spridit sig ut i havet och flyttat kustlinjen tiotals meter ut. Nerför denna floddal kom ett av de tidigare pyroklastiska flödena den 30 mars 1997.

Vi ville gärna se så mycket av den forna huvudstaden Plymouth som möjligt och seglade därför söder om ön och upp längst dess västkust. Vulkanen och dess rykande topp dominerade helt den södra delen av ön. Vi såg flera långa fält där de pyroklastiska flödena hade svept ner som floder och bränt allt i sin väg. Bara aska och stora stenbumlingar återstod i dessa fält. Flödena hade på flera ställen nått havet och löpte ut i vattnet som döda deltan av aska. Lite likt det som blir kvar av sediment när en glaciär drar sig tillbaka.

Utkanterna av forna huvudstaden Plymouth står kvar som en spökstad. De centrala delarna ligger begravda under metervis av aska och lera.

Vi så massor av brända och delvis begravda byggnader, kyrkor och boningshus. Längre åt norr fanns till synes ganska oskadda hus men förfallna eftersom de varit övergivna i decennier.

Little Bay sett från nordväst.

Uppe i det nordvästra hörnet av ön finns en liten vik som följaktligen kallas Little Bay. Detta är numera den enda platsen där båtar har tillstånd att angöra. Viken ger endast ett begränsat skydd mot den långa dyningen så ankarplatsen är utsatt och obekväm men under goda förhållanden kan man ankra här. Vi lade ankaret på tretton meters djup och fick gott fäste. Det låg ett par andra segelbåtar i viken men det var ingen trängsel precis.

Ankarplatsen i Little Bay.

Mats åkte in till land för att klarera in. Seglare kan klarera både in och ut samtidigt om man stannar maximalt 72 timmar och det passade oss utmärkt. Vi pratade lite med några andra seglare som låg i Little Bay, bland andra Maria och Fredrik på den svenska Hallberg-Rassy 43:an Salsa. Vi bestämde att försöka boka en guidad tur tillsammans nästa dag. Efter ett par försök lyckades vi nå en av de mer namnkunniga guiderna på ön Joe Phillip på telefon och bestämde en tur med honom.

Det blev en rullig kväll och natt men det får man tåla om man skall se denna säregna plats. Nästa morgon stannade vi ombord på förmiddagen och badade och läste. Efter en tidig lunch for vi in till land där vi strålade samman med Maria och Fredrik samt vår guide Joe. Han visade sig vara en gråsprängd storvuxen man med ett bullrigt skratt. Han är född 1950 och har guidat på ön sedan 1973 så hans erfarenhet var lång! Vi satte oss i hans minibuss och for iväg åt söder på slingriga och branta vägar. Den norra delen av ön består av ett högt bergsparti täckt av regnskog och med byar och hus utmed vägarna. Detta frodiga gröna står i bjärt kontrast till den karga och ogästvänliga södra delen som domineras av vulkanen och dess verkningar.

Joe Phillip vid sin taxi.

Byarna som vi passerade såg välmående ut med vackra, välskötta hus. Före 1995 bodde det över elva tusen personer på ön men numera är invånarantalet bara fem tusen.

Karta över Montserrat med namn på flera av byarna som nu är övergivna eller utraderade.

Vi stannade på vägen vid en naturlig källa där vattnet sprang fram ur berget och vi fick smaka på det utmärkt friska och goda vattnet. Joe var påtagligt stolt över öns fina källvatten som räcker väl till alla. Med tanke på att den närmsta ön Antigua har mycket svårt med sin vattenförsörjning kan vi förstå hans stolthet. Bra dricksvatten finns på de högre och bergiga öarna men de lägre är mycket torrare och har problem med att framställa dricksvatten i tillräcklig mängd.

Montserrats vulkanobservatorium använder en helikopter för att utföra många av sina fältstudier.

Nästa stopp blev vulkanobservatoriet som ligger högt upp på det centrala bergsmassivet vettande mot söder och vulkanen. Här jobbar ett tjugotal seismologer, geologer och andra forskare för att studera den synnerligen aktiva vulkanen Soufrière Hills. Observatoriet är bemannat dygnet runt och vulkanen övervakas både manuellt och genom en rad mätinstrument som är utplacerade på olika ställen. Vi fick se en mycket välgjord och informativ film på 35 minuter som visade fullständigt makalösa sekvenser. Till exempel hur pyroklastiska flöden väller ner från toppen som laviner och sveper med sig och bränner allt i sin väg.

Fredrik, Marie, Maria och vår guide Joe med vulkanen i bakgrunden.
Närbild på vulkanen tagen från observatoriet.

Men tillbaka till historien: Montserrat befolkades liksom övriga öar i området av Arawakerna och senare Kalinagos från norra Sydamerika. Arawakerna kallade ön Alliouagana som betyder ön med de taggiga buskarna. Columbus kom till ön 1493 och gav den namnet Monserrado efter ett berg nära Barcelona. På 1600-talet flyttade många fattiga irländare till ön. Under dessa århundraden slumrade vulkanen och höll sig tyst och lugn. Detta stadium fortsatte och den lilla ön var mestadels en fridfull plats. Man levde av jordbruk och fiske. På 1970- och 80-talet slog sig musikproducenten George Martin ner på ön och skapade en musikstudio där många berömda plattor är inspelade, bland andra Brothers in arms med Dire Straights. Paul McCartney, Rolling Stones, Police med flera besökte studion och gjorde inspelningar här. Det fanns flera lite lyxigare hotell och en golfbana. På det hela taget en rätt välmående och behaglig ö.

1989 drabbades ön svårt av orkanen Hugo som orsakade stor förödelse. Man hade just återhämtat sig från denna katastrof då nästa, ännu mer avgörande naturkraft drabbade ön. Den 18 juli 1995 vaknade vulkanen plötsligt efter hundratals år i vila och började spy ut gas och ånga. Befolkningen kunde skräckslagna höra ett rytande som av en jetmotor och beskåda en plym av ånga flera hundra meter upp i luften. Den 21 augusti samma år kom ett större utbrott som täckte hela staden Plymouth med omgivningar i ett flera centimeter tjockt lager med aska. Askmolnet var så stort och tätt att ön föll i mörker under mer än en kvart. Vulkanen fortsatte att vara aktiv och den 3 april 1996 kom det första pyroklastiska flödet som gick ner utmed den östra sluttningen. Forskare konstaterade snart att risken för ett ännu större utbrott var överhängande och stora delar av befolkningen tvingades evakuera inklusive alla som bodde i Plymouth. Joe beskrev detta på ett känslosamt sätt och vi förstod att det ännu efter mer än tjugo år var smärtsamma minnen. Joe hade vid den tiden bott i en liten by strax utanför huvudstaden Plymouth och hade tillhört dem som var tvungna att lämna sitt hem. De fick veta av myndigheterna att de bara skulle evakueras över helgen, men som Joe uttryckte det: ”Det är den längsta helgen i historien för den pågår ännu!” Därför fick de endast med sig det nödvändigaste. ”Hur packar du för en helg? Jo, du slänger ner lite kläder i en väska. Det var det vi gjorde. Det var allt vi fick med oss.” fortsatte han.

Två bilder från Montserrat Vulcano Observatory. De hade många otroliga fotografier. Vissa var som tagna från någon science fiction-film.
 

Den 17 september 1996 strax före midnatt exploderade vulkanen och kastade ut 600 000 ton med sten och aska. Stora bumlingar föll som bomber över hela den södra delen av ön.

Den 30 mars 1997 kom ett pyroklastiskt flöde åt söder och den 25 juni kom ännu ett som gick åt nordost och sånär nådde den dåvarande flygplatsen på ön. Detta flöde förstörde många mindre byar och gårdar och 19 människor miste livet. Ännu ett kraftfullt utbrott kom på annandag jul samma år då ett flertal byar på den sydvästra kusten förstördes.

Otaliga utbrott, explosioner, pyroklastiska flöden och skred med lera blandat med aska följde och dränkte stora delar av dalen där Plymouth en gång blomstrat. Av stadens centrala delar syns idag ingenting eftersom den delen ligger begravd under ett tjockt täcke av aska och lera. Vulkanen på Montserrat är av en annan typ än till exempel Etna på Sicilien. Lavan som kommer från Soufrière Hills kallas andesitlava och är en miljon gånger så viskös som basaltlava, den lava som Etna spyr ut. Det betyder att den inte flödar ner utmed bergssidorna utan istället stelnar direkt på toppen och bygger uppåt. Under sina mest aktiva perioder kan höjden växa med flera hundra meter på några månader. Till sist blir dock trycket för stort inne i berget och hela eller delar av den uppbyggda toppen exploderar. Det är under dessa större utbrott som enorma pyroklastiska flöden rinner ner för bergssidorna med en hastighet av 200 km/h.

I juli 2003 kom ett enormt utbrott då 120 miljoner kubikmeter sten och aska kastades ut. Hela Montserrat, även den norra delen, täcktes av ett femton centimeter tjockt lager aska som ställde till stor skada på hus och grödor. Askmolnet nådde så långt som till Puerto Rico som tillfälligt fick stänga sin flygplats.

Det senaste stora utbrottet kom i februari 2010 men sedan dess har vulkanen hållit sig relativt lugn. När vi seglade förbi kunde vi se hur ånga steg upp från toppen och det luktade av svavelhaltiga gaser långt ut på havet men annars såg det rätt fridfullt ut. Men vulkanen är ingalunda avsomnad. Ingen rekommenderas att flytta tillbaka till den avlysta zonen för när som helst kan vulkanen återuppta sin aktivitet.

Maria, Fredrik och Mats med den raserade och begravda staden Plymouth i bakgrunden.

Efter besöket på observatoriet åkte vi in i de norra delarna av den avlysta zonen som just nu var tillåtet att besöka. Vi körde genom övergivna byar där regnskogen återtagit herraväldet. Vi passerade en före detta floddal som helt fyllts ut av sand och aska så att floden inte längre kunde skönjas. Hus var begravda under marken och här och var stack ett hustak upp. Joe visade fotografier på sin Ipad från hur det sett ut före 1995 och det var svårt att ta in att det var samma platser vi såg. Han visade bilder på leende familjer framför vackra hus i blommande trädgårdar där det nu mer såg ut som ett månlandskap. Vi stannade vid ett en gång vackert och pampigt hus som låg på västsluttningen med utsikt över havet och gick in huset. Det var en stark och mycket rörande upplevelse att stå där inne och tänka på familjen som en gång bott och verkat här. Vi insåg kanske först då till fullo vidden av katastrofen för den lilla befolkningen på ön. De flesta som då bodde på ön har ju också lämnat den. Ön tillhör Storbritannien så många flyttade dit. Vi fick inte åka ända fram till resterna av Plymouth. Ingen utan specialtillstånd fick komma in i den zonen.

Vardagsrummet i huset vi var inne i. Askan låg i tjocka lager på golv och kvarlämnade möbler. Tidningar och böcker låg uppslagna som om någon nyss rest sig från rottingfåtöljerna.
En bild från köket där kaffebryggaren stod kvar.

Efter denna känslomässigt omtumlande tur återvände vi till de bebodda norra delarna av ön. Vi handlade lite bröd och blev sedan avsläppta efter en fyra och en halv timmes lång guidning i Little Bay. Joe gjorde ett fantastiskt jobb och vi vill verkligen rekommendera honom som guide. Han har telefonnummer +1 664 492 1565.

Utsikt mot vulkanen från Richmond Hill. Huset till vänster i bild har naturen börjat återta.
Övergivet hus som regnskogen återtagit.

Klockan hade hunnit bli mycket och vi gick till en av de små restaurangerna i hamnen tillsammans med Maria och Fredrik och åt middag innan vi återvände till vår gungiga ankarplats. Nästa morgon lämnade vi ön före sju efter två ganska obekväma nätter men med en upplevelse som vi inte vill vara utan.

Mats, Maria och Fredrik på den lilla strandbaren i Little Bay där vi åt en enkel middag efter vår omtumlande rundtur på ön.
2018-03-30
21:52:00

Snorkling i mästarklass samt "Mord i paradiset"

Måndagen den 19 mars satte vi segel på nytt och gick norrut till Guadeloupes sydvästra udde och sedan utmed kusten upp till en ankringsplats innanför två små obebodda öar som kallas Iles a Goyaves eller Pigeon Islands. Hela området både söder och norr om dessa öar är ett marint naturreservat som fått namn efter den legendariske franske dykaren och undervattensfilmaren Jacques Cousteau.

Dykare i ett stim av Permit Jack-fiskar.
Cousteaus marinpark.

Det var mycket båt när vi kom och vi fick leta länge efter en vettig ankringsplats eftersom havsbotten stupar ganska brant och det fort blir för djupt för att kunna ankra. Till sist låg vi alla fall bra och hade simavstånd in till stranden på södra sidan om udden. Nu tog sig snorklingen ännu ett snäpp. En sådan fantastisk undervattensvärld som öppnade sig under oss. När vi simmade från Isa in mot stranden såg vi flera betande havssköldpaddor och inne vid land utmed klipporna fanns ett rikt korallrev med massor av koraller i alla former. Speciellt stora solfjäderskoraller fanns det många av. Antalet fiskarter var ännu större. Flera sorters papegojfiskar, filéfiskar, groupers, snappers, fjärilsfiskar och många, många fler. Vi snorklade länge tills kylan till sist tvingade oss upp ur vattnet.

Alldeles intill vår ankarplats fanns detta fantastiska korallandskap. Levande och färggrannt.
Mängder med fiskarter trängdes bland korallerna.
Redband Parrotfish och White Spotted Filefish. Inte ens fantasifigurer kan överträffa dessa fiskar i sin mångfald av form och färg.
Schoolmaster.
Stoplight Parrotfish, hona samt två sorters hjärnkorall.
Stoplight Parrotfish, hanne.
White Spotted Filefish.

Nästa dag blev ännu bättre. Martin och Mats åkte först in till land för att handla mat och Birgitta och Marie tog chansen till en andra simtur till det närliggande revet. När killarna kom tillbaka tog vi alla fyra jollen ut till de två små öarna och förtöjde vid en av bojarna som finns utlagda. Här var det nästan löjligt mycket fisk. Det var som att simma i ett akvarium. Vi kunde knappt se oss mätta på alla spännande undervattensvarelser. Efter en lång stund gick vi upp på den lilla sandstranden på den ena ön och värmde oss på de solvarma vulkanklipporna. När vi fått upp värmen kunde vi åter ta ett simpass och än en gång njuta av den rikedom som naturen samlat på detta ställe. Faktum är att denna snorkling nog är en av de bästa vi någonsin gjort.

Att snorkla eller att icke snorkla… Martin på en av de små öarna Iles a Goyaves i Cousteaus marinpark.
White Spotted Filefish och två Four Eyed Butterflyfish.
Blandade fiskar bland andra Blue Tang.
Det fullständigt myllrade av fisk av ett oräkneligt antal arter.
Stim med Permit Jack-fiskar.
Four Eyed Butterflyfish med flera arter

Birgitta och Martin hade sett många avsnitt av den brittiska tv-serien ”Mord i paradiset” och hade tagit reda på att de flesta av utomhusscenerna är tagna i den lilla byn Deshaies på nordvästra Guadeloupe. Detta blev vår nästa destination för byn är mycket charmig och det finns förutom kaféer och restauranger kända från tv mycket annat att se. Vi hade legat här med ett par tillfällen tidigare och gillade byn.

Deshaies sedd från ankarplatsen.

Det blåste hårt denna onsdag den 21 mars när vi seglade de tio sjömilen och vinden fortsatte att göra livet besvärligt för en del seglare hela eftermiddagen och kvällen. Vi lyckades få bra fäste med vårt ankare ganska långt ut i viken på elva meters djup men vi såg flera båtar vars ankare släppte och de drev på andra seglare. Sent på kvällen kom en mindre fransk segelbåt drivande och fastnade vid en kanadensisk båt. Ägarna som var ett ungt franskt par med ett litet barn var inte ombord men kom senare och fick det jobbigt med att ankra om. Det försökte flera gånger men varje gång tog vinden tag i deras relativt lätta båt och ankaret fick ingen chans att bita. Martin och Mats åkte över till dem med jollen för att försöka bistå dem men dels var det språksvårigheter och dels var de upprörda så de ville inte ha någon hjälp. Det slutade med att de gav sig av ut på havet och seglade fram och tillbaka hela natten. De kom in nästa morgon när vädret lugnat sig och lyckades då bra med sin ankring. Förnatten var så pass orolig att vi hade svårt att slappna av och gå och lägga oss. Även om vi visste att vårt ankare satt bra kunde ju andra båtar driva på oss. Först efter midnatt gick vinden ner något och vi kunde krypa till kojs några timmar.

Hus i Deshaies.
Småbåtshamnen i Deshaies.
Restaurang Kaz du Douanier som nått en viss berömmelse tack vare en tv-serie.

Vi besökte den fina botaniska trädgården som ligger en kilometer söder om Deshaies. Promenaden dit utmed huvudvägen var en saftig uppförsbacke med en stigning på 120 meter men trädgården var enastående fin och väl värd mödan. Massor av vackra träd, blommande buskar, fina dammanläggningar, bäckar och vattenfall. Dessutom fanns flera stora voljärer med olika arter av papegojor. Några gojor fanns även ute i det fria. Sådana fantastiska fåglar! Så vackra i alla ljuvliga färger och roliga att titta på. De var orädda och vi kunde studera dem på nära håll. Mycket intressant att se samspelet mellan fåglarna. De verkade ytterst sociala och höll på att uppvakta varandra mest hela tiden.

Botaniska trädgården strax utanför Deshaies.
Flamingos i trädgården.
Martin, Marie och Birgitta vid ett jättelikt seiba-träd i den botaniska trädgården.
En av många underbara orkidéer som växte på de stora träden.
Heliconia är en vanlig blomma i dessa trakter. Vi har sett den vildväxande på flera ställen.
Swainson’s Lorikeet var en färgglad och social papegoja i mindre format. Väldigt trevlig att titta på med många små hyss för sig. Arten kommer ursprungligen från södra Australien och Tasmanien.
 
En mycket större goja var den blågula aran som härstammar från Amazonas. De fanns lösa i parken och vi undrade lite om de inte rymde. De har en alldeles fantastisk fjäderdräkt i alla blå och turkos nyanser man kan tänka sig.
 
 
En annan liten goja var väldigt pratsugen och tog ett snack med Martin.

Torsdagen den 22 mars tog Birgitta och Martin en taxi till det stora hotellet Fort Royal sex kilometer norr om Deshaies och hyrde en bil. De hämtade upp oss och vi for på utflykt på ön. Tyvärr fick vi börja med att leta upp en tandläkare åt Mats för hans gamla krånglande krona hade lossnat igen. Sist det hände var i Washington DC och då lyckades han hitta en tandläkare som på kort varsel kunde sätta tillbaka den men han hade varnat och sagt att det inte skulle hålla mer än ett par månader. Det var i juli så det höll mer än ett halvår i alla fall. Hur som helst hittade vi en tandläkare i en liten by strax norr om Sainte-Rose och Mats fick en tid hos honom nästa dag.

Kvinnor badar i en av floderna i regnskogen.

Vi fortsatte vår utflykt till ett romdestilleri söder om Sainte-Rose där vi åt lunch. Det var en mycket stor anläggning vid namn Domain de Severin och de ville ha en saftig entreavgift för att titta på destilleriet. Vi beslöt att åka vidare i stället och tog en liten väg upp mot de höga bergen mitt på ön. Nere på slätten hade vi åkt igenom ett odlingslandskap med tätt liggande små byar. När vägen började klättra uppför övergick omgivningen till tät och frodig regnskog. Vi stannade på en parkering och följde en fint iordningställd promenadväg några hundra meter till ett vackert vattenfall där vi kunde bada i den naturliga poolen som bildats nedanför fallet. Eftersom detta fall var mycket lättillgängligt var det förstås en hel del besökare.

Martin och Marie njuter av ett svalkande bad under vattenfallet.
Floden porlade fram mellan stenarna och den frodiga grönskan.

Vi stannade ännu en gång vid något som kallades Maison de la Forêt där vi kunde gå över floden på en hängbro och följa en skogsstig en kilometer genom den frodiga regnskogen. Lättgånget och lagom svalt under de stora träden.

Birgitta på regnskogsvandring.
Mats, Martin och Birgitta under en trädormbunke.

Efter detta bar vägen uppför allt högre och när vi kom till en restaurang som låg på bergssidan på drygt sjuhundra meters höjd stannade vi och beställde lite kalla drycker för att njuta av utsikten och ge vår chaufför Birgitta en paus. Det blåste en del och var riktigt kallt här uppe. Skogen hade en annan, mer tempererad karaktär med inslag av tallar.

Strandhuset vid Fort Royal Hotel

Nästa dag körde vi Mats till hans tandläkarbesök och lämnade tillbaka hyrbilen på Hotel Fort Royal. Birgitta, Martin och Marie följe hotellstranden åt sydväst och hittade en stig över udden ner till nästa bukt, Anse de la Perle, som var en fin sandstrand. Här utgår en av de iordningställda vandringslederna som vi siktat in oss på. Den var fem kilometer och gick ända fram till Deshaies.

Vandringsleden gick mestadels utmed långa sandstränder där vi tog av oss skorna och gick i vattenbrynet.
Mellan sandstränderna fanns uddar med gles skog där man följe en stig. Birgitta och Martin på vandringsleden utmed havet.
Restaurang med visst renoveringsbehov. Ett tillfälle för någon?

Vi följde först den fina stranden i Pärlbukten och kunde sedan fortsätta på en mindre bilväg som så småningom övergick i en promenadstig, hela tiden utmed havet. Vi kom därefter ner till en ännu längre sandstrand, Grande Anse, där vi passade på att bada i den södra änden innan vi skulle påbörja den sista och mest krävande etappen av leden. Sista biten utgjordes av ett 206 meter högt berg som leden slingrade sig upp på. Stigen var brant och stenig så det blev en svettig och ansträngande bestigning.

Grande Anse sedd uppifrån bergssidan.
Från Isa kunde vi efteråt beundra det 206 meter höga berget som var slutklämmen på vandringen.

Väl nere på andra sidan hittade vi Mats på baren l’Amer och vi andra tre sjönk trötta ner för att svalka oss och släcka törsten med kalla drycker. En jättefin vandring men en tuff avslutning.

Solnedgång över ankarplatsen i Deshaies.

På kvällen gick vi på lokal för det var Birgittas och Martins sista kväll med oss på Isa. Vi hade under vårt strosande i staden kunnat identifiera restaurangen La Kaz du Douanier som en av platserna där scenerna på Catherine’s Bar i ”Mord i paradiset” utspelades och eftersom den hade rykte om sig att också servera god mat bokade vi bord där. Det kändes kul att äta middag på ”Catherine’s Bar” och maten var verkligen alldeles utmärkt. Killen som ägde stället var väldigt trevlig och humoristisk. Det blev en allt igenom lyckad avslutningskväll med våra vänner.

Vi äter middag på Catherine’s Bar alias Kaz du Douanier.

Efter maten kunde vi inte låta bli att gå upp till huset som figurerar som den lokala polisstationen i ”Mord i paradiset”. Det är i själva verket en byggnad som tillhör kyrkan.

Paret Öberg hos ”polisen”. Har något mord begåtts? Nja, knappast med de glada minerna!
Så här ser byggnaden ut i dagsljus.