S/Y Isa

2018-03-30
21:52:00

Snorkling i mästarklass samt "Mord i paradiset"

Måndagen den 19 mars satte vi segel på nytt och gick norrut till Guadeloupes sydvästra udde och sedan utmed kusten upp till en ankringsplats innanför två små obebodda öar som kallas Iles a Goyaves eller Pigeon Islands. Hela området både söder och norr om dessa öar är ett marint naturreservat som fått namn efter den legendariske franske dykaren och undervattensfilmaren Jacques Cousteau.

Dykare i ett stim av Permit Jack-fiskar.
Cousteaus marinpark.

Det var mycket båt när vi kom och vi fick leta länge efter en vettig ankringsplats eftersom havsbotten stupar ganska brant och det fort blir för djupt för att kunna ankra. Till sist låg vi alla fall bra och hade simavstånd in till stranden på södra sidan om udden. Nu tog sig snorklingen ännu ett snäpp. En sådan fantastisk undervattensvärld som öppnade sig under oss. När vi simmade från Isa in mot stranden såg vi flera betande havssköldpaddor och inne vid land utmed klipporna fanns ett rikt korallrev med massor av koraller i alla former. Speciellt stora solfjäderskoraller fanns det många av. Antalet fiskarter var ännu större. Flera sorters papegojfiskar, filéfiskar, groupers, snappers, fjärilsfiskar och många, många fler. Vi snorklade länge tills kylan till sist tvingade oss upp ur vattnet.

Alldeles intill vår ankarplats fanns detta fantastiska korallandskap. Levande och färggrannt.
Mängder med fiskarter trängdes bland korallerna.
Redband Parrotfish och White Spotted Filefish. Inte ens fantasifigurer kan överträffa dessa fiskar i sin mångfald av form och färg.
Schoolmaster.
Stoplight Parrotfish, hona samt två sorters hjärnkorall.
Stoplight Parrotfish, hanne.
White Spotted Filefish.

Nästa dag blev ännu bättre. Martin och Mats åkte först in till land för att handla mat och Birgitta och Marie tog chansen till en andra simtur till det närliggande revet. När killarna kom tillbaka tog vi alla fyra jollen ut till de två små öarna och förtöjde vid en av bojarna som finns utlagda. Här var det nästan löjligt mycket fisk. Det var som att simma i ett akvarium. Vi kunde knappt se oss mätta på alla spännande undervattensvarelser. Efter en lång stund gick vi upp på den lilla sandstranden på den ena ön och värmde oss på de solvarma vulkanklipporna. När vi fått upp värmen kunde vi åter ta ett simpass och än en gång njuta av den rikedom som naturen samlat på detta ställe. Faktum är att denna snorkling nog är en av de bästa vi någonsin gjort.

Att snorkla eller att icke snorkla… Martin på en av de små öarna Iles a Goyaves i Cousteaus marinpark.
White Spotted Filefish och två Four Eyed Butterflyfish.
Blandade fiskar bland andra Blue Tang.
Det fullständigt myllrade av fisk av ett oräkneligt antal arter.
Stim med Permit Jack-fiskar.
Four Eyed Butterflyfish med flera arter

Birgitta och Martin hade sett många avsnitt av den brittiska tv-serien ”Mord i paradiset” och hade tagit reda på att de flesta av utomhusscenerna är tagna i den lilla byn Deshaies på nordvästra Guadeloupe. Detta blev vår nästa destination för byn är mycket charmig och det finns förutom kaféer och restauranger kända från tv mycket annat att se. Vi hade legat här med ett par tillfällen tidigare och gillade byn.

Deshaies sedd från ankarplatsen.

Det blåste hårt denna onsdag den 21 mars när vi seglade de tio sjömilen och vinden fortsatte att göra livet besvärligt för en del seglare hela eftermiddagen och kvällen. Vi lyckades få bra fäste med vårt ankare ganska långt ut i viken på elva meters djup men vi såg flera båtar vars ankare släppte och de drev på andra seglare. Sent på kvällen kom en mindre fransk segelbåt drivande och fastnade vid en kanadensisk båt. Ägarna som var ett ungt franskt par med ett litet barn var inte ombord men kom senare och fick det jobbigt med att ankra om. Det försökte flera gånger men varje gång tog vinden tag i deras relativt lätta båt och ankaret fick ingen chans att bita. Martin och Mats åkte över till dem med jollen för att försöka bistå dem men dels var det språksvårigheter och dels var de upprörda så de ville inte ha någon hjälp. Det slutade med att de gav sig av ut på havet och seglade fram och tillbaka hela natten. De kom in nästa morgon när vädret lugnat sig och lyckades då bra med sin ankring. Förnatten var så pass orolig att vi hade svårt att slappna av och gå och lägga oss. Även om vi visste att vårt ankare satt bra kunde ju andra båtar driva på oss. Först efter midnatt gick vinden ner något och vi kunde krypa till kojs några timmar.

Hus i Deshaies.
Småbåtshamnen i Deshaies.
Restaurang Kaz du Douanier som nått en viss berömmelse tack vare en tv-serie.

Vi besökte den fina botaniska trädgården som ligger en kilometer söder om Deshaies. Promenaden dit utmed huvudvägen var en saftig uppförsbacke med en stigning på 120 meter men trädgården var enastående fin och väl värd mödan. Massor av vackra träd, blommande buskar, fina dammanläggningar, bäckar och vattenfall. Dessutom fanns flera stora voljärer med olika arter av papegojor. Några gojor fanns även ute i det fria. Sådana fantastiska fåglar! Så vackra i alla ljuvliga färger och roliga att titta på. De var orädda och vi kunde studera dem på nära håll. Mycket intressant att se samspelet mellan fåglarna. De verkade ytterst sociala och höll på att uppvakta varandra mest hela tiden.

Botaniska trädgården strax utanför Deshaies.
Flamingos i trädgården.
Martin, Marie och Birgitta vid ett jättelikt seiba-träd i den botaniska trädgården.
En av många underbara orkidéer som växte på de stora träden.
Heliconia är en vanlig blomma i dessa trakter. Vi har sett den vildväxande på flera ställen.
Swainson’s Lorikeet var en färgglad och social papegoja i mindre format. Väldigt trevlig att titta på med många små hyss för sig. Arten kommer ursprungligen från södra Australien och Tasmanien.
 
En mycket större goja var den blågula aran som härstammar från Amazonas. De fanns lösa i parken och vi undrade lite om de inte rymde. De har en alldeles fantastisk fjäderdräkt i alla blå och turkos nyanser man kan tänka sig.
 
 
En annan liten goja var väldigt pratsugen och tog ett snack med Martin.

Torsdagen den 22 mars tog Birgitta och Martin en taxi till det stora hotellet Fort Royal sex kilometer norr om Deshaies och hyrde en bil. De hämtade upp oss och vi for på utflykt på ön. Tyvärr fick vi börja med att leta upp en tandläkare åt Mats för hans gamla krånglande krona hade lossnat igen. Sist det hände var i Washington DC och då lyckades han hitta en tandläkare som på kort varsel kunde sätta tillbaka den men han hade varnat och sagt att det inte skulle hålla mer än ett par månader. Det var i juli så det höll mer än ett halvår i alla fall. Hur som helst hittade vi en tandläkare i en liten by strax norr om Sainte-Rose och Mats fick en tid hos honom nästa dag.

Kvinnor badar i en av floderna i regnskogen.

Vi fortsatte vår utflykt till ett romdestilleri söder om Sainte-Rose där vi åt lunch. Det var en mycket stor anläggning vid namn Domain de Severin och de ville ha en saftig entreavgift för att titta på destilleriet. Vi beslöt att åka vidare i stället och tog en liten väg upp mot de höga bergen mitt på ön. Nere på slätten hade vi åkt igenom ett odlingslandskap med tätt liggande små byar. När vägen började klättra uppför övergick omgivningen till tät och frodig regnskog. Vi stannade på en parkering och följde en fint iordningställd promenadväg några hundra meter till ett vackert vattenfall där vi kunde bada i den naturliga poolen som bildats nedanför fallet. Eftersom detta fall var mycket lättillgängligt var det förstås en hel del besökare.

Martin och Marie njuter av ett svalkande bad under vattenfallet.
Floden porlade fram mellan stenarna och den frodiga grönskan.

Vi stannade ännu en gång vid något som kallades Maison de la Forêt där vi kunde gå över floden på en hängbro och följa en skogsstig en kilometer genom den frodiga regnskogen. Lättgånget och lagom svalt under de stora träden.

Birgitta på regnskogsvandring.
Mats, Martin och Birgitta under en trädormbunke.

Efter detta bar vägen uppför allt högre och när vi kom till en restaurang som låg på bergssidan på drygt sjuhundra meters höjd stannade vi och beställde lite kalla drycker för att njuta av utsikten och ge vår chaufför Birgitta en paus. Det blåste en del och var riktigt kallt här uppe. Skogen hade en annan, mer tempererad karaktär med inslag av tallar.

Strandhuset vid Fort Royal Hotel

Nästa dag körde vi Mats till hans tandläkarbesök och lämnade tillbaka hyrbilen på Hotel Fort Royal. Birgitta, Martin och Marie följe hotellstranden åt sydväst och hittade en stig över udden ner till nästa bukt, Anse de la Perle, som var en fin sandstrand. Här utgår en av de iordningställda vandringslederna som vi siktat in oss på. Den var fem kilometer och gick ända fram till Deshaies.

Vandringsleden gick mestadels utmed långa sandstränder där vi tog av oss skorna och gick i vattenbrynet.
Mellan sandstränderna fanns uddar med gles skog där man följe en stig. Birgitta och Martin på vandringsleden utmed havet.
Restaurang med visst renoveringsbehov. Ett tillfälle för någon?

Vi följde först den fina stranden i Pärlbukten och kunde sedan fortsätta på en mindre bilväg som så småningom övergick i en promenadstig, hela tiden utmed havet. Vi kom därefter ner till en ännu längre sandstrand, Grande Anse, där vi passade på att bada i den södra änden innan vi skulle påbörja den sista och mest krävande etappen av leden. Sista biten utgjordes av ett 206 meter högt berg som leden slingrade sig upp på. Stigen var brant och stenig så det blev en svettig och ansträngande bestigning.

Grande Anse sedd uppifrån bergssidan.
Från Isa kunde vi efteråt beundra det 206 meter höga berget som var slutklämmen på vandringen.

Väl nere på andra sidan hittade vi Mats på baren l’Amer och vi andra tre sjönk trötta ner för att svalka oss och släcka törsten med kalla drycker. En jättefin vandring men en tuff avslutning.

Solnedgång över ankarplatsen i Deshaies.

På kvällen gick vi på lokal för det var Birgittas och Martins sista kväll med oss på Isa. Vi hade under vårt strosande i staden kunnat identifiera restaurangen La Kaz du Douanier som en av platserna där scenerna på Catherine’s Bar i ”Mord i paradiset” utspelades och eftersom den hade rykte om sig att också servera god mat bokade vi bord där. Det kändes kul att äta middag på ”Catherine’s Bar” och maten var verkligen alldeles utmärkt. Killen som ägde stället var väldigt trevlig och humoristisk. Det blev en allt igenom lyckad avslutningskväll med våra vänner.

Vi äter middag på Catherine’s Bar alias Kaz du Douanier.

Efter maten kunde vi inte låta bli att gå upp till huset som figurerar som den lokala polisstationen i ”Mord i paradiset”. Det är i själva verket en byggnad som tillhör kyrkan.

Paret Öberg hos ”polisen”. Har något mord begåtts? Nja, knappast med de glada minerna!
Så här ser byggnaden ut i dagsljus.
2018-03-26
05:13:00

Cityliv och lantlig charm i skön mix

Efter en vecka på Dominica seglade vi vidare norrut till den lilla ögruppen Iles des Saintes som tillhör Guadeloupe och därmed Frankrike. Vi anlände vid halv tolv-tiden fredagen den 2 mars och hade turen att hitta en ledig boj att förtöja vid. Efter lunch for vi med jollen in till Bourg på Terre-de-Haut och klarerade in. Vi passade också på att köpa färsk baguette och lite andra färskvaror.

Isa närmar sig Iles des Saintes.

Vi stannade på Les Saintes i sex nätter och njöt av att gå långa promenader. Ön Terre-de-Haut har osedvanligt många bra och varierade vandringar man kan företa sig. Förutom att de mest populära vägarna är flitigt trafikerade av skotrar och golfbilar är de flesta småvägar och stigar ytterst väl lämpade för långa promenader. En skön och inte så anträngande tur var att ta vägen strax efter borgmästarbyggnaden (Maire) västerut till den långa stranden Grande Anse och gå i vattenbrynet söderut förbi flygremsan och vidare till nästa väg och sedan den tillbaka till byn igen. Det var underbart att följa den långa folktomma stranden och njuta av de brusande vågorna som svepte in.

Grande Anse på Terre de Haut.

En annan betydligt svettigare promenad var den upp på högsta höjden Le Chameau men i gengäld blev vi belönade med en fullständigt strålande utsikt över ögruppen.

Utsikten från högsta punkten på Terre de Haut, le Chameau, knappt trehundra meter över havet.

Det finns väldigt många ödlor (iguanas) på Les Saintes och man ser dem sitta i träd och snår. De ser skräckinjagande ut med sin taggiga rygg och sin inte helt obetydliga storlek (kroppen är mellan två och fyra decimeter lång) men de är vegetarianer så turisterna behöver inte frukta att bli uppätna.

Iguana vilar sig på en gren.

Vi träffade på den svenska båten Ellen med Helen och Göran samt ett par av deras ungdomar ombord. Vi hade en trevlig stund med dem på en bar alldeles vid färjepiren. En annan kväll blev vi inviterade till den brittisk-amerikanska båten Mojito för några timmars umgänge med Tim och Julie.

Birgitta och Martin Öberg skulle anlända till Guadeloupe lördagen den 10 mars och vi seglade till Pointe-a-Pitre på torsdagen innan för att hinna tvätta och städa båten. Vi hade bokat en plats i marinan Bas du Fort och det var tur för den var tämligen full. Vi hade även tur med vinden från Les Saintes som hade vridit lite på syd vilket gav oss en sträckbog upp till Pointe-a-Pitre.

Våra vänner anlände till Isa vid åtta-tiden på lördagskvällen och vi tog emot dem med lite mat och ett glas kallt vin. De var möra efter en lång resa så vi gick och lade oss efter ett par timmar.

Nästa dag ägnade vi åt att bara strosa runt i marinaområdet samt att besöka akvariet som ligger nära.

Ko som betade alldeles utanför den jättelika stormarknaden Geant. Landsbygd och stad på en gång.

Måndagen inleddes med inköpsutflykt till den jättestora livsmedelsbutiken Geant som låg tjugo minuters promenad öster om marinan. Detta är den klart största och mest välsorterade livsmedelsbutik vi sett i hela Karibien. Här kunde vi köpa på oss ett bar lager med allehanda varor som kan vara svåra att hitta i de mindre affärerna. Efter detta styrde vi stegen mot staden Point-a-Pitre som ligger en halvtimmes promenad åt andra hållet. På vägen passerade vi det nybyggda och muséet till minne av slavhandeln och allt det lidande som den förde med sig. Tyvärr var muséet stängt på måndagar så vi kunde inte se hur de gestaltat detta men bara byggnaden var mycket imponerande med ultramodern och utstickande arkitektur.

Muséet till slaveriets åminnelse.

Inne i centrum åt vi crepes på ett kafé och gick runt lite på affärsgatorna för att se vad hade att erbjuda. Vi besökte turistkontoret där vi blev vänligt välkomnade av en äldre, två meter lång herre som talade utmärkt engelska. Vi fick några bra kartor, bland annat en som visade alla vandringsleder på Guadeloupe och de mindre öarna med bra beskrivningar över längd och svårighetsgrad. Mycket bra om man är lagd åt vandringar. (Och det vi ju!) Ett besök på marknaden hann vi också med några inköp av frukt och grönt, till exempel lokalt odlad mango, papaya och ananas. Efter detta var vi ganska möra i benen och hittade en buss som tog oss tillbaka till marinan.

Martin, Birgitta och Mats tar paus i city-livet i Pointe-a-Pitre.
Martin på kryddmarknaden.
Mats, Martin och Birgitta utanför marknaden.
Färsk, fin fisk kunde man köpa liksom languster.
Gatuförsäljare med storslagen håruppsättning.
Tyg- och klädaffär med de typiska rutiga tygerna som finns i många varianter på de franska karibiska öarna.

På tisdagsmorgonen kastade vi loss från Bas du Fort och satte segel mot den mindre ön i sydost Marie Galante. Den är en rund, platt ö som fick sitt namn av Columbus efter ett av hans skepp. Ön är mycket bördig och lättodlad och här har sockerindustrin varit blomstrande under flera hundra år. Idag har betydelsen av socker minskat mycket men det framställs ännu en del rörsocker på ön och det finns även ett romdestilleri.

Isa för ankar utanför Saint Louis, Marie Galante.

Vi ankrade utanför Saint Louis där nästan alla seglare lägger sig. Ankarplatsen är rymlig och med gott fäste i gräsbevuxen sand på tre till fem meters djup. Vi tog en promenad i den lilla staden Saint Louis och vidare norrut utmed kusten. Staden är minimal men har ett par butiker för mat och ett bageri.

Birgitta, Martin och Mats pustar ut på ett kafé alldeles vid vattnet utanför Saint Louis.
Gott kaffe med lokalt producerat socker för den som ville ha det.
Martin, Mats och Birgitta utanför ett hus i Saint Louis.
Marie Galante är i huvudsak landsbygd med odlingar av olika grödor, företrädesvis sockerrör.
Trött gris utanför Saint Louis.
Häger som lyckats fånga en krabba på stranden på Marie Galante.

På onsdagen den 14 mars tog vi lokalbussen till den något större huvudorten på ön, Grand Bourg. Bussturen som tog cirka tjugo minuter gick genom ett böljande jordbrukslandskap. I Grand Bourg festade vi loss på kaffe och glass nere vid den ganska livliga hamnen. Det är hit som de flesta färjorna till ön går och många turister var i rörelse.

Bageriet i Grand Bourg, Marie Galante.
Ett annat vackert hus i Grand Bourg.
Frukt- och grönt till försäljning i Grand Bourg, Marie Galante.

Vi promenerade söderut utmed havet några kilometer och kom till en gammal sockerrörsplantage med namnet Habitation Murat. Här hade ägarna en gång odlat socker och även framställt rom. Idag var det mest ruiner kvar förutom mangårdsbyggnaden som numera fungerade som muséum. Här kunde vi bland annat studera hur man i gamla tider hade bearbetat kasavarötter för att få bort cyaniden (!) och sedan torka och mala rötterna till ett stärkelserikt mjöl som utgjorde stapelfödan för många fattiga. Kasava är än idag ett baslivsmedel i många kulturer.

Mangårdsbyggnaden på Habitation Murat, strax söder om Grand Bourg.
Ruiner efter romdestilleriet och sockerrörskvarnen på Habitation Murat.

Hela anläggningen var vidsträckt och låg vackert med utsikt över havet åt sydväst. Vi kunde se Dominicas höga kontur i fjärran. Det fanns en kryddträdgård med medicinalväxter och många stora, vackra träd. Vi njöt av att bara gå runt på den fridfulla platsen. Vi var i stort sett de enda besökarna.

Mats, Birgitta och Marie vid resterna av en jättestor cirkelrund byggnad av okänd funktion.
Gammal vindmölla där juicen pressades ur sockerrören.

På väg tillbaka mot Grand Bourg gick vi förbi en lokal restaurang som låg nära havet. Vi var hungriga och bestämde oss för lunch på detta ställe. Personalen kunde inte ett endaste ord engelska och menyn var mycket kreolsk så det blev en spännande beställning. Birgitta, Martin och Mats var modiga och beställde restaurangens specialitet som benämndes Bebelé. Marie nöjde sig med accras och sallad. Bebelé visade sig vara en slags tjock soppa eller gryta med obestämt innehåll. Birgitta tyckte sig kunna identifiera bönor, linser och något som hon trodde var bitar av mage skuren smått. Detta fick vi senare bekräftat att rätten innehöll grismage. Nåväl, ingen i sällskapet tyckte att det var en delikatess men alla sa ”intressant”. Övriga gäster verkade dock njuta av Bebelén.

Raserad brygga på Marie Galante.

Efter denna både historiska och kulinariska utflykt blev det bussen tillbaka till Saint Louis för en lugn kväll med annan mat än Bebelé.

Två herrar med baguetter i Saint Louis. Mannen till höger bär en traditionell hatt som både lantarbetare och fiskare använt som skydd för solen på öarna Marie Galante och Iles les Saintes.
Solnedgång med Guadeloupes siluett till höger.

Nästa morgon lättade vi ankar och seglade i svaga vindar över till Les Saintes. Vi startade tidigt och lyckades anlända till Terre-de-Haut vid halv elva på förmiddagen vilket är den bästa tiden för att ha chans på en förtöjningsboj. Mycket riktigt fanns det ett par lediga när vi kom och vi fick en bra.

Viken med båtar vid Terre de Haut.
Stor nattfjäril som kom in en kväll.

Vi stannade tre nätter på pittoreska Les Saintes och hann med restaurangbesök på Au bon Vivre (Det goda livet) för att njuta av deras ytterst läckra mat i fransk stil. Vi gjorde snorklingsutflykt till en vika som kallas Marigot men den var sådär. Bättre blev det andra dagen när vi tog jollen bort till västsidan av den lustigt formade halvön Pain de Succre. Där var det riktigt bra snorkling med många fiskarter och en del mindre koraller. Birgitta som verkligen älskar snorkling hade ett nöjt leende på läpparna när vi äntligen fick henne upp ur vattnet.

Halvön Pain de Succre med sina märkliga klippformationer.
Blå fisk med korall vid Pain de Succre, Terre de Haut, Iles des Saintes.
Doctor fish.
Queen Parrot Fish, hanne.
Yellowtailed snapper
2018-03-10
05:17:27

Åter på Dominica - efter orkanen Maria

I februari 2017 besökte vi Dominica för första gången och blev mycket förtjusta i den bergiga och gröna ön. Naturen var dramatisk och otroligt vacker med branta bergsluttningar inklädda i frodig grönska, floder som kastade sig i kaskader utför bergssidorna, svavelosande dalar med bubblande, heta källor, vulkankratrar med kokande vatten och mycket mer. Våra äventyr förra året kan ni läsa om här, här eller här.

Ett av fallen vid Trafalgar Falls.

Natten mellan den 18 och 19 september 2017 drog orkanen Maria in över den lilla önationen med fullständigt förödande kraft. Den hade vid det laget blivit klassad som kategori 5 vilket innebar vindar på 260 km/h (över 70 m/s). Med orkanen följde också mycket rikliga regn som förvandlade alla floder till rytande monster. Vattenmassorna dränkte allt i sin väg och drog med sig träd, bilar, hus, lera och all sköns bråte. Den vanligtvis så skyddade kusten på västra sidan av ön översköldes av stora vågor som förstörde allt vid strandkanten. De starka vindarna blåste bort de flesta tak på ön och enklare hus förstördes helt.

Stranden i Roseau i februari 2017.

Det var därför med en viss bävan inför vad som väntade vi styrde in mot stranden strax söder om Roseau, huvudstaden på ön. Vi blev liksom förra året mötta av Greg och hans kompis och de hjälpte oss att förtöja med en av Sea Cats bojar. Därefter betraktade vi strandlinjen. Alla grönska i form av buskar och mindre träd var bortspolad och av de många bryggorna som funnits förra året fanns bara enstaka skelett kvar. Flera av husen var svårt skadade men några hade reparerats så att de var beboliga.

Stranden i Roseau 2018. Husen är hjälpligt reparerade men stranden är helt kal.

En enda brygga var i funktion och den hade nyligen renoverats av en annan långseglare som både donerat materialet och gjort arbetet. Där kunde vi förtöja vår jolle när vi nästa morgon åkte in för att titta på staden. Vi strövade runt i flera timmar och pratade med många öbor om orkanen och dess verkningar. Många hade varit skräckslagna och förödelsen dagen efter var enorm. Floden som mynnar i Roseau hade spolat med sig allt i sin väg och dränkt gatorna i bråte och lera. Det hade varit ett mycket stort arbete att bara röja så att det gick att ta sig fram. Alla elektricitet var borta liksom all telekommunikation.

En av många raserade bryggor i Roseau.
Så här såg skogen ut på stora delar av ön. Bara kala pinnar utan grenar och blad.

Nu, mer än fem månader senare, var stadens gator röjda, många hus reparerade och butiker var öppna. Vi tittade in i en av de större livsmedelsbutikerna och där hade man installerat nya moderna kassor och höll på att sätta in nya kyl- och frysdiskar. Elektriciteten var tillbaka sedan ett tag men bara i Roseau och ett par större samhällen till. För övrigt var ön utan central elförsörjning. De som hade råd hade skaffat egna dieselgeneratorer men många mindre bemedlade var fortfarande helt utan ström. Campinglampor som laddas med solceller var hårdvaluta och vi hade medfört ett par sådana som vi skänkte bort till tacksamma öbor.

Kyrka utan tak i Roseau.

Roseaus största och finaste hotell heter Hotel Fort Young och det hade skadats svårt. Inte förrän i december hade man kunnat öppna en liten del av det och arbete pågick fortfarande för övriga delar. Vi åt lunch på hotellet och passade på att nyttja deras wifi. Annars var det inte lätt med kommunikationen med omvärlden på ön. Vi pratade också en lång stund med en av deras anställda om hur han upplevt orkanen. Liquian hette han och han hoppades att kryssningsfartygen snart skulle återkomma till Roseau. Eftersom Dominica saknar en internationell storflygplats är kryssningsfartygen en viktig del av turismen och dessa var ännu inte tillbaka.

Vakten Liquian på Hotel Fort Young.

Vi gick även en sväng genom Roseaus botaniska trädgård som vi tyckt mycket om vid vårt förra besök. Tyvärr var även den illa åtgången. Många av de stora gamla träden hade blåst ner och de flesta blommande buskar hade tagit mycket stryk.

Botaniska trädgården i Roseau februari 2018. Tyvärr hade många av de stora gamla träden fallit.

Vi tittade med förskräckelse på platsen där en av de populära seglarbarerna hade legat. Av denna återstod inte mycket mer än en hög bråte. Där hade vi haft en trevlig kväll med andra långseglare förra året.

Raserad restaurang där vi förra året hade en trevlig kväll tillsammans med besättningarna på Kerpa, Ran och Serendipity of Sweden. Det är bara kaffeved kvar.

Vi ville förstås se mer av öns inre och anlitade vår favoritguide Octavious Luray, även kallad Sea Cat, för en heldagstur. Octavious är en mycket färgstark person som kan sin ö och dess natur utan och innan.

Octavious Luray alias Sea Cat. Dominicas bästa naturguide.

 Först åkte vi till de nordöstra delarna av ön där ett antal tusen människor av Karibiens ursprungsbefolkning Kalinago lever. De försörjer sig på lantbruk, framställning av kokosolja och försäljning av hantverk till turister. Kalinagos kom till de Små Antillerna från Sydamerikas nordkust många hundra år före européerna men blev kraftigt decimerade av de nya kolonisatörerna. Endast i de allra mest svårtillgängliga bergstrakterna undkom en spillra av detta folk och deras ättlingar finns nu endast på Dominica. Man ser tydligt att de har ett annat ursprung än den övriga befolkningen. De kallade ön Waitukubuli som betyder den högsta ön.

Kalinago-flicka

Vi stannade i en by och pratade med en äldre man vid namn Faustius. Han var ett slags byäldste och ägnade sig åt traditionellt hantverk och annan konstnärlig verksamhet. Vi köpte en ristad kalebass av honom som hade ett mönster av ett stiliserat ansikte. Han berättade att orkanen gått hård åt beståndet av kokospalmer och detta drabbade kalinagos hårt eftersom de framställer en dyrbar kokosolja från nötterna och skörden av nötter var klen. Det tar mellan sju och tio år för en palm att ge några nötter så det skulle dröja ett tag innan produktionen var igång för fullt igen. Oljan som anses mycket välgörande för huden används av kosmetikaindustrin i dyrbara hudkrämer. Den separeras från kopran med hjälp av solen. Det går även att värma med eld för att få fram oljan men då förlorar den i kvalitet.

Faustius och Mats.

Vi kunde själva se hur illa åtgången skogen var på denna del av ön. En stor mängd träd hade blåst ner och de som stod kvar hade förlorat både grenar och löv och såg mest ut som kala gärdgårdsstörar. Vägarna på ön var hjälpligt reparerade men alla hade inte hunnit åtgärdas ännu. Många broar hade svepts bort av vattenmassorna och jordskred hade tagit sin skörd. Vi såg även gedigna hus som ingen hade börjat reparera. Vi hörde från öborna att vissa människor saknade försäkring och även att försäkringsbolag hade gått i konkurs på grund av orkanskadorna.

Ett en gång vackert hus som nu var helt obeboligt.

Vi for vidare till en plats inne i skogen som kallas Emerald Pool. Det är en naturlig bassäng nedanför ett vattenfall med smaragdgrönt vatten där man kan simma. En underbart vacker plats. Man hade röjt huvudstigen fram till bassängen men inte de längre vandringslederna runt omkring. Skogen var illa skadad i hela området.

Marie njuter av vattnet i Emerald Pool.

Vi besökte även det vackra dubbelvattenfallet Trafalgar Falls. Nedanför fallen utmed vägen upp låg tidigare två vattenkraftverk och det nedre hade man ännu inte fått i drift men det övre var igång på nytt. Förra året hade vi inte sett en skymt av fallen förrän vi stod på kullen mitt framför dem. I år såg vi dem från bilvägen långt nere i dalen för träden var borta. Liksom förra året tog Octavious med oss upp i den vänstra flodfåran över de stora stenbumlingarna och upp till några klipphyllor där det strömmar varmt vatten från heta källor till vänster. Det varma vattnet blandar sig med det svalare vattnet från fallet ovanför och man kan få vilken temperatur som passar en genom att flytta sig i sidled på dessa avsatser. Det var underbart att sitta där och låta det heta vattnet flöda ner över rygg och axlar en stund och sedan svalka av sig i ett ”badkar” längre till höger.

Dubbelvattenfallen Trafalgar Falls.
Våra medvandrare lögar sig på klipphyllorna i det varma vattnet nedanför det vänstra vattenfallet i Trafalgar Falls.

Efter några dagar i Roseau seglade vi till den norra delen av ön och gick in i den rymliga viken Prince Rupert Bay där staden Portsmouth ligger. Vi blev mötta av Alexis som är en av killarna i PAYS, en samarbetsorganisation för dem som jobbar med att välkomna seglare och båtfolk. Han anvisade oss till en alldeles ny förtöjningsboj som kommit på plats bara några dagar tidigare. Dominica-borna försöker göra allt för att locka tillbaka seglarna till ön och seglarna kommer i oväntat stort antal. Många av långseglarnas hjärtan klappar extra för Dominica och nästan alla försöker bidra med något, stort eller smått. Det finns seglare som varit på ön i flera månader och hjälpt till varje dag med uppröjningsarbetet.

Vi köpte två Mahimahi (mycket goda fiskar) av en fiskare i Prince Rupert Bay.

Vi gjorde på nytt en tur på Indian River som mynnar i Prince Rupert Bay. Man färdas stilla upp för floden i roddbåt och det är en otroligt rofylld upplevelse. Förra året var floden nästan som en tunnel under de gröna träden men så var det inte längre. Även här var skogen gles och illa skadad. Dock såg vi flera sorters häger men inga kungsfiskare. Också de endemiska papegoj-arterna hade minskat kraftigt på grund av dålig tillgång på föda. Det finns två arter av papegoja som bara finns på Dominica, Sisserou (Amazona imperialis) och Red-necked parrot (Amazona arausiaca). Förra året såg vi två vilda papegojor i träden på en av våra vandringar.

Indian River 2017 före orkanen Maria.
Alexis ror oss uppför Indien River 2018.

Grabbarna i PAYS brukar ordna grillkvällar på stranden för seglarna då och då och vi deltog i en. Väldigt trevligt arrangemang där man köper en biljett och får grillad fisk eller kyckling med tillbehör, juice eller rhumpunch samt musik från en DJ hela kvällen. Alla seglare dansade loss som galna i sanden. Vi träffade flera som vi kände sedan innan, bland andra Ted och Barbara från Raven och Helen och Bill från Alembic. Dess utom underhöll några seglare med att jonglera med eld. En oförglömlig kväll på en enastående ö!

Eldjonglörer.
Grabbarna i PAYS serverar mat.

Vi lämnade Dominica med blandade känslor. Ön har fortfarande en helt fantastisk natur och människorna kämpar hårt för att återställa det som de vildsinta naturkrafterna förstört. Samtidigt såg vi att de har en lång och tuff väg innan de ens har fått det grundläggande att fungera. För oss seglare finns dock det som vi behöver och seglarna var också de första turisterna att återvända. Vi betyder mycket för öborna så vi vill verkligen uppmana andra att stanna några dagar på ön. Ni blir välkomnade med öppna armar och får på köpet en speciell upplevelse.