S/Y Isa

2017-12-30
14:54:14

Jul på Bequia

Mats hade varit ensam i Isa för ankar i Rodney Bay i två veckor medan Marie var i Sverige. Han hade roat sig på bästa sätt med middagar tillsammans med Carina och Conny från Ultimo, Karin och Hasse från BarbaSol, varit på jump-up i Gros Islet med öboende schweizare och diverse annat.

Marie återkom till Isa torsdagen den 21 december och på fredagsmorgonen vandrade vi till köpcentret i Rodney Bay för att handla mat varpå vi klarerade ut från St. Lucia och lättade ankar. Två veckors liggande på samma ställe hade skapat en mindre botanisk trädgård på vår ankarkätting. Den var alldeles lurvig och plantorna lät sig inte skuraras bort så lättvindigt.

Saint Vincent från havet

Eftersom det redan hade blivit eftermiddag seglade vi endast cirka tio sjömil till den pittoreska viken Marigot Bay där vi tog en boj för en natt. Det var ganska många båtar i viken så ankarplatsen var redan fylld.

Saint Vincent

Före gryningen den 23 släppte vi bojen och styrde söderut mot Bequia där vi hade stämt möte med en del andra svenskar för julfirande. Utmed Saint Lucias västkust var vinden svag så vi fick motorisera ett tag men söder om ön i det 30 sjömil breda sundet mellan Saint Lucia och Saint Vincent fick vi fin vind och kunde segla med god fart. Ett tag fick vi sällskap av den största flock delfiner vi sett. Det var säkert hundra individer. De var emellertid inte intresserade av oss utan jagade något fiskstim. Bakom Saint Vincent hamnade vi åter i vindskugga bakom den höga ön och fick stötta lite med motor igen men det tog vinden igen med råge när vi närmade oss den södra spetsen och styrde mot Bequia. Det blåser nästan alltid mycket i detta sund. Den flitige fotografen Kenmore mötte oss liksom förra året i sin lilla gummibåt och fotograferade Isa ur alla upptänkliga vinklar. Han kom senare med sitt prospekt och vi köpte en bild av honom för femtio US$.

Bilden vi köpte av Kenmore på Bequia. Snygg tycker vi.

Inne i den stora Admiralty Bay var det som vanligt mycket båt. Vi kunde efter en snabb överblick konstatera att antalet skandinaver nog satte nya rekord denna jul. Vi räknade till minst tjugo svenska båtar, något färre danskar och norrmän samt ett antal finska skutor. Bequia har länge varit en favorit hos skandinaver och den tycks inte minska i popularitet. Snarast tvärtom. Port Elizabeth ståtar numera med inte mindre än tre svenskägda restauranger, varav åtminstone två erbjöd svenskt julbord.

Admiralty Bay, Bequia

Vi stötte på vår favoritleverantör av bojar, nämligen Fitz i sin båt med det skämtsamma (och kanske inte helt rumsrena) namnet Phat Shag. Han hade en boj åt Isa långt in i viken strax bakom våra vänner Ultimo, vilket passade oss utmärkt. BarbaSol hade denna gång valt att ankra utanför Jack’s Bar och Karin och Hasse kom över till oss en stund i solnedgången för ett glas vin och lite trevligt göteborgskt tjôt. När de hade åkt tillbaka till sin båt värmde vi lite rester och lade oss tidigt. Vi hade stigit upp i ottan och var trötta.

Admiralty Bay, Bequia

Julaftons morgon inleddes med lite dramatik. Marie drog ut en låda och vad hittade hon där? Jo, inte mindre än två livs levande kackerlackor som hon efter ett visst tumult lyckades ta livet av. Dessa djur är tyvärr svåra att helt undvika på dessa breddgrader, trots diverse fällor och andra medel. Vi var tvungna att klarera in på Saint Vincent & Grenadinerna så Mats begav sig in till byn medan Marie fortsatte att leta kackerlackor och sanera hela lådhurtsen. Inga fler levande djur kunde detekteras vilket dock inte behöver betyda att de inte finns. Usch!

Efter denna ovälkomna start på julen blev det trevligare. Besöket i Sverige hade medfört att både matjessill och anjovis fanns ombord så vi lagade en äkta Janssons Frestelse och lade in matjessillen i god sås med purjo, dill, gräddfil, majonnäs samt fransk senap.

Marie lagar Janssons Frestelse.

Klockan ett samlades besättningarna från BarbaSol, Isa och Ultimo i sistnämnda båt för gemensam jullunch. Där fanns det mesta man kunde önska sig inklusive griljerad julskinka. Conny och Carina hade besök av sin dotter Angelica så vi var sju glada svenskar som firade julafton av hjärtans lust.

Jul i Ultimo: Carina, Conny, Angelica, Marie och Karin.
Tre glada julfirare i Ultimos sittbrunn, Mats, Conny och Hasse.

Efter en stunds vila efter denna stadiga julmåltid samlades vi åter på jollebryggan strax efter sex för promenad till ett av svenskställena, nämligen Papas som drivs av Gert, en trogen Bequia-bo sedan många år tillbaka. Vi var 21 svenskar på detta etablissemang denna julafton och Gert med personal dukade upp ännu ett julbord med allt från köttbullar, skinka, prinskorv och lax till mer exotiska rätter som gravad barracuda. Ett lite band med två gitarrister och en man på tamburin underhöll med trevlig musik och fin sång. Verkligen en toppenkväll! Vi sjöng svenska snapsvisor och ett gäng med amerikaner vid bordet bredvid försökte att inte vara sämre och sjöng de också.

Papa's på julafton. Ägaren Gert längst till vänster i bild.

På juldagen tog vi jollen in till byn efter frukost för att få röra på påkarna. Det var synnerligen stillsamt i både båtar och i byn men Karin från BarbaSol hängde på oss och vi tre vandrade ut på västra udden och upp till den gamla befästningen Fort Hamilton. Här ifrån hade vi fin utsikt över hela den stora Admiralty Bay och alla båtar som låg för ankar.På väg tillbaka tittade vi in i byns kyrka som var en ljus träbyggnad målad i vitt med blå inredningsdetaljer. En mycket trevlig kyrkbyggnad tyckte vi.

Kyrkan på Bequia.

På kvällen tog vi oss till en restaurang tillsammans med besättningarna på BarbaSol och Yasmin för att äta pizza. Kändes som en lagom ansträngande avslutning på julfirandet.

Bequia

På annandagens morgon klarerade vi ut från Bequia och kastade loss klockan tio från viken. Det blåste bra så vi satte strax segel och fick en snabb tur ner till Carriacou och Tyrell Bay där vi lät ankaret gå för natten efter seglade fyrtio sjömil. Lite mat och ett avsnitt Game of Thrones på TV var allt vi orkade med innan det var dags för kojen.

Papaya

Halv nio nästa morgon stävade vi ut ur Tyrell Bay och fick åter en riktig snabbsegling ner till Grenada. Tidvis hade vi vindar 12-14 m/s vilket gav oss bra fart. Vi låg länge på 8-9 knop och var uppe på elva knop vid några tillfällen. Vågorna var stora söder om Carriacou där Atlanten ligger på men vi kunde mestadels surfa med dem.

Isa forsar fram på väg mot Grenada.
 
Loggen visar 10,4 knop! Inte illa.

Vi halv två gick vi in i St. George’s och fick en plats i Port Louis Marina. Det var första gången på över en månad som vi låg vid brygga. Våra vänner Ann och Björn skulle anlända sent samma kväll så nu vidtog ett frenetiskt fixande och städande.

Strax innan vi väntade dem till Isa ringde de och meddelade att de hade missat sin anslutning på Barbados och inte skulle komma förrän nästa dag. Det var ju lite snopet men vi gick över till Roland och Vicky i Bella Luna i stället och satt en stund i deras sittbrunn. De hade varit på Grenada sedan mitten av december när de kommit över oceanen från Kap Verde. Vi hade inte sett dem sedan Lanzarote förra hösten så det var trevligt att få höra om deras färd över Atlanten och andra nyheter.

2017-12-19
17:10:32

Stadsliv på Martinique

Lördagen den 2 december hade vädret blivit lite bättre och vi sjösatte jollen för att åka in till staden. Vi började med att klarera in på Martinique, vilket gjordes enkelt och smidigt på en dator i butiken med båttillbehör. Det märks verkligen att Martinique och Guadeloupe är en del av Europa för byråkratin omkring ut- och inklarering är minimal på dessa öar. Flera andra av de små önationerna här i Karibien har ganska tidsödande och kostsamma rutiner runt in- och utresa med diverse tjänstemän som skall fylla i blanketter, stämpla och granska dokument. De flesta av dessa tjänstemän är artiga och korrekta och utför sina arbetsuppgifter som de är ålagda men det finns några som missbrukar sin position och är otroligt dryga, otrevliga och till och med oärliga. Det har vi stött på och många av våra seglande vänner har liknande erfarenheter.

Rue de la Republique, Fort de France.
Fruktmarknaden, Fort de France.
Kyrkan i Fort de France speglad i fasaden mitt emot.

Efter inklarering fortsatte vi med att vandra gågatan Rue de la Republique upp till shoppingcentret där vi fann en ganska stor matvarubutik, Carrefour. Här blev inköp av franska ostar och lite annat smått och gott som är svårt att finna på andra öar. Vi drack kaffe och åt väldigt god glass men när vi sökte efter en bra restaurang hittade vi inte riktigt någon som kändes förtroendegivande. Efter en stunds hattande fram och tillbaka beslöt vi att laga middag i båten och for ut igen i vår jolle.

Isa pyntad med adventsljusstake och ljusslinga.

Ute på vattnet där vi låg för ankar roade sig de lokala ungdomarna med att segla gamla traditionsbåtar under tjo och tjim. Många i lokalbefolkningen badade också vid sandstranden innanför vår ankarplats. Simning verkade vara en populär sport för vi såg många som långsimmade runt de ankrade båtarna.

Ungdomssegling utanför Fort de France
Ungdomarna skrattade och tjoade högljutt. De verkade ha väldigt roligt i båtarna.
 
Nästa dag var det söndag och hela Fort de France var tvärstängd. Vi kände till att detta gäller i Frankrike sedan tidigare men det var ändå så ovant att alla butiker och restauranger var stängda. Vi strosade ändå runt en stund i staden och såg bland annat det vackra gamla biblioteket Bibliothèque Schoelcher.
Det vackra Bibliothèque Schoelcher
Huslänga i Fort de France

Efter denna förmiddagsrunda lättade vi ankar och vecklade ut genuan för att i sakta mak glida de tio sjömilen till ankarviken Grand Anse d’Arlet där vi åter fällde kroken. Bad och koll av ankarfästet med cyklop och snorkel följdes av en tur intill land där vi långsamt promenerade bygatan fram och åter. Butikerna och restaurangerna i Fort de France må vara stängda på söndagar men i Grand Anse d’Arlet var det fullt ös på stranden och på de små restaurangerna. Folk badade, snorklade, paddlade, lekte och på ett ställe spelade ett liveband och många dansade av hjärtans lust. Glatt folkliv kan verkligen säga. Vi slog oss ner på ett ställe och åt en lokal hummertallrik. Den kulinariska höjden var väl inte svindlande precis men maten var helt okej för det låga priset.

Grand Anse d’Arlet
 
Båt uppkastad på stranden av orkanen Maria i september.

Nästa dag vandrade vi över till byn i nästa vik söderut, Petite Anse d’Arlet. Där kunde vi klarera ut från Frankrike och även handla mumsigt surdegsbröd. Byn var inte stor men hade en fin lång sandstrand och en vacker kyrka. Till byn hade vi följt vägen och promenaden tog 20-25 minuter. Tillbaka valde vi stigen över berget, men det var ingen genväg precis. Tvärtom var stigen lång och tidvis svårvandrad med mycket sten i den branta sluttningen och snåriga buskar. Dess utom fanns det en massa sidostigar så det var svårt att hitta rätt på flera ställen.

På berget emellan vikarna fanns det en massa buskar med lustiga små tofsblommor.

Så småningom var vi alla fall tillbaka i vår vik och kunde återvända till Isa för ett välförtjänt bad.

Tisdagen den 5 december lättade vi ankar och seglade mot Saint Lucia. Vi hade inte mer än kommit ut ur viken och satt segel förrän mörka moln tornade upp sig i öster och kraftiga regnväder med hårda vindar drog in över oss. Det blev en segeltur med många justeringar av segelyta eftersom vindstyrkan ändrade sig hela tiden. Regnen kom och gick och ibland var sikten inte mer än ett par hundra meter. Vi var bara ett par sjömil ifrån Saint Lucia när den äntligen dök upp i diset, trots att det är en hög ö. Sträckan mellan södra Martinique och norra Saint Lucia är inte mer än 25 sjömil men vi har flera gånger haft ganska besvärligt väder här. Kanske har vi bara haft otur eller också drar detta sund till sig besvärligt väder. Vi vet inte vilket.

Vacker blomma på Martinique.

Hur som helst var vi ganska nöjda när vi kom in i lä bakom Pigeon Island och kunde ankra i den yttre delen av Rodney Bay. Vi sjösatte genast jollen och for in till marinan där vi klarerade in i Saint Lucia. I hamnen stötte vi ihop med Carina Hammarlund från Ultimo. De hade bokat en plats i marinan för flera månader sedan så de låg vid en brygga. Annars är det svårt att få bryggplats just dessa veckor när alla ARC-båtar kommer in. Vi tillbringade kvällen tillsammans med Carina och Conny och åt middag på thairestaurangen i hamnen.

Onsdagen ägnade vi åt diverse underhållssysslor och promenad till matbutiken. Vi pratade lite med andra svenskar i hamnen som precis kommit över Atlanten, besättningsmedlemmar på Celeste och Talanta bland andra. Båda båtarna hade gått fort över Atlanten och alla var väldigt nöjda. Talanta vann klass A i racing-divisionen och Celeste vann klass A i cruising-divisionen. Över huvud taget var det många svenska båtar som placerade sig högt upp på resultatlistorna. Härligt att se att vi svenskar är så duktiga seglare!

På torsdagen var det dags för Marie att lämna Karibien för ett par veckor för en familjeangelägenhet. Mats skall stanna kvar och passa Isa.

2017-12-15
23:16:02

Iles des Saintes - helgonens öar

Det har dröjt en del med bloggen det senaste. Mest beror det på att vi inte har haft någon pålitlig internetuppkoppling men även andra saker har kommit i vägen. Här kommer dock lite uppdatering.

Tidigt på måndagsmorgonen den 27 november lättade vi ankar från Deshaies och fortsatte söderut utmed Guadeloupes västra kust. I lä bakom den höga ön var vinden nästan obefintlig så vi fick gå för motor. Vi stannade motorn när vi kommit halvvägs och badade. Alltid lika härliga bad när man är långt från land och havet djupt med den intensivt blå färg som de oändliga djupen ger. När vi närmade oss Basse-Terres södra udde kom vinden tillbaka. De höga öarna ger nästan alltid denna effekt, svag vind under den mittersta delen och ökande vindar vid uddarna. Snart hade vi 10 m/s rakt i nosen.

Ankarviken i Bourg des Saintes.

Trots vinden var sjön beskedlig. Grand-Terres södra udde samt ön Marie Galante gav visst lä för atlantvågorna och vi avverkade raskt de sista åtta sjömilen ner till Iles des Saintes, helgonens öar, en liten ögrupp tillhörande Guadeloupe strax söder om huvudön. Förra gången vi seglade hit var det så många båtar att vi inte hittade någon ledig boj och ankarplatsen var utsatt för sjö i den rådande vinden så vi stannade inte. Därför såg vi fram emot att få stanna ett par dagar utanför den lilla staden Bourg des Saintes som ligger på den största ön i gruppen, Terre de Haut.

Torget vid piren där färjan från Guadeloupe lägger till.

Denna måndag fanns det gott om lediga bojar och efter att ha sjösatt jollen for vi in till byn. Bourg des Saintes är en mycket idyllisk och charmig liten stad med många trevliga kaféer, restauranger, butiker, ett litet torg, en kyrka och en pir där färjan från Guadeloupe lägger till. Mindre fiskebåtar låg på svaj utanför strandremsan och allt andades lantlig idyll utan stress. Fregattfåglar cirklade över våra huvuden och dök i viken. Vi strosade runt en stund, handlade ett par nybakade baguetter och tittade in i ett par av de små butikerna. Trots att det inte är mer än en stor by ståtar orten med minst tre mindre livsmedelsbutiker och två bagerier men folk gör sig ingen brådska utan tar sig tid att samtala. Apropå baguetter så var det ytterst påtagligt att vi var i Frankrike för över allt mötte vi människor med en eller två baguetter under armen eller uppstickande ur en kasse eller ryggsäck. En härlig kontrast till de icke-franska öarna där brödet är urtrist.

Gata i Bourg des Saintes.
Borgmästarhuset.

Nästa dag steg vi upp tidigt och var inne i byn redan kvart över åtta för att hinna promenera innan hettan blev för svår. Dagens mål blev Fort Napoléon, en gammal försvarsanläggning som tronar på ett berg norr om byn. Vi följde vägen upp på det 120 meter höga berget och kom fram redan före nio, vilket gjorde att vi fick vänta en stund på att borgen skulle öppna för besökare. Vi var inte först på plats utan ett franskt par hade varit ännu tidigare och väntade också utanför den stora porten.

Utsikten från berget med Fort Napoléon är väl värd mödan att besöka fortet. 

Klockan nio slog de upp porten och vi betalade avgiften på fem Euro per person för att se borgen. Själva fortet innehöll en massa rum med olika kuriösa föremål. Där fanns gamla fotografier, båtmodeller, gamla maskiner och möbler och lite annat smått och gott från gamla tiders Les Saintes. Öarna har alltid varit tämligen torra varför man aldrig har bedrivit någon plantageverksamhet här och därmed har det aldrig heller funnits slavar på öarna. Man har levt på småskaligt fiske, självhushåll och på senare tid turism.

Mats tyckte att denna lilla kanon uppe på Fort Napoléon var i ynkligaste laget.

Själva borgen med dess samlingar var kanske inte så spännande, snarare lite nedgånget och slumpmässigt ihopkommet men utsikten från befästningsvallarna var värd både inträdet och mödan att ta sig upp.

Ännu en vy över staden och ankarviken från Fort Napoléon och två nöjda vandrare.

Efter vår förmiddagspromenad drack vi kaffe och åt en glass på ett av de få kaféer som erbjöd wifi, Le Mambo. Vi kollade våra email och lite nyheter. Eftermiddagen ägnades åt bad från båten och läsning i sittbrunnen.

Blommande kaktus utanför ett hus i Bourg des Saintes.

På onsdagsmorgonen satt vi och åt frukost vid halv åtta i sittbrunnen då plötsligt en båt kommer rakt emot oss utan någon person synlig. Den glider förbi oss på bara ett par meters avstånd. Mats slänger sig i jollen för att försöka bromsa den och Marie ropar högt för att väcka folk ombord. Det var den amerikanska båten Ubiquitous som också deltog i Salty Dawg-rally som slitit sig från sin boj en bit framför oss. Ägarparet kom upprusande när de hörde våra högljudda rop och lyckades som tur var få igång motorn innan de krockade med någon annan båt eller drev upp på de vassa klipporna längre in. De tackades oss senare med en flaska vin för att vi räddat dem. Deras förtöjningslinor till bojen hade nötts av på något sätt. Tur för dem att det inte hände under natten.

Ett hus i Bourg des Saintes byggt som stäven på en båt.
Fregattfågel.
Get

Efter denna frukostdramatik begav vi oss ut på en ny bergsvandring, denna gång till öns högsta punkt, Le Chameau, 309 meter över havet. Vi följde den betonglagda vägen som slingrade sig upp till toppen. Trehundra meter kan tyckas som en ganska måttlig stigning men det var tämligen brant och i trettio graders värme var det en rejäl ansträngning. Vi blev emellertid rikligt belönade med fantastiska utblickar åt alla håll över hela ögruppen och längre när vi nådde toppen, också denna krönt av en befästning i ruiner.

Utsikten från högsta berget Le Chameau.

Efter att ha njutit av utsikten ett bra tag och svalkat oss i brisen vände vi neråt igen. På väg ner mötte vi många fler vandrare på väg upp. Vi såg hur ett regnoväder närmade sig och hann precis ner till byn och under ett tak när regnet störtade över oss. Vi skänkte de andra vandrarna en medkännande tanke för de blev nog rejält blöta.

En blomma med en gul fjäril, ganska lik en svensk citronfjäril.
En annan gul blomma på berget Le Chameau.

Torsdagen den 30 november gjorde vi ännu en promenad upp på Morne Morel, ett berg i nordost. Inte lika högt som gårdagens bestigning men ändå ansträngande med en brant och stenig stig att följa. Åter igen fick vi fantastiska vyer att njuta av som belöning. Les Saintes är verkligen bildsköna med sina många branta kullar och djupa havsvikar med turkos vatten. Efter denna sista bergsutflykt klarerade vi ut från Guadeloupe och handlade färskt bröd och lite grönsaker.

Sluttningen ner från Morne Morel.

Flera regnbyar svepte in i sundet mellan Guadeloupe och Iles des Saintes, ibland med en tjusig regnbåge som följd.

 
Klockan fyra lämnade vi bojen och satte segel för att gå söderut. Eftersom Marie skall åka till Sverige i ett familjeärende om en vecka fick vi skynda på lite mer än tänkt från början. Vi bestämde därför att gå direkt från Les Saintes till Martinique, en sträcka på cirka nittio sjömil. Det är för långt för att hinna på en dag så därför valde vi att nattsegla. Vi fick till att börja med fin vind ner mot Dominica men väl bakom ön försvann vinden och vi fick fortsätta för motor. Mellan Dominica och Martinique hade vi hoppats på vind igen men den var opålitlig och det blev en hel del motorgång även här. Sjön var skvalpig och båten rörde sig oharmoniskt så det blev si så där med sömnen den natten. Vi var ganska trötta när vi vid halv nio ankrade utanför Fort du France på Martinique.

Fredagen fortsatte med bedrövligt väder, en ändlös rad av regn- och åskbyar. Vi sov och läste och gjorde så lite som möjligt.