S/Y Isa

2018-01-26
22:32:30

Härliga vandringar och god mat på Bequia

Fredagen den 19 januari hade vi bokat bord på kvällen på The Open Deck på nordsidan av Admiralty Bay tillsammans med Karin Och Hasse på BarbaSol. De hade kommit nerseglande under gårdagen från Saint Lucia efter att ha lämnat av sina gäster i Rodney Bay.

Vrak vid inseglingen till Admiralty Bay, Bequia.

Mats kände sig lite småkrasslig under dagen och stannade ombord på Isa för att vila och läsa. Marie tog en långpromenad upp på Mount Pleasant igen och denna gång runt en slinga vi missade förra tillfället. Trevlig runda och lagom ansträngande.

Admiralty Bay från Mount Pleasant.
Epifyter sätter sig över allt, till och med på elkablarna.

Vid solnedgången kom Karin och Hasse över till oss för en drink och sedan for vi alla i våra jollar till The Open Deck som drivs av svenska Nathalie och har två svenska kockar, Patrik och Magnus. Vi mottogs redan innan vi hade hunnit förtöja med en iskall drink och visades till ett runt bord alldeles vid sjökanten. Sedan åt vi en fem-rätters avsmakningsmeny som var det bästa vi fått i hela Karibien. Menyn byggde helt på lokala råvaror och hade inte oväntat havstema. Vad sägs om havssnigelbuljong med gravad dorado och dasheen-chips (taro-rotchips)? Eller soursap-granité med chokladmaräng och mangopuré? Soursap är en lokal frukt med saftigt, sötsyrligt, vitt fruktkött och tjockt, taggigt, grönt skal. Vi har smakat den färsk och smaken är mycket god men den är väldigt sölig att äta. Därför var det en fantastiskt bra idé av Patrik att göra en granité på fruktköttet. Vi fick också hummer och fisk från grouper-familjen. Mycket vällagat, innovativt och gott alltihop. Vi vill verkligen rekommendera denna pärla till krog. Nathalie och hennes personal gör allt för att gästen skall trivas och det var många sällskap som åt på krogen den kväll vi var där. En festmåltid av det slag som man normalt inte hittar här. Men smakar det så kostar det. Vi betalade knappt sjuhundra kronor per person för maten. Dryck tillkom givetvis.

Isa på en boj längst in i Admiralty Bay. Anrika Ginger Bread Hotel i bakgrunden till vänster och Fig Tree till höger.

Nästa morgon hade Karin och Hasse stämt möte med ett annat svenskt par som hyrde ett hus på ön, Ingela och Pelka. Det skulle bli vandring till Mount Peggy, öns högsta punkt och vi ville förstås hänga på. Klockan nio träffades vi alla vid skeppsvaruhandeln och klämde in oss i Ingelas och Pelkas bil för en transport till Lower Bay, sandstranden längst ut i Admiralty Bay på sydsidan. Bilen parkerades och vi tog en taxi till andra sidan berget där vår vandring började. Stigen gick först uppåt över några betesängar och sedan genom buskskog vidare upp på berget som skjuter ut som en lång ås i havet åt sydväst. Sista biten till högsta toppen går på den smala bergsryggen så att man har utsikt åt båda hållen. Vädret var strålande och vandringen var fantastisk. Den allra sista biten fick vi ta hjälp av händerna för att komma upp på de stora lavablocken. Helt klart Bequias bästa vandringsled. Efter att ha njutit länge där uppe av den svalkande vinden och de häftiga vyerna vände vi åter neråt och valde nu nordvästsluttningen så att vi kom ner i Lower Bay där bilen stod. Denna väg ner var svårare att gå, väldigt brant och stenig men man slapp att gå samma väg två gånger. 

Karin, Mats, Hasse, Pelka och Ingela stretar uppför Mount Peggy. Ön längst bak är Mustique där många kändisar har hus, till exempel Mick Jagger.
Karin och Ingela är glada trots att det är en svettig stigning.
Karin, Pelka och Marie har nästan nått toppen.
Marie känner sig stark på Mount Peggy.
Mats beundrar utsikten på samma berg.
Hasse står luftigt på en klippa.
Högt uppe på berget träffade vi på den här gynnaren. Ser lite trångbodd ut.

Nere vid havet och den fina sandstranden tog vi ett välförtjänt bad och en kall sodavatten på De Reef, en av restaurangerna i viken. (För övrigt samma ställe vi bevistade vid vårt första besök på Bequia i januari 2005 med Karen King som guide tillsammans med våra vänner Cedhagens och Larsens.) Sedan gick vi till Dawn’s Cafe, ett litet ställe med bara fyra bord ett snäpp upp från stranden. Dawn är en mycket trevlig dam i sextioårsåldern som bara har öppet vid lunch. Stället är berömd för sina burgare, både biff och fisk. Vi provade båda sorterna och de var verkligen mycket goda.

Pelka, Mats, Karin, Ingela och Hasse njuter av det välförtjänta badet i Lower Bay.

Efter detta drog vi oss tillbaka till Isa och hade en lugn eftermiddag och kväll. Söndagen ägnade vi åt att städa och fixa med båten. Mats tog på sig cyklop och snorkel och drog åt en bult på bogpropellern som hade blivit lös samt monterade en ny anod på ena sidan för den gamla hade antingen förbrukats eller trillat av. Troligen det sista. Marie knåpade ihop ett par nya fenderskydd och lagade den svenska flaggan som slits hårt och ofta fransar upp sig.

Liten fiskebåt i Spring Bay på östra Bequia.
Är det Ferdinand under sin korkek? Nja, inte riktigt men nästan!
En liten bänk att vila sig på var allt som fanns på denna öde strand i Spring Bay, östra sidan av Bequia.

Måndagen den 22 januari var sista dagen på Bequia och vi tog en långpromenad till den nordöstra sidan av ön som inte är så tätbebyggd. Det låg ett antal stora, mycket välskötta hus här ute med utsikt mot den vilda Atlanten. Längst ut på udden ligger också en sköldpaddsfarm som kläcker och föder upp havssköldpaddor av den utrotningshotade arten Hawksbill Turtle (Eretmochelys imbricata). De har de olika generationerna av sköldpaddor i olika bassänger och håller dem där tills de är fem till sju år gamla då de släpps i det fria. Lite svårt att veta om detta är något bra eller inte. Karen sköldpaddorna lever i upplevde vi som väldigt trånga, särskilt för de större djuren. Bassängerna hölls förvisso rena och vattnet såg friskt och fint ut men ändå… Som sagt, inte lätt att veta om de gör en hjälteinsats och räddar en utrotningshotad art eller om detta faktiskt är djurplågeri. De havssköldpaddor som vi ser mycket ute i haven numera är en annan art, Green Turtle. Hawksbill Turtle jagades länge hårt för sina mycket vackra skal som är mer melerade och mönstrade än Green Turtle, det är därför det finns så få av dem. På sköldpaddsfarmen var det i alla fall lätt att fotografera sköldpaddorna. De stackarna kunde ju inte dyka ner och gömma sig. Apropå dyka, de små havssköldpaddorna kan inte dyka. Vi stod och tittade på de som var några månader gamla och de försökte verkligen dyka men flöt obönhörligen upp igen. Det såg jättelustigt ut.

Hawksbill Turtle i sin bassäng på sköldpaddsfarmen.
En sådan snygging!
Bebissköldpaddor. De är cirka 2 cm långa och kan inte dyka.

På väg tillbaka till Port Elizabeth stannade vi vid ett litet hotell alldeles vid strandkanten. Sugar Reef Hotel heter det och bara byggnaden var fantastisk. Ljus, luftig och med vackra inredningsdetaljer. Fem meter från den kombinerade restaurangen och loungen låg den långa sandstranden kantad med skuggande palmer. Eftersom denna sida av ön vetter mot öster, blåser det ständigt från havet och det var svalt och skönt att sitta och titta ut över den blå viken. Dess utom fick vi en alldeles underbart god lunch, grillad barracuda på focaccia med karamelliserad lök, grillad tomat och en liten bakelse gjort av platain (matbanan) smaksatt med olika kryddor. Väldigt gott! Det finns dolda matpärlor på denna ö, det gäller bara att hitta dem. Sugar Reef drivs av Judith från Ungern och hennes make som är Saint Vincentbo. Kocken var en kvinna från ön som de hade lärt upp och hon måste verkligen vara en begåvning för smakerna var fint kombinerade och avvägda.

Utsikten från bordet på Sugar Reef Cafe var det inget fel på.
De hade jättefina ljuskronor tillverkade av drivved, snäckskal och havsslipade glasbitar i taket.
Detalj från samma ljuskrona.

En kall öl på The Whaleboners fick avsluta vår långa promenad. Baren som är en av de klassiska utmed den södra strandpromenaden har fått sitt namn efter de valben som den är utsmyckad med. Makabert men Bequia har en lång historia med valfångst. Det var vid sidan av skeppsbyggnad den huvudsakliga inkomsten i gamla tider.

Marie på The Whaleboners.

På kvällen var vi bjudna till BarbaSol på fin avskedsmiddag. Karin och Hasse grillade marinerad kyckling som serverades med potatisrosetter samt helt gudomlig portvinssås. Alldeles ljuvligt! Ingela och Pelka var också inbjudna och det blev en uppsluppen och trevlig sista kväll på Bequia. Vi drog oss tillbaka till Isa vid halv elva eftersom vi skulle avsegla i gryningen nästa dag. Vi hade ett långt ben på dryga sjuttio sjömil att avverka till Rodney Bay på Saint Lucia. BarbaSol skulle segla vidare söderut så ingen vet när vi ses nästa gång.

Avskedsmiddag i BarbaSols salong. Karin, Mats, Hasse och Pelka.
2018-01-25
22:27:23

Dyster kolonialhistoria och gömd trädgård

Efter tre dagar på Tobago Cays behövde vi fylla på lite förråd med frukt och grönt och lättade därför ankar tisdagen den 16 januari och seglade de tjugofem sjömilen upp till Bequia. Vi hade en frisk ostlig vind som gav oss god fart med lätt revade segel. Eftersom kursen var nordostlig ville vi inte ha vindar som drog mot nord för då blir det kryss men denna dag fick vi en sträckbog hela vägen. När vi närmade oss Bequia mötte vi ett av de sista segelfartygen som byggdes på Bequia, Friendship Rose heter hon. Hon seglar numera bara med turister men förr i tiden seglade hon som last- och passagerarbåt mellan öarna här. Hon är en stabil skuta och vacker att se när hon kommer forsandes för fulla segel.

Isa seglar norrut.
Friendship Rose på dagstur med turister.

Vi kom in i Admiralty Bay vid halv ettsnåret och fick som vanligt en boj av Fitz strax utanför Frangipani, en ärevördig restaurang och hotell som funnits på Bequia i decennier. Vi förhandlade ner priset på bojen eftersom vi skulle ligga en hel vecka.

På onsdagsmorgonen den 17 januari var vi väldigt sugna på att få en ordentlig bensträckare eftersom vi varit ute på småöarna i flera dagar och där är det inte så lätt att promenera. Vi begav oss därför ut på vandring upp till Mount Pleasant, en relativt hög kulle på cirka 250 meter ovanför Admiralty Bay på dess södra sida. Det var som alltid en svettig vandring upp och tyvärr blev vi lite besvikna på utsikten. Det var svårt att få bra utblickar för det låg privata villor i vägen åt de flesta hållen. Men vi fick verkligen röra på oss och det var skönt. Simningen ger ju en del motion men det är ändå svårt att upprätthålla en hyfsad grundkondition på dessa breddgrader. Vi kämpar på med detta.

Mats vilar benen på väg upp på Mount Pleasant.
En del villor vill absolut inte ha besök!

Nästa dag steg vi upp tidigt och tog åtta-färjan till Kingstown på huvudön Saint Vincent. Som vi nämnt tidigare är det få seglare som stannar på Saint Vincent på grund av hög brottslighet. Många båtar har blivit rånade eller haft inbrott och det har också förekommit grova våldsbrott. Därför kändes detta som ett bra sätt att i alla fall få en liten glimt av ön.

Saint Vincent.
Marie på färjan över till Saint Vincent.

Sjöresan över det ofta väldigt blåsiga sundet mellan Bequia och Kingston tog bara en timme med färjan och vi satt ute på däck och njöt av det fina vädret. Från öster kom en fullriggare seglande, vilket senare visade sig vara det norska skeppet Sørlandet från Kristiansand. Mycket vackert att fästa blicken på. Vi blev också underhållna av brunsulorna (Brown Booby) som är en av de vanligaste fåglarna här. De är mycket skickliga flygare och ligger gärna och seglar på uppvindarna som bildas runt båtar. När de ser en flygfisk lätta från vattnet dyker de blixtsnabbt och snappar till sig fisken, ibland i luften, ibland precis när den landat i vattnet igen. Det var ett nöje att betrakta deras konster.

Sørlandet kommer seglandes.
Brunsula.
 
Inne i Kingstown som är huvudstad på Saint Vincent promenerade vi runt en stund och drack sedan kaffe och åt glass på Cobblestone Hotel, ett klassiskt hotell i en vacker gammal byggnad. Sedan avtalade vi med en taxichaufför att köra oss runt några timmar för att se lite mer av ön. Vi åkte först upp till Fort Charlotte på berget nordväst om staden. Som alltid fanns det mycket historia att ta till sig i fortet.
Cobblestone Hotel.

Fortet byggdes av britterna på berget Berkshire Hill nordväst om Kingstown under de sista åren på 1700-talet och de första på 1800-talet och invigdes 1806. Fortet fick sitt namn efter drottning Charlotte, Kung George III:s hustru. Fortet skulle försvara Kingstown mot fransmännen från havet och från landsidan mot befolkningen på ön som vid denna tid i huvudsak utgjordes av Black Caribs, en folkgrupp som hade både afrikanskt blod och karibiskt, det vill säga Kalinago. Kalinago befolkade alla öarna i de Små Antillerna från ungefär 1200 och fram till européernas ankomst. De stammade ursprungligen från Orinocos deltaland i nuvarande Venezuela.

Kalinagos var framgångsrika i att försvara Saint Vincent mot européerna under flera århundraden. Däremot tog de emot skeppsbrutna eller förrymda afrikanska slavar som snabbt integrerades med Kalinagos och de båda folkslagen bildade familjer och fick barn. Dessa ättlingar blev de som kallades Black Caribs. De första afrikanerna kom alltså inte till Saint Vincent som slavar utan som fria människor.

En målning inne från Fort Charlotte som visar skeppsbrutna slavar som lyckas ta sig i land på Saint Vincent.

Fransmännen var den dominerande européiska ockupationsmakten under 1600-talet och gjorde sitt yttersta för att trycka tillbaka ursprungsbefolkningen på alla öar de hade kontroll över, så även på Saint Vincent. Dess utom stred två rivaliserande katolska klosterordnar, jesuiter och dominikaner, om att få kristna kariberna. De färgade folken trycktes tillbaka till de inre och östra delarna av ön. Många hårda strider utkämpades och tusentals kariber gick under. År 1660 slöts en slags fred mellan fransmännen och kariberna och de lämnades i relativ ro för ett antal år. Under det tidiga 1700-talet rådde en viss samexistens på ön mellan Black Caribs och fransmännen. Man bedrev handel med varandra och kariberna lärde sig jordbruk av fransmännen. De odlade bland annat kassava, indigo, tobak och grönsaker. År 1763 slog engelsmännen till och tog över det franska territoriet och nu var det slut på samexistensen. Britterna jagade Black Caribs intensivt och tryckte tillbaka dem till några få platser på öns bergiga inre. Black Caribs mäktigaste hövding Chatoyer utmanade en brittisk major vid namn Leith på en duell med värja 1795 uppe på fortet och blev dödad. Detta var en svår förlust för Black Caribs och de tvingades snart till fullständig kapitulation av den brittiske generalen Abercrombie. Bara ett par år senare 1797 tillfångatogs mer än fem tusen Black Caribs av britterna och deporterades till en liten bergig och otillgänglig ö utanför Saint Vincent där de sattes i ett slags koncentrationsläger. Hälften av dem dog där i sjukdomar och av svält. De resterande fraktades så småningom till en ö utanför Honduras, Roatan, där deras ättlingar lever än idag är kända under namnet Garifuna. Det är ingen smickrande historia att ta till sig för oss européer.

Ännu en målning från Fort Charlotte som illustrerar tvångsdeportationen av Black Caribs från Saint Vincent.

Efter fortet åkte vi vidare till en botanisk trädgård vid namn Montreal Garden långt inne på ön i en bördig dal som vår chaufför kallade Saint Vincents köksträdgård. Vägarna var urusla med massor av potthål så resan tog sin tid men landskapet var vackert och omväxlande så det fanns mycket att se från bilen. Väl framme vid Montreal Garden fick vi lön för den tidsödande resan. Trädgården som låg på en sluttning ner mot en liten flod var mycket välskött och kändes som Edens lustgård med blommor i alla färger, stora träd, slingrande stigar, fjärilar, ödlor och fåglar av många slag, bland annat kolibrier. Vi betalade en liten slant i inträde och kunde sedan ströva omkring och bara njuta. Verkligen värd ett besök, denna gömda skatt.

Entrén till Montreal Garden.
En liten ödla på en gren.
Vackra manshöga begonier växte på många ställen.
En plantering med palettblad.
Det fanns många vackra blommor som vi inte kunde namnet på. Detta var en av dem.

Efter detta åkte vi tillbaka genom de små byarna och kom till Kingstown vid halv två. Nu var vi riktigt hungriga så vi tackade vår trevlige chaufför och betalade honom för turen innan vi styrde stegen mot klassiska Basil Bar, en filial till den ursprungliga på kändisön Mustique strax söder om Bequia. Vi åt en god lunch och gick sedan till en stor matbutik för att handla sådant som Bequias små butiker inte erbjuder. Efter detta blev det färjan tillbaka till Port Elizabeth och en lugn kväll på Isa.

2018-01-21
15:55:22

En fantastisk undervattensvärld

När vinden äntligen stillnat av lite på lördagen den 13 januari begav vi oss ut till Tobago Cays, några små, obebodda öar omgivna av korallrev åt flera håll. Attraktionen här ute är det otroligt klara vattnet och de stora korallreven som kan uppvisa en fantastisk artrikedom. Det var för att titta på fiskar, koraller och andra havslevande organismer vi seglade hit.

Smooth Trunkfish, Tobago Cays.

Vi ankrade i den västra mynningen av kanalen mellan de två små öarna Petit Bateau och Petit Rameau (roliga namn föresten, den lilla båten och den lilla trädgrenen). Det var som vanligt många båtar både i kanalen och på andra sidan Petit Bateau där man har lagt ut många bojar att förtöja vid.

Ankarplatsen mellan Petit Bateau och Petit Rameau.
Andra sidan av Petit Bateau.

Våra vänner på BarbaSol kom en stund senare och ankrade bredvid oss. Vi bokade en grillkväll på stranden tillsammans med Karin och Hasse och deras gäster Annika, Tage och Peter. Dessa kvällar ordnas av de lokala båtmännen och denna gång blev det Desperado som frågade oss först. Alla båtmännen har mycket fantasifulla artistnamn. Förra säsongen trakterades vi av Captain Kojak, andra kallar sig Summertime, Higher Level eller Mr Best Price.

En av båtmännens färgglada fortskaffningsmedel.

Grillkvällarna på stranden är mycket populära bland seglarna. Båtmännen och deras familjer grillar hummer, fisk eller kyckling och serverar med ris, potatis, grönsaker och vitlökssås vid långa träbord utställda i sanden under bar himmel. Man kan köpa öl eller läsk till maten men man kan också ta med egen dryck om man så önskar. Maten brukar vara god och det var den även denna kväll. Medan mörkret sänkte sig över de små öarna satt vi med våra bara fötter i sanden och åt, pratade och njöt av kvällen. Denna afton var det säkert hundra gäster på stranden och alla verkade ha det glatt och trevligt. Några fransmän till och med stämde upp i sång. Gick man bort en bit på stranden från de upplysta borden och uteköken kunde man beundra miljoner med stjärnor på den mörka himlen. Den ljumma, karibiska passadvinden svalkade skönt och på avstånd hördes bruset från det yttre korallrevet när de stora atlantvågorna rulllade in. Detta är Karibien när det är som bäst.

Besättningarna från Isa och BarbaSol: Karin, Mats, Marie, Annika, Hasse, Tage och Peter.

BarbaSol var tvungna att segla vidare nästa morgon men vi låg kvar för att snorkla. Den envisa vinden gjorde att det var för mycket vågor ute på revet i öster för att snorkla men vi gjorde en snorklingstur på sydsidan av Petit Bateau där det också finns en hel del koraller. Det var kraftig ström så vi fick simma allt vad tygeln höll för att komma framåt. Bra motion blev det. Strömmarna kan vara väldigt starka här ute och det gäller att inte simma för långt medströms för att orka tillbaka. Detta gäller i än högre grad ute på hästskorevet där man kan driva ut i Atlanten om man är oförsiktig.

Marie snorklar.
Koraller
Den här vill man inte trampa på!

Nästa dag tyckte vi att vågorna var lite mindre och tog jollen ut till hästskorevet där den finaste snorklingen finns. På väg ut kom det ett par kite-surfare farande. Vilken fart de har!

Kite-surfare
 
Vi ankrade på en sandplätt mellan korallerna och plumsade i. Vi simmade ända ut till kanten av revet där det stupar brant ner i djupet. Det inger alltid en viss svindelkänsla när man kommer dit. Strömmen var dock stark här ute och vi fick söka oss lite inåt igen. Det fanns mycket spännande att titta på och vi simmade länge. Området är vidsträckt så man har att göra i veckor om man skall se allt. Till sist var vi i alla fall trötta av allt simmande och vände åter till jollen efter ännu ett ordentligt motionspass.
 
 
 
 
 
Blå solfjäderskorall
 
Vissa koraller ser ut som grön stenmossa.
 
Blue Tang till höger i bild.
Papegojfisk till höger.
 
På väg tillbaka till Isa med jollen såg vi flera havssköldpaddor som gillar att beta på de gräsbevuxna sandbottnarna innanför de små öarna. Vi försökte att fånga dem på bild när de kom upp för att andas men de är väldigt skygga och var svåra att fotografera. Landsköldpaddor är enklare på det viset. Det är väldigt glädjande att vi ser så många havssköldpaddor nu för tiden. När vi besökte dessa vatten första gången 2004 såg vi inte en enda!
Blyg havssköldpadda