S/Y Isa

2017-11-01
20:33:30

Halloween och seglingsförberedelser

När vi kom tillbaka från Shenandoah började vi på allvar förbereda oss för seglingen tillbaka till Karibien. Det är en 1500 till 1600 sjömil lång resa, vilket betyder att den är minst tre fjärdedelar av resan över Atlanten som vi gjorde förra året. Till skillnad från den turen är den här mycket mer oberäknelig när det gäller väder. När man går från Kanarieöarna och söderut och sedan mor Karibien kan man nästan säkert räkna med att ha vindar från aktern vilket gör seglingen både mer säker och bekväm. Inför denna sträcka kommer vi att få räkna med vindar från de flesta riktningar vilket kan innebära många dagar med motvind.

Karta som visar vår start och vårt mål.
Poolen på Bluewater Yachting Center en söndag då det ösregnade. Annars hade vi mestadels fint väder då vi förberedde oss för seglingen.

Vi ägnade kommande dagar åt att proviantera, kontrollera riggen, genomföringar, satelituppkopplingen och andra kommunikationssystem. På torsdagen drog föreläsningarna igång som Salty Dawg ordnar. Fler och fler båtar kom in och vi träffade många trevliga seglare. Det var kul att få lite mer socialt umgänge igen. Vi fick bland annat lyssna till engelsmannen Fergus som talade om djuphavsfiske.

Fergus pratar om hur vi skall fånga de stora fiskarna. Observera att det han måttar inte är fisken :) utan storleken på ett lämpligt fiskedrag.

Vi deltog i en trevlig grillkväll som Salty Dawg anordnade på lördagskvällen och hade eftersittning i Isas sittbrunn tillsammans med besättningarna på Endless Summer och Ujam’n. Sent samma natt anlände vår besättningstjej Jessica Persson. Jättekul att välkomna henne! Hon var förstås ganska trött efter 24 timmars resa inklusive flera timmars bilfärd från Washington DC. Vi gick alla och lade oss för att kunna deltaga i söndagens Salty Dawg-aktiviteter.

Jos och Erica Coobs från båten Endless Summer.

Varje morgon kör igång klockan nio med information och sedan föredrag om säkerhet till sjöss, proviantering, kommunikation med mera. Folk började också snegla på vädret och diskutera hur vår avfärd skulle bli. Vi hade videoföreläsningar av en väderguru som heter Chris Parker om det kommande vädret och tänkbara strategier inför korsandet av golfströmmen. Golfströmmen är inte statisk utan fluktuerar åt olika håll och går ibland nära kusten och ibland längre ut. Den kan också variera i bredd. Man vill inte ha nordlig vind över 5-6 m/s när man korsar golfströmmen för då kan det uppstå mycket besvärliga och farliga vågor när vind går mot ström. De kommande dagarna såg dock gynnsamma ut för vår passage.

Chris Parkers väderinfo på videokonferens.

På måndagen åkte kvinnorna ombord på båtarna Endless Summer, Ujam’n och Isa på provianteringsresa till Harris Teeter i Norfolk. De hade en del godsaker som inte gick att få i lilla Hampton och vi var alla väldigt nöjda med våra inköp efteråt. Fast billigt blev det ju inte!

Erica från Endless Summer, Marcia från Ujam’n och Jessica från Isa med fyllda kundvagnar.

En amerikansk seglare, Rob Johnston, som Jessica tidigare hade seglat med kom till Hampton på måndagskvällen och vi gick all fyra ut och åt middag i staden. Hamptons centrum är verkligen inte stort, inte mer än en bygata, men där finns en gata med en handfull restauranger. Vi hittade en som var ganska välbesökt denna måndagskväll och vi fick skapligt god mat. Rob var en intressant person med erfarenhet såväl av långsegling som grisuppfödning. Han hade ägt lantgård med massa djur och hade ganska nyligen köpt en ny egendom i North Carolina på 36 000 Acres, cirka 15 000 hektar. Det blev en trevlig kväll med många historier.

Jessica, Rob och Marie utanför världens största marinbas
Vid entren till marinbasen.

Tisdagen den 31 oktober, tillika Halloween i USA blev en strålande vacker höstdag. Mats hade en massa saker att göra med båten men Marie och Jessica följde med Rob på en tur till marinbasen i Norfolk där vi följde med på en guidad tur. Intressant att se världens största marinbas från insidan. På basen jobbar över 65 000 tusen personer och där finns en rad olika skepp, flygplan och helikoptrar.

Radarplan för spaning på långdistans i luftrummet.

På kvällen var det avseglingsfest med Halloweentema. Vi bjöds på helgrillad gris med potatissallad. Gott och trevligt. Vi hade försökt att sminka oss lite läskigt men andra Salty Dawg-deltagare hade spökat ut sig riktigt ordentligt. Det blev en glad afton som Grand Finale i USA. Nu avseglar vi mot sydligare nejder och om någon vill följa oss så kan man se vår ungefärliga position på Salty Dawgs hemsida https://www.saltydawgsailing.org/fall-salty-dawg-rally-2/

Halloweenparty som avslutningsfest. Mats,Marie,Jos,Erica och Jessica. Vi hade inte så mycket att klä ut oss med men vi hade försökt att få till en lite zombie-aktig sminkning.
Mats och Jos är glada
Matthew från HallbergRassy-43:an Starburst, Zombierna Jessica och Marie
Erica och Jessica på fest
Besättningen kvällen innan avsegling på Isas akterdäck.
2017-10-27
03:19:00

Bergsvandringar och grottor

Vi ville passa på att se lite mer inåt land nu när Isa låg tryggt förtöjd i Hampton så vi hyrde en bil och startade tidigt på torsdagsmorgonen den 19 oktober mot Richmond, Virginias största stad, och sedan vidare via Charlottesville upp till nationalparken Shenandoah. Efter cirka tre och halv timmes körning bar det av uppåt i serpentiner och så var vi framme vid en av portarna till parken. Vi betalade vår parkavgift som var 25 dollar för en bil med passagerare och den gällde en vecka framåt. Parken utgörs av en långsmal bergsrygg i nordsydlig riktning. Den är drygt sexton mil lång men bara en mil bred. Bergsryggen är en del av den större bergskedjan Appalacherna. De högsta topparna är drygt 1200 meter vilket kan tyckas föga imponerande men eftersom ryggen reser sig från en låglänt slätt som inte är många meter över havet känns den ändå storslagen. Uppe på ryggen går en väg som man kan köra med bil, den så kallade Skyline Drive och med jämna mellanrum har man byggt parkeringsplatser, många med en strålande utsikt över slätten åt öster och dalen Shenandoah Valley åt väster. Vägen byggdes 1931-1935 och finansierades delvis genom Franklin D. Roosevelts program New Deal för att motverka den skenande arbetslösheten under depressionen. Parken hade föreslagits redan av den föregående presidenten Herbert Hoover som hade ett sommarhus i området och i december 1935 invigdes den.

Karta över Virginia

Vi läste någonstans att 95 % av besökarna i parken aldrig går längre än tvåhundra meter från bilen och det stämmer säkert. Vi såg många som nöjde sig med att sitta i bilen och titta på de fina utsikterna. Men inte vi! Vi hade åkt hit för att få vandra och det finns över 80 mil vandringsleder i parken så man behöver inte bli uttråkad. Den berömda 320 mil långa vandringsleden Appalachian Trail, ofta förkortad AT, genomkorsar parken från syd till nord. AT går från Georgia i söder till Maine i norr och skall man vandra hela leden får man avsätta ett antal månader. Kan jämföras med vår egen långvandringsled, Kungsleden som är 42 mil lång.

Höstfärgerna hade börjat komma så smått men var inte så fina som de brukar vara enligt många vi mötte. Orsaken ansågs vara att hösten hade varit osedvanligt varm.

Vädret var strålande denna torsdag med klarblå himmel och sköna temperaturer på dryga tjugo grader. Vi hade valt ut en vandring på dryga milen som första projekt. Den var en rundslinga som också gick till parkens högsta topp, den så kallade Hawk’s Bill, 1234 m ö h. Det blev en ganska ansträngande tur med många höjdmeter upp och ner men också fina belöningar i form av vacker natur och fantastiska utblickar.

Utblick från Appalachian Trail på väg mot Hawks Bill.
Marie på toppen av Hawks Bill, Shenandoahs högsta punkt, 1234 m ö h.

Parken har ett rikt djurliv. Där lär finnas bobcat (likt vårt lodjur), svartbjörn, elk (en mycket storvuxen hjort, inte älg), vitsvansad hjort, rödräv, gråräv, coyote, ekorre, jordekorre och många andra däggdjur. Därtill en rad fågelarter och insekter. Vi hade knappt kommit ur bilen för en vacker vitsvansad hjort tittade på oss från ett buskage vid sidan av parkeringen. Tyvärr han vi inte få upp kameran innan den försvann in i skogen. Ett annat djur som fanns i stort antal var den lilla pigga och snabba jordekorren (chipmunk på engelska). Det är detta djur som stått modell för Disneys Piff och Puff och det märktes väldigt tydligt. De var verkligen så som de framställs när de tjattrar i munnen på varandra och viftar med tassarna. Vi hörde deras tjatter vid sidan av vandringsleden mest hela tiden och de pilade fram och tillbaka mellan löven och samlade ekollon. Söta men säkert enerverande om man skulle ha dem i trädgården.

En av hundratals små ettriga jordekorrar. De fanns överallt men var svåra att fotografera för de satt nästan aldrig still.
En annan liten gynnare som satte sig nära oss när vi åt lunch på Mary's Rock.

Vi såg tyvärr inga svartbjörnar men de lär finnas i stort antal och man måste skydda sin mat mot dem om man sover över i parken, till exempel i tält eller i något av vindskydden som finns. Parkvårdsmyndigheten har satt upp flera meter höga stålstänger med krokar och en lång stav så att man kan hänga upp maten. På något ställe såg vi även rejäla stålskåp med besvärligt mekanism för att öppna dörren för samma ändamål.  Vindskydden var ganska lika de som finns utmed svenska vandringsleder men var i allmänhet i bättre skick och fint städade. Det fanns också stugor men de var låsta och krävde att man hade hämtat ut en nyckel i förväg. Stugorna hade eldstad så att man kunde värma upp dem.

Björnsäker upphängning av mat.
Rock Spring Cabin, en av de låsta stugorna med fin utsikt över dalen.
 
Sent på eftermiddagen lämnade vi parken och körde västerut genom Shenandoah Valley som var vacker med mjuka kullar, frodigt grönskande betesmarker och många äldre bondgårdar. Floden Shenandoah ringlar sig sävligt genom dalen och här erbjöds flodpaddling med klassiska kanadensare om man så önskade. På andra sidan dalen gick vägen åter uppför en ny bergsrygg som vi fick passera innan vi kom ner till den lilla staden New Market där vi hade bokat ett hotellrum.
New Market Main Street

Staden eller snarare byn bestod egentligen bara av en huvudgata utmed vilken det låg ett antal butiker och ett par restauranger. Vårt hotell låg strax intill och var helt okej utan några extravaganser. Vi checkade in och promenerade sedan huvudgatan fram för att se vad byn kunde erbjuda i matväg. Vi gick förbi ett pizzahak, en mexikansk restaurang, ytterligare ett ställe innan vi kom till en restaurang med en gammaldags neonskylt som upplyste oss om att vi hade anlänt till Southern Kitchen. Det var utan tvekan hit man gick i den här byn. De två rummen var nästan fullsatta så vi fick vänta ett par minuter på att få ett bord. Hela stället var i femtiotalsstil och snarlikt många näringsställen vi sett på otaliga amerikanska filmer genom åren. Bås med fasta soffor klädda med grågrön galon, jukebox vid ena väggen och uppstoppade djurhuvuden som dekoration på väggarna. En lång bardisk med fasta pallar och bakom den en vägg i något kopparfärgat plastmaterial. Förutom ett par moderna detaljer som till exempel två platt-TV-skärmar kunde alltihop vara 1955. Gästerna såg ut att vara mestadels lokalbefolkning. Klädstilen var ytterst informell med många rutiga flanellskjortor och slitna, säckiga blåjeans. Slitna på riktigt menar jag då, av arbete utomhus och inte i någon maskin.

Southern Kitchen, restaurang i New Market med 50-talsinredning. Bilderna är tagna på morgonen när vi åt frukost där. På kvällarna var det helt fullsatt.
 
Vi fick ett bås och beställde kvällens special som var en bit grillat biffkött med potatis, bakad eller som mos samt coleslaw. Riktigt bra, var det! En pilsner till detta och vi var nöjda. Sedan kändes det underbart att promenera tillbaka till hotellet och sjunka ner i sängen. Vi tittade på en ganska ny amerikansk film, Hidden Figures från 2016, som bygger på en biografi med samma namn av Margot Lee Shetterly. Den handlar om tre kvinnliga afroamerikanska matematiker som alla bidrog med lysande prestationer när USA skulle skicka upp sina första astronauter. Dessa kvinnor var anställda vid NASA-Langley Research Center och arbetade med beräkningar och programmering. Vid denna tid, i början av 60-talet, var det ovanligt med kvinnor på liknande positioner och extremt ovanligt med svarta kvinnor. De mötte motstånd varje dag från kollegor och chefer, så gott som uteslutande vita män. De fick kämpa för sina positioner och för att kunna utföra sitt jobb. Ett exempel på den kultur som rådde var att det inte fanns någon toalett för svarta i den byggnad där en av kvinnorna arbetade. Vid den här tiden 1961, hade man alltså skilda toaletter för svarta och vita anställda. En fantastisk film om tre fantastiska kvinnor! Se den!
Hidden Figures, sevärd film

Nästa dag vandrade vi en längre tur till en annan bergstopp som kallas Mary’s Rock. Åter igen var vädret strålande och leden jättefin. Den följde en bergskam så vi hade fin utsikt titt som tätt. Denna tur var längre men inte lika kuperad som gårdagens så vi var tillbaka vid bilen redan kvart i tre.

Appalachian Trail. På sina ställen var det lite stenigt.
Bergen här kallas också Blue Ridge. Ibland lätt att förstå varför.
Brant var det ibland.
Lite av höstfärgerna som parken är så känd för.

Vi beslöt att stanna på vägen tillbaka till New Market och se de berömda kalkstensgrottorna Luray Cavern. Bergskammarna på båda sidor om Shenandoah Valley består av gammalt, till viss del vittrat urberg och är snarlika den svenska fjällkedjan. De är också mycket riktigt bildade vid samma tid. Dalen i mellan har däremot varit havsbotten vid vissa tider och har därför ett stort inslag av kalksten i berggrunden. Det finns flera stora grottsystem i området men Luray är ett av de största.

Mats i den helt fantastiska kalkstensgrottan Luray Cavern.
Som en konstutställning!

Vi köpte biljetter och blev inslussade i grottan tillsammans med en grupp om cirka trettio personer och en guide. Vi hann inte många meter in förrän vi insåg att detta verkligen var mycket mer imponerande än någon grotta vi tidigare sett. Vi kom direkt ner i en stor sal med flera meters takhöjd och åt alla håll vi tittade fanns stalaktiter och andra fantastiska droppstensformationer. Det var som att vandra omkring i en jättelik spettekaka. Grottan slingrade sig fram och vi kom till den ena salen efter den andra. Det mest imponerande rummet var en stor sal med en spegelblank sjö där taket med alla dess stalaktiter reflekterades med perfekt skärpa i sjöns yta. En otrolig skönhetsupplevelse!

Fler bilder från Luray Cavern. En sagomiljö!
 
Hela grottvandringen tog en dryg timme men vi hade kunnat gå där dubbelt så länge för det var svårt att se sig mätt på allt det vackra. Om någon läsare av denna blogg tänker sig en resa till Washington DC så tar det bara en och en halv timme med bil till Shenandoah Valley. Vi kan verkligen rekommendera en sådan utflykt.
Naturens underverk!

Området vid Luray Cavern har också ett museum med många riktigt gamla bilar, det vill säga från slutet av 1800-talet och fram till 1930 ungefär. Också mycket sevärt och det ingick i samma biljett som grottan liksom ett fint hembygdsmuseum där man erbjöd guld- och ädelstensvaskning för barn med mera. Hela området var ett mycket fint turistmål.

Peugeot av äldre modell. Denna från 1896. Nästa bil kanske?

Nästa morgon, lördagen den 21 oktober, uppsökte vi Southern Kitchen för att äta frukost. Hotellets frukost var nämligen inte mycket att hurra för. Det enda de hade att erbjuda som inte innehöll socker var äpplen. Där fanns doughnuts, muffins, söta våfflor, sylt, söt yoghurt, söta flingor, med mera. På Southern Kitchen kunde vi alla fall få var sin omelett med grönsaker och en rostad grahamsmacka. Klart bättre än söta muffins.

Shenandoah National Park

Sedan for vi upp till nationalparken en sista gång och vandrade en rundtur som kallades Stony Man. Åter hade vi en ljuvlig vandring i underbart väder. Vi stötte på ett par i sextioårsåldern som höll på med klättring vid en hög brant klippa. De var imponerande smidiga och klättrade raskt uppför väggen. Eftersom det var helg var det många fler ute på lederna än föregående dagar. Vi mötte flera sällskap som helt uppenbart skulle sova över på berget. Det finns även hotell inne i parken, ett par stycken ganska lyxiga byggda som våra äldre fjällhotell ungefär. Vi tittade på dem när vi skulle boka boende men de var dels väldigt dyra och dels hårt bokade på helgerna.

Spänstiga klättrare i 60-årsåldern!
Ser ni ansiktet?

Efter detta var satte vi oss i bilen och körde tillbaka till Hampton, mycket nöjda med vår tredagarstur till Appalacherna.

2017-10-19
03:20:00

Adjö New York i riktigt höstrusk

Vi handlade mat i Port Washington innan vi kastade loss och gick söderut på East River, genom Hell Gate och förbi Manhattan. Denna måndag den 9 oktober bjöd på ett uselt väder med hård motvind och regn. Manhattans siluett av höga skyskrapor försvann helt i molnen. Vi stretade på i regnet och lyckades åter pricka in slackvatten genom det beryktade smala sundet där strömmen kan vara över fem knop när den är som starkast. Tråkigt med vädret men vi får vara glada att vi hade så fint förra gången vi seglade förbi tillsammans med Ulla och Stig.

Förbi Manhattan i regn och dimma.
Skyskraporna gömmer sig bland molnen.
Hej då, New York! Det har varit kul att vara här!

Vi vinkade en sista gång till Frihetsgudinnan innan vi styrde ut under Verrazano-Narrows Bridge, bron mellan Staten Island och Brooklyn. Det var tät fartygstrafik in mot New York denna eftermiddag så vi fick hjälpas åt att hålla koll på alla stora båtar. Liksom utanför alla stora hamnar gäller det som fritidsbåt att hålla sig ur vägen så gott det bara går. Vi tog oss ut till Sandy Hook i New Jersey som är sista stoppet innan Atlanten tar vid och ankrade där strax innan mörkret föll.

Bron mellan Staten Island och Brooklyn.

Det blev en blåsig och orolig natt med vridande vind och obekväm sjö in på vår ankarplats. Sömnen blev därefter men mot morgonen stillnade vinden och vid sjutiden låg havet som en spegel och solen steg på en klarblå himmel. Vi gick in i hamnen och fyllde på diesel. Sedan rundade vi udden, själva Sandy Hook som ser ut lite som Skagens udde. Det stod massor av entusiastiska fiskare på udden och kastade med sina spön.

Sandy Hooks sandiga udde.

När vi kom ut på öppna havet fick en lagom bris så vi satte segel och njöt av några timmars fin segling med en halvvind och cirka 7 m/s. För en gång skull såg vi massor av andra segelbåtar och några motorbåtar också. Det verkade som om fler än vi tyckte att detta var ett bra väderfönster för att segla söderut för alla såg ut att ha samma kurs som vi. Fram emot eftermiddagen dog vinden och vi tvingades starta motorn. Natten förflöt med svag vind och bara en lång dyning men i gryningen kom vinden tillbaka och ökade raskt till 11-12 m/s från sydost. Vi satte segel, full store men revad genua och fick snabbt upp farten till 8-9 knop. Härligt!

En vinglig fågel kom flygande utifrån havet och damp uttröttad ner på Isas akterdäck. Den var ovanligt vacker men verkade helt utpumpad och kröp ihop bakom våra fendrar som är surrade på akterdäck. Tyvärr lyckades vi inte få någon bra bild av den men det var i alla fall en guldspett (Northern Flicker), en nordamerikansk hackspettart. Bilden nedan har vi lånat från https://www.allaboutbirds.org/guide/Northern_Flicker/id Detta att trötta fåglar liftar med båtar är tydligen ganska vanligt och vi har haft flera fripassagerare förut på Isa.

Guldspett. Foto från allaboutbirds.org

Tack vare vår goda fart närmade vi oss Chesapeakes mynning strax efter att det blivit mörkt men när mörkret föll dog tyvärr vinden ut också. Det blev åter motorgång in i den stora viken, nu med motström också så farten gick ner högst väsentligt. Många fartyg i rörelse i inloppet var det också och vi blev uppropade av lotsstationen som ville veta vart vi skulle. Vi höll oss åter igen utanför de smala, trafikerade lederna så mycket vi bara kunde. Till råga på allt kom det dimma en bit in och ett tag var det bara ett par hundra meters sikt. Vi gick långsamt, långsamt och det blev en extremt seg insegling till Norfolk. Andra gången vi angör denna stad i mörker, förhoppningsvis den sista gången. Halv fyra på morgonen kunde vi äntligen fälla ankaret utanför Hospital Point och uttröttade gå och lägga oss.

Vi steg upp vid åtta på torsdagsmorgonen och ringde till Waterside Marina för att höra om vi kunde få en plats ett par nätter. Vi hade sett på prognoserna att flera lågtryck med hård vind och ösregn var i antågande så vi kände att en kajplats inte skulle sitta så dumt. De hade plats och vi gick in direkt efter frukost. Resten av dagen slappade vi i ruffen och tog igen oss efter den förra slitsamma natten. Det utlovade regnet började redan vid lunch och snart blåste det rejält också.

På fredagen den 13 oktober fortsatte det usla vädret och vi slog ihjäl några timmar på bio i Norfolk. Vi såg Bladerunner II med Ryan Gosling och Harrison Ford. Bra film tyckte Mats. Marie var något mindre entusiastisk. Vi fördrev en god stund på den utmärkta bokhandeln Noble & Barnes, en kedja med butiker i många amerikanska städer. Alltid rymliga och med kunnig personal och ett brett sortiment av böcker, både facklitteratur och skönlitteratur. Det finns alltid ett kafé inne i dessa butiker, trevligt inredda och med en välkomnande atmosfär. Här kan man sitta länge och sippa på sitt kaffe medan man försjunker i någon nyinköpt bok eller tidskrift. Ett skapligt bra sätt att tillbringa en utomordentligt blåsig och regnig dag.

Det har faktiskt regnat så mycket de senaste veckorna att vattenståndet i många av floderna är osedvanligt högt. Vi märkte att de fasta bryggorna i hamnen nästan låg under vatten vid vissa tider och i en annan del av Norfolk hade vattnet stigit över kajerna och översvämmat gatorna.

 
Översvämmade gator i Norfolk.
 
På lördagsförmiddagen tog vinden en paus för några timmar och vi passade på att flytta oss till Hampton tvärs över fjorden. På väg ut från Norfolk fascinerades vi av hur många stora fartyg som gick ut och in i denna hamn. Vi mötte inte mindre än fem stora containerfartyg, några militära båtar samt ett oräknat antal pråmar, bogserbåtar, mudderverk och andra arbetsbåtar på den cirka femton sjömil långa vägen ut. Norfolk är inte bara USA:s största flottbas, den är också en stor kommersiell hamn.
USA:s allra nyaste hangarfartyg, knappt färdigbyggt.
Ett av många mötande containerfartyg.
En av alla kajer för containerfartyg i Norfolk.
Flottan har mängder av fartyg i Norfolk.

Lilla Hampton var något helt annat. En smal muddrad ränna in till ett antal marinor och några stadsbryggor men inga större fartyg av någon sort. Vi gick till Bluewater Yachting Center varifrån vi skall starta vårt långa ben ner till Karibien den 2 november. Vi skall segla med ett rally organiserat av en segelklubb, Salty Dawg Sailing Association, som vi gått med i. https://www.saltydawgsailing.org/

 Mot kvällen kom vinden tillbaka och regnet likaså men vi låg åter på en skyddad plats väl förtöjda. Nästa dag, söndagen den 15 oktober, letade vi upp en matbutik för att handla lite bröd och några andra basvaror. Vi hittade en butik, men tyvärr hade de inget vidare sortiment på bröd. Just gott bröd är något vi har haft jättesvårt att hitta i USA vilket överaskade oss. Amerikaner verkar inte äta så mycket bröd och om de äter bröd föredrar de vitt, svampigt bröd eller hårda bagels. Bröd med lite tuggmotstånd som surdegsbröd eller grovt bröd finns endast på mycket lyxiga och välsorterade stormarknader. Bagerier finns i stort sett inte alls, inte ens i större städer. Vi har lagt mycket tid på att jaga gott bröd sedan vi lämnade Europa.

Dagen var varm och solig som omväxling till de blöta dagarna den senaste veckan. Skönt att kunna öppna alla luckor och torka ut fukten. Det var säkert över 25 grader mitt på dagen.

På kvällen bjöd vi in ett kanadensiskt par från en segelbåt tvärs över bryggan. De skall också segla med Salty Dawg-rallyt. De heter Erika och Josh och seglar båten Endless Summer. Det visade sig att de ursprungligen kom från Holland men de hade bott och arbetat i Toronto i trettio år. Vi hade många gemensamma intressen och det blev en mycket trevlig kväll. Vi ser fram emot att umgås mer med dem.

På måndagsmorgonen hade det kalla, regniga och blåsiga vädret återkommit. Riktigt höstrusk. Vi stannande mest i Isa och pysslade i ruffen.

Tisdagen bjöd på uppklarnade väder men en isande kall nordanvind gick genom märg och ben. Vi fick gräva fram varma tröjor och långbyxor. Snabba skiften mellan short och t-shirt ena dagen och tjocka fleecetröjor ett par dagar senare. Vi promenerade in till Hamptons lilla centrum. Där fanns inte mycket att se förutom ett rymdcenter som vi skall besöka vid ett senare tillfälle. NASA har en forskningsanläggning här och flygvapnet har en flottilj. Vi har insett hur mycket det amerikanska försvaret betyder för många av städerna här. Flottan, marinen och armén är den i särklass största arbetsgivaren på många av dessa orter.