S/Y Isa

2016-08-29
14:36:14

Portvin och charmiga hus

Lördagen den 27 augusti lämnade vi Baiona för nya mål. Vi fick motorsegla några timmar för vinden var näst intill obefintlig. Dessutom hade vi dimma så turen räknas väl inte till de allra mest njutbara. Vi fick vara uppmärksamma och ha god utkik, för i dimman var det svårt att se både små fiskebåtar och deras redskap som förekom i stort antal. Så småningom glesnade i alla fall dimman och vi fick en akterlig vind så att vi kunde rulla ut segel och stänga av motorn. Det kändes som alltid väldigt skönt.

 

Vid halvsju-tiden på kvällen styrde vi in i mynningen på floden Douro efter tio timmar och 65 NM. Här ligger staden Porto, vår första anhalt i Portugal. Douro Marina som ligger en liten bit in på den södra flodbanken var ett trevligt och välskött ställe med mycket hjälpsam personal. Deras engelska var dessutom alldeles utomordentlig, vilket onekligen underlättar kommunikationerna. Vi fick senare klart för oss att Portugal, liksom Sverige, inte dubbar filmer och serier utan textar dem och vi misstänker att detta kan vara ett skäl till att portugiserna verkar vara betydligt bättre på engelska än sina spanska grannar.

Vi orkade inte ut på något turistande den kvällen utan åt middag i båten och tittade sedan på ett avsnitt av Downton Abbey. Mysigt det med.

 

Söndagsmorgonen den 28 augusti var vi laddade för att se Porto. Vi promenerade inåt staden utmed den södra flodstranden. Det var fin strandpromenad väg hela vägen och massor av spänstiga människor som löptränade eller träningscyklade. Ute på vattnet såg vi flera roddkanoter och kajaker. Över huvud taget var det en väldig aktivitet överallt.

 

Efter några kilometer kom vi till det område där alla portvinshusen har sina provnings- och lagerlokaler. Vi bestämde oss för att prova huset Churchills viner eftersom vi kände till dem hemifrån och gillade dem. Sagt och gjort, klockan elva på förmiddagen blev det provning av fem olika portviner, allt ifrån ett svalt vitt vin, till en tjugo-årig vintage. Det godaste var dock en tjugo-årig tawny med bärnstensfärg och ljuvlig nötaktig rondör. Det var ett smart drag att vara så tidiga för vi hade hela provningslokalen för oss själva och fick den unga kvinnliga provningsledarens fulla uppmärksamhet. Hon förevisade även den fantastiska källaren där vinerna lagrades på olika storlekar av fat.

Eftersom vi redan hade en Churchills Tawny ombord handlade vi istället ett par flaskor av det femton-åriga vita som var en fräsch och för oss ny upplevelse. Det serverades väl kylt och var enligt vår unga ciceron det som portugiserna själva föredrog om sommaren.

 
 

Efter denna trevliga timma i det svala portvinshuset, fortsatte vi vår upptäcksfärd. Staden breder ut sig på båda sidor om floden och den gammal, hög bro i fackverk binder ihop de båda sidorna. Bron har i själva verket två våningar, en lägre där bilar är tillåtna och en mycket högre upp där spårvagnar och gångtrafikanter ges företräde. Båda flodbankarna är branta och husen klänger på bergssidorna.

 

Vi gick bron över till norra sidan och hittade efter ett tag en restaurang med fin utsikt över floden. Vi åt en god lunch med grillade kräftor, stekt svamp, sallad och bröd. Enkelt men gott. Vi vandrade sedan runt och fascinerades av den något vildvuxna bebyggelsen. Tyvärr verkade många av de gamla husen vara övergivna och befann sig i olika grader av förfall. Det tycks råda brist på kapital för att renovera och ta hand om de vackra byggnaderna. Även på södra sidan där den merkantila verksamheten har sitt säte är många hus förfallna.

 

Efter en kopp kaffe på ett kafé i en park började fötterna längta efter vila och vi styrde stegen tillbaka till marinan. Efter några timmars välbehövlig vila åt vi middag på en liten lokal restaurang och serverade underbart god grillad fisk. Det blev en utmärkt avslutning på en härlig dag i Porto.

 
2016-08-29
14:29:17

Femtonhundratalsfästning och flott yacht-klubb

Onsdagen den 24 augusti gick vi ett kort stycke tvärs över mynningen på Ria de Vigo, till staden Baiona. Vi beslöt att lägga oss i en av de två marinorna, Montereal  Yates Baiona som var belägen alldeles vid den stora fästningen Montereal som utgjorde ett verkligt landmärke. Marinan drevs av den lokala Yacht-klubben och verkade vara ett ställe där man höll stil och tradition. Klubbens och marinans faciliteter ligger inne i själva fästningsområdet och deras restaurang med tillhörande bar och terrass var av det ståtligare slaget.

 
 

Isa var i behov av en uppsnyggning så de två kommande dagarna ägnade vi mycket tid åt klädtvätt, städning och båtpolering. Vi promenerade runt fästningen vars nuvarande form är från femtonhundratalet men tidigare varianter har funnits på udden sedan Julius Caesars tid. Nämnde romare intog nämligen Baiona år 60 efter Kristus. Vi strövade naturligtvis även runt i den väldigt mysiga gamla staden med sina trånga gränder och mysiga krogar.

 
 

I hamnen ligger också en kopia av ett skepp i Columbus flotta, Pinta hette skeppet. Detta skepp var det första att återkomma till Europa efter den berömda seglatesen till Amerika och Pinta angjorde kusten just här i Baiona. Baionaborna var således de första européerna att få höra om den beryktade upptäcksfärden.

 

Andra kvällen fick vi sällskap av Karin och Hasse från Barbasol och efter ett glas vin i Isa letade vi upp en trevlig restaurang där vi avnjöt grillade sardiner (xorbas), padrones samt något kött. Till detta ett lokalt vin av druvan albariño. Allt smakade förträffligt och inte var det dyrt heller. På vägen hem kunde vi inte motstå att besöka den flotta baren på yacht-klubben för en gin&tonic.

 

Nästa dag var lika varm och skön där vi låg men vi såg att längre ut låg dimman och lurade. Det är ofta dimma utmed dessa kuster där den kalla atlantluften strömmar in och möter den varma höjderna vid land.

Denna vår sista kväll i Spanien blev det en riktig svenskträff ombord på Barbasol. Janne från Indigo och Mats och Eva från Angelina anslöt och vi hade en social kväll med glatt umgänge. Dock inte så sen för vår del eftersom vi planerade att komma iväg skapligt tidigt nästa morgon.

2016-08-29
12:53:01

Ankarvik och vandringsleder

Eftersom vädret var fantastiskt beslöt vi att bara gå ett kort stycke till nästa ria där vi hade fått tips om en fantastisk ankarvik med lång härlig strand och fina vandringsmöjligheter. Havet låg spegelblankt när vi på måndagsmorgonen den 22 augusti tuffade för motor till inloppet av Ria de Vigo och fällde ankaret i Ensenada de Barra som är den första stora bukten på nordsidan av rian. På vägen passerade vi den vackra och vilda udden Costa da Vela med sina vassa klippor och tjusiga fyrar.

 

När vi ankrat hade temperaturen redan nått ansenliga höjder och vi strök raskt att företa oss en längre bergsvandring som vi ursprungligen planerat. I stället blev det faktiskt bad på riktigt och det för nästan första gången denna resa. Vattentemperaturen hade äntligen klättrat över arton grader. Efter ett par timmars solande på däck och flera dopp i det klara vattnet sjösatte vi i alla fall jollen och rodde in till stranden. Vi var informerade i förväg om att det var en av Galiciens naturiststränder och det visade sig stämma bra. De flesta på stranden solade, badade och promenerade nakna. Det var människor i alla åldrar från barnfamiljer till äldre par. Det fanns även en mindre skara med badkläder som på andra ställen. Över huvud taget gav stranden intryck av att var och en gjorde som den själv ville och det kändes ju bra.

 

Kvällen i sittbrunnen blev ljum och härlig med en fantastisk stjärnhimmel. Därför var det med en viss förvåning vi vaknade till en dimmig morgon tisdagen den 23 augusti. Vi beslöt ändå att ge oss ut på vår efterlängtade vandring och rodde in till stranden efter frukost utrustade med bra vandringsskor, ryggsäckar och vattenflaskor. Dimman visade ganska snart tendenser att ge med sig och när vi burit upp jollen långt ovan högvattengränsen så travade vi inåt land. Marken var sandig och bevuxen med tall och en samt agave här och var. När vi kom längre in hittade vi vingårdar, delvis förfallna men också sådana som såg ut att brukas.

 

Efter en dryg halvtimme började en brant stigning och efter ytterligare en kvart nådde vi en by som heter Donón. Vi hittade en markerad vandringsled med utmärkningen Monte do Facho som vi hakade på. Den ledde oss upp på toppen av berget och till en järnåldersby som blev utgrävd för några årtionden sedan. Byn var från århundradet före Kristus ch bestod av resterna av ett flertal runda och ovala stenhus. Man hade byggt en kopia för att visa hur man tror att de såg ut.

 
 

Efter Monte do Facho återvände vi till Donón för intag av lunch på en trevlig restaurang. Terrassen var fylld av spänstiga vandrare som åt eller fikade. Efter sallad och grillade dubbelmackor, bocadillos, så var vi redo för nya vandringar. Nu hade dimman börjat ge med sig på allvar och vandringen söderut på lättvandrad led bjöd på fantastiska utblickar över havet och den klippiga kusten. De båda fyrarna  lyste som smycken i solskenet. En var röd och knubbig, Faro de Punta Rabaleira, och den andra vit och hög,  Faro de Cabo Home, båda mycket vackra.

 
 

Vandringslederna var väl utmärkta och det fanns även översiktskartor på skyltar, allt väl anpassat för vandringssugna turister.

Efter fem timmars vandring började vi längta efter vila och svalka så vi styrde stegen tillbaka till Ensenada de Barra. På vägen ner fick vi nöjet att titta ut över vår ankarplats och den långa sandstranden innanför.