S/Y Isa

2017-11-27
04:22:00

Besök i Antiguas huvudstad samt regnskogsvandring på Guadeloupe.

En av de sista dagarna på Antigua tog vi lokalbussen från Falmouth Harbour till huvudstaden på Antigua, Saint John’s. Vi åkte tillsammans med Erica och Jos från Endless Summer. Bussarna på Antigua liknar dem på Grenada, d. v. s. linjerna trafikeras av massor av minibussar som går tätt under högtrafik och man bara hoppar på den första som dyker upp. Enkel resa kostade 4 EC$ (ca. 13 kr) och turen tog en halvtimme. När man vill kliva av ropar man ”bus stop” och så stannar bussen. Mycket praktiskt och bekvämt. Bussarna är ofta fulla men alla får en sittplats. De sista sätena är nerfällbara vilket innebär att när någon längre in på bussen skall stiga av måste de som sitter på de nerfällbara sätena resa på sig, fälla ihop sätet och stiga av bussen för att släppa av bakomvarande. Sedan kliver man på igen och bussen fortsätter.

Bussen på Antigua
Kvinna med snygg frisyr.
Skolbarn väntar på bussen.
Skolflickor på väg hem.

I Saint John’s steg vi av och gick runt lite på stan. Det är en liten stad och man ser hela centrum på ett par timmar. Gatorna är kantade av färggranna, låga hus av trä precis som på övriga karibiska öar. Vi drack kaffe på en bar nära kajen där de stora kryssningsfartygen lägger till. Mats handlade batterier till en fjärrkontroll och Erica shoppade en klänning.

Gata i St. John’s. Jos, Erica och Mats.
Mats njuter av en iskaffe på ett kafé i St. John’s.
Flera stora kryssningsfartyg anlöper St. John’s varje dag och släpper lös tusentals turister.
Detta är Antiguas fader, Vere Cornwall Bird Senior. Tjusig staty i St. John’s

Vi gick också på Antiguas stadsmuseum. Det visade intressanta fakta om öns tidiga och senare historia. De första kända invånarna var Arawak-folket som befolkade alla de karibiska öarna. De kom i kanoter, tillverkade av urholkade trädstammar, och paddlade från norra Sydamerika från ö till ö. De var skickliga hantverkare som tillverkade utsökt keramik och smycken. När européerna anlände utrotades urbefolkningen ganska snart. De nya kolonisatörerna importerade massor av slavar från västra Afrika för att driva sina sockerplantager. 1834 blev till sist slavarna fria men många år till hade de ett tufft liv där de ändå var hänvisade till att arbeta på plantagerna till svältlöner.

Annonser för slavförsäljning på muséet i Saint John's.

Efter det åt vi en underbar lunch på en restaurang och handlade lite färsk frukt vid ett stånd innan vi tog bussen tillbaka till Falmouth Harbour.

Man utanför sitt hus på Antigua.

Sedan var det dags att segla vidare söderut. Vi lättade ankar vid halv sju och satte segel med kurs på nordvästra Guadeloupe. Det blev mestadels en fin segling. Lite skiftande vindar och ett par squalls i början men i huvudsak en fin överfart. Vi anlöpte Deshaies vid halv tre och lät ankaret gå på nordsidan av viken på sju meters djup. Det var mycket färre båtar i viken än när vi var här senast i februari men det fyllde på längre fram emot kvällen. Vi noterade ytterligare några Salty Dawg-båtar. Vi sjösatte jollen och for in till byn för att klarera in i Frankrike. Detta gör man på en dator i en liten souvenirbutik och det kostar fyra Euro. Billigt och utan byråkratiskt krångel. Sedan gick vi till Restaurang Amer som är en av de mera fashionabla i Deshaies och drack ett glas rosévin, från Province förstås. Japp, det finns helt klart fördelar med att Frankrike har sina utposter här.

Utsikt från kullarna ovanför Deshaies, Guadeloupe.

Det blåser ofta en frisk bris på ankarplatsen i Deshaies, så också denna kväll. Detta gav oss den svalaste kvällen och natten på länge, vilket vi njöt av.

Nästa morgon åt vi frukost tidigt och åkte sedan in till bryggan för att ge oss ut på vandring innan det blev alltför hett. Vi följde floden uppåt genom den frodiga regnskogen. Första trehundra meterna fanns det en väg att gå på men sedan fick vi hoppa på stenar vid sidan av flodfåran alternativt tränga oss fram genom täta snår av olika växter. På några ställen klättrade vi över stora stenbumlingar. Fantastiskt vackert men ansträngande. Efter ett par timmar skymtade vi några hus uppe till vänster om floden och klättrade upp till dem. Vi gick mellan husen och nådde så småningom en bilväg. Gruppen av hus var ett slags kloster och vi blev anropade av en munk i kåpa. Han var vänlig men inte helt nöjd med att vandrare gick över klostrets ägor för att nå vägen. Vi undrar vad de har för sig eftersom de uppenbart inte uppskattade besökare.

En fantastisk vacker ravin där floden rann fram. Sidorna var höga bankar med tät regnskog.
 
Små vattenfall avlöstes av stilla dammar.
 
 
Nåväl, uppe på vägen gick det lätt att gå så det som tagit oss drygt två timmar gick nu på 40 minuter att gå tillbaka. Nere i byn handlade vi en baguette som lunch. Tillbaka på Isa väntade ett välförtjänt bad.
Liten gynnare vid floden.

På kvällen blev vi inviterade till Alembic, en anna av Salty Dawg-båtarna, där Helen och Bill bjöd på mat och vin. Ytterligare två seglare från Pilgrim, en kanadensisk båt, var också där. Helen och Bill vill gärna fortsätta upp till Skandinavium nästa sommar så de frågade oss om segling i Sverige med omnejd. Det blev en trevlig kväll där alla delade med sig av olika erfarenheter.

2017-11-24
22:35:20

Mingel och umgänge i Falmouth och English Harbour

Att deltaga i rallyn är supersocialt! Sedan vi anlöpte Falmouth Harbour för en vecka sedan har vi minglat, umgåtts, pratat och skrattat nästan konstant. Salty Dawg-seglarna är mycket intresserade av umgänge så varje kväll har det varit olika sammankomster i English Harbour alldeles bredvid eller på Yacht-klubben här. Bland annat har vi besökt vackra Admiral’s Inn i English Harbour med restaurangen Pillars flera gånger. Restaurangen är inrymd i ett av de gamla stenhusen intill det som en gång var segelloftet i det berömda Nelson’s Dockyard. Endast de gamla murade pelarna av loftet står kvar (där av namnet) och bland dessa har man satt ut bord och soffor.

Här ligger Isa förtöjd i Antigua Yacht Club Marina
Pillars sett från andra sidan viken.
Mats, Jess, Erica, Jos och Marie njuter av en välkomstdrink på Pillars.
Jos och Erica hade bröllopsdag som de firade med fin middag på Pillars efter välkomstdrinkarna.

Tvärs över den smala viken English Harbour finns restaurang Boom som också tillhör Admira’ls Inn. Namnet är mycket passande då restaurangen är inrymd i ett gammalt krutmagasin. Här finns även en tjusig pool som man får använda hela dagen om man äter lunch på Boom, vilket vi gjorde tillsammans med Erica och Jos från Endless Summer samt Laura och John som hade gastat på Mojito. En fantastiskt skön och avslappnad dag med jättegod lunch, sköna pooldopp och trevligt umgänge.

Marie och Mats, Laura och John (besättning på Mojito), Jos och Erica från Endless Summer samt Jess på Boom.
Den fina poolen hade utsikt över English Harbour och Pillars på andra sidan.

En kväll var vi på Fishy Friday som arrangerades av Copper & Lumber, också detta en restaurang inne på det gamla varvsområdet. Fishy Friday ordnas varje fredagskväll året runt och är mycket populärt bland både lokalbefolkning och seglare. Olika sorters grillad fisk och skaldjur serverades för en överkomlig slant och alla satt vid bord under stjärnhimlen alldeles vid kajkanten och åt. Mycket trevligt! På varvsområdet finns även ett museum, flera kaféer, en bank, ett postkontor, ett konditori, tull- och immigrationsmyndighet, ett segelloft, en båttillbehörsbutik, flera boutiquer, med mera, med mera.

Bob från Pandora, Jos från Endless Summer och Mats från Isa filosoferar i baren på Antigua Yacht Club.
Beth från Wayward Wind.
David från Suzie Too och Jeff från Ujam’n.
Suzie från Suzie Too och Jos från Endless Summer.
Mats från Isa och Peter från Wayward Wind.
Suzie från Suzie Too och Erica från Endless Summer.
Diamond från Antigua som gillade att hänga med oss och Jess.

En annan kväll var det ett officiellt välkomnande av oss Salty Dawg-seglare på Antigua Yacht Club. Det bjöds på god mingelmat samt drinkar, vin och öl och Antiguas turistminister höll välkomsttal. Veckan kulminerade den stora välkomstmiddagen på restaurang Boom måndagen den 20 november. Vi kunde välja på olika grillade rätter med passande drycker till.

Jess är redo för den officiella avslutningsmiddagen på Boom.
Mats, Jess och Jos roar sig kungligt på Boom.

Vi har också hunnit med en utfärd med ett par av Jessicas vänner, Cazz och Vaughn som båda jobbar i båtindustrin. Cazz arbetar med att förse superyachts med allt vad de kan tänkas behöva. Hon får dagligen beställningar på allt från nya jättesegel till färska jordgubbar. Vaughn jobbar med att serva motorer på snabba båtar och han har tillgång till en motorbåt med två 300-hästars utombordare som vi for ut med på nordsidan av Antigua.

Jess, Cazz, Vaughn och Marie strax innan vi drog iväg med den snabba båten.

Vaughn rattade skickligt den snabba båten mellan de många reven. Det vill till att känna farvattnen väl när man som vi fräste fram i 45 knop. Vi gjorde först ett stopp på Bird Island, en liten obebodd ö där vi badade och beundrade utsikten från toppen. Efter detta åkte vi ner utmed västkusten och passerade många fina ankringsplatser på vägen. Strax söder om Jolly Harbour gick vi i land och åt lunch på Dennis restaurang, en trevlig och inte så dyr restaurang på en klippa mellan två fina sandstränder. Tack Vaughn och Cazz för den trevliga dagen!

Vaughn, Marie Cazz och Jess vid Bird Island.
Uppe på Bird Island fanns det hål i klippan där man såg havet. De kallades Blue Holes.
Utsikt från Bird Island.
Vaughn och Mats simmar in till stranden efter att ha ankrat båten på betryggande djup.
Badande barn på stranden i Pickard’s Bay.

En tidig morgon stegade Marie iväg upp på berget i sydost som heter Shirley Heights. Trots att jag startade före gryningen så hann jag inte upp tills soluppgången som jag hade hoppats men det var ändå värt besväret i de branta backarna att komma upp och se utsikten åt flera håll. Man ser Guadeloupe i söder och kan även skymta Nevis åt väster. Uppe på berget låg en massa ruiner av diverse fortifikationsanläggningar i mer eller mindre förfallet skick.

Utsikt från Shirley Heights.
En av många gamla ruiner från britternas fornstora dagar. Den stora blomställningen bakom är agave.
Ruinerna var vackra i det sneda, tidiga morgonljuset.
Ännu en utblick från Shirley Heights

Mats ägnade sig åt att titta på vackra/stora/märkliga båtar och ingen plats lämpar sig bättre än Falmouth Harbour för denna hobby. Bland annat låg den mycket speciella motortrimaranen Adastra en bit bort. Vi hörde av Cazz att den har en kinesisk ägare som är grymt snål och vill att de anställda redovisar och motiverar vart enda öre när de gör inköp. Båten ser ut som ett rymdskepp, vilket ju också namnet antyder. Som vanligt fanns här även ett antal megayachts, både segel- och motorbåtar.

Den märkliga farkosten Adastra, Hong-Kong-flaggad.

Vi fick också syn på en HallbergRassy-43:a med bruten mast och blev förstås nyfikna på vad som hänt. Det kanadensiska ägarparet kunde förtälja att det hänt då båten sommarförvarades på Brittiska Jungfruöarna. Båten hade stått väl förankrad med kölen i en grop men hade ändå kastats upp från sin plats och hamnat vid sidan om. Den hade dock klarat sig utan svårare skador mer än den brutna masten så ägarna var ändå tacksamma och tyckte att de kommit lindrigt undan. De skulle få en ny mast från Seldén inom ett par veckor. Deras båt var en av endast tre som hade kunnat lämna marinan utan omfattande reparationer. Övriga båtar befann sig mer eller mindre i vrakstadium. Svårt att föreställa sig hur det såg ut.

HR43:a med mastbrott.

Tisdagen den 21 november mönstrade Jessica av. Det har varit så trevligt att ha henne med ombord. En verklig toppengast som bidragit med så väl gediget seglingskunnande som brödbak, matlagning och inte minst ett aldrig sinande gott humör. Tack Jess för att du var med oss från Hampton! Hoppas att vi ses snart igen.

Mats och Jess åker jolle.

Efter alla dessa sociala tillställningar var det faktiskt skönt med en stillsam hemmakväll i Isa. Vi åt middag och ägnade sedan kvällen åt lite TV-tittande och läsning.

Solnedgång över Falmouth Harbour
2017-11-18
15:56:56

Mot Karibien igen!

Vi lade ut från Bluewater Yachting Center, Hampton, Virginia, på torsdagsmorgonen den 2 november. Salty Dawg-rallyt som vi deltog i har inte en gemensam start som ARC har utan varje båt och varje skeppare tar själv beslut om när det är lämpligt att gå med hänsyn till vindar och väder. Väderläget inför denna tur var något ovanligt. I november kommer det vanligtvis en kallfront från norr cirka var fjärde eller var femte dag och sveper ner längst den amerikanska ostkusten. Fronterna för normalt med ganska mycket vind. Detta år verkade dock fronterna komma glesare och de verkade också vara svagare än vanligt. Därmed var prognosen mycket svaga vindar för många dagar framöver. Vi beslöt ändå att gå eftersom det inte verkade bli bättre av att vänta några dagar. Många båtar i rally tog samma beslut som vi och vi var ett stort gäng som styrde ut ur Chesapeake Bay på torsdagsförmiddagen. Vi hade tidvattnet med oss ut, vilket gav en extra knop i fart.

Delfiner gjorde oss sällskap på väg ut från Chesapeake Bay.

Ute ur viken följde vi kusten söderut och vi tvingades gå för motor hela dagen. Eftersom havet var beskedligt passade vi på att laga riktig lunch och avnjöt nystekta pannkakor med blåbärssylt. På kvällen blev det en massa saker att göra. Lyssna på Chris Parkers väderprognos på SSB-radion, skicka på positionsangivelse till tracking-systemet via satellit, prata med de övriga i rallyt på radion och äta middag. Stressigt värre!

Marie vid radion. Två gånger varje dygn pratade vi på SSB-radion med de övriga i rallyt och delgav varandra vår position och andra uppdateringar.
Jessica kopplar av på fördäck. Det gick bra i det lugna vädret vi hade i starten.

Natten kom med stor måne som lyste vår väg ner mot Cape Hatteras dit vi kom fram på småtimmarna. Den första delen av natten var havet lugnt utan större vågor men vid Cape Hatteras blev sjön rörig med vågor från alla håll. Denna udde är ökänd för skapa orolig sjö och många båtar har råkat i sjönöd där vid hårt väder. Denna natt blev det inte farligt, bara obekvämt.

Mats vinkar hejdå till USA med vår flagga.

Vid Cape Hatteras kom det vind från norr och vi satte segel och styrde åt sydost för att korsa golfströmmen. Lite frustrerande att se hur farten gick ner när vi kom in i strömmen. Vi gjorde över sju knop genom vattnet men bara dryga fem över grund. Sjön var också stökig så det blev mer obekvämt ombord.

Bild på vår plotter när vi har kommit ett litet stycke på vår färd.
Jess läser om Trump på akterdäck.

Fram emot fredagskvällen vred vinden mot ost. Vi hade precis passerat golfströmmen och lade oss på en kurs mot sydost. Rådet från vädermannen var att försöka ta sig så långt österut som möjligt innan vi kommer ner till 25:e latituden för att inte få passadvinden rätt emot oss senare. Vi seglade så högt vi kunde mot vinden under lördagen och söndagen.

Jess och Marie i ruffen.

På måndagsmorgonen dog vinden helt och vi fick motorisera igen. Vi valde då en mer östlig kurs för att komma så långt österut som möjligt. Havet låg blankt och vi märkte att vi nått sydligare vatten för temperaturen steg påtagligt. Inga fleece-tröjor eller långbyxor behövdes längre. Vi stannande motorn en stund på eftermiddagen för ett ljuvligt bad. Det är alltid samma svindlande känsla att hoppa i havet och veta att botten ligger mer än fem kilometer under oss. Havet får en metalliskt blå färg när det är så djupt och det var underbart varmt och skönt. Efteråt satt vi på akterdäck och njöt medan solen sänkte sig mot horisonten.

Jessica njuter av badet med dryga femtusen meter vatten under sig.
Marie och Mats plaskar av hjärtans lust i det metalliskt blå vattnet. Blue water sailing!
En stunds avkoppling på däck efter badet.

Vår duktiga gast Jessica passade på att baka ett gott bröd när det var så lugna förhållanden. Den förföriskt goda doften av nybakat bröd spred sig i sittbrunnen och vidare ut över havet.

Jess med det nybakta fina brödet.

Prognoserna hade spått att vi skulle få gå för motor flera dagar men så blev det inte. Tidigt tisdag morgon fick vi en bris på 7 m/s och lade oss åter på dikt bidevind för babords halsar. Detta blev sedan temat för resten av resan. Vinden ökade till cirka 10 m/s och vi gjorde god fart genom vattnet men tyvärr hade vi motström på ett par knop så fart mot mål blev bara blygsamma mellan fem och sex knop. Isa lutade kraftigt åt styrbord så matlagning och toalettbesök blev något av en utmaning.  Vi satte kutterfocken i stället för genuan för att hon inte skulle dyka så mycket i motsjön och det blev faktiskt lite stabilare.

Isa forsar fram med kuttersegel och lätt revad stor.

Ibland kom vi in i områden med många squalls, det vill säga ett litet lokalt område med regn och ökande vind. Dessa begränsade oväder rör sig över haven i samband med fronter och vissa dygn kan man råka in i många sådana squalls. Nattetid kan de ibland överaska en och ställa till med en viss oreda om man har för mycket segel uppe. Vinden kan ibland öka med femtio procent i styrka på bara några sekunder och ofta ändrar den riktning också.

Vi försökte kryssa en dag för att komma längre österut men det var tidsödande så vi fortsatte på vår kurs mot sydost.

De sista två dygnen kunde vi falla av något och då ökade farten till tio knop genom vattnet. Härligt! Isa forsade fram och motströmmen minskade också lite så att vi närmade oss Antigua med över åtta knops fart.

Vi hade inte sett en enda båt på flera dagar men på söndagen såg vi plötsligt flera segel vid horisonten. En av båtarna var Mojito som också deltog i Salty Dawg Rally. Den är exakt lika stor som Isa och vi följdes åt under större delen av dagen innan vi skildes åt norr om Barbuda. Vi hade nämligen valt att gå öster om öarna medan de flesta andra valde att gå på västsidan.

Solnedgång i Bermudatriangeln.

Tyvärr hann det bli mörkt innan vi siktade Barbuda så vi såg inte mycket av den ön. Barbuda drabbades ju hårt av orkanen Irma i september och alla byggnader förstördes. Det cirka två tusen personer som bodde på ön tvingades fly och har ännu inte kunnat återvända.

Bara ett enda svagt ljus syntes från Barbuda men Antigua var desto mer upplyst. Antigua som bara liggen 40 sjömil längre söderut undkom nästan helt oskatt från Irmas härjningar.

Strax efter midnatt rundade vi Antiguas sydspets och styrde upp mot Falmouth Harbour. Försiktigt navigerade vi in i viken och fann efter en liten stund en bra ankarplats. Halv två var vi ankrade och kunde nöjda pusta ut i sittbrunnen med ett litet glas rom innan vi trötta lade oss i kojerna. Äntligen var Isa horisontell igen!

Isas väg från Virginia, USA, till Antigua.

Nästa morgon blåste vi upp vår jolle och Mats tog pass och skeppshandlingar och for in till myndighetskontoret i English Harbour som är viken bredvid Falmouth Harbour. Det är bara tio minuters promenad emellan. När vi var inklarerade drog vi upp ankaret och gick in till Antigua Yacht Club Marina där vi hade fått ett specialpris för Salty Dawg-båtar. Vi kom in som nummer fem eller sex så det hade gått hyfsat snabbt för oss. Dessutom verkade de flesta andra ha gått för motor betydligt mer än vi. Vi hamnade på 56 motortimmar totalt vilket var mycket färre än vi befarat när vi lämnade Hampton med svaga vindprognoser.

På eftermiddagen kom våra vänner i Endless Summer och förtöjde intill oss. Jos och Erica var väldigt nöjda med sin tripp. För att fira våra lyckade seglingar från Nordamerika firade vi i Isas sittbrunn med ett glas champagne.  Det smakade fantastiskt!

Champagne för att fira en lyckad resa från USA till Karibien.

För att summera turen: Den tog oss 10 dygn och 17 timmar, vi avverkade 1660 nautiska mil enligt vår logg och seglade den övervägande delen av turen förutom 56 timmar när vindarna var för svaga.