S/Y Isa

2017-10-27
03:19:00

Bergsvandringar och grottor

Vi ville passa på att se lite mer inåt land nu när Isa låg tryggt förtöjd i Hampton så vi hyrde en bil och startade tidigt på torsdagsmorgonen den 19 oktober mot Richmond, Virginias största stad, och sedan vidare via Charlottesville upp till nationalparken Shenandoah. Efter cirka tre och halv timmes körning bar det av uppåt i serpentiner och så var vi framme vid en av portarna till parken. Vi betalade vår parkavgift som var 25 dollar för en bil med passagerare och den gällde en vecka framåt. Parken utgörs av en långsmal bergsrygg i nordsydlig riktning. Den är drygt sexton mil lång men bara en mil bred. Bergsryggen är en del av den större bergskedjan Appalacherna. De högsta topparna är drygt 1200 meter vilket kan tyckas föga imponerande men eftersom ryggen reser sig från en låglänt slätt som inte är många meter över havet känns den ändå storslagen. Uppe på ryggen går en väg som man kan köra med bil, den så kallade Skyline Drive och med jämna mellanrum har man byggt parkeringsplatser, många med en strålande utsikt över slätten åt öster och dalen Shenandoah Valley åt väster. Vägen byggdes 1931-1935 och finansierades delvis genom Franklin D. Roosevelts program New Deal för att motverka den skenande arbetslösheten under depressionen. Parken hade föreslagits redan av den föregående presidenten Herbert Hoover som hade ett sommarhus i området och i december 1935 invigdes den.

Karta över Virginia

Vi läste någonstans att 95 % av besökarna i parken aldrig går längre än tvåhundra meter från bilen och det stämmer säkert. Vi såg många som nöjde sig med att sitta i bilen och titta på de fina utsikterna. Men inte vi! Vi hade åkt hit för att få vandra och det finns över 80 mil vandringsleder i parken så man behöver inte bli uttråkad. Den berömda 320 mil långa vandringsleden Appalachian Trail, ofta förkortad AT, genomkorsar parken från syd till nord. AT går från Georgia i söder till Maine i norr och skall man vandra hela leden får man avsätta ett antal månader. Kan jämföras med vår egen långvandringsled, Kungsleden som är 42 mil lång.

Höstfärgerna hade börjat komma så smått men var inte så fina som de brukar vara enligt många vi mötte. Orsaken ansågs vara att hösten hade varit osedvanligt varm.

Vädret var strålande denna torsdag med klarblå himmel och sköna temperaturer på dryga tjugo grader. Vi hade valt ut en vandring på dryga milen som första projekt. Den var en rundslinga som också gick till parkens högsta topp, den så kallade Hawk’s Bill, 1234 m ö h. Det blev en ganska ansträngande tur med många höjdmeter upp och ner men också fina belöningar i form av vacker natur och fantastiska utblickar.

Utblick från Appalachian Trail på väg mot Hawks Bill.
Marie på toppen av Hawks Bill, Shenandoahs högsta punkt, 1234 m ö h.

Parken har ett rikt djurliv. Där lär finnas bobcat (likt vårt lodjur), svartbjörn, elk (en mycket storvuxen hjort, inte älg), vitsvansad hjort, rödräv, gråräv, coyote, ekorre, jordekorre och många andra däggdjur. Därtill en rad fågelarter och insekter. Vi hade knappt kommit ur bilen för en vacker vitsvansad hjort tittade på oss från ett buskage vid sidan av parkeringen. Tyvärr han vi inte få upp kameran innan den försvann in i skogen. Ett annat djur som fanns i stort antal var den lilla pigga och snabba jordekorren (chipmunk på engelska). Det är detta djur som stått modell för Disneys Piff och Puff och det märktes väldigt tydligt. De var verkligen så som de framställs när de tjattrar i munnen på varandra och viftar med tassarna. Vi hörde deras tjatter vid sidan av vandringsleden mest hela tiden och de pilade fram och tillbaka mellan löven och samlade ekollon. Söta men säkert enerverande om man skulle ha dem i trädgården.

En av hundratals små ettriga jordekorrar. De fanns överallt men var svåra att fotografera för de satt nästan aldrig still.
En annan liten gynnare som satte sig nära oss när vi åt lunch på Mary's Rock.

Vi såg tyvärr inga svartbjörnar men de lär finnas i stort antal och man måste skydda sin mat mot dem om man sover över i parken, till exempel i tält eller i något av vindskydden som finns. Parkvårdsmyndigheten har satt upp flera meter höga stålstänger med krokar och en lång stav så att man kan hänga upp maten. På något ställe såg vi även rejäla stålskåp med besvärligt mekanism för att öppna dörren för samma ändamål.  Vindskydden var ganska lika de som finns utmed svenska vandringsleder men var i allmänhet i bättre skick och fint städade. Det fanns också stugor men de var låsta och krävde att man hade hämtat ut en nyckel i förväg. Stugorna hade eldstad så att man kunde värma upp dem.

Björnsäker upphängning av mat.
Rock Spring Cabin, en av de låsta stugorna med fin utsikt över dalen.
 
Sent på eftermiddagen lämnade vi parken och körde västerut genom Shenandoah Valley som var vacker med mjuka kullar, frodigt grönskande betesmarker och många äldre bondgårdar. Floden Shenandoah ringlar sig sävligt genom dalen och här erbjöds flodpaddling med klassiska kanadensare om man så önskade. På andra sidan dalen gick vägen åter uppför en ny bergsrygg som vi fick passera innan vi kom ner till den lilla staden New Market där vi hade bokat ett hotellrum.
New Market Main Street

Staden eller snarare byn bestod egentligen bara av en huvudgata utmed vilken det låg ett antal butiker och ett par restauranger. Vårt hotell låg strax intill och var helt okej utan några extravaganser. Vi checkade in och promenerade sedan huvudgatan fram för att se vad byn kunde erbjuda i matväg. Vi gick förbi ett pizzahak, en mexikansk restaurang, ytterligare ett ställe innan vi kom till en restaurang med en gammaldags neonskylt som upplyste oss om att vi hade anlänt till Southern Kitchen. Det var utan tvekan hit man gick i den här byn. De två rummen var nästan fullsatta så vi fick vänta ett par minuter på att få ett bord. Hela stället var i femtiotalsstil och snarlikt många näringsställen vi sett på otaliga amerikanska filmer genom åren. Bås med fasta soffor klädda med grågrön galon, jukebox vid ena väggen och uppstoppade djurhuvuden som dekoration på väggarna. En lång bardisk med fasta pallar och bakom den en vägg i något kopparfärgat plastmaterial. Förutom ett par moderna detaljer som till exempel två platt-TV-skärmar kunde alltihop vara 1955. Gästerna såg ut att vara mestadels lokalbefolkning. Klädstilen var ytterst informell med många rutiga flanellskjortor och slitna, säckiga blåjeans. Slitna på riktigt menar jag då, av arbete utomhus och inte i någon maskin.

Southern Kitchen, restaurang i New Market med 50-talsinredning. Bilderna är tagna på morgonen när vi åt frukost där. På kvällarna var det helt fullsatt.
 
Vi fick ett bås och beställde kvällens special som var en bit grillat biffkött med potatis, bakad eller som mos samt coleslaw. Riktigt bra, var det! En pilsner till detta och vi var nöjda. Sedan kändes det underbart att promenera tillbaka till hotellet och sjunka ner i sängen. Vi tittade på en ganska ny amerikansk film, Hidden Figures från 2016, som bygger på en biografi med samma namn av Margot Lee Shetterly. Den handlar om tre kvinnliga afroamerikanska matematiker som alla bidrog med lysande prestationer när USA skulle skicka upp sina första astronauter. Dessa kvinnor var anställda vid NASA-Langley Research Center och arbetade med beräkningar och programmering. Vid denna tid, i början av 60-talet, var det ovanligt med kvinnor på liknande positioner och extremt ovanligt med svarta kvinnor. De mötte motstånd varje dag från kollegor och chefer, så gott som uteslutande vita män. De fick kämpa för sina positioner och för att kunna utföra sitt jobb. Ett exempel på den kultur som rådde var att det inte fanns någon toalett för svarta i den byggnad där en av kvinnorna arbetade. Vid den här tiden 1961, hade man alltså skilda toaletter för svarta och vita anställda. En fantastisk film om tre fantastiska kvinnor! Se den!
Hidden Figures, sevärd film

Nästa dag vandrade vi en längre tur till en annan bergstopp som kallas Mary’s Rock. Åter igen var vädret strålande och leden jättefin. Den följde en bergskam så vi hade fin utsikt titt som tätt. Denna tur var längre men inte lika kuperad som gårdagens så vi var tillbaka vid bilen redan kvart i tre.

Appalachian Trail. På sina ställen var det lite stenigt.
Bergen här kallas också Blue Ridge. Ibland lätt att förstå varför.
Brant var det ibland.
Lite av höstfärgerna som parken är så känd för.

Vi beslöt att stanna på vägen tillbaka till New Market och se de berömda kalkstensgrottorna Luray Cavern. Bergskammarna på båda sidor om Shenandoah Valley består av gammalt, till viss del vittrat urberg och är snarlika den svenska fjällkedjan. De är också mycket riktigt bildade vid samma tid. Dalen i mellan har däremot varit havsbotten vid vissa tider och har därför ett stort inslag av kalksten i berggrunden. Det finns flera stora grottsystem i området men Luray är ett av de största.

Mats i den helt fantastiska kalkstensgrottan Luray Cavern.
Som en konstutställning!

Vi köpte biljetter och blev inslussade i grottan tillsammans med en grupp om cirka trettio personer och en guide. Vi hann inte många meter in förrän vi insåg att detta verkligen var mycket mer imponerande än någon grotta vi tidigare sett. Vi kom direkt ner i en stor sal med flera meters takhöjd och åt alla håll vi tittade fanns stalaktiter och andra fantastiska droppstensformationer. Det var som att vandra omkring i en jättelik spettekaka. Grottan slingrade sig fram och vi kom till den ena salen efter den andra. Det mest imponerande rummet var en stor sal med en spegelblank sjö där taket med alla dess stalaktiter reflekterades med perfekt skärpa i sjöns yta. En otrolig skönhetsupplevelse!

Fler bilder från Luray Cavern. En sagomiljö!
 
Hela grottvandringen tog en dryg timme men vi hade kunnat gå där dubbelt så länge för det var svårt att se sig mätt på allt det vackra. Om någon läsare av denna blogg tänker sig en resa till Washington DC så tar det bara en och en halv timme med bil till Shenandoah Valley. Vi kan verkligen rekommendera en sådan utflykt.
Naturens underverk!

Området vid Luray Cavern har också ett museum med många riktigt gamla bilar, det vill säga från slutet av 1800-talet och fram till 1930 ungefär. Också mycket sevärt och det ingick i samma biljett som grottan liksom ett fint hembygdsmuseum där man erbjöd guld- och ädelstensvaskning för barn med mera. Hela området var ett mycket fint turistmål.

Peugeot av äldre modell. Denna från 1896. Nästa bil kanske?

Nästa morgon, lördagen den 21 oktober, uppsökte vi Southern Kitchen för att äta frukost. Hotellets frukost var nämligen inte mycket att hurra för. Det enda de hade att erbjuda som inte innehöll socker var äpplen. Där fanns doughnuts, muffins, söta våfflor, sylt, söt yoghurt, söta flingor, med mera. På Southern Kitchen kunde vi alla fall få var sin omelett med grönsaker och en rostad grahamsmacka. Klart bättre än söta muffins.

Shenandoah National Park

Sedan for vi upp till nationalparken en sista gång och vandrade en rundtur som kallades Stony Man. Åter hade vi en ljuvlig vandring i underbart väder. Vi stötte på ett par i sextioårsåldern som höll på med klättring vid en hög brant klippa. De var imponerande smidiga och klättrade raskt uppför väggen. Eftersom det var helg var det många fler ute på lederna än föregående dagar. Vi mötte flera sällskap som helt uppenbart skulle sova över på berget. Det finns även hotell inne i parken, ett par stycken ganska lyxiga byggda som våra äldre fjällhotell ungefär. Vi tittade på dem när vi skulle boka boende men de var dels väldigt dyra och dels hårt bokade på helgerna.

Spänstiga klättrare i 60-årsåldern!
Ser ni ansiktet?

Efter detta var satte vi oss i bilen och körde tillbaka till Hampton, mycket nöjda med vår tredagarstur till Appalacherna.

2017-10-19
03:20:00

Adjö New York i riktigt höstrusk

Vi handlade mat i Port Washington innan vi kastade loss och gick söderut på East River, genom Hell Gate och förbi Manhattan. Denna måndag den 9 oktober bjöd på ett uselt väder med hård motvind och regn. Manhattans siluett av höga skyskrapor försvann helt i molnen. Vi stretade på i regnet och lyckades åter pricka in slackvatten genom det beryktade smala sundet där strömmen kan vara över fem knop när den är som starkast. Tråkigt med vädret men vi får vara glada att vi hade så fint förra gången vi seglade förbi tillsammans med Ulla och Stig.

Förbi Manhattan i regn och dimma.
Skyskraporna gömmer sig bland molnen.
Hej då, New York! Det har varit kul att vara här!

Vi vinkade en sista gång till Frihetsgudinnan innan vi styrde ut under Verrazano-Narrows Bridge, bron mellan Staten Island och Brooklyn. Det var tät fartygstrafik in mot New York denna eftermiddag så vi fick hjälpas åt att hålla koll på alla stora båtar. Liksom utanför alla stora hamnar gäller det som fritidsbåt att hålla sig ur vägen så gott det bara går. Vi tog oss ut till Sandy Hook i New Jersey som är sista stoppet innan Atlanten tar vid och ankrade där strax innan mörkret föll.

Bron mellan Staten Island och Brooklyn.

Det blev en blåsig och orolig natt med vridande vind och obekväm sjö in på vår ankarplats. Sömnen blev därefter men mot morgonen stillnade vinden och vid sjutiden låg havet som en spegel och solen steg på en klarblå himmel. Vi gick in i hamnen och fyllde på diesel. Sedan rundade vi udden, själva Sandy Hook som ser ut lite som Skagens udde. Det stod massor av entusiastiska fiskare på udden och kastade med sina spön.

Sandy Hooks sandiga udde.

När vi kom ut på öppna havet fick en lagom bris så vi satte segel och njöt av några timmars fin segling med en halvvind och cirka 7 m/s. För en gång skull såg vi massor av andra segelbåtar och några motorbåtar också. Det verkade som om fler än vi tyckte att detta var ett bra väderfönster för att segla söderut för alla såg ut att ha samma kurs som vi. Fram emot eftermiddagen dog vinden och vi tvingades starta motorn. Natten förflöt med svag vind och bara en lång dyning men i gryningen kom vinden tillbaka och ökade raskt till 11-12 m/s från sydost. Vi satte segel, full store men revad genua och fick snabbt upp farten till 8-9 knop. Härligt!

En vinglig fågel kom flygande utifrån havet och damp uttröttad ner på Isas akterdäck. Den var ovanligt vacker men verkade helt utpumpad och kröp ihop bakom våra fendrar som är surrade på akterdäck. Tyvärr lyckades vi inte få någon bra bild av den men det var i alla fall en guldspett (Northern Flicker), en nordamerikansk hackspettart. Bilden nedan har vi lånat från https://www.allaboutbirds.org/guide/Northern_Flicker/id Detta att trötta fåglar liftar med båtar är tydligen ganska vanligt och vi har haft flera fripassagerare förut på Isa.

Guldspett. Foto från allaboutbirds.org

Tack vare vår goda fart närmade vi oss Chesapeakes mynning strax efter att det blivit mörkt men när mörkret föll dog tyvärr vinden ut också. Det blev åter motorgång in i den stora viken, nu med motström också så farten gick ner högst väsentligt. Många fartyg i rörelse i inloppet var det också och vi blev uppropade av lotsstationen som ville veta vart vi skulle. Vi höll oss åter igen utanför de smala, trafikerade lederna så mycket vi bara kunde. Till råga på allt kom det dimma en bit in och ett tag var det bara ett par hundra meters sikt. Vi gick långsamt, långsamt och det blev en extremt seg insegling till Norfolk. Andra gången vi angör denna stad i mörker, förhoppningsvis den sista gången. Halv fyra på morgonen kunde vi äntligen fälla ankaret utanför Hospital Point och uttröttade gå och lägga oss.

Vi steg upp vid åtta på torsdagsmorgonen och ringde till Waterside Marina för att höra om vi kunde få en plats ett par nätter. Vi hade sett på prognoserna att flera lågtryck med hård vind och ösregn var i antågande så vi kände att en kajplats inte skulle sitta så dumt. De hade plats och vi gick in direkt efter frukost. Resten av dagen slappade vi i ruffen och tog igen oss efter den förra slitsamma natten. Det utlovade regnet började redan vid lunch och snart blåste det rejält också.

På fredagen den 13 oktober fortsatte det usla vädret och vi slog ihjäl några timmar på bio i Norfolk. Vi såg Bladerunner II med Ryan Gosling och Harrison Ford. Bra film tyckte Mats. Marie var något mindre entusiastisk. Vi fördrev en god stund på den utmärkta bokhandeln Noble & Barnes, en kedja med butiker i många amerikanska städer. Alltid rymliga och med kunnig personal och ett brett sortiment av böcker, både facklitteratur och skönlitteratur. Det finns alltid ett kafé inne i dessa butiker, trevligt inredda och med en välkomnande atmosfär. Här kan man sitta länge och sippa på sitt kaffe medan man försjunker i någon nyinköpt bok eller tidskrift. Ett skapligt bra sätt att tillbringa en utomordentligt blåsig och regnig dag.

Det har faktiskt regnat så mycket de senaste veckorna att vattenståndet i många av floderna är osedvanligt högt. Vi märkte att de fasta bryggorna i hamnen nästan låg under vatten vid vissa tider och i en annan del av Norfolk hade vattnet stigit över kajerna och översvämmat gatorna.

 
Översvämmade gator i Norfolk.
 
På lördagsförmiddagen tog vinden en paus för några timmar och vi passade på att flytta oss till Hampton tvärs över fjorden. På väg ut från Norfolk fascinerades vi av hur många stora fartyg som gick ut och in i denna hamn. Vi mötte inte mindre än fem stora containerfartyg, några militära båtar samt ett oräknat antal pråmar, bogserbåtar, mudderverk och andra arbetsbåtar på den cirka femton sjömil långa vägen ut. Norfolk är inte bara USA:s största flottbas, den är också en stor kommersiell hamn.
USA:s allra nyaste hangarfartyg, knappt färdigbyggt.
Ett av många mötande containerfartyg.
En av alla kajer för containerfartyg i Norfolk.
Flottan har mängder av fartyg i Norfolk.

Lilla Hampton var något helt annat. En smal muddrad ränna in till ett antal marinor och några stadsbryggor men inga större fartyg av någon sort. Vi gick till Bluewater Yachting Center varifrån vi skall starta vårt långa ben ner till Karibien den 2 november. Vi skall segla med ett rally organiserat av en segelklubb, Salty Dawg Sailing Association, som vi gått med i. https://www.saltydawgsailing.org/

 Mot kvällen kom vinden tillbaka och regnet likaså men vi låg åter på en skyddad plats väl förtöjda. Nästa dag, söndagen den 15 oktober, letade vi upp en matbutik för att handla lite bröd och några andra basvaror. Vi hittade en butik, men tyvärr hade de inget vidare sortiment på bröd. Just gott bröd är något vi har haft jättesvårt att hitta i USA vilket överaskade oss. Amerikaner verkar inte äta så mycket bröd och om de äter bröd föredrar de vitt, svampigt bröd eller hårda bagels. Bröd med lite tuggmotstånd som surdegsbröd eller grovt bröd finns endast på mycket lyxiga och välsorterade stormarknader. Bagerier finns i stort sett inte alls, inte ens i större städer. Vi har lagt mycket tid på att jaga gott bröd sedan vi lämnade Europa.

Dagen var varm och solig som omväxling till de blöta dagarna den senaste veckan. Skönt att kunna öppna alla luckor och torka ut fukten. Det var säkert över 25 grader mitt på dagen.

På kvällen bjöd vi in ett kanadensiskt par från en segelbåt tvärs över bryggan. De skall också segla med Salty Dawg-rallyt. De heter Erika och Josh och seglar båten Endless Summer. Det visade sig att de ursprungligen kom från Holland men de hade bott och arbetat i Toronto i trettio år. Vi hade många gemensamma intressen och det blev en mycket trevlig kväll. Vi ser fram emot att umgås mer med dem.

På måndagsmorgonen hade det kalla, regniga och blåsiga vädret återkommit. Riktigt höstrusk. Vi stannande mest i Isa och pysslade i ruffen.

Tisdagen bjöd på uppklarnade väder men en isande kall nordanvind gick genom märg och ben. Vi fick gräva fram varma tröjor och långbyxor. Snabba skiften mellan short och t-shirt ena dagen och tjocka fleecetröjor ett par dagar senare. Vi promenerade in till Hamptons lilla centrum. Där fanns inte mycket att se förutom ett rymdcenter som vi skall besöka vid ett senare tillfälle. NASA har en forskningsanläggning här och flygvapnet har en flottilj. Vi har insett hur mycket det amerikanska försvaret betyder för många av städerna här. Flottan, marinen och armén är den i särklass största arbetsgivaren på många av dessa orter.

2017-10-16
22:18:00

New York i repris

Nu blev det några dagar av transport tillbaka utmed Long Island. Vi steg upp tidigt och kastade loss strax efter gryningen vid halv sju på måndagsmorgonen. Vi hade dryga 50 sjömil att avverka till Port Jefferson. Först fick vi gå mot ostnordost en 8-9 sjömil för att komma till den smala öppningen som kallas Plum Gut mellan Long Islands nordöstra spets och Plum Island. Sundet är känt för sina starka strömmar och stående vågor vid ström mot vind så vi försökte pricka in slackvatten vilket vi också lyckades med vid åttatiden. Sedan kunde vi sätta segel och slöra för god ostlig vind mot vårt mål. Tyvärr avtog vinden fram emot eftermiddagen så den sista biten blev det motor igen. Vi gick in i den skyddade viken och ankrade på dess östra sida denna gång. Det blev åter en underbar stilla och varm kväll. Vi kunde förstås inte motstå ett bad i den sjunkande solens varma sken. Ljuvligt! Det kändes som om sommaren hade återvänt.

Traditionell segelbåt i Port Jefferson, Long Island.

Nästa morgon, tisdagen den 3 oktober, steg vi åter upp tidigt och lättade ankar strax efter gryningen. Svaga vindar gjorde att vi gav upp seglingen efter en timme och startade motorn. Vi anlöpte Manhasset Bay och Port Washington sent på eftermiddagen och ankrade lite utanför de kommunala gul-svarta bojarna.

På onsdagsmorgonen hade vi gjort upp med en kylskåpsreparatör att komma och titta på vårt lilla kylskåp som inte har hållit den önskade temperaturen de senaste veckorna. Mats gissade att det behövdes en påfyllning av kylmedium och detta visade sig stämma bra. Vi fick gå in till en brygga några timmar när kylteknikern var på besök. Vi passade samtidigt på att fylla på vatten och lite annat.

Innan tidvattnet blev för lågt gick vi ut i viken igen och tog en av de kommunala bojarna. Dessa upplåts gratis i två nätter och därefter kostar de 25 dollar per natt. Väldigt fin service av Port Washington tycker vi. I priset ingår även fri taxibåt in till staden från bojen.

Skyskrapor finns det många i New York City.

Tidigt på torsdagsmorgonen den 5 oktober tog vi jollen in till den kommunala jollebryggan och promenerade upp till tågstationen som låg högt uppe i staden på vänster sida utmed Main Street. Tåget intill New York City tog 45 min och resan tur och retur kostade cirka tvåhundra kronor per person. Vi steg av halv tio mitt på Manhattan vid Penn Station (vid Madison Square Garden) och promenerade norrut till hotellet vi bokat nära Times Square. Row NYC hette det och var helt okej. Bra läge, rena, fräscha rum (utan löss, det är ett problem i många storstäder på budgethotell) och skapligt pris. Vi kunde förstås inte checka in vid denna tidiga timme men lämnade en väska där så vi slapp att släpa på bagage.

 
Området som idag är New York City har varit bebott i minst 11 000 år. När de första européerna anlände beboddes Manhattan av Lenape-stammen. Dessa var skickliga jägare och hade bland annat fina bäverskin som européerna eftertraktade. Den kända gatan Broadway är än idag ett synligt spår efter ursprungsbefolkningen. Den följer en av deras gamla färdvägar. Även namnet Manhattan kommer från ursprungsbefolkningens namn på platsen, Manahatouh.

En engelsman vid namn Henry Hudson som var anställd av det nederländska ostindiska kompaniet seglade 1609 in i den naturliga och skyddade hamnen som utgjordes av flodmynningen väster om Manhattan. Floden fick senare hans namn.  Henry Hudson insåg snabbt att området var värdefullt som handelsplats och började idka handel med Lenape-stammen. Holländarna kallade området för Nya Nederländerna och upprättade en handelsstation 1613 på nedre Manhattan ungefär på samma ställe som World Trade Center ligger idag. Fler européiska nationer visade intresse för området och nederländarna fann sig tvingade att uppföra ett fort på Manhattans södra udde. Detta fort stod klart 1625 och året räknas idag som New York Citys födelseår. Bosättningen omkring fortet fick namnet Nya Amsterdam. Man byggde också en palissad runt bosättningen för att skydda invånarna. Rester av denna palissad kan ses på gatan som fick namn efter palissaden, Wall Street.

Handeln med Lenape-folket hade till att börja med skett fredligt men 1638 tillträdde en hårdför man vid namn Willem Kieft rollen som handelsstationens guvernör. Han angrep – mot sina egna rådgivares vilja – den fredliga ursprungsbefolkningen och dödade skoningslöst hundratals lenaper. Lenape-stammen gick då samman med andra stammar och gick till väpnat motstånd mot den nu så grymma ockupationsmakten. Ett förödande krig bröt ut som varade till 1645 då man lyckades etablera en ömtålig fred. Kieft kallades hem till Nederländerna för att stå till svars, men hans skepp förliste på vägen tillbaka till Europa och alla ombord gick under.

Engelsmännen hade länge kastat sina lystna blickar på den blomstrande handelsstationen och 1664 seglade de in med fyra krigsskepp. Befolkningen ville inte ha ett nytt krig utan gav sig utan strid och sedan var handelsstationen brittisk. Den engelske kungen skänkte stationen till sin bror, hertigen av York, och döpte om bosättningen till New York City. Det nederländska arvet finns kvar i vissa namn som till exempel Harlem.

Bryant Park, New York City
Cappuccino i Bryant Park

Efter att ha lämnat vårt bagage på hotellet började vi med att åter besöka Bryant Park där vi njöt av en cappuccino och en croissant i skuggan under de stora träden. Det hade redan hunnit bli så varmt att det var svettigt i solen. Parken var fylld av människor som fikade, spelade pingis eller schack eller pluggade. I denna park ligger även New Yorks stadsbibliotek som vi tittade in i. Åter igen en pampig gammal byggnad med stora läsesalar och bokhyllor längst väggarna. En reflektion vi gjorde var att alla bibliotek som vi besökt i USA är inhysta i gamla, vackra byggnader, oftast hundra år gamla eller äldre.

Taket i stora läsesalen, biblioteket i Bryant Park. Härligt att sitta och läsa under ett sådant tak!

Efter Bryant Park vandrade vi vidare mot norr. På vår väg gick vi förbi en sybehörsaffär där Marie äntligen kunde komplettera förrådet med mer extrastark sytråd. Det går nämligen åt en del sådan när flaggan, fenderskydd eller annat skall lagas. Vi tittade fascinerat på en hel väg i butiken med olika tofsar. Ett sådant sortiment på tofsar hade vi aldrig tidigare skådat. Maria Montazami hade blivit överlycklig i denna butik.

Många tofsar.

 Det började bli dags för lunch och vad kunde då passa bättre än en tallrik ärtsoppa följt av pannkakor med grädde sylt? Det var ju ändå torsdag! Det råkade nämligen bli så att vi gick förbi Svenska Kyrkan i New York på 48:e gatan ett stenkast från Fifth Avenue och blev nyfikna på hur det såg ut i deras lokaler. Vi steg in och var plötsligt omgivna av idel svenskar som åt ärtsoppa, skrattade och pratade. Det blev ett skönt avbrott i det amerikanska livet för en stund.

Svenska Kyrkan i New York.
Ärtsoppa, knäckebröd samt pannkakor med grädde och sylt i Svenska Kyrkans lokaler. Gott!

Sedan styrde vi stegen mot MoMA, Museum of Modern Art som ligger mellan 53:e och 54:e gatan och mellan Fifth och Sixth Avenue. Många av de stora mästarna finns representerade här, bland andra Picasso, van Gogh, Braque, Lautrec, Rousseau samt Warhol.

Två av Picassos verk från 1921, till vänster ”Tre kvinnor vid källan” och till höger ”Tre musikanter”.
Andy Warhols berömda porträtt av Marilyn Monroe.
En ung man studerar ett verk på MoMA
Gården utanför MoMA

På översta våningen fanns även en utställning om mode. Här visades ikoniska verk av de stora modeskaparna men också annat som gjort avtryck i modevärlden, till exempel täckjackor och träskor. De senare förstås med ursprung i Sverige.

Två varianter på Den Lilla Svarta, till vänster en klänning från 1925 designad av Gabrielle ”Coco” Chanel och till höger en av Gianni Versace från 1994.
Klassiska träskor med design av Olof Daughters.

På kvällen åt vi en snabb middag på en modern indisk restaurang och besökte sedan jazzklubben Jazz Standards. En trio bestående av gitarristen Peter Bernstein, Larry Goldings på orgel och Bill Stewart på trummor spelade. Skickliga musiker alla tre och mycket samspelta men det tände aldrig riktigt ändå. Det kändes som de spelade på rutin. Klubben var i vart fall helt fullsatt och det var kul att komma ut och höra live-musik.

Peter Bernstein, Larry Golding och Bill Stewart på Jazz Standards.
Empire State Building i kvällsljus.
Reklam för nya filmen Blade Runner II.

Nästa dag vek vi åt Central Park och ägnade flera timmar åt att ströva omkring där. Parken är verkligen jättestor och både New York-bor och turister verkade uppskatta den. Folk promenade, cyklade, åkte skateboard, joggade, hade picknick, kastade frisbee, rodde på de små sjöarna eller bara satt i solen och njöt.

Man kan hyra roddbåt på det lilla sjösystemet i Central Park. Mycket populärt som synes.
Sköldpaddor lever i sjöarna.

Det fanns även en del vildare delar av parken där många fåglar och andra djur trivdes.

Ung stare i vinterdräkt
Röd kardinal (Northen Cardinal).
Ekorre

Så småningom kom vi till Guggenheim-muséet som vi besökte. Åter igen fick vi beskåda verk av flera stora mästare. De hade också en tillfällig utställning om kinesisk, modern konst. Intressant även om vissa verk var något märkliga. Själva museibyggnaden är en sevärdhet i sig. Det tog arkitekten Frank Lloyd Wright 15 år att färdigställa ritningarna. Byggnaden invigdes i oktober 1959 och blev föremål för en hetsig debatt huruvida den var ändamålenlig eller ej. Många konstnärer protesterade mot dess ovanliga utformning och menade att den tog överhanden över verken som ställdes ut. Numera har byggnaden snarast ikonstatus och har varit en inspirationskälla för många senare arkitekter.

Guggenheimmuséet
En interiörbild.
Fernande med svart mantilla av Paplo Picasso, 1905-1906 finns till beskådan på Guggenheim.
Foto av den kinesiske konstnären och aktivisten Ai Weiwei, 1994

Vi var nu rejält trötta i fötterna och tog oss tillbaka till hotellet för att hämta upp vår väska och gick sedan till tåget. Det var trångt på gatorna denna fredagseftermiddag, till och med trottoarerna var så igenproppade med folk att det var svårt att ta sig fram. Nöjda sjönk vi ner på tågsätena och vilade våra trötta ben. Sedan var det bara jollefärd kvar ut till Isa.

Mats kokar hummer.

Lördagen den 7 oktober var en solig och fin dag. Vi åkte in till Port Washington med jollen och handlade mat. De sålde fina, färska humrar i butiken för cirka 150 kr kilot så vi köpte två till kvällens middag. Mats kokade dem i vår största kastrull på eftermiddagen och vi njöt av dem på kvällen i sittbrunnen med en flaska god Sauvignon Blanc. Mums!

Hummer

På söndagen steg vi upp tidigt och tog åter tåget in till New York City. Vi ville gärna gå på September 11 Memorial Museum som vi inte hunnit tidigare. Vi hade fått tipset att köpa biljetter på nätet i förväg och det var ett bra tips för köerna till biljettkassorna var mycket långa och vissa tider var det helt slutsålt.

Köerna till museet var långa.

Muséet var verkligen värt ett besök. Vi stannade tre timmar och då hann vi ändå inte med allt. Det var gripande att se och höra olika människors reaktioner på dådet, både sådana som befann sig i de drabbade byggnaderna, anhöriga till offren och räddningspersonal. Det var en faktaspäckad utställning men också värdig för att hedra offren.

New Yorks skyline som den såg ut före attacken.
Samma siluett under attacken.
Brandbil som deltog i räddningsarbetet. Mer än trehundra brandmän miste livet under operationen.

Efter detta gick vi ännu en gång och tittade på minnesmonumenten utomhus. Det är verkligen en plats som framkallar många känslor.

En vit ros vid namnet betyder att det var den personens födelsedag.

Efter denna ganska tunga förmiddag kändes det skönt att strosa omkring i Greenwich Village och äta lunch på en uteservering. Vi avslutade vår New York-vistelse med en vandring på The High Line, en gångväg byggd på den gamla upphöjda järnvägen i The Meatpacking District. Den är flera kilometer lång och snyggt iordningställd med vackra planteringar, bänkar och gångstråk. Oerhört populär bland både New York-bor och turister.

Greenwich Village.
 
The High Line
 
Skulptur vid The High Line
Väggmålning sedd från The High Line.

Nästa morgon handlade vi mat i Port Washington innan vi kastade loss och gick söderut. Nu var det dags att lämna New York för gott och påbörja den långa resan till södern igen.