S/Y Isa

2016-12-30
03:24:59

Familjen samlad

Sent på torsdagskvällen kom våra älskade döttrar till Isa. Det blev förstås ett väldigt kramkalas och sedan åt vi middag, en enkel pastarätt. Tjejerna var jättetrötta efter den låga resan så vi gick och lade oss.

Nästa morgon njöt vi av att ta det lugnt. Isa låg förtöjd i den nya lyxiga marinan Port Louis i St. George’s. Marinan har pool så vi började dagen med ett morgondopp där följt av en lång, lång frukost för det fanns så mycket att prata om. Sedan visade vi Linda och Jenny runt lite på marina-området och badade och solade ett par timmar. Efter lunch hoppade vi in i en av alla små bussar som oupphörligen trafikerar kustlinjen mellan den långa sandstranden Grand Anse och huvudstaden St George’s. Vi tog bussen ett par kilometer intill centrum. Eftersom det var fredag eftermiddag och dessutom fredagen innan jul så var hela staden full med glada och förväntansfulla människor. Folk var finklädda och det stack upp nyinköpta julklappar till barnen ur deras shoppingkassar. Över allt var det musik och människor skrattade och skämtade med varandra. Vi strosade runt några timmar och promenerade sedan tillbaka till Isa. Dagen avslutades på Victory Bar med pizza till middag.
Julafton lördagen den 24 december vaknade Jenny, Linda och Marie tidigt och vi smög iväg till den lilla sandstranden som finns nära marinan. Ett härligt bad i det varma havet blev en perfekt start på julen. Efter frukost packade vi för heldagsutflykt och begav oss först söderut till den långa sandstranden Grand Anse. Förmiddagen ägnades åt mer bad och sol på stranden, lek i vattnet och i sanden. Stranden är jättelång och där finns gott om plats för alla sorters aktiviteter. Vi lunchade på strandbaren Umbrella och hoppade på nytt in i en minibuss in till staden där vi bytte till en som körde oss upp i bergen. Grenada har en fantastiskt väl fungerande kollektivtrafik. Vägar och gator är smala och ofta väldigt branta så små fordon är de som kan ta sig fram. Därför har man en myriad med små bussar som kör konstant fram och tillbaka på de bestämda linjerna. Man kan hoppa på och av precis var man vill. Varje buss har en förare samt en konduktör/inkastare som uppmärksamt tittar på alla runt omkring för att se om någon vill åka med. Alla resor oavsett längd kostar ungefär tio svenska kronor per person och man behöver aldrig vänta mer än högst en halv minut för att det skall komma en buss. Se där Västtrafik, där har ni något att jobba mot!
 Vi klev av uppe i bergen vid vattenfallen Annadale Falls. Fallet, för det är i huvudsak ett fall, är vackert beläget i grönska med massor av exotiska träd och buskar omkring. Fallet är cirka åtta till tio meter högt och var vid vårt besök ganska vattenrikt. Mats, Linda och Jenny kunde inte motstå att simma ut i dammen nedanför fallet och ta sig in bakom. De fick verkligen ta i för att simma mot den starka strömmen. Kul!
 På julafonskvällen drack vi först lite glögg från Sverige (kall, för vi kände inte för att värma den) och sedan lagade vi färsk, marinerad tonfisk, quinoa, sallad och limeyogurtsås. Inte så likt julskinka och dopp kanske men väldigt gott. Tonfisken hade vi köpt av en sportfiskare på bryggan som dragit upp den med spö och den var så färsk man kan få.
 På juldagen kastade vi loss från Port Louis Marina och styrde norrut. Vi seglade utmed Grenadas västkust i lä för sjön så länge det gick men norr om ön blev det tufft med hög, krabb sjö som Isa stampade sig fram igenom. Vi hade både ström på ett par knop och vind på 12-14 m/s emot oss så efter några timmar när Carriacou aldrig tycktes komma närmre motorseglade vi de sista tolv sjömilen upp till Tyrell Bay. Det var med lättnad vi styrde in i viken och ankrade, ganska utpumpade av den skumpiga färden.
 Annandag jul, måndag den 26 december 2016, kände vi för att se lite mer av Carriacou, så vi tog jollen in och bar upp den på stranden. Sedan promenerade vi norrut till den största orten på ön, Hillsborough. Det var en fem-sex kilometer att gå och vi mötte flera lokalbor på vägen som vi pratade med. Eftersom det var helgdag var det väldigt stillsamt och inte mycket trafik.
Framme i Hillsborough var det mesta helgdagsstängt men vi fann ett mycket trevligt matställe som hette Kayak Café där vi åt en utmärkt lunch. De hade mat för alla smakriktningar, även vegetarisk och glutenfri. Serveringen låg på en luftig veranda under tak alldeles vid det turkos havet och möbler och annan inredning var målade i milda pastellfärger. Vackert och charmigt. Kaféet serverade även hemgjord glass med smak av lokala frukter som till exempel sapodilla.  Väldigt god glass!

Tillbaka i Isa blev det en avslappad stund med bad och bokläsning följt av middag i båten.

 

Nästa morgon klarerade vi ut från Grenada och gick för motor de tio sjömilen upp till nästa ö som heter Union Island och tillhör Saint Vincent & Grenadinerna. Vinden var så klart rakt emot men det mesta av vägen var i sjölä, som tur var. Vi lade på svaj i skydd av revet utanför byn Clifton. När vi styrde in såg vi att Jennifer redan låg där. Området här är inte större än att man stöter på kompisbåtar lite då och då.

Vi hade hoppats på att kunna snorkla på revet som skyddar viken men vinden fortsatte att blåsa rätt ordentligt och det var svårt att simma mot vinden så det blev inte mycket snorklat. Vi önskar oss lite stillsammare väder nu, både när vi seglar och när vi ligger för ankar.

 
Clifton är ett charmigt ställe med små bodar som säljer frukt och grönt, T-shirts, drycker, bröd och annat. Det finns också en mindre supermarket som har det nödvändigaste men billigt är det inte. Som vanligt finns även ett antal barer, kaféer och restauranger. 
När vi åkte in till stranden med vår jolle såg Marie något som flöt på vattnet. Först trodde vi att det var en plastpåse eller annat skräp men sedan såg vi att det var den mycket giftiga organismen portugisisk örlogsman. Det är egentligen fyra olika organismer som lever i symbios och den har ett mycket starkt nässelgift som till och med kan döda en människa. Den är oerhört ovanlig i Karibien och lokalbefolkningen på Union hade aldrig sett någon förrut. Icke desto mindre kändes det lite obehagligt att hitta en. Vi kommer att ha bättre uppsikt när vi badar fram över.
 
2016-12-24
14:36:00

Söderut mot Bequia

Vi lämnade Le Marin på Martinique på fredagen den 16 december efter att ha fyllt på både diesel, bensin till utombordaren och vatten. Det blåste en ostlig bris på 8-10 m/s så vi fick en behaglig segling för halvvind tillbaka ner till Marigot Bay på Saint Lucia där vi åter ankrade. Lite middag i båten och en stilla kväll med ett avsnitt Game of Thrones innan vi kojade inför en tidig morgon dagen därpå. Halv sex var vi ur bingarna och lättade ankar precis i gryningen klockan sex. Prognosen hade förutspått mer vind och större sjö än gårdagen, vilket visade sig stämma. Vi hade åter ostlig vind men 12-13 m/s och sjön byggde snart hög mellan öarna. Vi svepte förbi den gamla huvudstaden Soufriere på Saint Lucia och de båda spetsiga bergen Grand and Petit Piton som utgör ett verkligt landmärke. Isa forsade vidare ner mot Saint Vincent som vi också seglade förbi. Ön såg väldigt vacker ut från sjösidan med branta bergsryggar, höga toppar och tät regnskog. Tyvärr har den rykte om sig att vara ogästvänlig mot seglare med många rapporterade brott mot båtburna besökare. Vi hade därför bestämt att segla förbi och gå direkt till Bequia, en mindre ö cirka tio sjömil söder om Saint Vincent. Vi kom in vid halv tre efter att ha seglat 65 nautiska mil på drygt åtta timmar. Underbar segling med härlig fart.

 I den grova sjön mellan Saint Vincent och Bequia möttes vi av en liten gummijolle. Vi trodde först att det var någon som hade råkat illa ut men insåg sedan att det var en fotograf som fotograferade Isa. Den våghalsige fotografen heter Kenmore och han utförde en veritabel balansakt som stod upp i jollen i de stora vågorna och tog bild efter bild med sin kamera. Skickligt och modigt, tyckte vi. Han kom sedan till Isa nästa morgon och visade oss bilderna. Vi köpte en digitalbild av honom. Kul att ha kände vi och han hade verkligen jobbat för bilderna.
 Vi gick långt in i Admirality Bay, den stora vik där de flesta seglare lägger sig och där den lilla staden Port Elizabeth ligger. Liksom på många andra ställen i Karibien fick vi flera erbjudanden om bojar på väg in i viken och accepterade en från Baker som hade bojar precis utanför Frangipani, ett av de äldsta etablissemangen på Bequia. Det är svårt att ankra långt in i viken för bojarna ligger så tätt så att det är svårt med svängrum och det är minst femton meter djupt. Man kan ankra längre ut men då blir det också långt att åka jolle när man vill in. Mats förkylning ville inte riktigt ge med sig så det fick åter bli en stilla hemmakväll i Isa.
 Söndagen den 18 december sjösatte vi jollen och tog oss in till land. Vi strosade runt i den lilla staden Port Elizabeth. Kanske var det för att det var söndag för det rådde ett sömnigt lugn över samhället. Vi träffade en svensk kvinna, Agneta, som bodde på ön och drev en butik. Hon var väldigt vänlig och delade generöst med sig av sin lokalkännedom. Bland annat rekommenderade hon några restauranger som hon tyckte var mer prisvärda än andra. Vi tyckte att kostnadsläget var lite väl högt på Bequia, särskilt med tanke på att kvaliteten på mat och dryck inte var särskilt hög, ibland till och med usel. Huvudrätterna på många av restaurangerna ligger på 50-70 EC$, vilket motsvarar 180-280 SEK. För sådan priser förväntar man sig riktigt bra mat, vilket tyvärr inte så ofta infriades.
 
 
Vi lunchade på Maria’s Café nära färjeläget där vi åt var sin Ceasarsallad á 40 EC$. Ganska bra men inte i toppklass.  Vi återvände därefter till Isa för ett avsvalkande bad. Fler svenska båtar hade kommit in och lagt sig på bojar nära oss, bland annat Sandvita och vår vän Janne på Indigo av Barsebäck. Janne hade med sig två svenska killar, Charles och Klas, som hade varit med hela resan över Atlanten. Det blev ett glatt återseende över en kopp kaffe i Indigos sittbrunn. Samtalet handlade förstås en hel del om respektive båts öden och äventyr på resan över havet. De hade seglat direkt från Puerto Rico på Gran Canaria till Barbados utan mellanlandning på Kap Verde och hade också haft lite för svaga vindar en del av tiden.
 Vi fick också se på Marinetraffic att Barbasol hade angjort Barbados. Skönt att veta att även de har gjort det långa benet.

Ostanvinden fortsatte att blåsa ganska rejält, faktiskt så mycket att osten (ha, ha) blåste av mackan till frukost! Ändå är det gott lä där vi ligger. Vi såg att de som ankrat längre ut utanför Princess Margaret’s Beach hade det ganska skvalpigt.

 
På måndagen gjorde Marie en långpromenad till Friendship Bay för att spana in lyx-hotellet Bequia Beach Resort. Mats som fortfarande drogs med den envetna förkylningen valde att stanna i båten. Promenaden var jättefin och bjöd på både sandstränder och höga klippiga branter med utblickar åt söder och väster. Nämnda hotell som drivs av en svensk man vid namn Bengt var mycket flott och smakfullt med låga, vackra byggnader och flera pooler samt den fantastiska stranden i bukten Friendship Bay. Dock får man plocka fram den stora plånboken om man skall bo där.
På kvällen tog vi en drink på Whaleboner,s Bar tillsammans med Janne, Klas och Charles. Efter en stund dök det upp ännu en svensk, Åsa. Det visade sig strax att hon var syster till Karin på Barbasol och hade kommit till Bequia för att mönstra på Barbasol om ett par dagar. En rolig stund i glada vänners lag men drinkarna var verkligen inget vidare. Nästa gång väljer vi ett annat ställe.
 Nästa morgon, onsdagen den 20 december, avseglade vi mot Tyrell Bay på ön Carriacou som tillhör Grenada. Vi hade ett par dagar tidigare lovat Jessica Persson att lifta med oss till Grenada, så vi gick alla till myndighetshuset som hyser både tull-, post- och immigrationsmyndigeterna. Även Jack och Adele från båten Billio var med eftersom Jessica hade bott och seglat med dem de senaste veckorna. Det är nämligen viktigt att man får inskrivet i båtens papper om en besättningsmedlem byter båt eller lämnar båten av annat skäl. Kaptenen är nämligen ansvarig för alla ombord tills de är avregistrerade som besättning eller passagerare.
 Jessica är en svensk tjej som också seglade ARC+ i år med den amerikanska båten Boysterous. Hon bor på Granada och ville gärna dit. Hon var en verkligt trevlig gäst att ha ombord och vi fick många bra tips från henne. Hon var även en erfaren seglare som  folk anlitar som besättningsman över stora hav. Vi hoppas att vi skall träffa henne igen på Grenada.

Seglingen söderut till Tyrell Bay blev fin med härlig vind från ost det mesta av tiden. Vi fick som vanligt ett par kraftiga tropiska regnbyar över oss och då ökade och vred vinden oftast. I en sådan regnby gick vinden upp från 10 m/s till det dubbla på några få sekunder. Då gäller det att vara med och minska segelytan. Efter en skur kan vinden i stället dö ut nästan helt i tio till femton minuter för att sedan återgå till den normala brisen. Dessa regnbyar kallas squalls på engelska och gör att man inte kan slappna av alltför mycket under seglingen. På dagarna ser man oftast dessa squalls komma och kan förbereda sig med att minska segelyta och annat. På natten kan det vara svårare. Då är radar till god hjälp. Regnbyarna syns oftast väl på radar och man kan följa dem hur de rör sig.

 Vi gled in i Tyrell Bay strax före halv fyra efter 38 NM från Bequia. Vi ankrade och Mats åkte in till immigrationsmyndigheten för att klarera in oss alla tre i Grenada. Jessica och Marie passade på att bada under tiden. I skymningen åkte vi alla tre in till baren vid varvet och Jessica bjöd på drinkar som tack för skjutsen. Middagen som denna dag blev en gammal favorit, nämligen currykyckling, åt vi i Isa.

Nästa morgon började härligt med bad och sedan en god frukost. Vi lättade ankar och seglade ner till Grenada huvudstad Saint George´s. Samma vind som gårdagen, inklusive ett par squalls, men lite mindre sjögång, tyckte vi.

Vi hade bokat plats i den ganska nybyggda och flotta marinan Port Louis Marina och styrde in i den skyddade bukten. På babordsidan ligger Saint George’s Yachtclub och där fick vi se några som vinkade intensivt. Det visade sig vara Jennifer med Lars och Cecilia som låg där och inväntade några nya besättningsmedlemmar. Efter att vi förtöjt Isa och Jessica lämnat oss så promenerade vi runt lagunen och hälsade på dem. De hade haft lite bekymmer med någon laddare, men det verkade vara fixat nu. Det är alltid något att mecka med på en båt! Vi satt en stund i Jennifers sittbrunn och delade de senaste seglingberättelserna. Kanske att vi sammanstrålar på nytt till nyår.

Torsdagen den 22 december ägnades åt tvätt och allmänt fix. Nu inväntar vi döttrarna Linda och Jenny som skall anlända ikväll. Som vi har sett fram emot detta!

2016-12-14
20:03:51

Jakten på ett nytt batteri

De karibiska öarna befolkades för cirka 2000 år sedan av människor från norra Sydamerika, ungefär runt floden Orinocos mynning. De kallade sig själva Arawak. De var fredliga, konstnärliga och skickliga sjöfarare. De blev så småningom utkonkurrerade av en ny befolkningsgrupp som invaderade öarna, Kalinago. Det var dessa som Columbus mötte när han kom till Västindien och han kallade dem för Caribs, där av namnet Karibien. De var mycket mer stridbara än sina föregångare Arawak, och kämpade tappert mot européerna men fick ge sig för de bättre beväpnade inkräktarna. Idag finns endast en spillra av detta folk kvar på norra Saint Vincent.  Européerna startade plantager och importerade en stor mängd afrikaner som slavar för att arbeta på fälten. När slaveriet så småningom upphörde ville få av de forna slavarna arbeta på plantagerna, förståligt nog. De slog sig i stället på fiske eller startade egna jordbruk. De vita plantageägarna hämtade då sin arbetskraft från olika delar av Asien. De karibiska öarna har således en ytterst blandad befolkning.

 Idag är de flesta av de forna kolonierna självständiga önationer. Undantag är Guadeloupe, Martinique, Saint Barthelemy och halva St. Martin som är franskt och andra halvan av St. Martin (Sint Maarten), Saba, Statia, Aruba, Bonaire och Curaçao som är nederländskt.
 Vi seglade söderut från Rodney Bay till den mycket sceniska viken Marigot Bay. Viken är en naturlig hamn och den inre delen som skyddas av ett smalt näs vackert dekorerat av höga kokospalmer, utgör ett verkligt orkanhål, d. v. s. en orkansäker hamn. De inre stränderna är helt klädda med ogenomtränglig mangrove, bruten endast på ett par ställen av träbryggor som var och en tillhör en innanför liggande restaurang. Hela viken inger en känsla av det gamla Karibien som skildrats många gånger på film, inte minst de så framgångsrika ”Pirates of the Caribbean”. Det berättas att en brittisk amiral vid något tillfälle när striderna mellan den brittiska och franska flottan var som intensivast gömde flera stora krigsskepp i Marigot Bay och maskerade masterna med palmblad.
 Redan när vi gick in i Marigot Bay anade vi att något var lurt med motorn. Den laddade inte batteriet och neutralläget var inkopplat och gick först inte att koppla ur. Efter en stunds mixtrande och körande av generator fungerade det dock att gå in och ankra i den yttre delen av viken. Vi fick gott fäste på cirka sju meters djup. Vi badade och snorklade i viken under eftermiddagen. Sikten var inte så god men vi såg ändå en del småfisk, t. ex. baracuda och lionfish.

Jennifer med Lars och Cecilia kom in och ankrade en stund för lunch och bad. De hade ett nytt gäng ombord. De skulle vidare söderut sedan.

 På kvällen lagade vi mat i båten och drack en röd rioja till. Alla var lite trötta efter den senaste veckans intensiva umgängesliv i Rodney Bay.

Nästa dag var det dags att ta farväl av våra vänner Birgitta och Martin som skulle flyga tillbaka till den kalla nord. Mats körde dem in med vår lilla dinge till bryggan där en taxi väntade. Det kändes lite ensamt och tomt när de hade lämnat båten.

 Vi hade vårt laddningsproblem att ta tag i och lyckades hitta en motormekaniker som heter Imbert. Han kom ombord och mätte lite här och var och konstaterade att startbatteriet var slut. Vi försökte hitta ett nytt lika dant men det stod inte att finna, varken i Marigot Bay, Castries eller i Rodney Bay. Vi låg kvar på svaj ett par dagar medan sökande efter batteri pågick. Vi badade mycket och promenerade uppför den branta vägen. Sent på eftermiddagarna tog vi dingen in till baren Chauteau Mygo och slog oss i slang med andra seglare. Bland annat satt vi en kväll med Vivien och Allen från Hallberg-Rassy 40:an Enigma, som också seglat ARC+ och hade legat precis bredvid Isa i Rodney Bay. Skepparen Diane var kvar i båten för att fixa något. En annan kväll pratade vi med ett holländskt par som seglade en jättestor kappseglingsbåt med namnet Cannonball. Skepparen skulle deltaga i ett par regattor i Karibien men först hade han lite semesterkryssning med frun.
 Vi insåg att vi inte skulle finna ett lämpligt batteri på Saint Lucia och troligen inte heller på de närmsta andra öarna längre söderut så vi beslutade oss för att segla norrut istället till Le Marin på Martinique. Detta lär vara ett av de bättre marincentrena i hela Västindien så vi hoppades hitta rätt modell där.

Vi lade ut från Marigot Bay efter frukost på söndagen och hade åter problem med att motorn inte ville gå i drivläge. Vi fick segla ut ur viken vilket gick bra eftersom det blåste från land. Vädret var inte det snällaste insåg vi när vi kommit en bit ut. Sjön var grov och det blåste hårt från nordost. Vi fick en riktigt tuff bidevind upp mot Martinique i 12-16 m/s och brytande sjö över hela båten. Nåväl, vid fyra-tiden kunde vi styra in mot Le Marin. Vi hade laddat med generatorn och lyckades få igång drivet på motorn så att vi slapp kryssa in i viken i den hårda vinden. Tyvärr var marinan full så det blev till att ankra igen, vilket dock inte var några problem. Det fanns hur mycket ankringsmöjligheter som helst i den stora viken och det låg redan hundratals, om inte tusentals, båtar för ankar på olika ställen. Äntligen kunde vi skölja av allt salt på kroppen och få på oss torra kläder.

 
 

Nästa dag som var måndagen den 12 december fortsatte vår jakt på ett batteri. Vi lyckades efter många besök i olika butiker hitta ett som såg ut att passa. Detta stora tunga åbäke fraktades med dingen ut till Isa och Mats satte igång med att byta. Det nya batteriet var några millimeter bredare än det gamla så han fick hugga ut ett större hål i trälådan där alla batterier står. Till sist var det i alla fall på plats och inkopplat. Skönt.

Vädret var ostadigt med täta byar av regn och hård vind. Mats hade dess utom dragit på sig en rejäl förkylning så vi beslöt att ligga still på vår ankarplats ett antal dagar. Viken utanför Le Marin är som sagt mycket stor med många slingriga sidoarmar och massor av yta för god ankring. Av alla båtarna som ligger för ankar eller på bojar här verkar en majoritet vara långliggare. Det är som en egen flytande stad. Samhället Le Marin är utsträckt utmed havet flera kilometer och man använder jollen som transportmedel. Flera butiker och shoppingcentra har egna jollebryggor där man kan förtöja för att proviantera. Det finns förstås också en stor mängd barer och restauranger. Martinique är som sagt en del av Frankrike så valutan är Euro och butikerna har ett bra urval av franska produkter som ost, patéer, viner m. m. Det är franska som gäller men vi hittade också flera som talade bra engelska. Vår franska är ju inte så mycket att skryta med.

När Mats känner sig bättre skall vi styra söderut igen men vi har inte riktigt bestämt när.