S/Y Isa

2016-11-15
21:50:31

Roliga och hektiska dagar på Kap Verde

Kap Verde är en liten ö-nation som ligger ungefär fem hundra kilometer utanför Senegal. Landet som tidigare var en portugisisk koloni blev självständigt 1975 efter en tids frihetskamp. Till att börja med var det unga landet en enpartistat men sedan 1990 är Kap Verde en av Afrikas stabilaste demokratier. Val hålls vart fjärde år och presidenten väljs på fem år. Nationen består av tio bebodda öar och några mindre obebodda. Varje bebodd ö fungerar som en kommun med ett visst mått av självstyre. Parlamentet och presidenten finns på den största ön Santiago.

 Öarna var obebodda då de första portugiserna kom hit 1456. Portugal använde Kap Verde för att administrera sin slavhandel och senare användes öarna som bränsledepåer för ångtrafiken. Klimatet är torrt och vatten är en bristvara. Öarna är av vulkaniskt ursprung och nästan alla är bergiga. På ön Fogo i söder finns en aktiv vulkan som hade utbrott så sent som för två år sedan. En massa människor fick evakueras men ingen kom till skada Befolkningen på knappt en halv miljon härstammar från såväl afrikaner som européer och en mycket stor andel är unga människor.
Kap Verde är ett fattigt land och man tvingas importera det mesta av både livsmedel och andra varor. Vattenbristen och jorderosion gör det svårt att odla det man behöver. Befolkningen är beroende av pengar som kapverdier utomlands skickar hem till sina familjer och landet mottar även bistånd från Europa och USA. Vårt intryck är ändå att det finns en framtidstro bland de unga och många verkar både välutbildade och språkkunniga. En spirande turistindustri kan kanske generera mer inkomster i framtiden. Vi har bara besökt två av öarna men att döma av dessa borde man kunna locka soltörstande européer hit. Fina sandstränder, ljuvligt klimat och vackert landskap kan man erbjuda.
 
Hela flottan av 75 båtar som seglar med ARC+ förtöjde i marinan i Mindelo på ön São Vicente. Den lilla staden Mindelo är trevlig och har allt man behöver. Här finns butiker, marknader, restauranger, barer och kaféer. Vi har ätit god mat och även druckit lokalt producerat rödvin från ön Fogo som smakade alldeles utmärkt. São Vicente är ganska torr men i dalgången mitt på ön har man djupborrat brunnar så att man kan odal en del grödor. Man har även ett system för att samla in regnvatten men regn faller bara mellan juli och oktober.
 
 
Grannön Santo Antão är grönare och har högre berg, högsta toppen är 1979 meter. Den påminner en hel del om Madeira med branta sluttningar, frodig grönska och många vackra blommor. Här växer acacior, brödfruktsträd och man odlar sockerrör, bananer, citrusfrukter papaya, guava, majs, mango auberginer, m. m. Vi gjorde en dagsutflykt till den ön och åkte runt på de stensatta, branta vägarna i en minibuss. Det finns även vandringsleder men dessa hann vi tyvärr inte prova. Det känns som om det finns potential att utveckla vandringsresor till denna ö. Någon som är sugen på att starta ny business? Som kuriosa kan vi nämna att den svenska fotbollsstjärnan Henrik Larsson är född på Santo Antão.
 

Kapverdierna är stolta över sin musiktradition och de har några internationellt kända artister. Mest känd är Cesaria Evoria som tyvärr gick bort för några år sedan. Den lite sorgsna musik som hon representerade spelas live på många barer och det finns flera yngre efterföljare till Evoria, t. ex. Lura. Vi har även bevistat uppvisningar med trummor och dansare.

 
Dagarna här på Kap Verde har varit hektiska. Vi har försökt att se så mycket som möjligt av landet samtidigt som vi har förberett oss för nästa långa seglats. Nu kommer den verkliga utmaningen. Sträckan från Gran Canaria till Kap Verde var 860 nautiska mil och nu skall vi segla 2100 NM till Saint Lucia. Vindarna ser tyvärr ut att bli väldigt lätta till att börja med så det kommer nog att ta lång tid för oss. Vi hoppas att vi har tillräckligt mycket mat och dryck.
 
 

Vi har förstås umgåtts en massa med andra besättningar. Särskilt det trevliga gänget från den andra svenska båten i flottan Jennifer från Stockholm. Skeppare på Jennifer är den i seglingskretsar inte helt obekante Lars Hässler och han har med sig sex glada seglare från olika delar av Sverige, Veronica, Carina, Pelle, Magnus, Acke och Wind. Vi har haft flera trevliga kvällar ihop. Lars är en av Sveriges mest erfarna långseglare och författare till flera böcker om långsegling. 

 Nu är vi taggade för nästa ben. Vi återkommer från Saint Lucia.
2016-11-11
21:11:28

Framme på Kap Verde

Vi startade den första etappen av rallyt ARC+ i Las Palmas den 6 november klockan 13:00 lokal tid (tillika UTC) och korsade mållinjen vid ön Sao Vicente på Kap Verde den 11 november klockan 11:15 lokal tid (12:15 UTC). Alltså tog benet knappt fem dygn.

 Det var feststämning när vi styrde ut ur marinan i Las Palmas. Folk på andra båtar och på piren vinkade och ropade uppmuntrande ord. Våra vänner från Barbasol och Indigo vinkade och önskade oss lycka till.
 
 
 
Etappen började med skapliga vindar precis vid start tack vare regnbyar som drog in över Gran Canaria. Starten blev som alltid i en segeltävling kaotisk och det var tätt mellan båtarna på grund av adrenalinstinna skeppare som ville positionera sig så bra som möjligt. Allt gick dock lyckligt och inga kollisioner noterades. Vi kom iväg fint i främre tredjedelen av fältet. Tyvärr dog vinden ut redan efter några sjömil och under fortsättningen av första eftermiddagen och söndagsnatten var det nästan kav lugnt, bara 1-2 m/s. Vi startade motorn ganska snart efter starten och det gjorde de flesta andra också för att över huvud taget komma någon vart. När måndagsmorgonen grydde hade vinden ökat till 4-5 m/s och vi satte gennaker och spirade ut genuan på motstående sida. Med denna segelsättning fick vi bra fart på Isa. Många andra fortsatte att gå för motor, såg vi. När måndagskvällen kom hade vinden ökat lite till och vi tog ner gennakern och satte storseglet på motstående sida mot genuan. Sedan var det bara att tuta och köra. Under tisdagen och onsdagen ökade vinden till 12-14 m/s, stundtals upp till 16 m/s, och vi susade fram i allt grövre sjö. Som tur var hade vi de växande vågorna med oss och Isa toppade på 15 knop i flera surfar.
 
Livet ombord blev förstås ganska besvärligt med sådan sjögång. Vi kämpade på och lyckades laga riktig middag alla kvällar trots att byssan kändes som berg-och-dal-banan Balder. Vakterna löpte på och vi hade för det mesta hård men problemfri segling. Bara en natt i mitten av turen fick vi problem med en fisketrålare som styrde mot oss hur vi än väjde och dessutom vägrade svara på radioanrop. Vi tvingades till sist att slå två gånger för att komma bakom honom. Inte så kul i mörker och hård vind. Varje förmiddag klockan 11 hade vi kontakt med många av de andra båtarna i flottan via SSB-radio. Vi mottog rapporter om de andra båtarnas positioner och eventuella problem. De flesta verkade klara sig bra men några rapporterade om trasig autopilot och centerbord som fastnat. Flera hade också fått sönderblåsta segel.
 
 
 Tidig fredag morgon den 11 november siktade vi den större ön Sao Antao i diset och lyckliga styrde vi några timmar senare in mellan öarna. Här fick vi erfara vad acceleration-zoner betyder. Vinden pressas ihop mellan öarna och vi fick ta in genuan när den ökade undan för undan. När vi seglade över mållinjen blåste det 16-17 m/s. Allt gick bra och det var med stor lättnad vi lade till i marinan i Mindelo. Vi fick god assistens av ARC+-personal samt lokala marineros. Vi kunde konstatera att alla båtar som varit före oss var längre än Isa och hade högre LYS-tal så vi kände oss nöjda med vår prestation. Vad det blir i slutändan vet vi inte förrän om några dagar när allt är sammanvägt, men vi kunde nog inte seglat så mycket fortare i alla fall.
 Vi firade den lyckade ettappen med en kall öl och härlig dusch. Nu skall vi spana in Mindelo! 
 
 
2016-11-05
18:30:00

Glada besättningsmedlemmar och sista förberedelserna

Det har gått några veckor sedan senaste inlägget och det beror på att vi har haft väldigt mycket att göra. Isa har varit uppe några dagar på land och fått ny bottenfärg, nya anoder samt översyn av allting under vattenlinjen. Vi var hemma i Sverige en vecka för att hälsa på våra nära och kära, vilket var väldigt trevligt.

 Tillbaka i Las Palmas har vi ägnat dagarna åt förberedelser som att städa Isa ute och inne samt att gå igenom riggen, generatorn och kontrollera alla genomföringar och ventiler. Marie tillbringade en förmiddag till att tillsammans med Karin från Barbasol leta upp en brädgård och köpa några långa plankor. Busschauffören såg måttligt road ut när vi steg på bussen med 2,20 meter långa plankor men han sa inget. Plankorna skall bland annat fungera som stöd utmed mantåget där vi har surrat några extra dunkar med diesel.
 ARC-programmet drog igång i fredagen den 28 oktober med både sociala tillställningar och föreläsningar. Seminarierna har hållit hög klass och varit väldigt givande. Det har handlat om olika sätt att få väderprognoser på havet, hur man seglar i passadvindar på ett så säkert sätt som möjligt och hur man på bästa sätt ordnar med provianteringen för överfarten. På kvällarna har det varit olika sorters sociala sammankomster, däribland en maskerad med temat ”Flower Power”.
 Marie deltog även i ett trädplanteringsprojekt där ARC har engagerat sig. Projektet drivs av en organisation som heter Foresta och deras entusiastiska ordförande beskrev för oss hur viktiga träden är. Före européernas ankomst till Gran Canaria var 60 % av öns yta täckt av regnskog. Skogen, vars historia sträcker sig tiotusentals år tillbaka, var hem för doramas-folket, urinvånare på Gran Canaria. Skogen kallas även laurisilva, efter en av växtgrupperna, lagerbärsträdet.
 I mitten av 60-talet återstod endast tre procent av dessa subtropiska urskogar. Avskogningen ledde till jorderosion och vattenbrist på ön och man insåg att något måste göras. Återplanterinegen tog fart och idag är ungefär tio procent av ytan åter bevuxen med skog. Alla träd är dock inte lika bra. Man införde snabbväxande eukalyptusträd men dessa förbrukar väldigt mycket vatten och tillför inte miljön så mycket som vissa andra arter. Numera satsar man mest på gamla endemiska sorter som funnits på de atlantiska öarna i årtusenden, till exempel kanarisk tall och lövträd som palo blanco, barbuzano (Apollonias barbujana ) och brezo. Det var dessa arter som vi fick plantera. Foresta driver plantskolor där man sår dessa träd och driver upp småplantor i drivhus. När plantorna har nått en höjd på trettio till fyrtio cm avhärdas plantorna och kan sedan planteras ut. Vi var ett tjugotal volontärer som på lite mer än timme planterade hundra träd på en sluttning några mil upp i bergen utanför Las Palmas. Det var ett svettigt jobb i den gassande solen med hård, torr jord som skulle hackas upp för att sätta ner de unga plantorna. Det kändes dock som ett viktigt bidrag, om än litet, till att förbättra miljön på ön. Det var också mycket inspirerande att prata med de unga representanterna för organisationen Foresta. De brann verkligen för sitt arbete och var dessutom väldigt kunniga.
 
Mats kunde inte hänga med på trädplanteringen för samma tid hade vi säkerhetsinspektion av en ARC:s representant. Alla båtar som deltar måste uppfylla vissa specifika kriterier vad det gäller säkerhet. Det är sådant som att alla i besättningen måste ha en godkänd flytväst, det måste finnas brandsläckare, nödbloss och nödraketer, samt att tunga saker som spisen måste sitta riktigt fast så att den inte kan lossna vid en eventuell omkullslagning.
 I onsdags kväll den 2 november anlände våra två vänner tillika besättningsmän Johan Fredriksson och Martin Öberg till Las Palmas och flyttade in i Isa så nu är gänget komplett inför Atlantseglingen. Vi tog emot dem med lite plockmat och en flaska cava i sittbrunnen. Deras flyg var något efter tidtabell och vi hade så mycket att prata om så det blev en riktigt sen kväll. Detta hindrade oss inte från att morgonen efter vara med på en demonstration av hur nödbloss och rökbloss fungerar och därefter prova hur det var att försöka klättra upp i en livflotte från vattnet. Det senare var inte alls så enkelt trots att flotten flöt i en stilla swimmingpool och jag kan bara tänka mig hur svårt det måste vara i en verklig nödsituation med hög sjö och stark vind. En nyttig och tankeväckande övning. Lärdomen är: Gå inte i livflotten om inte båten verkligen är på väg att sjunka. Livflottar är inte mysiga inuti! Det är trångt, blött och dessutom i en verklig situation som att sitta i en tvättmaskin som går runt, runt. Så gott som alla blir sjösjuka, berättas det.
 
 
 Eftermiddagen gick till att komplettera matförrådet med en del varor som Marie inte lyckats köpa på HiperDino tidigare. Vår ombyggda bimini (solskydd över sittbrunnen) börjar också bli klar och Dimitri som hjälper oss med den kom och provade sidorna i mesh-material.  Sakta men säkert närmar vi oss klart-för-start-läge och det känns bra.
 
Om kvällarna frotterar vi oss med övriga besättningar på diverse sammankomster sponsrade av lokala leverantörer av charkuterier, frukt, vin m. m. Fredagen den 4 november var det stort avskedparty på Club Tao. Massor av glada och förväntansfulla besättningar och underhållning med dans, rytmer och musik. Vi minglade runt och pratade bland annat med besättningen på den andra svenska båten Jennifer. Skeppare där är Lars Hässler, en mycket erfaren långseglare och han har med sig ytterligare sex glada seglare.
 
 

Ni som vill kan följa Isa och alla andra båtar i ARC+ genom satelitsändaren som alla båtar är utrustade med. Länken är http://www.worldcruising.com/arc/eventfleetviewer.aspx  Det finns även en app som heter YB races som man kan ladda ner gratis och följa oss. När man väl har appen får man lägga in ARC and ARC+ som det race man vill följa. På söndag den 6 november klockan 13:00 UTC (14:00 svensk tid) går starten. Vi räknar med ungefär sex dygn till Kap Verde så nu kommer inga blogginlägg igen på ett tag. Får se hur det blir med internetanslutningar framöver. 

 
Fotnot: Den svarta fågeln som liftade med Isa mellan Madeira och Lanzarote är nu identifierad som en stormsvala (Hydrobates pelagicus, Europian storm petrel). En vanlig fågel på de atlantiska öarna. Alltså ingen raritet.