S/Y Isa

2016-11-05
18:30:00

Glada besättningsmedlemmar och sista förberedelserna

Det har gått några veckor sedan senaste inlägget och det beror på att vi har haft väldigt mycket att göra. Isa har varit uppe några dagar på land och fått ny bottenfärg, nya anoder samt översyn av allting under vattenlinjen. Vi var hemma i Sverige en vecka för att hälsa på våra nära och kära, vilket var väldigt trevligt.

 Tillbaka i Las Palmas har vi ägnat dagarna åt förberedelser som att städa Isa ute och inne samt att gå igenom riggen, generatorn och kontrollera alla genomföringar och ventiler. Marie tillbringade en förmiddag till att tillsammans med Karin från Barbasol leta upp en brädgård och köpa några långa plankor. Busschauffören såg måttligt road ut när vi steg på bussen med 2,20 meter långa plankor men han sa inget. Plankorna skall bland annat fungera som stöd utmed mantåget där vi har surrat några extra dunkar med diesel.
 ARC-programmet drog igång i fredagen den 28 oktober med både sociala tillställningar och föreläsningar. Seminarierna har hållit hög klass och varit väldigt givande. Det har handlat om olika sätt att få väderprognoser på havet, hur man seglar i passadvindar på ett så säkert sätt som möjligt och hur man på bästa sätt ordnar med provianteringen för överfarten. På kvällarna har det varit olika sorters sociala sammankomster, däribland en maskerad med temat ”Flower Power”.
 Marie deltog även i ett trädplanteringsprojekt där ARC har engagerat sig. Projektet drivs av en organisation som heter Foresta och deras entusiastiska ordförande beskrev för oss hur viktiga träden är. Före européernas ankomst till Gran Canaria var 60 % av öns yta täckt av regnskog. Skogen, vars historia sträcker sig tiotusentals år tillbaka, var hem för doramas-folket, urinvånare på Gran Canaria. Skogen kallas även laurisilva, efter en av växtgrupperna, lagerbärsträdet.
 I mitten av 60-talet återstod endast tre procent av dessa subtropiska urskogar. Avskogningen ledde till jorderosion och vattenbrist på ön och man insåg att något måste göras. Återplanterinegen tog fart och idag är ungefär tio procent av ytan åter bevuxen med skog. Alla träd är dock inte lika bra. Man införde snabbväxande eukalyptusträd men dessa förbrukar väldigt mycket vatten och tillför inte miljön så mycket som vissa andra arter. Numera satsar man mest på gamla endemiska sorter som funnits på de atlantiska öarna i årtusenden, till exempel kanarisk tall och lövträd som palo blanco, barbuzano (Apollonias barbujana ) och brezo. Det var dessa arter som vi fick plantera. Foresta driver plantskolor där man sår dessa träd och driver upp småplantor i drivhus. När plantorna har nått en höjd på trettio till fyrtio cm avhärdas plantorna och kan sedan planteras ut. Vi var ett tjugotal volontärer som på lite mer än timme planterade hundra träd på en sluttning några mil upp i bergen utanför Las Palmas. Det var ett svettigt jobb i den gassande solen med hård, torr jord som skulle hackas upp för att sätta ner de unga plantorna. Det kändes dock som ett viktigt bidrag, om än litet, till att förbättra miljön på ön. Det var också mycket inspirerande att prata med de unga representanterna för organisationen Foresta. De brann verkligen för sitt arbete och var dessutom väldigt kunniga.
 
Mats kunde inte hänga med på trädplanteringen för samma tid hade vi säkerhetsinspektion av en ARC:s representant. Alla båtar som deltar måste uppfylla vissa specifika kriterier vad det gäller säkerhet. Det är sådant som att alla i besättningen måste ha en godkänd flytväst, det måste finnas brandsläckare, nödbloss och nödraketer, samt att tunga saker som spisen måste sitta riktigt fast så att den inte kan lossna vid en eventuell omkullslagning.
 I onsdags kväll den 2 november anlände våra två vänner tillika besättningsmän Johan Fredriksson och Martin Öberg till Las Palmas och flyttade in i Isa så nu är gänget komplett inför Atlantseglingen. Vi tog emot dem med lite plockmat och en flaska cava i sittbrunnen. Deras flyg var något efter tidtabell och vi hade så mycket att prata om så det blev en riktigt sen kväll. Detta hindrade oss inte från att morgonen efter vara med på en demonstration av hur nödbloss och rökbloss fungerar och därefter prova hur det var att försöka klättra upp i en livflotte från vattnet. Det senare var inte alls så enkelt trots att flotten flöt i en stilla swimmingpool och jag kan bara tänka mig hur svårt det måste vara i en verklig nödsituation med hög sjö och stark vind. En nyttig och tankeväckande övning. Lärdomen är: Gå inte i livflotten om inte båten verkligen är på väg att sjunka. Livflottar är inte mysiga inuti! Det är trångt, blött och dessutom i en verklig situation som att sitta i en tvättmaskin som går runt, runt. Så gott som alla blir sjösjuka, berättas det.
 
 
 Eftermiddagen gick till att komplettera matförrådet med en del varor som Marie inte lyckats köpa på HiperDino tidigare. Vår ombyggda bimini (solskydd över sittbrunnen) börjar också bli klar och Dimitri som hjälper oss med den kom och provade sidorna i mesh-material.  Sakta men säkert närmar vi oss klart-för-start-läge och det känns bra.
 
Om kvällarna frotterar vi oss med övriga besättningar på diverse sammankomster sponsrade av lokala leverantörer av charkuterier, frukt, vin m. m. Fredagen den 4 november var det stort avskedparty på Club Tao. Massor av glada och förväntansfulla besättningar och underhållning med dans, rytmer och musik. Vi minglade runt och pratade bland annat med besättningen på den andra svenska båten Jennifer. Skeppare där är Lars Hässler, en mycket erfaren långseglare och han har med sig ytterligare sex glada seglare.
 
 

Ni som vill kan följa Isa och alla andra båtar i ARC+ genom satelitsändaren som alla båtar är utrustade med. Länken är http://www.worldcruising.com/arc/eventfleetviewer.aspx  Det finns även en app som heter YB races som man kan ladda ner gratis och följa oss. När man väl har appen får man lägga in ARC and ARC+ som det race man vill följa. På söndag den 6 november klockan 13:00 UTC (14:00 svensk tid) går starten. Vi räknar med ungefär sex dygn till Kap Verde så nu kommer inga blogginlägg igen på ett tag. Får se hur det blir med internetanslutningar framöver. 

 
Fotnot: Den svarta fågeln som liftade med Isa mellan Madeira och Lanzarote är nu identifierad som en stormsvala (Hydrobates pelagicus, Europian storm petrel). En vanlig fågel på de atlantiska öarna. Alltså ingen raritet.
2016-10-17
20:41:19

Ankarvik, sömnig by och sjudande storstadsliv

Vi blev kvar i Marina Rubicon i nästan två veckor. De sista dagarna för att vi hade problem med ett komprimeringsprogram på datorn för att komprimera väderfiler som skall tas ner via satellit. Programmet är viktigt för att hålla kostnaderna för satellituppkopplingen så låg som möjligt.

 
Efter frukost den 8 oktober tuffade vi alla fall ut från hamnen och gick de få sjömilen till de underbara naturstränderna vid Papagayo där vi ankrade. Vi hade en helt ljuvlig dag med sol och bad i det kristallklara turkos vattnet. Vi hade egentligen tänkt gå vidare nästa dag men det var så skönt att ligga för ankar att vi stannade en dag till.
 
 

På måndagsmorgonen den 10 oktober lättade vi till sist ankar och lämnade Lanzarote i gryningen. Vi slörade söderut utmed Fuerte Venturas östra kust i nordostlig vind, 10-11 m/s. Strax norr om Rosario mötte vi svenska flottans skonert Falken. Vid två-tiden på eftermiddagen angjorde vi den sömniga lilla staden Gran Tarajal. Ingen svarade på radion när vi ropade upp hamnen så vi gick bara in och valde en plats på första bryggan. Hasse från Trud stod vänligt nog där och tog emot. Alltid trevligt att bli välkomnad av ett bekant ansikte. Isa var lite i största laget för dessa bryggor men det funkade att ligga där. Fuerte Ventura har inte alls den nivå på hamnarna som Lanzarote har och det finns väldigt få ställen som besökande seglare kan ligga på. Ankringsmöjligheterna är också begränsade och de som finns är ganska oskyddade.

 
 

Hamnen i Gran Tarajal är kommunal och hamnkaptenen jobbar endast på förmiddagarna men det finns säkerhetsvakter som är i tjänst dygnet runt. Vi fick promenera bort till deras kontor och klarera in med skeppspapper och pass. Detta är något vi har gjort i varje hamn sedan vi kom till La Coruña och det brukar ta max tio minuter. Nå, så var det inte i Gran Tarajal. Det var minst fyra tjänstemän som höll på med olika saker och diskuterade högljutt på spanska och vi var flera seglare på kö. Ingen av oss fattade riktigt vad tjänstemännen höll på med men tid tog det. Många papper med karbonkopior (!) som skulle fyllas i och många fina stämplar som skulle stämplas. Det kändes som vi var förflyttade minst trettio år tillbaka i tiden. Datorer, någon som hört talas om det? Efter mer än en timme var det till sist gjort. Men det var billigt! Även priserna verkade vara trettio år tillbaka i tiden så då får man väl stå ut med lite obegriplig byråkrati.

 
 
 

Gran Tarajal var även på många andra sätt ett synnerligen avslappnat ställe. Inget gick särskilt snabbt här men det var trevligt och allt nödvändigt fanns. Mitt i byn låg en underbar lång sandstrand med några få badande gäster och utmed strandpromenaden fanns ett antal restauranger och barer. Två bra livsmedelsbutiker hittade vi också. Många av husen hade vackra och fantasifulla muralmålningar som var kul att titta på.

 

På kvällen blev vi inbjudna till Pia och Hasse på ett glas Cava i Truds sittbrunn. Senast vi sågs var på Porto Santo. Pia och Hasse har seglat runt i dessa farvatten drygt ett år. Som vanligt när seglare träffas blev det en trevlig kväll med historier från olika farvatten. Vi fick också nöjet att smaka på Hasses sjörullade Mackmyra-whisky. Han hade varit delägare av ett (eller var det flera?) fat som han numera hade tappat upp på flaskor. God whisky var det!

Tisdagen den 11 oktober ägnades åt stilla strövande i Gran Tarajal med bad på den fina stranden. I skymningen lade vi ut från hamnen för vår sista delsträcka innan vi skall göra ”det stora språnget”. Vi hade fin vind på 8-9 m/s från nord och satte genast segel. När vi kommit ut ett stycke söder om Fuerte Venturas sydspets gippade vi och lade kursen rakt mot Las Palmas. Strax efter midnatt minskade vinden och farten sjönk till ynkliga tre knop. Marie som hade vakten väntade tålmodigt på en ökning igen och precis när hon var beredd att ge upp och starta motorn kom vinden tillbaka och det blev en härlig segling. Ganska snart forsade Isa fram i åtta knop istället. För dem som inte seglar kanske inte skillnaden låter så stor men när Isa gör under fem knop i atlantsjön så blir det väldigt oharmoniska rörelser ombord och seglen slår på ett störande sätt. Vid åtta knop får hon tryck i seglen och rör sig mycket mer behagligt. Där av vår motvilja mot riktigt svag vind.

Vi anlöpte Las Palmas klockan halv tio på morgonen den 12 oktober, precis lagom till att personalen hade börjat på Muelle Deportivo, som hamnen heter. Det är den största lustbåtshamnen på Kanarieöarna med över 1200 platser. Vi hade en plats bokad och blev guidade dit av en trevlig marinero.

 
 
 

Efter stilla Gran Tarajal framstod Las Palmas som en sjudande storstad och antalet invånare är också nästan 400 000. Här finns allt från eleganta varuhus á la NK till lockande sandstränder inklusive surfstrand. Vacker skulle jag nog inte kalla staden men trevlig.

 

Nu följde några intensiva dagar med förbereder inför Atlant-överfarten. Motorn fick service, nödpumpar testades, generatorn kontrollerades, med mera. En tur till Ikea blev det också för att köpa pepparkakor, lingonsylt, sill med mera. På kvällarna hängde vi på Sailor´s Bay Bar där man träffar långseglare, många från Skandinavien. Det finns ett gäng med seglare som har Las Palmas som fast bas och ligger här under långa tider. De känner varandra väl och hittar på en massa sociala aktiviteter som bergsvandringar, strandgympa eller konsertbesök. De verkar ha det väldigt trevligt.

 
 
 

Flera kvällar umgicks vi också med Hasse och Karin från Barbasol. De hade oväntat fått plats i hamnen trots att den nu är hårt belastad. En kväll besökte vi ett slags parad med uppvisning av kanariska jordbruksprodukter. Massor av frukt, grönt och blommor var upplagt på vagnar som sedan drogs i paraden av kor eller oxar. Mellan vagnarna kom olika grupper av folkdräktsklädda spelmän som sjöng och spelade folkmusik och där var även dansare som visade upp folkdanser. Musiken var medryckande och kortege-vägen var kantad med glada människor. Det delades också ut smakprover på lokala ostar och andra produkter.

 
 Efter detta behövde vi ny energi och slog oss ner på en tapas-bar som serverade utmärkta tapas. Skönt att vila fötterna en stund.

Senare på kvällen hade man ordnat en slags modevisning i en park med fantastiskt utstyrda flickor och pojkar. En fullständigt bländande uppvisning!

 
 

Efter dessa bråda dagar tar vi en paus med bloggen eftersom vi skall hem till Sverige en vecka för att hälsa på nära och kära. Fortsättning följer…

 
2016-10-06
12:19:00

Balanserande stenar och Freddys Cathouse

Strandpromenaden i Playa Blanca är många kilometer lång och det finns alltid något att titta på utmed den. Vi har äntligen sänkt vårt tempo och unnar oss att ligga still med Isa på samma ställe och åtminstone ibland bara göra ”ingenting”. Som att sitta på ett kafé eller på en sten vid stranden och titta på det ständiga flödet av människor som rör sig på strandpromenaden. Vid stranden finns det förstås också en massa människor som försöker hitta på olika sätt att försörja sig. Mest är det försäljning av olika produkter som solglasögon, väskor, smycken och strandhattar men det finns även uthyrare av elmopeder, trampbåtar och cyklar eller folk som erbjuder dig en tur i en cykelriksha för sex euro.

 

Till de mest kreativa idéerna får man nog räkna en man som har utvecklat staplandet av stenar till en ny nivå. Han bygger torn av de svarta lavastenarna och verkar ha upphävt tyngdlagarna i sin konstart. Han ser ut att få in en hel del pengar på detta och vi stannande också och beundrade hans verk. Dessutom kostar materialet inget alls och finns i obegränsad mängd. Kul och nytt!

 
 
Lanzarote är trots sin karga natur en mycket estetisk ö, mycket tack vare konstnären och arkitekten César Manrique som föddes i Arrecife 1919 och gick bort 1992. Han levde en stor del av sitt liv på ön och hade ett avgörande inflytande när det gällde att utveckla turistorterna. Han förespråkade att man byggde låga hotell som extreört anslöt till den lokala traditionen så de stora, höga hotellkomplex som man ser på flesta andra håll lyser här med sin frånvaro. Man har lagt stor vikt vid att göra turistorterna estetiska och Playa Blanca är inget undantag. På många ställen utmed strandpromenaden och runt hotellen har man skapat väldigt spännande och snygga kaktusplanteringar. Det finns alla sorter från flera meter höga taggiga pelare till runda men lika taggiga ”svärmorskuddar”.
 
 
Överallt i Playa Blanca möter man också fina, välmående katter som gärna kråmar sig för en och vill bli strukna över ryggen. Det finns en välgörenhetsorganisation som heter Freddy’s Cathouse som ser till att katterna får mat och vatten och man ber turisterna att inte mata dem vid restaurangerna för att de inte skall bli sanitära olägenheter. Hur de håller antalet katter på en rimlig nivå vet vi inte men katterna är verkligen inget problem utan snarast ett trevligt inslag här.