S/Y Isa

2017-09-29
17:53:00

Soliga och dimmiga dagar

Sista kvällen i Bristol bjöd vi in vår båtgranne på en gin & tonic. Han hette Martin Craigh och var heltidsanställd skeppare på Swan-56an. Martin var från Skottland och hade jobbat hela sitt vuxna liv som skeppare på olika båtar eller med chartersegling. Bland annat hade han jobbat flera år som chef för Moorings Charter Yachts på Tonga i Stilla Havet.  Kul att lyssna till hans berättelser och roligt att få lite sällskap. När han gick tillbaka till sin båt hade det blivit mörkt och regnet kom horisontalt. Riktigt svensk höstväder, eller skotskt för den delen.

Båtar på fartyg

Efter fem dagars inblåst tillvaro i Bristol med mycket regn och riktigt ruskväder längtade vi efter solsken igen. Vi lämnade den skyddade bryggan i Bristol på lördagsmorgonen den 23 september och satte segel. Vi fick en fin läns med spirade segel ner till Newport där vi ankrade på nytt. På vägen såg vi en segelbåt på boj som hade fått sin fock sönderblåst. Vi såg även ett fartyg som höll på att lasta på fritidsbåtar för transport någonstans, troligen till Europa.

Sönderblåsta segel efter stormen José. Inte kul.

Det var mycket färre båtar I Newport nu än förra gången. Under dagen tillkom det dock några, bland annat en fransk och en brittisk båt som vi sett uppe i Bristol. I staden var det mycket folk som flanerade på gatorna eller satt på barer och restauranger. Massor av butiker hade rea på sommarens kollektioner och Marie fyndade ett par båtvänliga skor till en billig penning.

Newports klippromenad. Nästan som på Marstrand!

Söndagen den 24 september bjöd på ett strålande väder. Inget regn, ingen dimma, jippi! Vi bestämde oss rakt för att göra den långa klippvandringen på en vandringsled utmed havet på Newports utsida. Det blev en fantastisk promenad i solsken på en stig som slingrade sig fram på klippor med havet på ena sidan och de enorma gamla privatvillorna på den andra. Det var i dessa villor på flera hundra kvadratmeter som de rika familjerna en gång roade sig på somrarna. Familjer som Vanderbilt, Astor och Widener hade sina hus här, eller snarare palats kanske man skall säga.

Det var länge sedan vi såg riktiga klippor. Vi har faktiskt saknat dem. Längre söderut på USAs östkust är det bara sand, lera och låglänta våtmarker.

I slutet av klippromenaden öppnade sig en stor lång badvik med fin sandstrand och stora härliga vågor som rullade in. Rester av José och förstärkt med den kommande orkanen Maria (som lyckligtvis går längre ut till havs) gav dessa stora dyningar. Surfare tog tillfället i akt att utöva sin sport och många badade också.

Surfare prövar vågorna.
Skarvar vilar sig på klippan.
 
 
Härligt strandliv i slutet av september.
Mats på klippromenad.
Kvällsdopp från Isa efter långpromenad. Fortfarande cirka tjugo grader i vattnet. Härligt!

På söndagskvällen bjöd vi över det brittiska paret Sue och Bill från båten Camomile på lite vin och tilltugg. De hade redan seglat ett varv runt jorden men hade inte tröttnat utan planerade att stanna ute några år till. De hade många historier att förtälja.

Mås och trut
Någon typ av pipare.

Både måndagen och tisdagen bjöd tyvärr åter på tät dimma. Vi stannade i Newport och vandrade ut till Goat Island och även till den lilla grannstaden Middleton. På onsdagen vaknade vi åter till dimma men bestämde oss ändå för att lämna Newport. Vi hade varit här ganska länge och kände att det var dags för nya intryck.

Apropå orkanen Maria har vi med sorg läst om dess verkningar i Karibien. Tyvärr slog den mot den underbara men ack så fattiga ön Dominica som vi verkligen älskade. Det kommer att bli mycket tufft för den lilla nationen de kommande åren. Orkanen har tyvärr ödelagt större delen av ön. Hoppas att det internationella samfunden kan hjälpa till, både nu akut med mat, rent vatten, mediciner och skydd och senare med att återuppbygga alla förstörda hus. Vi vet att även regnskogarna har tagit mycket stryk. De var helt underbara med en artrikedom som var enastående. Läs gärna om vårt besök i vintras på Dominica i tidigare blogginlägg.

Även Puerto Rico har drabbats hårt av Maria. Orkaner som Maria och Irma skonar inget i sin väg. Fruktansvärt!

2017-09-21
21:15:48

I skydd för orkanen José

Vi hade njutit av lugnet och det fina sensommarvädret i ankarvikar på Long Islands nordsida och bara gått korta sträckor med båten eller legat helt stilla i nästan en vecka. Torsdagen den 14 september tog vi ett längre skutt från Port Jefferson till Fisher Island, ett ben på 55 sjömil. Det låg en lätt dimma över viken när vi halade upp vårt ankare vid halv sju på morgonen och det var helt vindstilla. Ute på Long Island Sound lättade dimman och vi fick åter en solig dag. Tyvärr ingen vind att segla på så järngenuan fick jobba. Vi tog tillfället i akt och tvättade ett par maskiner medan vi tuffade på. Vi hade lite medström som hjälpte oss så vid halv tre gick vi in i West Harbor på Fisher Island och lade vårt ankare i den yttre delen eftersom den inre som vanligt var alldeles nerlusad med bojar för fasta båtar. Fisher Island var ett mycket lantligt ställe och vi såg nästan inte en människa. Ett par mindre fiskebåtar som passerade, annars inga båtar eller annan aktivitet. Vattnet var klart och grönt och omgivningarna vackra så vi njöt av stillheten och att vara helt för oss själva.

Ankrad båt under dimmiga morgontimmar vid Fisher Island, Long Island Sound.

Eftersom vi skulle fortsätta i gryningen nästa morgon gjorde vi en tidig kväll med middag följt av ett avsnitt House of Cards på Tv:n.

När vi fortsatte på fredagsmorgonen låg dimman tät över viken och än värre blev det när vi kom ut på Block Island Sound. Vi hade hela Atlanten åt sydost och Connecticuts kust åt nordväst men av detta såg vi absolut inget. Åter igen var vi tacksamma för våra hjälpmedel; elektroniska sjökort med GPS, AIS (ett transpondersystem som gör att andra båtar ser Isa på plottern och vi ser dem som också har AIS) samt radar. Alla större båtar som fartyg och kommersiella turbåtar har AIS men här i USA har ganska få fritidsbåtar detta. Det är mycket vanligare i Sverige. Det gällde därför att hålla noga uppsikt på radarskärmen efter små ekon som oftast var någon mindre fritidsfiskebåt och naturligtvis även hålla god uppsikt framåt i det vita som omgav oss. Det var ganska tröttande att sitta och stirra ut i den mjölkvita dimman. Vår sikt var inte mer än trehundra till fyrahundra meter. Vid ett tillfälle mötte vi ett fartyg ganska nära och det var en spöklik syn när det plötsligt kom fram ur dimman, gled förbi och försvann igen. Om vi inte hade sett det på AIS:en skulle det var riktigt otäckt. Strax efter att det passerat oss hörde vi att det tutade på någon annan mindre båt som låg i dess väg.

Delfiner leker runt Isas för.
 
De enda trevliga avbrotten i denna enahanda dimresa var djurlivet. Först kom en flock delfiner som och lekte runt oss, vilket alltid är lika uppskattat. Det var ett tag sedan vi såg dessa sympatiska djur. Vattnet var även idag kav lugnt och mycket klart så vi kunde se dem även under vattnet. Kul! En stund senare såg vi en flock med gulnäbbade liror (Cory’s shearwater). De är ganska lika större lira men har en gul näbb med svart fläck och vitare buk. De har inte heller någon utpräglad svart hätta som större lira.
Vi skrämde upp några gulnäbbade liror.

Efter 35 sjömil angjorde vi Newport, Rhode Island. Det var tät båttrafik ut och in till Newport så här fick vi vara än mer koncentrerade. Vi pratade även på radion med ett par mötande båtar om hur vi skulle mötas vilket var en extra säkerhetsåtgärd för att inte kollidera.

Newport Bridge, delvis dold av dimman.

Strax innan vi kom fram till själva hamnen lättade dimman lite och vi såg plötsligt land. En märklig känsla. Vi blev uppropade av Siegfried på den tyska båten Asante som vi träffat på östra Kuba som sett oss komma på AIS:en och han sa att det fanns rum att ankra bredvid Asante. Vi gick in till det område som hamnen har avdelat för ankarliggare och lade vårt ankare på sex meters djup. Newport är ett mycket populärt tillhåll för seglare på amerikanska ostkusten och ankringsområdet var fullsmockat med båtar i alla storlekar. I de omkringliggande bojområdena låg det ännu fler, några riktigt stora, t.ex. den tjusiga tremastade skonaren Adix, 65 meter lång (212 fot). Vi hade dess utom lyckats pricka in just den helg när Newport har sin årliga båtmässa vilket ju inte gjorde besökarna färre.

65 meter långa Adix längst till vänster.
En glimt från båtmässan.

Vi bjöd in Siegfried och Gudrun från Asante på kaffe och fick en hel del nyttig information av dem för de hade redan legat i Newport i tio dagar. Det är alltid tacksamt att få tips om jollebryggor, matbutiker och andra faciliteter.

Efter detta sjösatte vi vår jolle och åkte in till staden. Den visade sig vara riktigt trevlig, lagom stor och ganska europeisk till sin karaktär. Hela staden sjöd av aktivitet och besökande seglare och andra intresserade myllrade på gator och på bryggor. Vi tog en liten sväng på mässbryggorna och tittade på olika båtar. De stora europeiska segelbåtstillverkarna var representerade, till exempel Beneteau, Jeanneau, Hanse, Bavaria och till och med X-yachts men inte Hallberg-Rassy. Annars var det många motorbåtar, särskilt de klassiska amerikanska som till exempel Hinkley. Här fanns också ett stort antal träbåtar och traditionsfartyg.

Vackra, klassiska motorbåtar fanns det många på mässan.
 

Efter att ha vandrat runt ett par timmar satte vi oss på en krog alldeles vid vattnet och beställde var sin öl och lite mat. Det smakade utmärkt. Vi hamnade bredvid ett trevligt yngre par från Seattle som var i Newport för båtmässan och fick en trevlig pratstund med dem.

Gata i Newport
Newport
 Det finns en Stockholmsgata i Newport.

Lördagsmorgonen den 16 september mötte oss åter med tät dimma. Vi hade under natten hört det ödsliga ljudet av mistlurar utifrån havet så det kom inte som någon överraskning. Vi började dagen med att ta hem en ny prognos för hur stormen José rörde sig och insåg att vi högst troligt kommer att få åtminstone en släng av den. Dags att vidta återgärder alltså. Sagt och gjort, vi började ringa runt till marinor i området som vi bedömde som skapligt skyddade och frågade om vi kunde boka plats. De första fyra-fem stycken vi ringde hade redan fullt men så fick vi napp hos Bristol Maritime Center som ligger en bit längre in i viken norr om Newport. De lovade att ge oss en bra plats så dit får vi gå på måndag. Där hoppas vi kunna rida ut det hårda vädret.  Att stanna på Newports ankarplats var över huvud taget inte ett alternativ.

Black Knight, stabsbåt för Regina2.0, Wallenbergs 42 fots Swan.

När vi ganska försenade äntligen fick äta frukost i sittbrunnen fick vi som belöning först se ett gäng med Swan-42-båtar defilera förbi oss i något slags parad. En av båtarna var Regina2.0, Jacob Wallenbergs kappseglingsbåt. En vacker gammal brittisk-flaggad trämotorbåt verkade också inblandad på något sätt och den förde en stor svensk flagga på babord sida och under den en vimpel från Stockholm Kungliga Segelsällskap. Vi antar att Wallenberg hade hyrt den fina båten för att stödja den svenska tävlingsbåten. Övriga tävlingsbåtar kom från olika amerikanska segelklubbar, Royal Thames Yacht Club, Royal Cowes Yacht Club, Royal Sidney Yacht Club, Hongkong Yacht Club och många andra ställen. Vi viftade med vår svenska flagga och ropade Heja Sverige! Så vitt vi kunde se fanns ingen mer svensk långseglare i hela den stora hamnen så vi var ju tvungna att ta på oss hela rollen som patriotiska supportrar. Vi hörde att de redan seglat något som kallades Rolex Cup så detta var bara något slags uppvisning. Vi vet inte hur det hade gått för Regina2.0. eller om de skulle segla fler regattor i området.

Regina2.0
Swan-42-parad.

En liten stund senare när dimman lättat och solen bröt igenom kom ett antal klassiska tolvor glidande förbi. De var något att vila blicken på, dessa skönheter. I augusti i år hade de världsmästerskap för dessa båtar här i Newport.

Två stycken tolvor på väg ut för en sponsortur.

På eftermiddagen tog vi en promenad i staden och passade dessutom på att kolla in faciliteterna som erbjöds gästande seglare. Vid jollebryggan fanns en stor lokal med toaletter, duschar, tvättstuga samt sällskapsrum med wifi och TV.

Om man gillar att titta på båtar är Newport det rätta stället.
Små segelbåtar (optimistjollar) mellanstora och jättestora segelbåtar, alla sorter finns i Newport.

På kvällen blev vi inbjudna till Asante på en caipirinha och lite tilltugg. Gudrun och Siegfried hade tidigare bott åtta år i Brasilien så de visste hur en riktig caipirinha skulle tillredas och hade naturligtvis cachaҫa ombord. Den annalkande José blev förstås ett oundvikligt samtalsämne. Deras strategi var att avsegla tidigt nästa morgon och gå till Port Jefferson strax öster om New York City och ta en boj där. Enligt prognoserna skulle José inte komma så nära New York City. Paret i Asante hade seglat i femton år oavbrutet men började nu tröttna och funderade på att segla hem till Tyskland nästa vår. Det är vad man kan kalla långsegling.

Elfje, ännu en fantastiskt vacker segelbåt av det större slaget.
 

Söndagen var vädermässigt lik de tidigare. Dimma på morgonen som solen bröt igenom vid lunchtid, svag eller ingen vind och dimman tillbaka sent på eftermiddagen. Vi ville sträcka på benen ordentligt och tog en långpromenad ut till Fort Adams som ligger i inloppet till Newport. Ett jättelikt fort. Tyvärr skulle de stänga när vi kom fram så vi fick inte se det inifrån men vi gick runt det på utsidan.

Eisenhowers sommarhus alldeles i utkanten av Newport.

Inte långt från fortet låg en herrgårdsliknande byggnad som hade varit Dwight D. Eisenhowers sommarresidens. Huset som byggdes 1873 låg mycket vackert med utsikt över inseglingen till Newport. Presideneten tillbringade somrarna från 1957 till 1960 i detta hus.

På vägen tillbaka till staden gick vi också förbi New York Yacht Club som ståtar med flera byggnader på en muromgärdad, väl tilltagen tomt vid havet. Flott värre och absolut inget tillträde för kreti och pleti som oss.

På måndagsmorgonen den 17 september halade vi upp ankaret vid åtta-tiden och gick för motor de tolv sjömilen in i viken till Bristol där vi kunde förtöja långsides utmed en flytbrygga i den kommunala hamnen. Hamnen var liten och hade egentligen bara plats för två eller tre större segelbåtar vid bryggan men de erbjöd även bojar utanför som såg mycket gedigna ut. Strax efter att vi lagt till kom en vacker klassisk 50-fots Swan-båt och lade sig bakom oss. Vi pratade lite med skepparen på Swan-båten och han hade normalt båten på boj i Newport men hade också bedömt att det var säkrare att ta den upp till Bristol.

José, orkanen som vi söker skydd för.

Bristol Maritime Center hade en trevlig lokal i ett ombyggt gammalt magasin av sten med stort sällskapsrum, wifi, tv, tvättmaskiner, torktumlare och fina duschar. Själva staden var mycket mindre än Newport och led nog lite av att vara i den trendigare kusinens bakvatten. Men det fanns gott om restauranger och trevliga barer och fina promenadmöjligheter.

Linden Place, ett av många vackra hus i Bristol.
Skola med stil.

Resten av måndagen ägnade vi åt att tvätta och annat fixande.

Efter frukost på tisdagen gav vi oss av, trots att det hade börjat regna, på en tur till en herrgård söder om staden. Den hette Blithewold och det nuvarande huset byggdes 1906. Hela egendomen var sedan 1976 ett museum som visade hur den förmögna ägarfamiljen van Wickle en gång levt och roat sig i början av förra seklet. De hade tillhört de allra rikaste i New England och använt Blithewold som sommarhus. Vi fick veta att de hade haft bjudmiddagar varje kväll hela sommaren under ett antal år tills mannen Augustus olyckligt omkom av ett vådaskott vid lerduveskytte. Middagarna hade alltid varit av det överdådiga slaget och alla damer förväntades bära långklänning och herrarna ”dinner jacket”. Huset var stort och mycket smakfullt. Det låg i en parkliknande trädgård med utsikt över vattnet. Också trädgården hölls fortfarande i skick och var jättefin att se, trots det usla vädret. Bland annat fanns här flera stycken enorma sequoia-träd. Hustrun Bessie och de två döttrarna Marjorie och Augustine fortsatte att ha Blithewold som sommarhus och när Bessie gick bort behöll Marjorie och hennes make huset ända tills Marjorie gick bort 1976. Innan dess, 1973, hann Marjorie fira sin 90-årsdag i huset.

Marjorie van Wickle som ung och senare som gift Lyon. Hon var den sista som bodde i huset och tillbringade somrarna på Blithewold fram till sin död 1976.
En väldig sequoia i trädgården på Blithewold.

Mats passade även på att se Herreshoff Marine Museum, ett muséevarv som har byggt ett stort antal de gamla tidernas America’s Cup-vinnare.

Modell av en Herreshoff-båt.

Under onsdagen blev vädret sämre och vinden ökade något. Det regnade en del och Mats passade på att göra rent watermakern samt byta filter. Det är en ganska oständlig process som tar ett antal timmar. Man sköljer hela systemet först med stark bas och sedan med stark syra för att få bort alla beläggningar.

Mats gör rent vår watermaker.

På onsdagskvällen tilltog regnet och vinden ökade. Vi låg delvis i lä men och hade inte värre vindbyar än 14-15 m/s men det var ändå ganska kulet väder. Vi stannade i båten och såg på en långfilm.

New England har naturligtvis varit drabbat av orkaner och stormar förrut. En av de värsta kom i september 1938. Då steg vattnet mer än fyra meter så att delar av Bristol låg under vatten. Vi är så tacksamma att detta inte skedde med José för då hade Isa inte kunnat ligga där vi nu hade henne.

Hela undervåningen på detta hus stod under vatten i stormen 1938. Havet steg över 4 meter över medelhögvattennivån.

Torsdagen den 21 september klarnade det upp lite och solen tittade fram men vinden fortsatte att blåsa och vi bestämde oss för att ligga kvar ännu ett dygn. José verkar tyvärr ha parkerat alldeles här utanför.  

2017-09-14
23:37:28

Long Island Sound

Nöjda efter tre dagars hektiskt storstadsliv gick vi för motor norrut i East River och passerade under de berömda broarna Brooklyn Bridge och Manhattan Bridge på eftermiddagen tisdagen den 5 september. Vi hade väntat några timmar för att inte få för stark motström och hade endast 2 knop emot till att börja med. Strömmen avtog allt mer så när vi kom till det smalaste stället som har det talande namnet Hell Gate en bit norr om den långsmala Roosevelt Island hade vi slackvatten. På vår väg åt norr på East River passerade vi en rad kända broar och byggnader, bland annat FN-byggnaden och den vackra skyskrapan Chrysler Building i art-deco-stil.

Mats vid rodret och Ulla kollar sjökortet på väg ut från Manhattan.
Manhattan Bridge
Chrysler Building
FN:s högkvarter
Linbana över East River. Är det här ifrån som Göteborg har hämtat inspiration?
Gammal fabriksanläggning vid sidan av East River, Queens, Long Island.

Under gång försökte vi även uppdatera oss på vad som händer i Karibien på grund av orkanen Irma, som är den värsta orkan som uppmätts sedan mätningarna startade någon gång på femtio-talet. Irma ser ut att ha fullständigt demolerat Leeward-öarna Anguilla, Saint Martin, Saint Barth och Barbuda. Dessa öar har förlorat merparten av sina hus och alla hamnar är fullständigt förstörda. Ungefär lika illa verkar det vara på Brittiska Jungfruöarna. Vi har fått rapporter från till exempel Tortola att den marina, Nanny Cay, som vi låg i flera gånger och som för oss framstod som otroligt skyddad, var totalförstörd. Båtarna ligger i högar och alla bryggor är borta. Det är förfärligt! Stackars människor som lever på dessa öar och nu har förlorat allt. Även Kuba verkar ha drabbats hårt men rapporterna där ifrån är ännu knapphändiga. Ytterligare en orkan vid namn José lurar ute på Atlanten. Det är i skrivande stund osäkert vilken bana den tar.

Prognos för hur José kommer att röra sig de kommande dagarna. Vi räknar med att vara i Newport när den är som närmast.

Vi hade siktat in oss på en fin ankarvik ett stycke upp utmed Long Islands nordkust vid namn Manhasset Bay. Efter den första industriella biten kom vi till mer lantliga omgivningar. Stränderna här kantades av enorma, nästan slottsliknande privathus med stora grönskande parkträdgårdar runt. Pengar tycktes inte vara en bristvara i detta distrikt. Så var vi också bara en dryg halvtimme med bil från Manhattan.

Ulla spanar in de stora, flotta egendomarna på Long Island. Några exempel följer nedan.
 
 
 
 
 
Manhasset Bay visade sig vara väl skyddad men hade ändå gott om utrymme för ankring, vilket passade oss utmärkt denna kväll. Vi hade inget behov av att gå i land utan njöt av att vara ombord på Isa i en rofylld omgivning. I viken fanns även kommunala bojar (gulvita) som besökande båtar kunde utnyttja gratis i två nätter. En sådan generös service! Otroligt i ett område där allting annars kostar en förmögenhet. När vi hade fått gott fäste för kroken njöt vi av ett glas kallt, vitt vin i solskenet i sittbrunnen innan middagsförberedelserna tog vid.  Denna tisdag vankades sesamfröpanerad lax med frästa grönsaker och kall limesås. Kontrasten mellan kvällens hamn på svaj med lantliga omgivningar och de gångna tre nätterna vid foten av en världens högre byggnader kunde inte vara större. Vi sov alla fyra som stockar i den lugna viken.
Paret Larsen njuter av solen på akterdäck med lika olika bakgrundsmiljöer.

Nästa morgon ringde Mats upp Brewer Capri Marina för vi behövde hjälp att byta den trasiga gummimuffen på aquadriven. En mycket trevlig kille vid namn Steve svarade att vi var välkomna in till varvet. Vi avvaktade ett par timmar för att vattennivån skulle bli lite högre eftersom djupet vid deras bryggor var i knappaste laget. Vi gick in och förtöjde vid en brygga. Ulla och Marie tog med sig ryggsäckar och promenerade in till det lilla samhället ett par kilometer bort. Vi hittade en välsorterad vinbutik och köpte en del nya vita viner samt ett par flaskor fransk rosé. Sedan fikade vi på ett lokalt fik, iskaffe och varma sandwich-mackor smakade fint. Stig och Mats engagerade sig i bytet av gummimuffen och var varvets tekniker behjälplig på alla vis.

Polisstationen i Port Washington North, Manhasset Bay, Long Island.

När gummimuffen väl var bytt hade det blivit lågvatten, så Isa stod stadigt parkerad med kölen i gyttjan. Vi fick vackert stanna till nästa dag för vi kunde bara gå ut vid högvatten. Tidvattnet här i Long Island Sound är cirka två meter.

 Karta över Long Island med omgivningar.

Mats och Stig ville också röra på promenadbenen så de gav sig av till samhället för att handla några småsaker som vi glömt. Ulla och Marie satt och pratade i ruffen då vi plötsligt hörde svenska röster utanför båten. Det var Kerstin och Paul från Amel-53an Kerpa som lade till med jollen vid vår akter. Vi hade träffats i Karibien i vintras och bland annat haft en underbar vandring på ön Dominica tillsammans. Vi bjöd raskt ombord dem och de tackade glatt ja. Snart var även Stig och Mats tillbaka och vi plockade fram lite ostar, bröd, salami och vin. Det blev en glad kväll med många berättelser från haven. Kerstin och Paul berättade om deras grundstötning på en gammal vågbrytare av sten som låg under vattenytan strax söder om C&D-kanalens mynning i Delaware Bay. Vi hade med förskräckelse läst om detta på deras blogg någon vecka tidigare https://sykerpa.com/2017/07/30/on-the-hard-again-or-another-snake-in-the-paradise/ och tittat på våra sjökort eftersom vi skulle gå samma sträcka. När vi tittade närmare på platsen för deras grundstötning visade vårt ena elektroniska kort att djupet var tillräckligt för att passera över vågbrytare men på det andra syntes det tydligt att så inte var fallet. Vi kunde alltså gjort samma misstag om vi var lite snabba med besluten. Obehagligt när inte sjökorten stämmer!

Under kvällen började regnet strila och det kändes mysigt att kura inne i ruffen. Vi somnade extra gott den kvällen med smattret av regn på rufftaket.

På torsdagsmorgonen den 7 september hade regnet upphört och vi lämnade Brewer Capri Marina och Manhasset Bay så fort tidvattnet lyft oss ur leran. Vi styrde vidare åt nordost och satte segel strax utanför viken. Vi fick en härlig bog i lätt vind. Stig kastade sig glatt över uppgiften att trimma seglen så att Isa skulle göra maximal fart. Vi hade siktat in oss på Oyster Bay dit det var knappa tjugo sjömil. En lagom ansträngande dagssegling. Även denna vik kantades av lyxiga villor eller mindre palats. Vi försökte hitta en lämplig yta att ankra på men viken var fullständigt nerlusad av båtar på bojar så det var inte så lätt. Det måste ju finnas lite svängrum när man ligger på ankare i fall vinden vrider. Vi hittade ingen lämplig plats utan ringde till sist en av marinorna och frågade om de hade en boj för gästande båtar. Det hade de så den tog vi.

Solnedgång över Long Island

Ulla och Stig hjälptes åt i byssan och lagade en god kycklingrätt med mango chutney. Denna avnjöts i sittbrunnen med tända ljus på bordet. Åter en trivsam kväll i goda vänners lag.

För segel i Long Island Sound
 

Nästa morgon ringde vi upp marinan för att betala för bojen och fick en smärre chock av priset, 72 dollar! För en boj! Det var det inte värt och det toppar hittills listan av skamlöst dyra marinaavgifter. Priserna här får Jungfruöarna att framstå som rena fyndrean, vilket vi inte tyckte när vi var där, skall tilläggas.

Ulla och Stig i Long Island Sound.

Dagens etapp var kort eftersom vi inte ville komma för lång ut på Long Island. Våra kära gäster Ulla och Stig skulle nämligen ta sig till flygplatsen nästa dag för att resa hem till Sverige. Men innan dess hade vi en trevlig dag och kväll framför oss. Vi lade till vid en brygga som tillhörde Huntington Yacht Club inne i den smalaste grenen av Huntington Bay. För att få röra på benen gav vi oss ut på promenad mot det närbelägna samhället. Åter igen en vik som var full av båtar på bojar och även många vid bryggor. Samhället Huntington var inte mycket att hänga i granen, bara en stor väg kantad av butiker, verkstäder, varv och några restauranger. Tillbaka på Yacht-klubben gick vi upp till baren på övervåningen och beställde var sin svalkande öl. Vi kom raskt i samspråk med den trevlige bartendern John som i sin ungdom jobbat på SAS lounge på JFK-flygplatsen. Han gillade skandinaver och tyckte att de var trevliga och artiga. Det kändes ju kul att veta att vi har det ryktet.

Ulla utanför Huntington Bay Yacht Club

På kvällen bjöd Ulla och Stig på middag på yacht-klubben. Efter som vår kompis bartendern hade sagt att kökets specialitet var kött så beställde vi alla det. Vi fick in rejäla biffar, möra, välsmakande och stekta helt efter var och ens preferenser. Mycket gott! Vi hade tidigare på eftermiddagen fått höra att klubben arrangerade en fisketävling nästa dag och att det skulle hållas någon typ av vadslagning i restaurangen på kvällen. Mycket riktigt, när vi avnjöt vårt kaffe efter maten drog man igång en slags auktion på de olika deltagarna. Gästerna, som utslutande verkade vara klubbmedlemmar, bjöd på de olika tävlingsdeltagarna. Utgångsbudet var hundra dollar och vissa av de tävlande fick bud så höga som fyrahundra dollar. Den av de tävlande som fick största fisken nästa dag skulle ge sin budvinnare en bra hacka tillbaka. Övriga pengar tillkom klubben. Vi satt helt fascinerade av denna vadslagning som klubbmedlemmarna hängav sig åt. Några äldre gentlemän bjöd på många av de tävlande och en del bjöd på sig själva. Det var uppenbarligen ett sätt att både roa sig och samtidigt donera pengar till klubben. Tyvärr fick vi aldrig veta vem som vann eftersom lämnade klubben nästa morgon.

När vadhållningen tog en paus passade vi på att smita iväg hem till Isa för att njuta av den sista kvällen tillsammans med ett glas rom i salongen. Vi kunde alla fyra konstatera att det var en viss skillnad på amerikanska och svenska segelklubbar, men detta hade varit en intressant upplevelse.

Nästa morgon ägnades åt packning och båtstädning innan det var dags för paret Larsen att hoppa in i en taxi och åka till flygplatsen. Som alltid när gäster har lämnat infann sig en viss tomhet. Det hade varit så roligt att Ulla och Stig med ombord på Isa, särskilt med tanke på att vi så många gånger har varit gäster på deras båtar Sandvita och på senare år Anorak.

Vi handlade lite mer mat, fyllde på vattentanken och kastade loss från yacht-klubbens brygga. Eftersom halva dagen redan var till ända gick vi bara ut i den större viken och ankrade. Efter tio dagars intensivt umgänge passade det bra med att bara ligga stilla på svaj och läsa böcker och titta på film. Vädret var ljuvligt, som när svensk sommar är som bäst, och vi passade på att bada och simma en hel del. Omgivningarna var mycket lantliga förutom ett stort kraftverk som låg åt öster. Det verkade inte vara igång för tillfället.

Kraftverk

På måndagen den 11 september fortsatte vi cirka tjugo sjömil till nästa skyddade lagun, Port Jefferson.  Denna rymliga vik var inte så överfylld med fasta båtar på boj så här var det enkelt att hitta en bra ankarplats. Vi fick gott fäste på ett litet femmetersgrund på den västra sidan av viken halvvägs in till staden. Åter igen njöt vi av det fina vädret och av härliga bad. Det var 21-22 grader i vattnet, precis som hemma när det är bra.

Så här stilla och fint hade vi det i Port Jefferson Bay.

Vi tog jollen in till staden och lade till på en kommunal flytbrygga i sydvästra hörnet av hamnen. Staden var liten men ganska mysig och hade bland annat ett litet ölbryggeri och flera bra konditorier. Vi strosade runt och drack en kopp kaffe i solskenet med god glass till.

Tur att de säljer Gevalia om man skulle få oväntat besök!

Nästa dag tog vi åter jollen in till staden och gick en långpromenad samtidigt som vi passade på att handla lite mer mat. Vi hittade överaskande Gevalia kaffe på en hylla så det köpte vi förstås.

Isa på svaj i Port Jefferson Bay.
Ett av de äldre trähusen i Port Jefferson.

På eftermiddagen tog vi jollen ut till den östra delen av landtungan som skyddar viken. Området som kallas McAllister County Park, liknade Anholt på avstånd med torr sandig mark bevuxen med strandgräs och barrbuskar. När vi kom närmre upptäckte vi att sanden inte var så fin utan var kraftigt uppblandad med småsten men vi tog ändå en promenad på udden. Här fanns gott om kaniner och även hjortar. Dess utom hittade vi en massa skal av den märkliga dolksvansen. Den kallas horseshoe crab på engelska men är inte en krabba utan har inga idag levande nära släktingar. Den är avlägset besläktad med spindlar och skorpioner. Den brukar klassas som ”levande fossil” eftersom den utvecklades 540 miljoner år samtidigt som trilobiter och sedan och inte förändrats nämnvärt sedan dess.

McAllister County Park
Flyende hjort i McAllister County Park
”Urtidsdjuret” dolksvans. Skölden var cirka 25 cm i diameter.

Vi låg ännu en dag i den lugna viken och promenerade i de lummiga villaområdena som kantade den. På kvällen träffade vi en annan långseglande europeisk båt, Anna-Lena från Rotterdam med Gerhard och Rori ombord. Vi pratade med dem en stund om långseglarlivet på amerikanska östkusten och de hade samma upplevelse som vi att det finns väldigt få icke-amerikanska båtar här.