S/Y Isa

2016-09-07
13:37:07

Värmebölja, sjöfararmuseum och 1500-talsborg

Efter frukost i sittbrunnen på lördagsmorgonen den 3 september ringde vi runt till några marinor inne i Lissabon. Antalet gästplatser är lite knappt tilltaget vid högsäsongen i september-oktober så vi fick prova med ett par stycken innan vi fick napp i Doca de Alcantara. Den är inte det minsta charmig och har containerhamnen som närmsta granne men den är väldigt skyddad och den mest centralt placerade av alla hamnarna. Vi halade upp ankaret och tuffade för motor i medström intill Alcantara. Åter igen kom det dimslöjor svepandes men inte så täta denna gång och de var helt borta när vi styrde in i marinan.

 
 

På vägen passerade vi flera berömda byggnadsverk, till exempel Torre de Belém. Tornet, som ligger alldeles vid flodkanten, byggdes under sent 1500-tal i sen-gotisk stil för att hedra sjöfarararen Vasco da Gama. Det såg verkligen ut som ett sagoslott. Vi passerade under den stora hängbron och kunde blicka upp mot den enorma kristusstatyn på den södra flodbanken.

 

Tillagda och klara gick vi på upptäcksfärd i vårt närområde. Strax väster om vår hamn fanns en mer exploaterad hamn med en rad trevliga restauranger och barer i olika prisklasser. Här rörde sig Lissabons unga modemedvetna män och kvinnor samt turister från hela världen. Här skulle Göteborg kunna lära sig en del om hur man utnyttjar före detta hamn- och industriområden som inte längre brukas. Väldigt trevligt att sitta vid vattnet och äta en bit.

 

Söndagen den 4 september hade vi avsatt för att se mer av staden. Efter frukost promenerade vi utmed floden åt väster för att nå området strax öster om Torre de Belém där det finns en rad museer. Vi valde att se det marina museet som delvis handlar om de berömda sjöfararna och deras seglatser runt jorden. Portugal var tidigt ute och utforskade nya handelsvägar till Indien och Brasilien. Man seglade även till Grönland och Nova Scotia i Kanada. Museet är inrymt i en del av det enorma Mosteiro dos Jerónimos, en klosterbyggnad uppförd under 1500-talet. Man kan även besöka själva klostret med tillhörande kyrka, men vi hoppade över detta på grund av den långa kön för att komma in.

 

Marinmuseet var modernt ordnat med föredömliga skyltar på både portugisiska och engelska och väldigt intressant. Många tidiga gamla kartor fanns där som visade hur bilden av de olika kontinenterna gradvis växte fram.

När vi lämnade museet hade det hunnit bli riktigt varmt, exakt hur varmt visste vi inte just då eftersom vi inte hade någon termometer. Vi åt en salladslunch på kulturhusets terrass som låg nära marinmuseet och hoppade sedan på en guidebuss som tog oss in mot centrum samtidigt som vi kunde ta del av fler sevärdheter. Bussens termometer sade 37 grader men det trodde vi var fel tills vi såg en annan termometer på ett hus som sade det samma. Pust! Inte konstigt att vi var varma och lite matta.

 
 
 

I centrum hoppade vi av bussen vid det enorma torget Praҫa do Comércio som ligger alldeles vid floden. Här finns även Arco da Rua Augusta, en vacker och mycket hög valvport. Vi strosade shoppinggatan Rua Augusta upp och tog en kaffe på ett trevligt litet torg. Sedan knogade vi alla trappor och backar upp till Castelo da São Jorge, en gammal borg som ligger på toppen av en av Lissabons sju kullar. Otroligt svettig vandring men väl värt besväret. Inne från borgens terrass och från de många torn som man kan gå upp i fick vi en enastående utblick över Lissabon och floden Tejo. Vi stannande här en god stund och njöt av att sitta i skuggan av pinjeträden medan solen sänkte sig och temperaturen sjönk något.

 
 

Stadsdelen Alfama där borgen ligger var en av de få som klarade sig någorlunda från den totala förödelse som drabbade Lissabon den 1 november 1755. En av de största jordbävningar som Europa upplevt utplånade det mesta av den vid den tiden mycket folkrika staden. Över 70 000 människor tros ha omkommit och jordbävningen, vars epicentrum låg i havet utanför och jordbävningen skapade även tsunamis som drabbade många av Europas kuster. Det finns nerskrivna ögonvittnesskildringar från katastrofen och bedömare idag tror att magnituden av denna jordbävning motsvarade 8,9 på Richterskalan. Vid den tiden var Lissabon Europas fjärde stad i storlek efter London, Paris och Neapel med ungefär 270 000 invånare. Handeln blomstrade tack vare de tidiga sjöfararna som hade öppnat nya handelsvägar med framför allt Asien.

Vi fortsatte sedan ner till en bar, också den med fantastisk utsikt för att se solen gå ner och dricka en välförtjänt iskall öl. Kvällen avslutades med middag längre ner på sluttningen till levande musik. När vi promenerade hemåt utmed floden hörde vi cikador spela i träden. En skön avslutning på het och händelserik dag.

 

Måndagsmorgonen lovade en lika het dag som gårdagen. Vi skyndade oss till en stor livsmedelsbutik för att storhandla mat innan hettan slog till alltför mycket. Sedan höll vi oss faktiskt nere i båten under de hetaste timmarna. Nära 40 grader tar på krafterna. I kvällningen gick vi åter in till centrum och njöt av ännu en härlig kväll i Lissabons myllrande restaurangkvarter. Middagen åt vi på en fransk krog med riktigt bra mat och sedan avslutade vi med en drink på en bar alldeles intill Museu Arqueológico do Carmo, en gammal, stor kyrka som raserades under den svåra jordbävningen 1755, men som är delvis restaurerad. Vi hade dessutom utblick över Elevador de Santa Justa, en verkligt läcker fristående hiss i järn, ritad av Raul Mesnier de Ponsard, en lärling till Gustave Eiffel. Precis som den berömde läromästaren lät Mesnier de Ponsard bygga i hissen av järn och i nygotisk stil.

 
 

På tisdagen den 6 september lämnade vi Doca de Alcantara efter ännu en natt med hög disco-musik. Lissabon-borna verkar gilla sena disconätter och ljudet av musik hördes nätterna igenom. Vi gick för motor med den utgående strömmen till Cascais där vi bunkrade diesel och lade oss i marinan för en sista natt på fastlandet. Ägnade dagen år att titta på den mondäna badorten Cascais där många välbärgade Lissabonbor har slagit sig ner. Staden kännetecknas av vackra byggnader, många eleganta barer och dyra restauranger samt badstränder.

Kvällen tillbringade vi tillsammans med den svensk-danska besättningen från North Star, Marie och Kim. Efter ett glas vin i Isa åt vi middag på restaurang Hemingway i hamnen. Mycket god mat och trevligt sällskap. Den allra värsta hettan hade gett med sig och det fläktade lagom svalt på terrassen där vi satt.

Onsdag den 7 september förberedde vi oss för den längre passagen över till Madeira. Vi tog ner väderfiler, kontrollerade båten och lagade en del mat som vi kunde värma under färden. Nästa stopp blir troligen Porto Santo, en ö  30 NM från huvudön Madeira.

2016-09-05
18:25:00

Dimma och surfstränder

Måndagen den 29 augusti ägnades åt pyssel i båten och promenader i det lokala området São Pedro da Afurada där marinan var belägen. En tur till en stor livsmedelsbutik fyllde på förråden av mat, vatten och annat nödvändigt. Det är intressant att studera utbudet i hyllorna i olika länder. Det säger en hel del om matkultur och levnadsvanor. Galicien och Portugal framstår som tämligen lika för oss utländska observatörer men vissa skillnader kunde vi notera. I Spanien hittade vi många inhemska långlagrade ostar, inte bara manchego utan många olika. I Portugal verkar de vara mer förtjusta i milda krämiga ostar. Likheterna är desto fler, till exempel står fisk och skaldjur för en viktig del av kosthållningen och i synnerhet den torkade torsken (bacalao) som säljs överallt och finns på menyn på varenda restaurang. Den finns naturligtvis även i livsmedelsbutikerna och ger även den tjusigaste supermercado en i våra näsor inte särskilt tilltalande doft av gammal fisk.

Sent på måndagseftermiddagen kom Barbasol inseglandes och det blev ett glatt återseende av Karin och Hasse. Vi avsmakade några ostar som de hade köpt tillsammans med ett av våra vita portviner, vilket blev en alldeles förträfflig kombination. Sedan gick vi alla fyra ut på byn och åt grillad bacalao.

Nästa morgon den 30 augusti fortsatte vi söderut. Vi hade som vanligt för lite vind de första timmarna men kunde segla under eftermiddagen för en västlig bris på 5-6 m/s. Angjorde Figueira da Foz efter 65 NM och cirka tio timmar. Hamnen som ligger en liten bit in i floden Mondego var skyddad och bra och låg mycket centralt men den lilla staden var en något avdankad plats. Vi stannade nästa dag för att promenera och staden hade satsat en hel del på att göra den milslånga sandstranden och strandpromenaden trevlig. En rad hotell i olika klasser låg innanför men antingen så var säsongen över eller så har orten inte så stor dragningskraft för det var ganska folktomt på stranden och på de små strandbarerna. Vi åt en god tonfisksallad för en billig peng och promenerade länge i den svalkande brisen.

 
 

Torsdagen den 1 september hade vi tänkt avgå tidigt från Figueira da Foz men dimman låg så tät när vi vaknade att vi inte ens såg tvärs över det smala inloppet till marinan. Vi fick avvakta en stund och när vi tyckte oss ana en liten uppluckring av tjockan så kastade vi loss. Det blev en spännande och lite smånervös avfärd för vi såg inte flodbankarna eller pirarna som skyddar inloppet. Radar och plotter gjorde det ändå möjligt att på ett säkert sätt ta sig ut. Dagens etapp blev inte så lång, endast 38 NM till Nazaré som är en av de få verkligt skyddade hamnarna som går att angöra även i hårt väder. Den är följaktligen en livlig fiskehamn där fiskebåtar kommer och går till sena kvällen. Naturen har skapat märkliga formationer just här med en djupränna i havsbotten som kommer utifrån och går rakt in till land. Detta medför att det ofta bildas enorma vågor strax norr om rännan, vilket har gjort stranden nedanför Nazarés klippa till ett populärt surfingställe. Man hävdar att här har den största vågen någonsin surfats av Garett McNamara. Se Youtube-klippet om ni gillar surfing. https://www.youtube.com/watch?v=dtVQJCq2cCM

 

Vi hade läst i guideboken vi har (Atlantic Spain and Portugal, RCC Pilotage Foundation, Imray, utgiven 2011) att bryggorna inne i södöstra hörnet av hamnen var dit man skulle gå, men det var ett ganska dystert ställe med dåligt underhållna bryggor och en hamnkapten som visserligen var mycket vänlig men som inte kunde ett ord engelska. Vi hörde senare att det hade varit bättre att gå till den lokala yacht-klubbens bryggor som ligger i det nordöstra hörnet av hamnen innanför den inre vågbrytaren. Dels för trevnaden och dels för att den ligger närmre staden.

Vi gav oss dock inte tid för att bese staden, även om den såg lockande fin ut från havet utan fortsatte vår färd nästa morgon, fredag den 2 september. Som vanligt var det stiltje på morgonen men sedan kom det vind och vi fick en plattläns med 8 m/s. Vi saxade seglen med storen åt ena hållet och spirad genua åt andra. Efter ett par timmar ökade vinden till 13-14 m/s så vi rullade in lite genua. Nu gick det undan! Tyvärr kom tjock dimma rullande och snart befann vi oss i tjockt, grått töcken med bara ett par hundra meters sikt. När vi närmade oss udden som vi inte kunde se men som syntes väl på radarskärmen och plattlänsen övergick i slör så ökade farten ytterligare och vi forsade fram i tio knop. Lite otäckt när sikten var så dålig. Precis vid udden ökade vinden lite till och det var inte utan en viss lättnad som vi en stund senare fick lä för både vind och vågor. Strax därpå försvann även dimman som genom ett trollslag. När vi styrde in mot Cascais efter seglade 80 NM blåste det fem m/s och var soligt och varmt. Vilken scenförändring!

Vi brydde oss inte om att försöka i marinan utan fällde vårt ankare i viken utanför. Där låg redan ett tjugotal båtar på svaj. Det blev en fin kväll i sittbrunnen med lite god mat och ett glas vin.Nu hade vi Lissabon ett stenkast längre inåt viken.

 
2016-08-29
14:36:14

Portvin och charmiga hus

Lördagen den 27 augusti lämnade vi Baiona för nya mål. Vi fick motorsegla några timmar för vinden var näst intill obefintlig. Dessutom hade vi dimma så turen räknas väl inte till de allra mest njutbara. Vi fick vara uppmärksamma och ha god utkik, för i dimman var det svårt att se både små fiskebåtar och deras redskap som förekom i stort antal. Så småningom glesnade i alla fall dimman och vi fick en akterlig vind så att vi kunde rulla ut segel och stänga av motorn. Det kändes som alltid väldigt skönt.

 

Vid halvsju-tiden på kvällen styrde vi in i mynningen på floden Douro efter tio timmar och 65 NM. Här ligger staden Porto, vår första anhalt i Portugal. Douro Marina som ligger en liten bit in på den södra flodbanken var ett trevligt och välskött ställe med mycket hjälpsam personal. Deras engelska var dessutom alldeles utomordentlig, vilket onekligen underlättar kommunikationerna. Vi fick senare klart för oss att Portugal, liksom Sverige, inte dubbar filmer och serier utan textar dem och vi misstänker att detta kan vara ett skäl till att portugiserna verkar vara betydligt bättre på engelska än sina spanska grannar.

Vi orkade inte ut på något turistande den kvällen utan åt middag i båten och tittade sedan på ett avsnitt av Downton Abbey. Mysigt det med.

 

Söndagsmorgonen den 28 augusti var vi laddade för att se Porto. Vi promenerade inåt staden utmed den södra flodstranden. Det var fin strandpromenad väg hela vägen och massor av spänstiga människor som löptränade eller träningscyklade. Ute på vattnet såg vi flera roddkanoter och kajaker. Över huvud taget var det en väldig aktivitet överallt.

 

Efter några kilometer kom vi till det område där alla portvinshusen har sina provnings- och lagerlokaler. Vi bestämde oss för att prova huset Churchills viner eftersom vi kände till dem hemifrån och gillade dem. Sagt och gjort, klockan elva på förmiddagen blev det provning av fem olika portviner, allt ifrån ett svalt vitt vin, till en tjugo-årig vintage. Det godaste var dock en tjugo-årig tawny med bärnstensfärg och ljuvlig nötaktig rondör. Det var ett smart drag att vara så tidiga för vi hade hela provningslokalen för oss själva och fick den unga kvinnliga provningsledarens fulla uppmärksamhet. Hon förevisade även den fantastiska källaren där vinerna lagrades på olika storlekar av fat.

Eftersom vi redan hade en Churchills Tawny ombord handlade vi istället ett par flaskor av det femton-åriga vita som var en fräsch och för oss ny upplevelse. Det serverades väl kylt och var enligt vår unga ciceron det som portugiserna själva föredrog om sommaren.

 
 

Efter denna trevliga timma i det svala portvinshuset, fortsatte vi vår upptäcksfärd. Staden breder ut sig på båda sidor om floden och den gammal, hög bro i fackverk binder ihop de båda sidorna. Bron har i själva verket två våningar, en lägre där bilar är tillåtna och en mycket högre upp där spårvagnar och gångtrafikanter ges företräde. Båda flodbankarna är branta och husen klänger på bergssidorna.

 

Vi gick bron över till norra sidan och hittade efter ett tag en restaurang med fin utsikt över floden. Vi åt en god lunch med grillade kräftor, stekt svamp, sallad och bröd. Enkelt men gott. Vi vandrade sedan runt och fascinerades av den något vildvuxna bebyggelsen. Tyvärr verkade många av de gamla husen vara övergivna och befann sig i olika grader av förfall. Det tycks råda brist på kapital för att renovera och ta hand om de vackra byggnaderna. Även på södra sidan där den merkantila verksamheten har sitt säte är många hus förfallna.

 

Efter en kopp kaffe på ett kafé i en park började fötterna längta efter vila och vi styrde stegen tillbaka till marinan. Efter några timmars välbehövlig vila åt vi middag på en liten lokal restaurang och serverade underbart god grillad fisk. Det blev en utmärkt avslutning på en härlig dag i Porto.