S/Y Isa

2017-01-29
19:31:47

Bottenskrubbning och kryssningsfartyg

Söndagen den 22 januari vinkade vi hejdå till Angelina och seglade vidare norrut från Tobago Cays. Vi har haft underbara dagar där men nu måste vi börja ta oss uppåt för det finns många fler öar att besöka. Vi fick en fin sträckbog upp till Bequia, en tur på dryga 25 sjömil. Vi hade lagom med vind och sjön var måttlig så det blev en angenäm seglats.

Saint Vincent
 
På Bequia gick vi vår vana trogen långt in i Admiralty Bay och lade oss på en boj. Eftersom det var söndag så var butikerna stängda. Det fick bli ett restaurangbesök på kvällen för vi hade i stort sett ingen mat kvar efter våra dagar i öde vikar och på rev. Precis när vi stigit i land på jollebryggan kom det ett ösregn så vi flydde in på första bästa ställe vilket råkade bli Tommy’s. Vi beställde stekt kyckling med lime- och ingefärssås respektive barbecue-sås.  Kostnadsläget på Bequia har som vi tidigare kommenterat blivit ganska högt och de flesta restaurangerna har så höga priser att vi inte tycker att maten är värd det. En orsak till detta tror vi är de många kryssningsfartygen som ankrar längst ut i viken för en dag och släpper av hundratals köpstarka turister för ett antal timmar. De flesta av dessa dagsbesökare äter lunch på någon av krogarna och de är inte särskilt priskänsliga. De gör dessutom endast ett besök och därmed spelar inte kvaliteten på maten någon roll. Det är förstås bra för öborna att de kan tjäna pengar men tråkigt för oss seglare som har uppskattat Bequia alldeles särskilt för dess trevliga atmosfär och avslappnade stil. Våra kycklingrätter denna afton kostade 38 EC$ styck vilket motsvarar cirka 110 kr och de var okej men inte mycket mer än så. Grenada hade bättre priser och ofta väldigt god mat.
Kryssningsgäster i kö på Bequia

Nå, inget mer gnäll. Vi rodde tillbaka till Isa efter middagen och tittade på film i ruffen för vi var trötta. Vi såg ”The dressmaker” med Kate Winslet i huvudrollen. Skruvad, rolig, allvarlig och väldigt bra film! Rekommenderas!

Måndagen den 23 januari var det uppfräschning av Isa som gällde, både in- och utvändigt. Vi storstädade inne och sedan var det dags för att testa vår dykutrustning. Marie krängde på sig BCD, luftflaska, regulator, cyklop och fenor och tog sig ner under Isa för att skura kölen och de nedre delarna av skrovet. Mats skötte de högre delarna genom fridykning. Det blev ett slitsamt arbete att få bort påväxten men vi lyckades få henne ganska fin och slät under vattnet. Oj, vad vi skall segla fort i morgon! Den goda värmen som är ett av skälen till att man vill segla i dessa farvatten gör ju dess värre också att det växer som bara den på allt som befinner sig under vatten.

Trötta av dagens arbete rodde vi in på kvällen och åt en pizza innan vi kröp till kojs.

Roddare på Saint Vincent

Halv sex nästa morgon ringde klockan och vi gjorde oss snabb klara för avgång från Bequia. Det hade inte ens blivit ljust när vi styrde ut ur Admiralty Bay och satte segel. Det var fler än vi som var tidiga för många vill inte stanna på Saint Vincent utan gå direkt upp till Saint Lucia. Saint Vincent är en av de få öar här som många upplever mindre välkomnande. Liksom på många ställen blir man mött av unga killar i små båtar som vill sälja sina tjänster men om man vänligt avböjer så är de nästan aldrig påstridiga. I flera av ankarvikarna på Saint Vincent där emot så ger de inte upp och många seglare vi mött har berättat att de känt sig tvingade att acceptera ”vakt” av jollen eller dylikt.

Vi var en liten eskader som satte kurs åt norr i den friska nordostliga vinden. Det var perfekt vind för Isa så vi gjorde åtta nio knop upp mot Saint Vincents södra spets. Den nyskurade botten gjorde ju inte saken sämre. När vi kom in i lä bakom den höga ön avtog vinden till nästan stiltje så vi fick motorisera ett tag men när vi kom ut norr om ön så kom vinden tillbaka och vi kunde åter segla med god fart. Vinden vred dessutom lite mer på ost vilket gjorde att vi kunde sträcka upp till Saint Lucia. Vi hade tänkt lägga oss i Marigot Bay, men där var så mycket båt och kändes stökigt så vi satte segel igen och fortsatte upp till Rodney Bay där vi ankrade utanför den långa sandstranden. Där var inte alls många båtar och väldigt rofyllt. Kändes skönt efter dryga sjuttio sjömil på havet.
Rodney Bay beach

Nästa morgon, onsdagen den 25 januari, åt vi en lång frukost i sittbrunnen och ropade därefter upp marinan på VHF:n. De hade plats så vi tuffade in för att ligga vid brygga för första gången på ett par veckor. Dagen gick sedan till att köra flera tvättmaskiner och handla mat i de välsorterade livsmedelsbutikerna. Eftersom vi har varit på Saint Lucia flera gånger förut och sett en hel del av ön så vi stannade mest i båten och i marinaområdet och fixade med småsaker. Ibland blir det så många fantastiska upplevelser att man faktiskt inte kan ta in mer. Då behöver vi tid för att bara ”göra inget” och ta det lugnt. På kvällen åt vi indiskt på den utmärkta Zaika som ligger i marinaområdet och som har mycket god och prisvärd indisk mat.

Bob Marley är den största idolen på alla de karibiska öarna

Torsdag och fredag förflöt på ungefär samma sätt med att meka med småsaker som oljebytarpump, tvätta ännu mer tvätt och slappa i sittbrunnen med en bok. På fredag eftermiddagen kom Jennifer in till bryggan bredvid och vi snackade en stund med dem. De skulle ta emot Lars Hässlers bror Murre lite senare. Vi träffade även Carina och Conny från Ultimo och blev inbjudna på glas vin i deras sittbrunn.

Vällastad med kokosnötter

På vår ponton låg en norskflaggad skuta som heter Temerity. Den var väldigt speciell och vacker med många fina trädetaljer. Vi kom att prata med paret som äger den, Berit och Bjørn. De hade tänkt sig till Martinique men deras dieselmotor hade stannat och de tvingades gå tillbaka till Rodney Bay för att lösa problemet. Som så ofta med dessa motorer var det smuts i dieseln som var orsaken och Bjørn var extremt glad på kvällen när motorn var fixat. Ännu gladare var Berit som blivit farmor för första gången under natten. Vi gratulerade förstås.

Vi klarerade ut från Saint Lucia på fredagseftermiddagen för att fortsätta mot Martinique nästa morgon.

2017-01-26
22:44:40

En undervattensvärld att vara rädd om

Fredag morgon den 20 januari fortsatte vi ut till Tobago Cays som vi tidigare har beskrivit. Hela området som ligger öster om öarna Union och Mayreau, är en marin nationalpark och består av några små obebodda öar samt ett jättestort hästskoformat korallrev längst i öster. Eftersom det blåste mindre nu än vid vårt förra besök för ett par veckor sedan valde vi att ankra längst i öster alldeles innanför revet med hela Atlanten utanför. Det är en speciell känsla att ligga för ankar utan land mellan båten och den stora oceanen. Bara ett rev strax under ytan som vågbrytare.

Isa för ankar med bara korallrevet som vågbrytare. Längre bort ligger Afrika!

Våra vänner på Angelina, Mats och Eva, låg redan där och det blev ett glatt återseende. Senast vi umgicks var på andra sidan havet på Kap Verde. Vi for genast ut på snorklingstur med dem i deras gummibåt. Revet är stort och här finns massor av koraller i alla upptänkliga former och stora och små fiskar i regnbågens färger. Vi såg till exempel en havsål och en stor fläckig stingrocka. Man kan simma i timmar och bara njuta av den fantastiska värld som finns under ytan. Vattnet är kristallklart och allt är också på ett mycket snorklingsvänligt djup på en till fem meter.

Eva och Mats på Angelina på väg ut på snorklingstur

Det blev ytterligare en tur senare på dagen för när förhållandena är goda med svaga vindar gäller det att passa på. Denna gång simmade vi ut till den yttre kanten där revet stupar ner i havet åt öster. Man nästan hissnar när man kommer från det grunda och ser revet försvinna ner i det blå djupet. Ljuset var jättefint i det starka solskenet och stora stim med olika fiskar avtecknade sig mot den blå bakgrunden. Solfjäderskorallernas skira plymer vajade i strömmen som björkar en blåsig sommardag hemma i Sverige. Vi följde kanten ett stycke för att sedan simma inåt igen innan tidvattnet vände och strömmen skulle bli för stark att simma mot.

 
 På kvällen satt vi alla fyra i Angelinas sittbrunn och pratade om dagens snorklingar, Atlantöverfarten och alla upplevelser vi haft sedan vi senast sågs. Mats och Eva berättade om Tobago där de hade angjort Karibien och om sin segling till de olika öarna på Kap Verde.

Sent omsider rodde vi tillbaka till Isa efter en dag full av intryck och motion. Skönt att få vila de trötta sim-musklerna några timmar.

 
 
 
Nästa dag blev det mer snorkling, så klart. Två längre turer till olika delar av revet blev det. Första turen höll vi oss på insidan för strömmen var just då stark och tröttande att simma mot. Andra turen hade vi slackvatten vilket är det bästa och vi vågade oss åter ut på utsidan. Åter igen förundrades vi över rikedomen som visade upp sig framför våra ögon. Vi känner oss ytterst priviligierade som har fått uppleva detta. Vi önskar bara att världens ledare tar klimathotet på allvar så att även kommande generationer kan få vara med om det som vi får. Det är ytterst illavarslande att det första Mr Trump gjorde som president var att ta bort skrivningarna om klimathot från USAs officiella hemsidor. Han anser uppenbarligen att klimathotet är något som illvilliga forskare har hittat på. Så ignorant och okunnigt!
 
Denna kväll kom Eva och Mats över till oss efter middagen. Vi diskuterade våra framtida seglingsplaner och tittade på stjärnorna. Hela vintergatan lyste över oss och bränningarna brusade mot revet. Ännu en magisk kväll.  
2017-01-26
18:02:34

Nordlig kurs och hummermiddag

Nästa dag lättade vi från Grenada och gick norrut till Carriacou. Det var som vanligt motvind och visa av tidigare färder uppåt valde vi denna gång att gå med motor nära Grenadas västkust i sjölä och sedan hålla upp öster om undervattensvulkanen Kick ’em Jenny och därefter gå nära Isle de Ronde och Diamond Rock. Detta vägval var, förutom att hindra strömmen från att sätta oss väldigt långt åt väster, också intressant ur naturperspektiv då nämnda öar inklusive de vassa klipporna Sisters var spännande att se på nära håll. Vi gick in i den skyddade Tyrell Bay och ankrade.

Sisters - några klippiga, otillgängliga öar mellan Grenada och Carriacou 

Nästa morgon onsdagen den 18 januari klarerade vi ut från Grenada och fortsatte norrut. Vi fick förstås kryssa men det var ju som tur var inte så långt. Vi valde den stora Chatham Bay på Union Islands västsida som nattläger denna kväll. Viken är mycket vild och vacker och dessutom skyddad. Där finns mycket fisk och stora pelikaner dök runt båten. Där var inte så många båtar heller, vilket skapade en rofylld stämning. Utmed den långa sandstranden i viken finns ett par enkla barer och några små bostadshus men annars är det långt till serviceinrättningar. För att handla eller göra annat måste man gå många kilometer över den bergiga ön.

Strandpromenad i Chatham Bay, Union Island. 

Att vandra över ön blev torsdagens projekt. Vi plockade ner skeppspapper, pass och pengar och rodde in till stranden. Sedan tog vi stigen genom skogen uppför den branta sluttningen till vägen som går högt däruppe. Det blev en lång och varm promenad till Clifton där vi började med inklareringen på den lilla flygplatsen. Tulltjänstemännen (tre stycken) lurade oss på pengar genom att påstå att vi hade kommit på deras lunchtid mellan tolv och ett och då får man betala extra. I själva verket hade vi anlänt efter klockan ett men det gick de inte med på. Sådant här händer då och då i Karibien. Tjänstemän kan vara hur trevliga som helst och hjälpsamma och serviceinriktade men de kan också vara maktfullkomliga och otroligt nonchalanta. Dessa var av den senare sorten och man är helt i deras händer. Irriterande!

 
 
 
 
 
Sura gick vi där ifrån och funderade över om vi skulle anmäla dem till deras chef men vi visste att det skulle ta lång tid och kanske ändå inte leda någon vart så vi gick och åt lunch i Clifton i stället. God och billig lunch fick vi i alla fall. Sedan blev det samma långa vandring tillbaka över ön. Promenaden bjuder på fantastiska utblickar mot reven vid Tobago Cays och grannöarna Mayreau, Petit Vincent och Petit Martinique.
Ganska trötta i fötterna och mycket varma kom vi tillbaka till Isa. Vi badade och sedan lagade vi till den hummer vi köpt av en lokal kille. Vi klöv den och trängde ihop halvorna i vår lilla ugnsform, klickade på rikligt med vitlökssmör och körde den i ugnen i 20-25 minuter. Ljuvligt god blev den och perfekt tillagad. Man får inte laga dem för länge för då blir de träiga. En riktig festmiddag som avslutning på aktiv dag.