S/Y Isa

2017-05-31
13:59:00

Besök i en världsarvsstad på södra Kuba

Vi skulle bli upphämtade av en delad taxi vid Hotel Aquarium i Marina Hemingway klockan nio på tisdagsmorgonen och detta visade sig fungera utmärkt. En stor bil med dubbla baksäten av märket Kia mötte upp. Bilen var förvånansvärt modern och hade till och med luftkonditionering. Vi delade den med två damer från Uruguay och två unga killar från Frankrike. Chauffören var en yngre man som körde mycket ansvarsfullt och bra. För första gången på Kuba hade bilen säkerhetsbälten till alla. Damerna från Montevideo var i 70-årsåldern och mycket beresta och bildade. De talade många språk flytande, bland annat spanska (deras modersmål naturligtvis) och engelska. Detta underlättade en hel del då de kunde översätta mellan oss och chauffören som bara pratade spanska.

Trinidad, stad på Kubas sydkust och listad på UNESCOs världsarvslista.

Det blev en ganska behaglig resa till Trinidad. Så fort vi kom utanför Havana avtog trafiken till nästan ingenting och vi var så gott som ensamma på den fyrfiliga motorvägen österut. Beläggningen på vägen var inte alltid den bästa men vår förare undvek skickligt hål och andra ojämnheter genom att kryssa lite fram och tillbaka mellan filerna. Detta var ju inte så svårt eftersom vägen var så glest trafikerad. Vi körde om några äldre amerikanska bilar och några lastbilar liksom ett antal hästkärror och cyklar längst ute på väggrenen. En och annan buss förekom också.

Gata i Trinidad

Chauffören gjorde ett uppehåll efter ett par timmar vid en cafeteria där vi kunde köpa kaffe (väldigt gott sådant), vatten, läsk, bocadito (varm dubbelmacka med ost och skinka) och lite annat. Där fanns även toaletter (baños) med den sedvanliga damen utanför som mot en halv CUC eller några pesos delade ut toalettpapper. Papper finns aldrig på toaletterna annars.

Vi lämnade motorvägen och körde vidare mot söder på mindre vägar. Här fick chauffören vara än mer alert eftersom det plötsligt kunde vara en hästkärra på vägen som vi var tvungna att köra om. Vi passerade utanför staden Cienfuegos och följde sedan havet åt öster fram till Trinidad. Hela resan inklusive stop tog cirka fem timmar och det var strax under trettio mil trodde vi.

Annorlunda trafikmärke

När vi kom in i staden ville chauffören absolut se till att vi hittade någonstans att bo. Vi skulle alla bo på ett Casa Particular, d.v.s. hemma hos familj. Det finns tusentals sådana på Kuba och vi hade läst att de vanligen var mycket bra och prisvärda. Vår chaufför frågade runt lite och stannade till sist framför ett gult hus på Calle de Símon Boliviar 256. Señoran som ägde detta hette Olga och hon hade fyra gästrum att hyra ut, alla med eget badrum. Vi fick ett rum på andra våningen som var jättefint. Det var utrustat med både fläktar och en tyst och fin luftkonditioneringsanläggning. Lyxigt tyckte vi och helt underbart att kunna kyla ner oss eftersom värmen var tryckande på Kuba dessa dagar. Priset per rum var 35 CUC (cirka 350 kronor) per natt oavsett hur många som bodde i rummet. Eftersom det var möblerat med två queen-size-sängar kunde man ju sova fyra om man inte var alltför petig. I rummet bredvid vårt bodde t.ex. tre ungdomar. Om man ville ha frukost tillkom 5 CUC per person.

Det gula huset är Casa Olga där vi bodde två nätter. Ovanför dörren hänger en skylt som visar att detta är ett Casa Particular.

Vi gav oss genast ut på de kullerstensklädda gatorna för att titta på staden som har fått status som världsarv av UNESCO. Det som fascinerar med staden och skälet för tusentals turister att resa hit är dess byggnader och gator nästan som ser ut som på 1850-talet. Fram till mitten av 1800-talet var staden blomstrande och försörjde sina invånare genom sockerindustrin. Många välbärgade sockerbaroner hade förnämliga palats i staden. Plötsligt runt 1850 gick luften ur sockermarknaden och många i Trinidad blev ruinerade. De stora vackra husen förföll och väldigt få investeringar gjordes under de kommande 150 åren. Detta har bevarat staden och dess karaktär med stenbelagda gator, hus med enkupigt tegel på taken och putsade fasader. Numera pågår en varsam renovering av många hus men det kommer att ta lång tid innan alla hus är upprustade.

Taxi i Trinidad. När såg ni senast en bil med allt bagaget surrat på takräcket?

Bilarna var få i staden och de ojämna gatorna var inte heller anpassade för moderna fordon. Istället red man, åkte hästkärra, cyklade eller gick till fots. Staden var inte heller större än att detta gick alldeles utmärkt.

Gata i Trinidad

Trinidad drar som sagt till sig många turister numera. De flesta verkade vara ryggsäcksluffande ungdomar men det fanns även äldre besökare. Vi träffade på ett gäng med svenska killar i trettio-årsåldern som reste runt i två veckor på Kuba men annars mötte vi inga svenskar. Många turister verkade vara spansktalade och vi gissade att en del av dem var från Mellan- eller Sydamerika, liksom damerna från Uruguay.

Vi tog en fika på ett ställe och fick åter igen väldigt gott kaffe. Kubanerna odlar kaffe i bergen och de dricker själva mycket kaffe. Överallt har vi fått starkt, gott kaffe vilket står i kontrast till Karibien där kaffet ofta var svagt och med trist smak.

Ännu en vacker gammal taxi.

På kvällen åt vi på en restaurang som var inrymd i det gamla borgmästarpalatset. Möblerna var i burgen 1800-talsstil och borden var täckta med vita dukar med handbroderad hålsöm. Fantastisk miljö att äta middag i. Vi kände oss som gamla sockerpatroner. Tyvärr kunde inte maten leva upp till miljön. Maträtterna var trista och dåligt kryddade. De har en del att hämta upp där, kubanerna.

En svalkande mojito utanför Casa de la Musica, nära Plaza Mayor mitt i Trinidad

Musik, däremot, fanns i överflöd och trevlig sådan. Det spelades på gator och torg och på nästa varje näringsställe. Vi gick till en bar efteråt och drack en öl och njöt av den svängiga musiken.

Musicerande äldre herre

Efter en natt i vårt svala rum på Casa Olga blev vi serverade frukost på den luftiga innegården. Den bestod av kaffe (som vanligt jättegott), färsk mangojuice, bröd, smör (tyskt!), marmelad och en tallrik färsk frukt. Sedan kastade vi oss ut i vimlet igen. Det var om möjligt ännu varmare idag än tidigare och vi knäade faktiskt lite för första gången under vår snart ettåriga resa på grund av värmen. Vi hade ingen termometer men vi hörde av någon att det var nästan fyrtio grader och en luftfuktighet på nära hundra procent.

Plaza Mayor, Trinidad
 
 

En stund mitt på dagen låg vi bara på rummet och kylde ner oss. När det svalnade lite (med betoning på lite) så gick vi ut igen. Först sökte vi oss till stadens utkanter för att se på marknadsstånden där folk köpte allehanda reservdelar som rörböjar, kopplingar, kranar m.m. Vi besåg även ett museum där de visade upp hur ett hem såg ut när det begav sig. Allt ifrån möbler, kokkärl, glas, bestick, kannor och själva huset inklusive ett torn och en stor innegård kringbyggd med en patio.

Reservdelar till försäljning

Senare satte oss i trappan utanför den gamla katedralen vid ett kafébord och beställde mojitos. Gott med den friska myntan och isbitarna! På kvällen blev det åter middag i ett av de gamla husen på en restaurang som vi läst om i vår Lonely Planet-guidebok. La Cubita hette den och maten verkade först ganska lovande med en god tomat- och vitlöksröra på bröd till förrätt men föll tyvärr platt till marken när huvudrätterna kom in. De behöver verkligen träna på att använda kryddor.

Ännu en gata i Trinidad.

En sista natt på vårt Casa Particular innan vi blev upphämtade av en ny taxi collectivo. Denna gång hade vi dragit en nitlott. En ganska skruttig Renault utan luftkonditionering och naturligtvis utan säkerhetsbälten. Vi delade den med ett ungt koreanskt par. Resan blev en nervpirrande historia med en chaufför som ständigt pressade den gamla bilen till nya hastighetsrekord. Den enda trösten var att trafiken åter igen var ytterst måttlig. Vi var oerhört lyckliga och tacksamma att vi överlevt när vi steg ur i Marina Hemingway strax efter lunch på torsdagen.

 Ingen stress i Trinidad

Tillbaka i Isa var det varmare än någonsin. Vinden var svag och luften dallrade av värme. Vi började faktiskt längta efter kyla!

På fredagen den 26 maj förberedde vi oss för segling igen. Vi lyckades köpa ägg och juice i en av butikerna i marinan och avslutade med att äta pizza på La Cova, en av restaurangerna i marinan. Skapligt god pizza faktiskt om man valde dem där man kunde välja vilka saker som man hade på.

En sista gatubild från Trinidad

Klockan sju på fredagskvällen lade vi ut från vår plats och gick till myndighetskajen på vägen ut. Där kontrollerades våra pass och de scannade våra ansikten med ansiktsdragigenkännande kameror. Dessa uppgifter kontrollerades noga med våra pass så att vi inte försökte smuggla ut någon annan med hjälp av våra pass. Efter detta kom två tjänstemän ombord och tittade igenom Isa så att vi inte hade gömt undan någon kuban. Sedan kunde vi styra ut och var på havet kvart i åtta. Solen var på väg ner och vi hade en fin bris på åtta m/s från öster. Vi satte genast segel och lade oss på en bidevind mot nordost.

Kuba har varit en fantastisk upplevelse. Omtumlande, motsägelsefull, ibland frustrerande men oftast charmerande. Behållningen var de oerhört vänliga och glada människorna, de vackra gamla husen och de tusentals gamla rullande skönheterna i form av bilar från trettio- och fyrtiotalet samt musiken. Frustrationen gällde sådant som vi är så bortskämda med och tar för självklart som stort utbud på mat och kläder, snabb internetuppkoppling och liknande. Detta får kubanerna än så länge klara sig utan. Vi såg ingen svält och de flesta var välklädda men visst finns det många fattiga. Res till Kuba och upplev flera tidåldrar samtidigt!

 

2017-05-31
00:29:28

Havana - en stad att älska

Efter tre nätter i stillsamma Puerto Vita lade vi ut från bryggan klockan tio på förmiddagen. Innan vi fick tillstånd att avsegla kom guardafrontieras ombord på nytt och gick snabbt igenom båten. De verkade mest oroliga för att vi skall smuggla ut någon kuban ur landet. Vi satte segel och lade ut kursen åt nordväst.

 Vi seglade utmed Kubas nordkust i tre dygn.

Kuba är ett långsträckt land, 1200 km från öst till väst, och vi hade dryga fyrahundra sjömil att segla till Havana. Det tog oss drygt tre dygn att avverka denna sträcka i relativt svaga och skiftande vindar. Trösten var att sjön var ytterst beskedlig så resan var bekväm. Vi läste böcker, spanade efter val (tyvärr inga i sikte), och filosoferade över livet som långseglare. På nätterna såg vi ljusen glimma iland och en och annan fyr blinka hemtrevligt. Fyrarna är relativt många och oftast höga vackra fyrtorn.

Havana från havet

Sent den tredje kvällen passerade vi den mest kända turistorten på Kuba, en långsmal halvö som heter Varadero. Nästa morgon seglade vi förbi Havanas kommersiella hamn där det norska kryssningsfartyget Norwegian Sky låg. Vi var tvungna att fortsätta ännu tio sjömil till småbåtshamnen Marina Hemingway som är belägen väster om staden. De sista trettio sjömilen blev riktigt sega för vi hade två och en halv knops ström emot oss.

Marina Hemingway, Havana. Isa skymtar precis framför den vackra röda bilen av märket Plymouth.

Klockan tolv kunde vi till sist styra in i den berömda marinan efter 430 NM och lägga till vid ankomstkajen. Vi blev mottagna av en hjälpsam marinero och där efter kom guardafrontieras ombord på nytt. Denna gång gick det ganska snabbt eftersom vi kom från en kubansk hamn. Vi överlämnade vår despacio och de förseglade på nytt vår satelittelefon, sedan var det klart och vi blev anvisade en plats i den yttre kanalen av de tre långa rännorna som utgör marinan. Alla båtar låg långsides vid betongkajer i någon av de tre kanalerna. Mellan dessa kanaler fanns marinakontoret, restauranger, barer, duschanläggning och även ett hotell. Längst in låg en liten butik som sålde konserver, stapelvaror som pasta, ris och liknande samt vatten, öl och rom. Där fanns också en butik för kubanska cigarrer.

Tillagda i Marina Hemingway. 
 Satelitbild över marinan. Vi låg i den yttre kanalen.

Till vår stora förvåning var det många amerikanska båtar i hamnen, säkert hälften av de femtiotal båtar som låg där. Både seglare och större motorbåtar av Grand Banks-typ såg vi. Detta visade sig bero på att Havanas och Key Wests segelklubbar hade inlett ett samarbete och skulle arrangera en parad och regatta några dagar senare för att fira Havanas segelklubbs tjugofemårsjubileum. Denna typ av formellt samarbete var tydligen sanktionerat av de båda staterna vilket förklarade de många amerikanska båtarna i hamnen. Annars var det svårt för amerikaner att få tillstånd att segla till Kuba och det krävdes mycket pappersarbete.

Parque Central i Havana.

Vi var ganska trötta och hungriga så vi gick till restaurangen ytterst på vårt ”finger”. Något överraskande visade sig krogen vara en kinakrog. Nåväl, kinamat fick det bli och vi beställde Chop Seuy med kyckling och vårrullar till förrätt. Inte världsbäst men helt okej mat. Inte blev det dyrt heller. Med varsin lokal öl till maten gick det på 17 CUC, d.v.s. 170 kr.

Gatubild från Havana
Förutom alla fantastiska gamla bilar så är många av husen något att fästa ögonen på. De som har renoverats är underbara!

Resten av dagen gick åt till att röja undan sjökojer och annat. På kvällen åt vi bara lite bröd (hembakat!) och ost och lade oss tidigt. Vi hade seglat nästan tusen sjömil på tio dagar så vi var inte så sugna på att kasta oss ut i Havanas nattliv ännu. Värmen var dess utom tryckande, vilket också bidrog till att göra oss utpumpade.

Följande morgon, onsdagen den 17 maj, lämnade vi in tvätt till marinan. Man var tvungen att skicka med tvättmedel för det hade de inte men annars funkade det bra.

Efter detta försökte vi på nytt kommunicera med omvärlden och promenerade över till hotellet på nästa landtunga. Åter fick vi köpa entimmes-kort för internetanslutning. Här hade de wifi så vi kunde logga in med våra egna enheter men hastigheten… hastigheten, den var inte snabb för att uttrycka det milt. Vi insåg efter ett par timmars strulande att vi fick vara nöjda om vi kunde skicka och ta emot några email och möjligen göra något enstaka Facebook-inlägg. Utlägg på bloggen skulle inte vara att tänka på. Det fick helt enkelt vänta tills vi kom till Florida.

Interiör från ett av de vackra hotellen i Habana Vieja, gamla stan.

Vi lunchade på en restaurang nära hotellet, igen för en billig peng. En tallrik med stekt kyckling med ris och lite grönsaker gick på 3,50 CUC (35 kr). Ingen gourmetmat men välsmakande i all sin enkelhet. Det verkade som det enklaste sättet att få mat här var att äta ute. Att köpa råvaror för egen matlagning verkade ytterst besvärligt.

När vi kom in i marinan dagen före hade vi sett en schweizisk segelbåt som vi stött på många gånger på vår färd ner genom Europa men inte sett sedan Portugal.  Vi mindes den väl för den hade det ovanliga namnet Richard Parker. Vi kom att prata med paret ombord, Vera och Dominique, som var från Zürich och bjöd in dem till Isa på ett glas vin. De hade varit i Havana ett par veckor redan och delade gärna med sig av sina erfarenheter. De kände till att Kubas enda sushi-ställe låg på gångavstånd från marinan och vi gick dit alla fyra och åt sushi. Stället hette Restaurante Santy Pescador och låg på en luftig veranda alldeles vid floden som rinner genom byn. Entrén var jättesvår att hitta, det var en helt anonym och låst stålport utan någon skylt inne i en gränd. Som en svartklubb. Vi ringde på en klocka och blev insläppta. Stället var populärt och sushin utmärkt men vi hade aldrig hittat hit om vi inte blivit tipsade.

Mats, Vera och Dominique äter sushi i Havana.

Nästa dag försökte vi åter att få tag i bra internetuppkoppling men efter flera timmars försök fick vi åter igen vara nöjda med att skicka och ta emot några enkla textmeddelanden för anslutningarna var så svajiga och långsamma. Kuba har bett USA om att få lägga ner en kabel för internet mellan Havana och Florida men fått nej så de får fortsätta att kämpa med denna usla uppkoppling.

Under eftermiddagen mörknade himlen och en stund senare började regnet vräka ner och åskan dundrade. Vi hade tänkt åka in till centrala Havana men det regnade så kraftigt att vi strök den idén. Det blev i stället lite båtfixande och en enkel middag i båten.

Fredagen den 19 maj skulle segelklubbens 25-årsjubileum firas. Alla de amerikanska och många lokala båtar for iväg för att ha någon slags regatta och parad utanför den kommersiella hamnen i Havana. Vi blev också tillfrågade om vi ville deltaga men vi föredrog att äntligen åka in till centrum och se lite av staden. Vi promenerade ut till den stora vägen, Femte Avenyn heter den faktiskt, och tog en taxi intill Habana Vieja, d.v.s. gamla Havana. Bilen var åter igen en gammal amerikansk bil, en Chevrolet från 1952. Vår chaufför var en yngre kille som guidade på bruten engelska på vägen in och när vi frågade var man kunde köpa kubansk musik på CD så körde han oss till en kombinerad skivbutik och kafé i den trendiga förstaden Miramar. Välklädda unga damer och herrar satt där och drack sitt kaffe och lyssnade på jazz. Vi köpte några Cd-plattor med traditionell kubansk salsamusik. Sedan for vi vidare på leden Malecón som löper utmed havet in till Plaza de Armas i gamla stan. Vi strosade runt och tittade förundrat på de fantastiska byggnaderna omkring oss. Just runt Plaza de Armas var de renoverade eller så pågick renovering men när vi kom ett stycke längre västerut så var de flesta byggnaderna i svårt förfallet skick. Det var faktiskt lite beklämmande att se. Man såg att det en gång för femtio-sextio år sedan hade varit underbara hus men det skulle krävas enorma resurser att sätta dem i stånd igen, resurser som Kuba absolut inte har. De försöker att reparera en del men det förslår inte långt.

Che Guevara är fortfarande en hjälte på Kuba.

Vi råkade gå förbi en bar ur vars dörr det kom kubansk musik så vi gick in och fann ett fantastiskt ställe. La Floridita heter baren och den är berömd för att daiquirí-drinken uppfanns här strax efter första världskriget och för att Hemingway brukade hänga här. Han hade sin egen variant av daiquirí med grapefruktsjuice (kallas Papa Hemingway Special) och det berättas att han vid ett tillfälle hade druckit tretton dubbla sådana. Det fanns en bronsbyst av den berömde författaren bredvid den långa bardisken. Vi slog oss ner vid ett bord och beställde var sin öl (för tidigt för daiquirí tyckte vi) och lyssnade på det kubanska bandet som spelade medryckande traditionell salsa-musik. Väldigt trevligt även om det var ganska många turister där. La Floridita ligger i hörnet av Avenida de Belgica och Calle Obispo.

La Floridita, drinkens daiquirís födelseplats.

Vi fortsatte vårt strosande och såg fler fantastiska byggnader. Havanas centrum är en dröm för den som är intresserad av arkitektur. När vi hade blivit trötta i fötterna hoppade vi på en turistbuss av typen hop-on-hop-off och åkte runt i staden. Det var ett bra sätt att från dubbeldäckarens öppna andravåning se många av de klassiska gamla hotellen, t.ex. Hotel Nacional, Hotel Riviera (där den amerikanska maffian hade sitt tillhåll på trettiotalet), Hotel Presidente, Hotel Habana Libre m.fl. Det sistnämnda hotellet var alldeles nyöppnat och hette Havana Hilton när Fidel Castro tog makten 1959 och han döpte genast om det till Habana Libre (Fria Havana) och gjorde det till sitt högkvarter de första månaderna.

Hotel Saratoga, ett av de dyraste i Havana.

Det fanns så mycket att titta på men vi orkade inte ta in mer den dagen utan återvände till Marina Hemingway. På kvällen bjöd segelklubben in till firande vilket vi inte ville missa. Först hölls det tal både på spanska och engelska och priser delades ut till de olika vinnarna i regattorna. Segelklubben i Key West hade till och med seglat över fem stycken Hobbiecats för att tävla. Mycket modigt med tanke på att det är tuffa vatten och nittio sjömil. Det skulle ha varit sex amerikanska Hobbiecats men en sjönk under överfarten! Lyckligtvis räddades de unga seglarna.

Club Nautico

Det kändes på något sätt som detta var en historisk kväll. Kanske var detta början på en upptinad relation mellan de två länderna. I vilket fall som helst blev det ett storslaget firande med glada och uppsluppna seglare från både Kuba och USA och massor av god mat och dryck och dans. Vi roade oss kungligt och minglade med seglare från olika länder. I vimlet stötte vi på en svensk kille, Niclas, som seglade en katamaran tillsammans med sin kanadensiska fru Lauri. Annars var det få européer på plats.

 Party på Club Nautico International Hemingway de Cuba

Lördagsförmiddagen tog vi det lugnt en stund och sedan delade vi en taxi med Niclas och Lauri in till Havana igen. Vi tog oss en närmare titt på katedralen Catedral de San Cristóbal de la Habana och de fina torgen Plaza de San Fransisco de Asis och Plaza Vieja. Runt de två torgen som bara ligger några kvarter ifrån varandra fanns en uppsjö av barer och restauranger. Just i dessa kvarter är de flesta av de gamla byggnaderna upprustade och det var en fröjd att gå runt och titta på husen, lyssna på gatumusik, titta på gatuteater eller bara betrakta folklivet. Musik hördes nästan överallt, från barer och på gatorna.

Samtal på gatan med ett gäng sköna musikanter. Så gott som alla vi mötte var öppna och glada och ville gärna prata. Eftersom vår spanska begränsar sig till några få ord så gick det lite knackigt ibland men det var kul ändå.

Vi drog oss lite längre västerut till kvarteren runt Parque Central och kom in på gågatan San Rafael. Där blev vi tilltalade av en ung entusiastisk gosse som gjorde reklam för en konsert på El Tablao del Gran Teatro alldeles intill. Det var en klassisk kubansk orkester som skulle framträda senare på kvällen. De hette Septeto Habanero och hade sina första framträdanden 1920! Visserligen såg gubbarna gamla ut på bilden men vi förmodade ändå att gruppen hade bytt medlemmar sedan starten. Hur som helst tyckte vi att detta lät lockande så vi köpte biljetter för 5 CUC per person och reserverade ett bord i den nattklubbsliknande lokalen.

Gata i Havana
 
En av de historiska byggnaderna runt Plaza de Armas, Havana

Vi fortsatte vår promenad och försökte hitta något ställe att äta middag på. En berömd restaurang som vi försökte med var fullbokad och efter ett tag hamnade vi på ett hotell med namnet Central. Vi försökte att beställa biff som de enligt menyn skulle ha men som de naturligtvis inte hade. Biff är något väldigt exklusivt på Kuba och finns nästan aldrig. Det blev stekta räkor i stället med ris och grönsaker och det gick bra det också.

När vi hade ätit och åter promenerade ner mot gamla stan stötte vi ihop med Vera och Dominique. Vi berättade att vi köpt biljetter till en konsert och de ville gärna hänga på så vi blev fyra som strax efter nio på kvällen slog oss ner vid vårt bord på El Tablao. Vi beställde var sin mojito och pratade våra upplevelser i Havana.

Vid halv elva kom så äntligen gruppen upp på scen. Gubbarna, för flera av dem var verkligen gubbar, några säkert väl över åttio år, var tio till antalet. De var klädda i kostymer med fluga runt halsen och myggjagare i reptilpräglat skinn på fötterna. Tjusiga panamahattar eller vita gubbkepsar på huvudet. Instrumenten var trumpet, två gitarrer, bas och diverse slagverk och rytminstrument. De drog strax i gång med klassisk kubansk salsa-musik. En äldre gentleman hade ett litet dansframträdande på dansgolvet framför scenen och snart gick flera par upp och dansade. Publiken var i alla åldrar från tjugo till nittio och bestod av en blandning av kubaner och turister, mest kubaner. De som dansade var väldigt duktiga och det märktes att detta var ett populärt lördagsnöje att dansa till en levande orkester.

Septeto Habanero

De äldre herrarna sjöng i stämmor och turades om att var ledande sångare. Det gjordes solon på gitarr, trumpet och congas och gruppen var mycket samspelt. De verkade älska att uppträda och publiken älskade dem tillbaka. Ibland hoppade någon av dem ner på dansgolvet och bjöd upp någon dam som de tog en sväng om med. Det fanns en yngre kille i bandet och han dansade flera gånger. Han var mycket skicklig och liksom flöt fram över dansgolvet. Det såg ut fantastiskt ut med myggjagarna på fötterna och någon tjusig dam i klänning och högklackade skor som danspartner.

Dansande gentleman

Strax före ett slutade gruppen sitt framträdande och vi kände att det var dags att åka tillbaka till marinan. Vi gick upp till Parque Central och hittade en kille med en liten Fiat från 1972 som var villig att köra oss hem för 20 CUC. Vi körde på Malecón utmed havet den ljumma natten och strandpromenaden var full med folk. Andra åkte i gamla klassiska cabrioleter och hela scenen var som tagen ur någon film från femtioitalet.

Röd cabriolet sedd från vår båt i Marina Hemingway.

Nästa dag var söndag den 22 maj och vi passade på att vila oss från allt turistande. Vi stannade i båten och läste böcker och pysslade lite. På kvällen var vi på nytt inbjudna till Club Nautico Hemingway de Cuba, Havanas yacht-club. Kvällen inleddes med en massa tal av diverse prominenta gäster och av segelklubbens dynamiske ordförande. Sedan serverades buffémat och drycker och en stråkkvintett underhöll med vacker musik. Senare blev det mer modern musik och folk minglade och dansade. Vi deltog ett par timmar men kroknade sedan och drog oss tillbaka till Isa. Vi har verkligen blivit väl underhållna här i Havana med två storslagna festkvällar på klubbens bekostnad.

Måndagen den 23 tog vi en taxi till busstationen för att köpa biljett till den gamla staden Trinidad på södra Kuba. Mats hade några dagar tidigare gått bort till turistkontoret bredvid marinakontoret och frågat om de kunde arrangera resor. Det kunde de inte. Då frågade han om de kunna ordna biljetter till en dansshow i Havana men det kunde de inte heller. I själva verket kunde de inte ordna något alls och inte ens ge tips om saker att se. Patetiskt och typiskt för en planekonomi att ha ett turistkontor som inte kan bidra med ett enda vitten för besökare. Mannen som jobbade där kunde inte ens engelska och han gjorde uppenbarligen inte ett dyft för sin lön.

På busstationen blev vi genast tilltalade av en privat organisatör som ordnade resor till alla möjliga ställen på ön. Det innebar taxi collectivo istället för buss vilket betydde att man delade taxi med andra. Sedan strosade vi in mot city och passerade den enorma kyrkogården Necrópolis Cristóbal Colón.

Necrópolis Cristóbal Colón

Havana hade så enormt mycket att se så det kändes som om vi bara skrapade på ytan. Men man orkar ju inte hur mycket intryck som helst och värmen och den höga luftfuktigheten kramade också musten ur oss. Men efter detta blir det utflykt till södra Kuba.

2017-05-30
23:27:00

Välkommen till Kuba och en annan tidsålder

Detta blogginlägg har dröjt eftersom internetåtkomsten på Kuba var mycket begränsad så vi lyckades inte lägga ut något. Men nu kommer flera utlägg på raken!

 Efter återkomsten från Sverige ägnade vi två dagar åt att förbereda oss för nästa ben. Vi hade läst andra segelbloggar (t.ex. S/Y Spray) om de kommande möjliga ställena att stanna på och insåg att de flesta tyckte att Dominikanska Republiken var besvärligt på grund av de invecklade in- och utklareringarna och tjänstemän som ville ha mutor hela tiden. Dessutom stod det i den guidebok vi hade att man inte skulle lämna sin båt obevakad på ankringsplatserna för det förekom många stölder. Det lät ju inte jättelockande. Om vi inte kunde lämna båten kunde vi ju inte utforska landet. Efter en del diskussioner bestämde vi till sist att vi skulle hoppa över Dominikanska Republiken och gå direkt till Kuba. Det betydde också att vi fick ett långt ben på 550 NM.
Puerto Real, västra Puerto Rico
Regnbågsflagga i amerikansk tappning

Under fredagen den 5 maj körde Conqi oss till den närbelägna staden Mayagüez strax norr om Puerto Real så att vi kunde klarera ut från Puerto Rico och storhandla för en vecka framöver. Det fanns flera välsorterade livsmedelsbutiken i staden och vi kunde fylla på med det mesta som vi behövde. På kvällen åt vi middag på den lilla restaurangen i marinan. De hade fisk som specialitet och tonfisken var superb.

Klockan elva på förmiddagen lördagen den 6 maj styrde vi ut från Puerto Real efter att ha toppat upp vatten från bryggan. Vi var lite oroliga hur det skulle gå att komma ut men allt gick bra och strax kunde vi sätta segel och styra åt nordväst. Sundet mellan Puerto Rico och Dominikanska Republiken heter Mona Passage och är känt för att tidvis vara mycket besvärligt med hårda vindar och överfallsvågor. Dock inte denna soliga lördag. Havet visade sig från sin bästa sida och gav oss en lagom mild sydlig bris. Senare på dagen avtog vinden och vi fick köra motor en stund. Trots att vinden var svag så kom vågorna från alla håll och sjön var orolig. Man förstår att det kan vara ett otäckt ställe när det blåser.

Första dygnet förflöt med omväxlande segling och motorgång. När mörkret sänkte sig gled vi fram utmed Dominikanska Republikens nordöstra kust och nästa morgon passerade vi den stora viken Samana där vi först hade tänkt gå in.

Sent på söndagskvällen dog vinden igen och vi motoriserade vidare mot väst genom natten. Mats gick av sin vakt 00:30 och Marie tog över. Vinden var obefintlig och havet lugnt, nästan inga vågor. Så helt plötsligt från ingenstans ökade vinden vid halv två till 15-16 m/s. Det tog bara några sekunder från 1 m/s till denna kulingstyrka och det kom helt utan förvarning. Tur att vi inte hade några segel uppe! Vi hade inte haft en chans att reva innan vinden var över oss. Vi satte en liten flik av genuan för att stabilisera och avvaktade en timme för att se vad som skulle hända med vinden. Efter en dryg timma minskade vinden något och vi rullade ut mer genua och stängde av motorn. Vi hade en nordlig vind på 12-13 m/s vilket gav oss halvvind och bra fart med lätt revad genua.

Fram på morgonkvisten hade vinden minskat ytterligare till 8-9 m/s för att några timmar senare vrida till sydost och avta ytterligare. Måndagen bjöd på mest molnigt väder med några regnstänk och svag vind tills eftermiddagen då vi åter kunde länsa för utspirad genua och storseglet åt motsatt håll. Vinden vred på nytt och vi fick lägga om båda seglen. Denna manöver tar en stund då vi måste ta in genuan, flytta spirbommen till andra sidan, gippa storen och sedan rulla ut genuan på nytt. Precis när vi höll på som mest med detta ropade Mats plötsligt: Gira styrbord! Snabbt lade Marie om kursen och vi kunde undvika att köra rakt in i en stor trädstam som flöt precis i ytan. Den måste ha vägt många hundra kilo och den hade under olyckliga omständigheter kunna skada Isas skrov. Puh, det var nära! Tur att det var ljust, annars hade vi aldrig upptäckt den i tid.

Vi spanade hela tiden efter valar eftersom vi hört att de ofta förekom i dessa vatten men det enda livstecknet förutom fåglar var en flock delfiner av någon större, svart sort. Inte heller såg vi några andra seglare. Något enstaka fartyg passerade oss, ett par stycken utan AIS dessutom. Annars var det helt tomt. Det kändes konstigt att inte se en enda segelbåt någonstans. Precis som under Atlantöverseglingen.

Karta över seglatsen från Puerto Rico till Kuba

Vid femtiden på eftermiddagen passerade vi gränsen mellan Dominikanska Republiken och Haiti. Solen tittade fram och vi gjorde fin fart med vår segelsättning. Detta höll sedan i sig hela natten och nästa dag. Skönt att slippa köra motor.

Kubas flagga

Vid middagstid på tisdagen den 9 maj siktade vi Kubas östra udde i diset. Vinden fortsatte att blåsa från ost tills vi kom in mot Kubas nordkust. Då vred den plötsligt mot NV och vi fick bidevind helt oväntat. Sista natten seglade vi med god fart på en stadig halvvind vilket gjorde livet ombord ganska bekvämt.

Bryggan i Marina Gaviota, Puerto Vita, nordöstra Kuba. Första "Port of entry" när man kommer från öster.
Marina Gaviota sett uppifrån.Marinan ligger mycket lantligt.

Onsdagen den 10 maj anlöpte vi Puerto Vita på nordsidan av östra Kuba efter drygt fyra dygn på havet. Vi hissade den gula flaggan (pestflaggan, betyder att man begär tillstånd att gå i land, man måste stanna i karantän på redden tills man får ett sådant tillstånd) och styrde in i den väl utprickade leden. Bara en sjömil bakom oss kom ännu en segelbåt. Vi som inte sett en enda seglare på fyra dygn men det finns tydligen andra som seglar hit. Vi blev strax uppropade på VHF:n på bruten engelska. Den som anropade oss ville veta båtens namn, hur många vi var ombord, vår nationalitet samt om vi hade husdjur ombord. Vi fortsatte inåt den djupa viken tills den delade sig. Åt babord låg den kommersiella hamnen med en kaj där ett mindre fartyg höll på att lasta eller lossa gods. Åt styrbord fortsatte den prickade leden in mot Marina Gaviota (Marina Internarcional Puerto de Vita kallas den också) men här var det inte helt solklart hur man skulle gå men vi lyckades komma ända in i viken. Strax utanför marinan blev vi mötta av en kille i en liten snabb motorbåt som inte kunde någon engelska men han fick oss att förstå att vi var tvungna att ankra utanför marinan och invänta ”El Medico”, d.v.s. läkaren som skulle kolla vårt hälsoläge. Efter cirka tre kvart kom läkaren ut till oss i den lilla motorbåten och klev ombord. Han talade hjälplig engelska och frågade oss om vår hälsa. I första hand verkade det handla om i fall vi hade några smittsamma sjukdomar eller feber, i synnerhet SIKA, och vilka länder vi besökt innan vi kom till Kuba. Han frågade specifikt om Afrika och Brasilien. Han förklarade att SIKA än så länge var relativt ovanligt på Kuba men att det fanns i viss omfattning i Havanna dit det hade kommit med utländska besökare. Han tog vår temperatur genom att hålla en elektronisk termometer framför våra pannor. Sedan fyllde han i en massa dokument och vi fick ett intyg på att vi genomgått hälsoinspektion. Därefter kunde vi lätta ankar och gå in till kaj i marinan. Vi fick lägga vårt ankare i fören och backa in till en rejäl betongbrygga. Strax efter oss kom även den andra båten in och lade till bredvid oss. Den visade sig heta Crystal Blues och seglades av ett australiensiskt par, Ley och Neil. I hamnen låg faktiskt en handfull långseglare, en tysk båt, en fransk, en holländsk, en brasiliansk och ytterligare en svensk, Mayflower hette den. Vi hörde att den seglades av en ensam man men han var inte ombord utan var på tur på Kuba.

Förseglad satelittelefon

Hela eftermiddagen gick åt till att prata med olika myndighetspersoner. Först kom guardafrontieras, gränsbevakningen, och kontrollerade våra pass och utfärdade visum till Kuba som gällde i 30 dagar. Visat kostade 75 CUC (cirka 750 kr) per person och kunde förnyas en gång om vi så önskade. Vi hade naturligtvis inga kubanska pengar ännu men det var inga problem med att betala senare. Mer om detta med pengar längre ner. Efter guardafrontieras kom tullen bestående av två män och ytterligare två män med hundar. De gjorde en noggrann genomgång av båten. Vi blev ombedda att plocka fram alla datorer, mobiltelefoner, GPS:er, kameror samt satelittelefoner. En av männen fotograferade allt vi hade och dess utom förseglade han vår satelittelefon med tejp! Det var inte tillåtet att använda satelittelefon när vi låg i hamn. Vi gissar att det är för att vi inte skall upplåta den för någon kuban att ringa på eftersom de inte kan avlyssna den. Männen gick igenom varje hytt och öppnade de flesta skåp och lådor. De tittade även i kölsvinet. Sedan kom de två hundförarna med varsin hund som nosade sig igenom båten utvändigt och invändigt. De sökte efter droger och efter vapen. De frågade om vi hade några plantor eller frön med ombord och synade våra puertoricanska äpplen noga så att de inte hade några sjukdomar (de blev godkända). Allra sist kom ännu en kille som dök under båten för att kontrollera att vi inte hade fäst något under skrovet.

När allt detta var klart kom chefen för marinan, en dam som hette Janni, och hälsade oss välkomna. Alla tjänstemän vi hade att göra med var mycket vänliga och korrekta och vissa såg lite lätt generade ut för att de undersökte oss så noga. De hade väl sina order.

Det tyska paret Gudrun och Siegfried i båten Asante som redan varit här ett par dagar gav oss en hel del värdefull information. Marinachefen hade föreslagit att vi skulle ta en taxi till närmsta stad, Santa Lucia, för att ta ut pengar, men tyskarna sa att det gick utmärkt att åka lokalbuss, vilket bara kostade en bråkdel av taxikostnaden. Taxi fram och tillbaka skulle kosta några hundra kronor enligt Janni. Bussen kostade två och femtio per person.

På kvällen blev vi inbjudna till Crystal Blues på en öl och tyskarna var också där. Kul att träffa lite seglare igen efter ganska många veckor på egen hand.

Nästa dag ville vi först av allt försöka kommunicera med omvärlden, främst våra döttrar förstås, samt ta in en väderprognos. Wifi fanns inte i marinan men man kunde köpa internet-kort med en inloggningskod och logga in på någon av de två datorer som marinan hade för detta ändamål. En timmes surf kostade 2 CUC, d.v.s. 20 kr. Vädret fick vi snabbt ner men det var värre med email. Gmail har ett säkerhetssystem som gör att man måste verifiera inloggningen när man loggar in på en ny dator och detta fungerade inte eftersom våra svenska telefonnummer inte fungerade här. Suck! Det betydde att vi inte kunde läsa våra email. Mats lyckades i alla fall få vårt worldsim-nummer att funka så att vi kunde skicka sms.

Så här såg vägen till den närmaste byn, Santa Lucia, ut.

Efter datorstunden gav vi oss ut på pengaexpedition. Vi vandrade den lilla lokala vägen upp till stora landsvägen där vi väntade på bussen tillsammans med en massa kubaner. Vägen vi gick var fascinerande tom på motorfordon. Vi såg en gammal amerikanare som stod parkerad under ett träd och en skoter körde om oss men annars så cyklade eller promenerade folk. Eller åkte hästkärra! Vi så många fler hästkärror än bilar. Utmed vägen mötte vi även människor som sålde olika saker, mest frukt och grönt, men även hembakta kex och annat smått och gott. Vi köpte sju stora mangofrukter av en kvinna för en femma och bröd i en liten bod utmed vägen.

Gata i Santa Lucia

Bussen kom och vi lyckades ta oss ombord, trots att den redan var ganska full. Den körde de åtta kilometerna till vägskälet vid Santa Lucia där många hoppade av, liksom vi. Vid korsningen stod rader av hästdroskor som väntade på att köra bussresenärerna den sista biten fram till staden för bussen fortsatte på landsvägen mot provinshuvudstaden Holguin. De flesta kubanerna tog en droska men vi ville gärna röra på oss efter de fyra dygnens segling så vi valde att gå. Det var kanske en kilometer fram till själva staden. Inte heller i staden var det någon trafik att tala om. Ganska skönt faktiskt. Det var som i vår barndom, en och annan bil, annars gick eller cyklade folk. Eller åkte hästskjuts förstås. Eller oxkärra.

Oxkärra

Vi hittade en bank där vi gick in och blev vänligt bemötta av en man innanför en disk. Han talade utmärkt engelska och det var inga som helst problem att ta ut pengar på vårt Eurocard. Detta med pengar är lite invecklat. Kuba har två valutor som kallas CUC respektive CUP. En CUC är ungefär 25 CUP. Kubanerna själva hanterar i stort sett bara CUP och turister i huvudsak CUC. På stora hotell och i butiker som säljer importerade varor kan man bara betala med CUC men ute i samhället är det mest praktiskt med CUP, t.ex. när man skall betala på bussen eller köpa grönsaker vid vägkanten. Vi fick först våra pengar i CUC men frågade om vi kunde växla till oss en del CUP också och det gick alldeles utmärkt.  Så nu hade vi av båda sorterna. Det gällde bara att hålla ordning på vilka som var vilka. Och tänk att vi hade besökt ett bankkontor som faktiskt hade kontanter! Det skulle aldrig inträffa i Sverige numera. Senare såg vi även två bankomater i väggen på en annan bank men vi prövade inte dem. Vi hade läst någonstans att de flesta europeiska kort fungerar på Kuba men det är endast ett fåtal platser där du kan betala med kort. Annars är det kontanter som gäller. Inte ens i marinan kunde vi betala med kort.

 

Vem skulle inte vilja åka med denna tjusiga hästdroska? 

Vi strövade runt och tittade förundrat på allt vi såg. Alla utom ett fåtal av lokalbefolkningen var välklädda i samma mode som man ser var som helst i Västeuropa och många av de yngre kubanerna, både män och kvinnor var påtagligt stiliga. Vi slog oss ner på en bar och beställde två öl av den lokala sorten Cristal. De var kalla och ljusa till karaktären som de flesta öl i dessa varma länder men smakade helt okej. På samma servering satt några inhemska sällskap och pratade och drack öl eller lokal läsk. Coca Cola och andra importmärken finns endast att köpa i speciella butiker och då måste man betala med CUC. Vi var inne i ett par butiker där man sålde lite konserver och hygienartiklar men ingenstans hade de färskvaror som mjölk, ägg, smör etc. Utbudet var minst sagt magert. Dessa butiker fick matvaruaffärerna på öarna i Grenadinerna att framstå som välsorterade! Vi lär inte gå upp i vikt under vår Kuba-vistelse, det är då ett som är säkert.

Tät trafik i en kubansk småstad.

Där emot såg vi att de flesta av ungdomarna runt om oss hade smarta mobiltelefoner, t.ex. Samsung. I vissa avseenden kändes samhället som femtiotalet men i vissa andra avseenden var det verkligen 2017. Folk i allmänhet verkade glada och avslappnade och begreppet stress verkade inte ens vara uppfunnet. Vi strosade vidare och stannade vid en bod som sålde glass. Glassmannen som var en ung kille pratade med en kompis utanför och kompisen visade sig tala utmärkt engelska och frågade oss om han kunde hjälpa oss. Vi köpte varsin glass och småpratade med grabben en stund. Vi frågade om han visste var vi kunde köpa ägg och han sa genast att vi kunde köpa av glassmannen. Denne skickade iväg en yngre kille som strax kom tillbaka med fem ägg som vi köpte för 5 CUP, d.v.s. 1,25 SEK. Matutbudet må vara begränsat men dyrt är det inte på Kuba.

Parkeringsplatsen vid marknaden i Santa Lucia.

Vi tog oss tillbaka på samma sätt vi kom till Santa Lucia. Vi promenerade ut till landsvägen och väntade på bussen som kom efter en kvart eller så. Denna gång var bussen lyxigare men sköna stoppade säten och luftkonditionering. Den förra bussen hade varit av en skrangligare sort med hårda säten och alla fönster på vid gavel för att det inte skulle bli för varmt i bussen.

Centrum i Santa Lucia

Under dagen hade det kommit ännu en båt, en familj från Tyskland i en katamaran från sjuttiotalet med namnet Sameera. Ombord fanns Astrid och Roland samt deras tre söner Lorenz, Gabriel och Severin. De hade redan inviterat våra vänner från igår på en drink och bjöd in även oss. Vi satt en stund och hade det trevligt innan mörkret började sänka sig för då gick det inte att vara ute mer för knott och mygg. Alla flydde ner i sina båtar och satte upp alla myggnät som fanns. Liksom kvällen före åt vi middag nere i ruffen av detta skäl. Det var faktiskt första gången som vi hade det riktigt besvärligt med dessa bitande odjur.

Mor och dotter i Santa Lucia

Fredagen ägnade vi åt att göra ännu ett försök med epost vilket inte lyckades. Däremot kom vi in på Facebook och kunde kommunisera lite med döttrarna via Messenger.

Marie dansar merengue. Det gick så där...

På eftermiddagen hamnade vi på en lokal fest i marinans restaurang. Det var personalen samt några till som firade mors dag med romdrinkar och tårta. Vi blev bjudna på tårta med guavafyllning och även inviterade till att dansa merengue med kubanerna. Kul men svårt! Vi hade inte platsat i ”Let’s dance”. Kubanerna däremot verkade kunna dansa från barnsben.

På kvällen var det vår tur att bjuda in till umgänge i Isas sittbrunn. Lite trångt blev det men seglare tränger ju gärna ihop sig.

Samkväm i Isas sittbrunn med besättningar från Crystal Blues, Sameera och Asante.

På lördagen den 13 maj steg vi upp tidigt för att åka till marknaden i Santa Lucia. Vi slog oss ihop med Niel och Ley från Crystal Blues samt Astrid och yngste sonen Severin på den tyska katamaranen och delade en taxi för denna tur.

Marie vid Dodgen
Viktor och hans Dodge
Dogden invändigt

Taxin visade sig vara en underbar gammal Dodge från femtio-talet och chauffören Viktor talade ganska bra engelska. Vi fick veta att alla de gamla amerikanarna i vackra färger och runda former har blivit omlackade många gånger och både motor och växellådor är bytta sedan länge. I Viktors Dodge satt en Mercedesmotor. De vårdade sina vrålåk ömt och Viktor hade fram sin putstrasa så fort vi stannade.

Marknadsparkering

Vi kom till marknadsplatsen i utkanten av Santa Lucia strax före klockan åtta på morgonen och kommersen var redan i full gång. Där fanns minst ett trettiotal stånd som sålde grönsaker och ett par som sålde kött. Vi handlade för våra CUP-pengar och allting var superbilligt. Vi köpte rödbetor, rödlök, bananer, ananas, paprikor, chillifrukter, tomater och gurkor. De andra seglarna handlade massor de också. Marknaden var en verklig upplevelse. Där var många lokala husmödrar som gjorde sina inköp och mängder med hästkärror samt en eller två bilar väntade på parkeringen utanför.

Grönsaksmarknaden i Santa Lucia
Marie i inköpstagen.
 Astrid och Severin vid köttståndet. Ett grishuvud, någon?
Marie och Mats vid den fina taxin. Vi var lite imponerade av den. Då visste vi inte vad som skulle få se i Havana.

Efter marknaden körde Viktor oss till en panaderia, ett bageri, så att vi kunde handla bröd. Utanför bageriet stod en urgammal traktor som hade något fel på motorn. Startmotorn hade gått sönder och Mats och Niel hamnade i någon slags diskussion om detta med traktorägaren. De flesta som inte jobbar med turism kan ingen engelska men på något sätt fungerade det ändå att kommunicera. Alla var vänliga och intresserade av oss så de ville gärna prata.

Traktor utan startmotor och gubbar som begrundar detta. Traktorns ägare samt Mats och Niel.

Vi var tillbaka i marinan halv tio igen och förberedde oss på att kasta loss. Guardafrontiera kom till Isa och gjorde ännu en snabb kontroll av båten, dock inte så noggrann denna gång. Vi fick vårt ”cruising permit” och en ”despatio” som vi skall lämna i nästa hamn vi kommer till på Kuba. Halv elva lade vi ut och vinkade adjö till besättningarna på Crystal Blues, Asante och Sameera. De andra båtarna skulle gå direkt till Florida så det var bara vi som siktade på Havanna.

 Astrid och Severin från Sameera, Ley och Niel från Crystal Blues, Marie samt vår chaufför Viktor.