S/Y Isa

2017-03-26
20:10:34

Nästan bohuslänska klippor och bubblande havspool

Vi stannade ett par nätter i Nanny Cay för att ta oss en verklig funderare på vad vi ville göra härnäst. Ända fram till denna tidpunkt har vi haft en grov plan hur och vart vi skulle segla men nu visste vi inte riktigt. Vi hade haft vissa tankar på Bahamas men efter att ha pratat med en amerikansk båtgranne som har en båt med liknande djupgående som Isa så strök vi den idén. Bahamas är väldigt grunt! Man bör ha en båt som sticker under två meter, helst ännu mindre, för att kunna ta sig in på de flesta ställen. Isas djupgående är 2,35 meter. Miles som amerikanen heter har seglat upp och ner mellan Baltimore (Chesapeake Bay) och Jungfruöarna sjutton gånger och har dessutom jobbat för The World ARC så hans råd lyssnade vi gärna till. Han menade också att man inte skall lämna Jungfruöarna förrän tidigast i slutet av april för att inte råka ut för besvärligt väder längre upp. Vi var ett antal båtar i Nanny Cay som samtliga hade funderingar på att gå norrut under orkansäsongen, bland annat Hallberg-Rassy 62:an Lady Bizoe och franska katamaranen Catleya som vi känner sedan tidigare. Det blev livliga diskussioner i gruppen om vilken tid som var lämpligast att avsegla och var man kunde stanna. Några ville gå direkt till Florida och några ville göra stopp på vägen. Det är drygt tusen sjömil härifrån till Miami. Hmm… litet att tänka på.

På fredagen den 17 mars lämnade vi Nanny Cay och gick tvärs över Sir Francis Drake’s Channel till Peter Island och ankrade i Little Harbour som var en naturskön och inte så frekventerad vik. Vi hade ett jättefint korallrev på lagom simavstånd från båten där det fanns mycket vackert att titta på. Inte blev det sämre av att vi fick sällskap av en havssköldpadda på vägen dit. Trevliga djur i all sin stillsamhet. Denna sköldpadda hade ett par putsarfiskar som hängde med den hela tiden, säkert 40-50 cm långa. Vi antar att fiskarna hjälper sköldpaddan att hålla skalet rent från olika mikroorganismer.

Havssköldpadda

På lördagsmorgonen drog vi upp kroken och tog oss till nästa ö, Salt Island där det berömda vraket av en postångare, H M S Rhone finns. Ångaren förliste i en svår, nordvästlig orkan den 29 oktober 1867 och alla ombord omkom. Vraket ligger ganska grunt och är därför tillgängligt även för snorklare. Hela området runt H M S Rhone är en marin nationalpark och det är inte tillåtet att ankra men det finns bojar som man tillfälligt kan ligga på. Vi plockade upp en sådan och drog på oss simfötter, snorkel och cyklop. Det var inte mer än ett par hundra meter att simma till vraket och siktdjupet var gott och väl tjugo meter eller mer så hon var inte svår att lokalisera. Numera återstår inte så mycket mer än en rest av stäven och ett utplattat skrov men vi kunde även urskilja den stora propellern och en del andra detaljer. Det var ändå mödan värt att gå dit och titta.

Mats snorklar ovanför den förlista postångaren Rhone.
Resterna av Rhone

Viken på Salt Island där Rhone sjönk heter ironiskt nog Lee Bay. Den olyckliga ångarens besättning hade säkert inte tyckt att det var ett passande namn och inte heller vid vårt besök var det särskilt lugnt. Vågorna kom inrullande från söder och gjorde att Isa vaggade rejält. Det var därför med en viss lättnad vi släppte bojen för att finna ett bättre ställe för kommande natt.

Brain coral
 
 

Eftersom vinden åter igen blåste 10-12 m/s och sjön var krabb så tog vi närmsta tänkbara vik, nämligen Manchineel Bay på Cooper Island där vi var för en vecka sedan med Karin och Hans. Snorklingen vid udden Cistern Point var så pass bra att vi gärna gjorde en ny tur dit. När vi fångat en boj i den södra änden av viken kunde vi simma direkt till revet från Isa. Revet låg cirka trehundra meter bort så det blev en del simning denna dag. Det skadade ju inte med motion och snorklingen var fin men inte lika bra som förra gången då vi såg stora, stora stim med färggranna fiskar. Tyvärr var inte kameran med den turen. Vid båda våra besök i Manchineel Bay observerade vi flera långa fiskar som bara verkade stå still under båten eller vid botten. De största var meterlånga. Vi vet inte vad detta var för sort men fascinerande var de i alla fall. De såg lite skrämmande ut, påminde något om gäddor, men de verkade inte vilja bita vare sig oss eller något annat.

Stora fiskar under båten
Nyfiken fisk
 
Vi var lite nyfikna på att se södra delen av Virgin Gorda där det finns fina badvikar omgivna av märkliga klippformationer. Vi styrde dit på söndagsförmiddagen men det var mycket inbäring utmed hela denna kuststräcka och guppigt värre så vi ångrade oss och rullade ut genuan för segling tvärs över till Marina Cay och Scrub Island. Vi ankrade strax sydväst om alla bojarna vid Marina Cay i skydd av revet och fick gott fäste i gräsbevuxen sandbotten. Närmsta granne var en jättestor motorjakt, denna gång dock utan helikopter.

När vi satt och åt en salladslunch i sittbrunnen fick vi se en bekant siluett komma stävandes väster ifrån. Det var Indigo av Barsebäck som kom från norra Tortola. Janne ankrade intill oss och vi gjorde ett gemensamt besök inne på Marina Cay som är en pytteliten ö med restaurang, souvenirbutik, bränsle- och vattenbrygga och några få hotellrum. Deras största inkomstkälla är alla förtöjningsbojarna på västra sidan av ön där båtar gärna lägger sig. Här kostade bojarna US$ 40 per natt, vilket var mer än vi sett någon annanstans. Av oss fick de inga pengar eftersom vi låg på eget ankare.

Janne från Indigo av Barsebäck och Marie på den lilla ön Marina Cay.

Vi gick runt den lilla ön och det tog ju inte många minuter. Efter att ha avnjutit en Painkiller i baren kände vi att vi kunde Marina Cay och åkte tillbaka ut till båtarna. Janne drog sig tillbaka till Indigo och vi åt lite rester från gårdagen följt av ett avsnitt Downton Abbey på TV. En lagom slö och avslappnad kväll.

Mats och Janne njuter av var sin Painkiller i baren på Marina Cay.

Eftersom vår ankarplats var väldigt skyddad med platt vatten bestämde vi oss för att stanna ännu en natt på samma ställe. Janne stannande också och vi tre for på jolleutflykt till Scrub Island. Där fanns ännu en lyxig marina i kombination med ett hotell samt en svindyr delikatessbutik. Vi skippade delikatesserna och vandrade upp till toppen av ön i stället för att få utsikt. Sedan gick vi runt den del av ön som vi befann oss på. På nordsidan fanns en fin sandstrand som skyddades av rev. Ett avslappnat ställe med bara några få besökare. Vi försökte att bli av med våra sopor i marinan men de ville ha fem dollar för att vi skulle få lämna vår lilla sop-påse så vi tog den med tillbaka igen. De vill ha betalt för precis allt här.

Bensinstationen på Marina Cay

Janne bjöd oss på fika i Indigo med hembakt sockerkaka efter turen. Mycket god kaka måste jag säga! Lite läsning i sittbrunnen och svalkande bad innan vi åt middag.

Dessa telefonköer!

Nästa morgon skildes vi från Janne som skulle segla till Road Town för bankärenden. Vi styrde åter över fjorden till Spanish Town på Virgin Gorda för att göra ett nytt försök att se de berömda klippformationerna som går under namnet ”The Bath”. Det var nästan helt lugnt denna förmiddag och ytterst lite sjöhävning så vi ankrade utanför hamnen och tog jollen in. Här ville marinan ha två dollar per person för att man nyttjade deras jollebrygga. För våra sopor som vi åter igen ville bli av med tog de två dollar. Det var bara att betala och se glad ut.

The Bath, Virgin Gorda
Fantomen vid sin klippa?

Vi promenerade de två kilometerna fram till den första av vikarna som hette Spring Bay. Hela området karaktäriserades av jättelika rundade granitblock som låg utströdda utmed hela kuststräckan. Ibland glest, ibland staplade på varandra. Emellan dem fanns små plättar av fin, vit sand och det hade skapats större och mindre pooler med sandbotten mellan blocken där man kunde få ett eget litet badkar. Längre åt sydost låg det verkliga The Bath som tillsammans med Devils Bay ytterligare ett steg åt sydost utgjorde en nationalpark. Vi fick betala 3 dollar per person för att komma in i parken men den visade sig vara väl värd att besöka. Mellan dessa båda vikar gick en led mellan jätteblocken där vi fick krypa, vada, klättra och slingra oss fram i skrevor, hålrum och grottor. Spännande och överaskande med många märkliga passager och fina formationer att titta på. Vi passade naturligtvis också på att njuta av badet i flera av de naturliga havspoolerna.

Eget badkar i The Bath, Virgin Gorda
 
 
 
På vägen tillbaka passerade vi en matvarubutik som hade ett bra utbud och vi passade på att handla en hel del färskvaror.
Eremitkräfta

Ankarplatsen utanför Spanish Town var ganska guppig och bullrig beroende på den täta färjetrafiken och på att man höll på att bygga ut en vågbrytare vid färjeläget. Sent på kvällen slutade dock färjorna att gå och natten blev ändå ostörd. Tidigt nästa morgon var den hektiska trafiken igång igen och det var med en viss lättnad vi lättade ankar och satte segel mot norra udden av Great Camanoe. Vi seglade stillsamt för att hinna köra vår watermaker så länge som möjligt.

 

Långa dyningar

När vi gippade och svängde ner på Great Camanoes västsida såg vi att det rullade en mycket lång men tämligen stor dyning från norr. Förmodligen resterna av en storm tusentals sjömil bort ute på Nordatlanten. Ute på öppet vatten märks knappt den här sortens långa, låga dyningar för våglängden är kanske trettio till femtio meter men inne vid land skapar de irriterande mycket oro så att ankrade båtar rullar infernaliskt. Flera av de ankarvikar vi hade siktat på verkade ytterst obekväma under dessa förhållanden så vi bestämde oss slutligen för Trellis Bay på norra Beef Island där dyningen från norr inte kunde nå oss.

Trellis Bay

Denna vik ligger alldeles vid flygplatsen så man kan i princip ta jollen till flyget här. Vi tog en promenad utmed hela den långa sandstranden som kantade den stora bukten. Det låg en del barer och hantverksbutiker här som kändes lite flower-power-inspirerade. Många båtar och en hel del folk. Vid fullmåne hålls det fester med stora eldar på stranden här men det inföll inte denna dag.

Konstnärliga ambititioner

Nästa dag seglade vi åter utmed Tortolas nordsida till den västligaste av de Brittiska Jungfruöarna, Jost van Dyke. Den nordliga dyningen i kombination med en ganska ettrig vind från sydost gjorde det lite svårt att hitta en riktigt lugn och fin plats för natten men vi föll till sist åter för Great Harbour. Alla bojar var redan upptagna när vi anlöpte klockan tolv på dagen men vi hittade gott fäste för ankaret i mitten av viken så det gjorde inget. Vädret var åter lite mer kulet med molntäckt himmel och en del skurar så vi stannade mest ombord och ägnade oss åt läsning.

Följande morgon, fredagen den 24 mars, gick vi några få sjömil till en ankringsplats öster om Jost van Dyke. Denna ankarplats hade bra skydd mot norr av en mindre ö, Little Jost van Dyke, men var ganska öppen mot sydost. Vi ville gärna promenera till en naturlig ”bubbelpool” som vi hade läst om så vi tog omaket med att det var lite kluckigt i den sydostliga vinden. Jollen tog oss in till restaurangen, Foxy’s Taboo, där stigen började. Den ledde oss över en flack och stenig strandbrink som inneslöt en saltvattensdamm, genom en dunge av manchineelträd och vidare upp bland klipporna som nästan såg bohuslänska ut. När vi kom över ett krön låg den naturliga poolen där. För varje större bränning sköljde friskt havsvatten in över en smal tröskel av sten och när vågen drog sig ut igen blev det mycket riktigt som en bubbelpool med massor av luft som steg upp. Själva poolen hade sandbotten och kanter av natursten. Tänk så fint naturen kan ordna det! Det var härligt att sitta där och låta det friska vattnet skölja över oss. Tyvärr var också detta en dag med moln och en del regn så något solsken fick vi ej i badet.

Naturlig bubbelpool, Jost van Dyke

På väg tillbaka började det åter att droppa från himlen och vi skyndade på stegen för att inte hamna i ett kraftigt regn när vi gick under manchineelträden. De är nämligen väldigt giftiga och om man får vatten på sig som runnit från dessa träd kan man få brännblåsor på huden.

På kvällen åt vi middag på den lilla krogen Foxy’s Taboo. Maten var riktigt bra men billigt var det ju inte. Det var ett antal familjer och några par på restaurangen. Kanske är det inte så dyrt i amerikanernas ögon?

Det något kulna vädret verkade hålla i sig så vi satte kurs mot västra änden av Tortola där den skyddade viken Soper’s Hole är belägen. Här fanns massor av förtöjningsbojar, matbutik, restauranger, kaféer, barer samt tull- och immigrations-myndigheter. Vi var snart tvungna att klarera ut från Brittiska Jungfruöarna och segla vidare och då lämpade sig denna plats alldeles utmärkt.

När vi styrde in fick vi syn på Indigo igen och hojtade till Janne när vi hade förtöjt. Han kom över på kaffe och vi bjöd in honom på middag till kvällen. Efter ett kort besök i land höll vi oss mest i båten för det regnade en hel del på eftermiddagen. Mats ägnade sig åt något datorproblem och Marie försjönk i sin bok.

Söndagen den 26 mars var vädret lite bättre, i alla fall inget regn. Vi tog en verklig långpromenad till Smuggler’s Cove som låg runt udden åt norr. Det gick en liten grusväg utan trafik som var alldeles utmärkt för promenad och det var skönt att få sträcka på benen.

Vi avslutade med utklarering från BVI följt av lunch på Pusser’s Bar. Nu siktade vi vidare västerut mot Puerto Rico för att så småningom segla upp mot USA:s östkust via Kuba och kanske Dominikanska Republiken. Ett besök i Sverige från Puerto Rico hägrade också.

2017-03-16
19:47:03

Brittiska Jungfruöarna del 2

Fredagen den 10 mars kunde vi efter lite motorgång i början få en sträckbog norrut utmed den långa ön Virgin Gorda. Namnet betyder den feta jungfrun för att Christoffer Columbus tyckte att den på avstånd just liknade en liggande fet kvinna. Vi hade lite svårt att se likheten dock. Nåväl, i den norra änden av denna ö finns en stor, skyddad lagun som kallas Gorda Sound. Här finns många ankringsmöjligheter och många lyxiga marinor samt hotellanläggningar. Här ligger också Mosquito Island som Richard Branson har köpt för att bygga en lyxresort på. Lite längre åt norr ligger även hans privata ö Necker Island där han lär ha en flott bostad. Han har länge älskat ö-världen här och hans företagsgrupp, Virgin Group, har fått namn efter öarna. En annan superkändis och miljardär som har en egen ö här är en av grundarna till Google, Larry Page. Han äger den lilla ön Eustatia Island.

Superyachts i Gorda Sound.

När vi styrde in norr om Mosquito Island mötte vi ett flertal jättestora segelbåtar som skulle ut och vädra seglen en stund. Inne i lagunen låg ännu fler och även stora motorjakter. Det visade sig att de hade något som kallades Superyacht Rendez Vous.

Hans och Marie vid Bitter End.
 
Vi plockade upp en förtöjningsboj utanför en marina och hotellanläggning av det flottare slaget. Den heter Bitter End Yacht Club och serverade hutlöst dyra (men goda) Piña Coladas. Som sagt, det är inte något lågprisställe, Brittiska Jungfruöarna. I alla fall inte för oss svenskar som får ge tio kronor för en amerikansk dollar, vilket är den valuta som gäller här.
Karin på akterdäck i Gorda Sound

På eftermiddagen innan vi besökte The Bitter End gjorde vi en utflykt med jollen till den mindre ön Prickly Pear Island för att om möjligt få lite fin snorkling. Den hårda vinden och stora vågor hindrade oss från att åka ut till revet utanför pytte-ön Saba Rock. Denna lilla plätt hyser ännu en av de lyxiga hotellanläggningarna här, trots att ön inte är större än tre-fyra ordinära villatomter.  Snorklingen vid Prickly Pear Island var inte så mycket att hurra för så vi gav upp ganska snart. Där emot fick vi åter se en rocka hoppa högt och flyga genom luften.

Saba Rock

Som vanligt lagade vi middag i båten på kvällen. Alltid gott och mycket trevligt med Karin och Hans som sällskap. Vi satt länge i sittbrunnen och tittade ut över lagunen med alla de stora lyxjakterna.

Bitter End med Saba Rock i bakgrunden.

Nästa morgon hade vinden äntligen avtagit till mer måttliga 8-9 m/s och vi satte segel med kurs på Anegada. Det var inte mer än 13 sjömils segling men ön är så flack att den knappt syntes förrän vi nästan seglade på den. Vi började försiktigt gå in i den med bojar markerade rännan men blev ganska nervösa när vårt ekolod visade allt lägre och lägre siffror. Dessutom stämde inte bojarnas placering med vårt sjökort och inte heller med den skiss vi hade i guideboken. När lodet slutligen visade 2,0 meter vände vi och gick ut igen. Det fanns ytterligare ett ställe där vi möjligen kunde ankra lite längre åt väster men när vi gick dit så kom det så pass stora vågor att vi ansåg det som för obekvämt att ligga där. Tråkigt men så var det just då i alla fall. Vi vände på skutan och seglade söderut igen. Trösten var att seglingen var mycket behaglig och vi kunde köra vår watermaker (apparat som renar och avsaltar havsvatten) för att fylla på vattentanken.

Karin och Hans spanar efter grund och korallhuvuden på väg in mot Anegada.

Efter en stunds diskuterande enades vi om att söka oss till Lee Bay på västsidan av ön Great Camanoe. Inga båtar låg i viken när vi kom så vi ankrade ett stycke in. Först lät det som ankaret släpade över sten på botten men sedan fick vi fäste. När vi en stund senare snorklade för att titta på hur ankaret hade bitit så såg vi att det hade greppat en större sten men kunde mycket väl halka ur det greppet om vinden vred ankaret lite. Där vi hade lagt vårt ankare var det mycket riktigt stenig botten och svårt att få bra fäste. Längre in i mitten av viken fanns det fin sandbotten. Alltså tog vi upp och gjorde om och nu grävde ankaret ner sig gott i sanden. Nu kunde vi sova tryggt!

Isa på svaj i Lee Bay, Great Camanoe.
Vi lade vårt ankare vid krysset där det var fin sandbotten.

Vi hade knappt hunnit ankra om förrän en jättestor motorjakt med egen helikopter på fördäck kom glidandes och lade sitt ankare längre ut i viken. Vi som hade hoppats på att vara ensamma på denna natursköna plats. Inga hotell, restauranger eller barer fanns i viken, bara natur. Motorjakten verkade ha två gäster, en man och en kvinna i medelåldern. Personal var det ju gott om som vanligt och dessa iordningställde snabbt en utfällbar badaltan nere vid vattnet med solstolar, parasoller, med mera. Dock såg vi inga gäster besöka badterassen. Förutom att ställa med denna terrass ägnade personalen sin tid åt att putsa på båten och på helikoptern. Inte undra på att allt blänkte som silver i solljuset. Vi kunde konstatera att även stora båtar kan få problem med dåligt ankarfäste för efter en stund fick även den ankra om.

Stor motorjakt inklusive helikopter.
 
Solnedgång i Lee Bay, Great Camanoe.

Ytterligare två segelbåtar i Isas storlek kom senare in och lade sig i viken så ensamma blev vi ju inte men det var ändå ett fridfullt ställe. Hela viken sjöd av fisk, allt ifrån pyttesmå sardiner i stora stim till stora rovfiskar som barracuda. Dock inga flygande rockor här. Ett par havssköldpaddor kikade på oss ibland när de kom upp för att andas. Det kändes lite trösterikt att se så mycket liv i vattnet. All denna rikedom drog även till sig pelikaner som dök gång på gång.

Pelikaner är lustiga fåglar. Ser ut lite som flygödlor från urtiden.

På söndagsmorgonen seglade vi ett stycke utmed Tortolas nordkust med sikte på en annan vik som vi läst skulle vara mindre frekventerad av charterbåtar. Brewer’s Bay hette den och den var kantad med korallrev så vi fick vara försiktiga när vi gick in och lade ankaret. Inte bara för båtens skull utan lika mycket för att inte skada de sköra korallreven. Tyvärr ser man inte sällan skador på korallerna som båtar har orsakat, mest genom att lägga sitt ankare på korallerna. I många välbesökta vikar har myndigheterna på Brittiska Jungfruöarna lagt ut bojar som båtar kan förtöja i och på vissa ställen är det förbjudet att ankra just för att skydda havsmiljön. Bra tycker vi. Här är det så många charterbåtar och därmed en hel del oerfarna seglare så bojarna betyder mycket för att spara reven. Vi hittade fin sandbotten i den nordöstra delen av viken där vi kunde ankra tryggt.

Brewer’s Bay, Tortola
 
Koraller med skador, troligen orsakade av vårdslös ankring.

Vi ägnade eftermiddagen åt att snorkla direkt från Isa och det var gott om koraller åt alla håll. Här växte de som stora träd från botten, höga med märkliga svampformer. Mycket fisk fanns det också. Vi gjorde även ett strandhugg och tittade på ruinerna efter en gammal kvarn som hade använts till att pressa saften ur sockerrör. Hästar eller mulåsnor drog kvarnhjulet runt. Ett par enklare strandbarer låg utmed den långa sandstranden men här var det inte alls lyxigt. Snarare enkelt och folkligt.

Karin och Hans snorklar
 
Brain Coral. Man förstår varför den fått det namnet.
Fler undervattensorganismer
 
Älghjornskorall
 
 
Ruin efter en sockerkvarn från 1700-talet, Brewer's Bay, Tortola.
Mats och Karin i Brewer’s Bay

Måndagen den 13 mars var den sista hela dagen på Karins och Hans vistelse hos oss. Vi gjorde oss ingen brådska iväg från Brewer’s Bay utan tog oss tid för ännu en snorkeltur. Så småningom lyfte vi ankaret och seglade vidare till Tortolas västra ände där vi åter fick vinden rätt emot och tvingades starta motorn. Vi stånkade oss de sista sjömilen mot de krabba vågorna till Nanny Cay där vi hade bokat en plats. Det var tur för marinan var fullbelagd sades det.

Karin passar på att ta ett sista dopp.

På kvällen bjöd Karin och Hans oss på en förstklassig hummermiddag på Peg Leg (träben), restaurangen vid stranden. Karin och Marie beställde den mindre storleken på hummer och det var väl tur för portionerna var enorma! Mats och Hans fick faktiskt kämpa med att få i sig sina jättehumrar. Men ack så goda de var, saftiga och smakrika! Vi tackar för denna oförglömliga måltid.

Mats och Hans hugger in på de otroligt goda och stora (!) humrarna.

Så kom då oundvikligen avresedagen för våra gäster. Efter frukost packade Cedhagens och sedan hjälptes vi åt med att städa båten. Halv elva for de iväg i taxi till flygplatsen för att resa hem via St. Martin och Amsterdam. Det känns alltid så tomt och ödsligt i båten när några trevliga gäster har gett sig iväg. Vi har haft två roliga veckor med Karin och Hans, trots att vädret några dagar bråkade med oss.

Adjö för denna gång! Paret Cedhagen på väg mot flyget.
2017-03-16
17:35:00

Brittiska Jungfruöarna med goda vänner

Vi slörade västerut med fullt storsegel och lite inrullad genua de första timmarna. Vinden ökade framåt natten till 11-12 m/s så vi tog in mer på genuan och gjorde god fart, 7-8 knop. Efter några timmar insåg vi att vi skulle komma fram för tidigt om vi inte saktade ner så vi tog in hela genuan och fortsatte med bara storsegel. I gryningen gippade vi strax söder om Virgin Gorda och seglade utmed de mindre öarna en stund innan vi styrde in väster om Salt Island in till Sir Frances Drake´s Sound.

Ankringen i Road Town, Tortola, för att klarera in. 

Enligt reglerna var vi tvungna att ankra utanför Road Town för att klarera in. Det blåste ganska hårt var mycket guppigt på ankarplatsen så när det var avklarat lättade vi ankar och gick direkt till Nanny Cay där vi skulle hämta upp våra vänner Karin och Hans ett par dagar senare. Nanny Cay var en fin och välskött marina med alla tänkbara bekvämligheter. Många amerikaner och kanadensare verkade ha sina båtar stationerade här och det var en väldig aktivitet i hela området med att ta hand om båtar. Mats blev väldigt inspirerad av detta och ägnade två hela dagar åt att snygga upp Isa utvändigt. Vi passade på att lämna in vår kutterfock på lite översyn för UV-skyddet hade börjat släppa i sömmarna lite här och var. Nanny Cay är ett eldorado för den som vill ha något fixat på båten. Här finns alla typer av mekaniker, reparatörer och faciliteter för att lyfta stora båtar upp på land. Marie fick ta hand om det invändiga i båten men hann även med långa promenader i bergen och in till Road Town. Staden var väl inte den charmigaste vi sett men de lite större matbutikerna fanns där.

Här och var hade man nyplanterat mangrove. Äntligen förstår folk att mangroven skyddar stränderna mot erosion av vågor och vind samt att mangroven utgör en värdefull barnkammare för många fiskarter.
 
En av många saker som erbjöds i Nanny Cay. Vad kan man mer begära än yoga och vin?
Den lilla stranden vid Nanny Cay.

Sent på kvällen den 2 mars anlände så våra gäster Karin och Hans till Isa. De var mycket trötta efter nästan 24 timmars resa så vi åt lite mat och sedan var det kojerna som lockade.

Hans Cedhagen vid rodret.
Fredagen den 3 mars tog vi sovmorgon så att Cedhagens fick sova ut ordentligt och åkte sedan in till Road Town med taxi för att handla mat för några dagar. Vi passade också på att besöka den botaniska trädgården som var liten men fin. Lunch blev det på ett kafé i hamnen. Tillbaka i Nanny Cay hann vi med en stunds vila och ett bad på sandstranden. På kvällen åt vi på den lilla strandbaren där de har grillkväll varje fredag.
Kalabash Tree, Tortolas botaniska trädgård.
 
Fiskstim i grotta

Nästa morgon styrde vi ut på Sir Frances Drake’s Sound och satte genuan. Vi seglade den korta biten tvärs över och valde att lägga oss på svaj i Kelly’s Cove norr om The Bight på Norman Island. Det var ett utmärkt ställe med platt vatten och bara natur runt omkring. Tyvärr fick vi som närmsta granne en stor hyrkatamaran som envisades med att köra sin generator hela tiden. Bortsett från detta var det ett väldigt fridfullt ställe.

Friska, fina koraller med mycket färg och en blå fisk

Vi snorklade först vid udden alldeles nära där vi låg. Det fanns mycket fisk och en del koraller. På eftermiddagen tog vi jollen tvärs över den stora viken The Bight och snorklade vid grottorna strax söder om. Det var riktigt häftigt att simma in i grottorna och se de vackra färgerna på berget. Här fanns också många slags fiskar och en hel del färggranna koraller. Ingen korallblekning här, tack och lov. Koraller i sig har nästan ingen färg utan det är andra mikroorganismer som ger dem dess färg. När dessa dör uppstår det som kallas korallblekning. Mikroorganismerna lever i symbios med korallen och hjälper dem med att få näringsämnen. Därför är det skadligt och på sikt dödligt för korallen när deras partners dör. De flesta koraller överlever en säsong av korallblekning men inte flera på raken.

Tre glada grottsnorklare, Marie, Hans och Mats.
Fiskar av olika slag
 
Hans gick i gång i byssan och lagade en fantastiskt god middag till oss. Det kändes så mysigt att ha honom och Karin ombord.
Skeppskocken Hans i full aktion

Nästa dag satte vi åter genuan och seglade västerut till Jost van Dyke som är den västliga utposten av Brittiska Jungfruöarna. Vi valde att lägga oss i den idylliska viken Great Harbour där vi hoppades få bra lä för blåsten som var i antågande. Vi åkte in till stranden och promenerade en stund utmed den sandiga vägen som löpte utmed stranden. När vi skulle åka ut till Isa igen träffade vi på Ulla, Aubry, Miranda och David från Serendipity of Sweden. Roligt att se dem igen. De hade också gäster från Sverige ombord.

Great Harbour, Jost van Dyke, Brittiska Jungfruöarna

Väderprognoserna hade som sagt spått riktigt blåsigt väder ett antal dagar framåt så vi valde att stanna på Jost van Dyke och gjorde en riktig långpromenad på ön. Vi följde vägen åt väster och kom över krönet till nästa vik, White Bay. Här ligger för övrigt en av de mer berömda barerna i världen, Soggy Dollar Bar, tillika födelseplats för drinken Pain Killer som är mäkta populär i Karibien. Vi hade dock sikte på att röra oss och hoppade därför över det berömda barhänget. I stället blev det ett kort stopp för bad i stora vågor. Sjöhävningen i denna vik var betydande och båtarna som låg här hade det ytterst obekvämt. Vi såg ett par jollar som försökte att landa på stranden men det var svårt utan att bli genomvåt.

Nummerskylt på bil

Efter det uppfriskande badet fortsatte vi vägen åt väster uppför flera branta backar och fick strålande utsikt över havet åt väst. Vägen som hade blivit smalare och sämre ju längre upp vi kom böjde av åt norr och slingrade sig allt högre upp på berget. Vi knogade på med svetten rinnande. Andtrutna kom vi så småningom upp till vägens högsta punkt och fick som belöning fina utblickar åt det öppna havet i norr. Vägen löpte i serpentiner neråt igen för att till sist mynna i vår vik.

Viktigt med en stressfri bar! Marie, Hans och Karin på vandring på Jost van Dyke.
Tre trötta och varma vandrare som bestigit Jost van Dykes kullar, Mats Hans och Karin.

Som belöning för denna arbetssamma och svettiga vandring åt vi lunch på Alibabas kafé. Goda kycklingsallader och friterad conch (ett slags stor havssnäcka) avnjöts i sällskapet. På eftermiddagen kom en flock delfiner in i viken och simmade runt båtarna. De verkade ha en eller möjligen två kalvar med sig också. Kul! Dess utom fick vi se en rocka som hoppade och flög som en flygfisk genom luften. Två gånger! Mycket märkligt. Det är tydligen inte bara laxar som hoppar utan även rockor.

Tisdagen den 7 mars var vädergudarna inte riktigt på vår sida. Det regnade och blåste hårt hela dagen och för första gången sedan vi kom till Karibien fick vi leta fram tröjor. Vi stannade i Isa och läste böcker, fikade, pratade och åt god mat som Hans trollade fram i pentryt.

Karin Cedhagen njuter av solen på Isas däck.

På onsdagsmorgonen hade vi tröttnat på att ligga still och motorseglade tillbaka mot Tortola. Vi gjorde ett kort stopp i Soper’s Hole för att fylla på vatten samt handla mer god mat. Där fanns en alldeles utmärkt butik, The Food Market, som tillhandahöll diverse goda ostar och korvar så Hans och Karin som var iväg på detta uppdrag kom tillbaka med belåtna smil. De hade till och med lyckats hitta lokalt bryggd IPA som senare visade sig vara riktigt god.

Mats och Hans tar ett svalkande dopp.

Efter denna lyckade proviantering kunde vi sätta genua och segla över till Norman Island där vi hittade bra lä i The Bight. Vinden höll nämligen i sig och blåste friskt från ost. Längst in i viken låg en restaurang och bar där vi avnjöt en Pain Killer innan vi åter for ut till Isa för middag.

The Bight, Norman Island.

Vi ville ta oss österut vilket var ganska stretigt i den hårda ostliga vinden. Vi körde motorbåt mot den krabba sjön upp till Cooper Island där vi åter fann gott lä i Manchineel Bay. Det var inte mer än sju sjömil men blev en skvättig och obekväm tur. Väl framme fick vi belöning i form av osedvanligt bra snorkling med fantastiska stora fiskstim och friska, färgstarka koraller. Faktiskt det bästa på länge. 

Älghornskorall