S/Y Isa

2018-05-16
11:34:00

Farväl Karibien!

Tisdagen den 24 april anlände familjen Brive till Isa där vi låg på svaj i Falmouth Harbour. Mats åkte in med jollen och hämtade dem vid Catamaran Club som var den närmsta bryggan. Lars, Lena och ungdomarna Leo och Lovisa var förstås trötta efter flygresan så efter att de installerat sig i Isa tog vi bara en kort promenad över till English Harbour för att de skulle få se världsarvet. Sedan köpte vi med oss pizza ut till båten så att var och en kunde lägga sig när tröttheten tog ut sin rätt.

Lena och Lovisa anländer med den ”lokale” taxibåtsföraren! :o)

Nästa dag lättade vi ankar redan efter frukost och styrde ut ur Falmouth Harbour. Vi satte kurs västerut och rullade ut segel. Sjön var relativt gropig men ingen av de nyanlända blev sjösjuk som tur var. Särskilt Lovisa gillade att färdas för segel och gav upplevelsen riktigt fina vitsord: ”Detta är bättre än en dag i stallet!” Det var ju inget dåligt betyg.

Lovisa står till rors och pappa Lars och broder Leo hjälper till att hålla utkik.

Vi passade också på att köra vår watermaker för att fylla vattentanken. Tidigt på eftermiddagen ankrade vi utanför Jolly Harbour och Lena och Marie tog jollen in till hamnen för att handla mat i den utmärkta butiken Epicurian. Det blev en riktig storhandling och hela jollen var överfull med kassar när vi for ut igen. Nu hade vi mat för många dagar så att vi kunde segla upp till de natursköna ankarplatserna nordost om ön. Vi hade också bunkrat upp med mjöl av olika slag för Lars är en entusiastisk surdegsbagare så goda limpor var i antågande.

Lars visar upp den första limpan han bakade. Den följdes senare av fler. Lyxigt med färskt, gott bröd!

Nästa dag fortsatte vi utmed Antiguas västkust och svängde av åt öster norr om ön men innanför det långa revet som skyddar hela den nordöstra kustremsan av Antigua. Försiktigt gick vi genom den smala rännan strax väster om den privatägda ön Long Island där de riktigt rika tar in på den lyxiga hotellanläggningen och fortsatte söderut med god utkik efter rev och andra grund. Så småningom hade vi tagit oss fram till Great Bird Island där vi ankrade. Det låg några andra seglare där men det var ingen trängsel. En vacker ankarplats i lä bakom ön och i ett område med massor av rev och småöar.

Ankarplatsen vid Great Bird Island.
Familjen Brive i Isas jolle Picnic.

Här blev vi liggande i två nätter. Vi gjorde utflykter till ön och till de närliggande reven för bad och snorkling. Det finns en liten sandstrand på ön och uppe på ön finns ett hål rätt genom berget ner till havet. Leo och Lovisa gillade att leka i vattnet vid sandstranden och alla uppskattade snorklingen.

Mats uppe på Great Bird Island.
Hela familjen Brive under vatten.
 
Great Bird Island är som namnet antyder även ett tillhåll för många fågelarter. Här häckar till exempel den lustiga arten vitstjärtad tropikfågel (Phaethon lepturus catesbyi) som är en vit sjöfågel med mycket långa stjärtpennor.
Vitstjärtad tropikfågel
Lena snorklar

Efter två nätter i denna relativa vildmark seglade vi tillbaka till västsidan och valde Deep Bay som ankarplats. Här ligger det gamla vraket Andes i mynningen och det blev naturligtvis ett spännande snorklingsmål för våra vänner. Även för oss blev det en rolig tur eftersom sikten var mycket bättre denna dag än förra gången vi var här.

Vraket Andes. Skeppet gick till botten 1905 efter brand ombord.
 
Leo visade sig vara en naturbegåvning när det gällde snorkling.
 
 
På söndagen den 29 april sökte vi oss tillbaka till Jolly Harbour för nu började det dra ihop sig för de sista förberedelserna inför seglingen tillbaka till Europa. Efter att ha förtöjt Isa på plats i marinan och duschat av oss allt saltvatten gick vi alla sex på en italiensk restaurang intill tullhuset och åt middag. Krogen drevs sedan sju månader tillbaka av svenske Ola. Ännu en svensk i förskingringen…
Sista badet i det ljuvliga, tropiska havet: Marie, Lena, Lars, Leo och Lovisa.

Nästa dag var Maries sista dag i Karibien. Mats och Lars inventerade förråden och gick igenom andra saker. Lena, Leo och Lovisa passade på att få en lång, skön dag på den fantastiska sandstranden intill Jolly Harbour och Marie njöt av att en sista gång strosa barfota i vattenbrynet. Snart väntar andra vattentemperaturer.

Den långa sandstranden bredvid Jolly Harbour. Som vanligt ingen trängsel.

På kvällen kom Karin och Hasse från BarbaSol och vi gick alla till baren i hamnen för ett slags informellt avskedskalas. Efter detta trängde vi ihop oss i Isas sittbrunn och åt Lenas goda köttfärssås med spagetti.

En avskedsdrink i baren i Jolly Harbour: Lars, Karin, Lena, Lovisa, Leo, Mats och Hasse.

Nästa morgon lämnade Marie, Lena, Leo och Lovisa båten för att göra plats för de nya besättningsmedlemmarna Sture och Anders. Nu hade de fyra herrarna några dagar tillsammans för att förbereda resan över Atlanten. Marie, som kände att hon fått tillräckligt många dagar på stora oceaner, for ut till flygplatsen för flygtransport hem till Göteborg och Lena och ungdomarna for in till Saint John's för ytterligare några dagar på ön. Lycka till skeppare Mats och gastarna Lars, Sture och Anders med seglatsen till Azorerna!

2018-05-05
22:31:05

Antigua Classic Yacht Regatta

På torsdagsmorgonen den 5 april lättade vi ankar från Coco Point, Barbuda. Vi satte genast segel och fick en fin tur tillbaka till Antigua i halvvind med god fart. Vi gick in i Deep Bay alldeles söder om Saint John’s och ankrade innanför det gamla vraket Andes som ligger precis i vikens mynning. Efter en kopp kaffe och en macka kastade vi oss i vattnet med cyklop, snorkel och fenor och simmade ut till vraket. Det ligger väldigt ytligt så det lämpar sig väl för snorkling. Vid lågvatten sticker till och med resterna av en mast upp ovanför ytan. Tyvärr var det utgående tidvatten vilket försämrade sikten i vattnet men det var ändå spännande. Vraket är en tremastad fraktseglare byggd i stål som var lastad med tjära på väg till Chile 1905. Lasten började pyra på grund av friktion och kaptenen begärde att få gå in i St. John’s hamn. Detta nekades på grund av risken för övriga skepp och skutan hänvisades till Deep Bay. När besättningen öppnade luckorna tog elden fart på allvar och skeppet sjönk. Lyckligtvis räddades alla ombord.

Vraket Andes i Deep Bay.
 
Foureyed Buttterfly Fish var en av många fiskar som gillade vraket.
 
Följande dagar rörde vi oss inte så mycket utan låg mest still och badade. Så småningom kom vi till den rymliga ankarviken Falmouth Harbour på Antiguas sydsida. Några promenader i land blev det ju förstås.  Bland annat den fina vandringsleden Middle Ground Trail som går på bergsryggen på udden mellan Falmouth och English Harbours. De ljuvliga (men ack så taggiga!) akacia-träden hade börjat blomma och spred sin honungsdoft över nejden. Likaså stod många agaveplantor i blom med sina egendomliga blomstänglar, flera meter höga. Agavens blommor älskas av kolibrier och bin så det var en väldig aktivitet runt blommorna.
Väldoftande Acacia karroo.
Agave med blomstängel. Efter att plantan har blommat dör den men innan dess sätter den små sidoskott som blir nya plantor.
Agavens blommor uppskattas såväl av insekter som av kolibrier.
Vandringsleden Middle Ground Trail visar hur torr Antigua är. Ingen regnskog här inte.
 
Kaktusar växte på stigen. Dem ville man inte sätta foten på!

Det var dags för båtvård och vi ägnade en förmiddag åt att skura hela trädäcket noga, vilket verkligen behövdes. På måndagsmorgonen den 9 april stävade vi de sista tre sjömilen till English Harbour där Isa skulle upp på land på Antigua Slipway för bottenmålning och polering.

Inloppet till English Harbour.
English Harbour med Antigua Slipway till höger och Nelson’s Dockyard till vänster.
En bild från berget som visar Falmouth Harbour till vänster och English Harbour i mitten och till höger.
Utsikt över rymliga Falmouth Harbour med sina många ankrade små och stora båtar.
Dessa sötnosar betade vid sidan av vandringsleden.

Vi hade aldrig tagit upp Isa på slip förut och det var en spännande procedur. Killarna på varvet körde ner en hydraulisk vagn i vattnet och vi fick styra in Isa i denna. Här gällde det att pricka rätt. Sedan lyfte de upp armarna på vagnen och stöttade upp skrovet. Vi satte oss i jollen och rodde in till land varefter varvskillarna drog Isa upp på slipen. Hennes tyngd var på övre delen av skalan för kapaciteten på traktorn som drog vagnen när den väl kommit ur vattnet så killarna fick kämpa för att få henne hela vägen upp. Det gick bra till sist men var en ganska omständlig metod.

Isa på väg upp ur vattnet på slipen med hjälp av Fire som kontrollerade att hon hade kommit rätt i vaggan.

Väl på land blev hon tvättad, slipad och målad under och skrovsidor och överbyggnad polerades. Alla på varvet var mycket trevliga men det var ett varmt och myggigt ställe så det kändes skönt när vi var i vattnet igen tidigt fredag morgon. Det var dock väldigt trevligt att ha hela Nelson’s Dockyard i blickfånget med massor av stora, vackra traditionsfartyg. Bland andra den 65 meter långa tremastaren Adix och den vackra Elena of London, 55 meter. Dessutom fanns det många bra restauranger i området så det var ändå ett trevligt ställe om man nu måste stå på land.

Vår utsikt från Antigua Slipway: Tremastade Adix i mitten och Elena längst till höger.
Isa på väg tillbaka i vattnet, nymålad och polerad.

Tillbaka i Falmouth Harbour träffade vi vår kompis Jessica Persson igen efter hennes utflykter till Nya Zealand och Hawaii. Det visade sig att hennes seglarvänner på carriacou-slupen Free in Saint Barth ännu inte anlänt till Antigua så hon behövde en koj för en natt. Det passade därför utmärkt att hon sov ombord på Isa. Jessica skulle vara gast ombord på Free när de seglade regattorna på Antigua Classic Week. Det blev en trevlig kväll i vår sittbrunn med spännande berättelser om hennes senaste äventyr. Jess hade bland annat hunnit med att jobba med Volvo Ocean Race på deras anhalt på Nya Zealand. Alltid full fart på den tösen!

Mats och Jessica.

Vi gjorde en tur på några dagar till Green Island på östra delen av Antigua. Vägen dit var inte så kul. Grov atlantsjö och vinden rakt i fören. Vi stånkade på ett tag med motor och försökte ta lite höjd. Efter en dryg timme kunde vi falla av lite och sätta genuan för att stabilisera. Sedan gick det bättre men det tog ändå sin runderliga tid att ta sig dessa tio sjömil. Till sist kunde vi alla fall slöra in söder om ön och styra in bland de många grunden. Det var polariserande solglasögon som gällde för att se reven och sicksacka mellan dem men allt gick bra och vi kunde lägga oss på svaj strax norr om ön i våglä av revet utanför. Här liksom på Tobago Cays i Grenadinerna ligger man med passadvinden rakt in och hela Atlanten utanför revet. Fantastiskt vackert och vilt!

Tvätt på tork ute vid Green Island. Den torkade blixtsnabbt i den friska vinden. Lite svårt dock att få den att hänga kvar.

Vi stannade tre nätter på denna utpost och njöt av det folktomma stället. Det var endast ett par båtar till här ute så vi behövde inte trängas.

Isa för segel mot English Harbour och Antigua Classic Yacht Regatta.

På fredagen seglade vi tillbaka till Falmouth Harbour. Vi mötte stora vågor när vi gick ut i Atlanten men kunde snart falla av och sätta genuan. Sedan blev det en fin slör med god fart tillbaka. När vi närmade oss English Harbour såg vi Eric Claptons flotta anläggning uppe på berget. Han äger en hel udde där han har ett flertal hus. Strax mötte vi även flottan av seglande klassiska båtar som deltog i Antigua Classic Regatta. Det var den första seglingen av fyra denna dag. Vi manövrerade Isa så att vi kunde fotografera några av de vackra båtarna men ändå inte vara i vägen. Verkligen roligt att på nära håll betrakta dessa fina båtar. Skepp och skutor av alla storlekar från de minsta på 30 fot till bjässarna på över 150 fot deltog i de olika klasserna.

Den nederländska Rhea på väg ut på första benet på Classic Yacht Regatta.
En del av startfältet mot Antiguas södra kullar.
Carriacou-slupen Ocean Nomad i förgrunden och bakom med röda segel den ombyggda danska fiskebåten Vendia.
Ocean Nomad fräser fram för en frisk halvvind.
Mariella, Eros, Aschanti IV, Ticonderoga och Mary Rose i hård kamp.
Yawlen Mariella från Antigua håller god fart.

Bland andra fanns en gammal dansk fiskebåt byggd på Nipper-varvet i Skagen 1943, då med numret S300. Hon gick på Nordsjön i trettio år, i huvudsak med sillfiske. 1973 togs hon ur drift och byggdes om till skolfartyg för ungdomar. Hon fick ytterligare en mast och mycket mer segel och blev en kraftfull och sjövärdig segelskuta redo för de stora oceanerna. På oklara vägar hamnade hon så småningom i Karibien och efter många års vanvård lämnades hon åt sitt öde i en vik på Carriacou där hon hittades av de nuvarande ägarna 2016. De förälskade sig i den gamla, svårt förfallna skutan och har lagt ett oräkneligt antal timmar (och säkert en förfärlig massa pengar) på att renovera henne. Nu går hon i charter-trafik i Karibien och var en av de många i Antigua Classic Yacht Regatta. Vilket livsöde en gammal fiskebåt kan ha!

Fina gamla Vendia, en gång fiskeskutan S300 från Skagen.

Vi pratade med Jessica igen och hörde hur seglingarna hade gått. Skälet till att båten hon skulle segla med, Free in Saint Barth, hade varit försenad var att de hade brutit masten på vägen upp från Grenada till Antigua, berättade hon. Det blev 48 timmars hårt arbete för besättningen med att skaffa fram en ny rigg och montera den på slupen. Den enda mast de kunde få tag i på så kort varsel var cirka en meter för kort. Detta löstes med att de satte den nya masten ovanpå en trästock nere i båten. De jobbade som besatta med att få allt klart och bara en halvtimme före första start fick de upp seglen. Men de lyckades och deltog med en kamparglöd som få i den första tävlingen.

Free in Saint Barth med sin nya provisoriska rigg.
Under däck kunde man se hur de skarvat den något för korta aluminiummasten med en trästock.

Nästa dag höll de åter på hela morgonen för att bättre spänna riggen och var sena till starten men seglade upp sig under tävlingen. De verkade ha en härlig stämning ombord.

Tre Carriacou-slupar i hård kamp. Free in Saint Barth i ledningen och Zemi närmast kameran.

Kappseglingarna pågick i fem dagar och de gamla skeppen var indelade i olika klasser. Carriacou-sluparna tävlade i en klass som kallades Traditional och innefattade arbetsbåtar som var gjorda för fiske eller transport. Sedan fanns även ett komplicerat handikap-system för att kompensera för olika storlek m.m. De allra största skeppen tävlade i en egen klass som hette Tall Ships. På kvällarna var det olika typer av festligheter på Antigua Yacht Club och i hamnområdet i övrigt. Vi deltog med liv och lust några kvällar. Stämningen var uppsluppen och lättsam med fokus på att alla skulle ha roligt. Olika besättningar uppförde glada sjömanssånger eller annat spex på en scen. En kväll ordnade Vendia (den gamla danska båten) en bryggfest med akrobatik i riggen och ett glatt band på fördäck.

Akrobatik mellan Vendias master.
Underhållning på Vendia.

Söndagens tävlingar avslutades med att alla båtar efter målgång defilerade in i English Harbour för att visa upp sig för publiken. Vi hade tillsammans med Uffe från den finlandsvenska båten Osprey bokat ett bord alldeles vid vattnet på La Brasseri vid Antigua Slipway och bänkade oss lagom till att första fartyget gled in i hamnen. Sedan satt vi där och avnjöt en alldeles ljuvlig trerätters lunch med kallt, provensalsk rosévin medan den ena vackrare skutan efter den andra gled förbi. De största saluterade publiken med kanonskott! Mycket festligt och kul! Publiken var entusiastisk och applåderade flitigt de duktiga besättningarna.

Mats framför Adix och Aschanti IV.
Den ärevördiga Columbia som varit fiskebåt utanför Nova Scotia på väg in och Eros på väg ut ur English Harbour.
Rorsman på Columbia har en vacker ratt att styra skutan med.
Petrana på väg in och Ticonderoga på väg ut.
Sparkman & Stevens-ritade Mah Jong inklusive trapetsakrobat.
Glad besättningsman på Vendia.
Chronos på väg in i English Harbour. Ett nederländskt fartyg och ett av de riktigt stora i Antigua Classic Yacht Regatta.
Uffe från Osprey och Marie framför ett av de stora skeppen, Rhea från Nederländerna.

Måndagen ägnade sig Mats åt att ge vår dieselmotor service med oljebyte och byte av remmar. Det är alltid svårt att få ut den gamla oljan så det blev ett tufft jobb som tog större delen av dagen. Marie fixade med diverse ärenden och tvätt så när kvällen kom var vi helt utschasade.  Därför orkade vi inte in till den festliga prisutdelningen på Nelson’s Dockyard. Men vi vet att vår kompis och hennes medseglare i Free in Saint Barth vann sista dagens kappsegling och kom tvåa totalt i sin klass. Verkligen inte illa för ett gäng som inte hade någon rigg strax före tävlingen! Free ägs av fransmannen och Saint Barth-bon Thierry De Badereau som var med ombord men skeppare var Cal Enoe. Det är också han som tillsammans med sin far Alwyn Enoe har byggt båten på stranden på Carrriacou, liksom flera av de andra carriacou-sluparna.

Jessica Persson på Free in Saint Barth.
Hela den glada besättningen efter etapp-vinsten.
 Thierry De Badeau, ägare till Free in Saint Barth och Cal Enoe, skeppare och båtbyggare.