S/Y Isa

2018-02-20
21:59:00

Karneval och annat skoj på Martinique

Eva och Leif Gustafsson, våra vänner från Kiruna, anlände på kvällen lördagen den 3 februari. Mats åkte in med jollen till bryggan och hämtade upp dem. Som tur var hade vinden gått ner lite så jollefärden blev skapligt torr. Annars kan dessa resor ibland bli tämligen blöta när det går vågor. Väl i båten bjöd vi på kycklingsallad och ett glas rosévin och sedan lät vi våra trötta gäster gå och lägga sig.

Mats, Eva och Leif i badet vid Sainte Anne.

Nästa dag blev det promenad utmed stranden förbi udden Pointe Dunkerque och vidare till den populära sandstranden Grande Anse des Salines där vi åt lunch på en enkel strandbar. Vi stannade förstås på vägen och badade på en av de fina stränderna som vi passerade. Eftersom det var söndag var det en hel del lokalbor på stränderna. Många större familjesällskap hade packat upp picknickmat, grillar, leksaker och annat.

Pointe Dunkerque. Ingen evakuering för oss dock.
Anse Caritan som är en av de många vackra sandstränderna på södra Martinique.

På måndagen tog vi bussen till grannbyn Le Marin som fullständigt saknar all charm men som har några större matbutiker, många bra restauranger och båttillbehörsbutiker. Efter lunch där handlade vi mat för flera dagar och tog sedan bussen tillbaka till Sainte Anne.

Leif seglar och Eva läser djup litteratur.

Sedan var det dags att hala upp kroken och flytta oss en liten bit runt hörnet till den fina viken Grande Anse d’Arlet. Det blåste 11-12 m/s så vi nöjde oss med att rulla ut genuan och fick en fin slör västerut förbi den branta klippön Rocher du Diamant. Sedan fick vi skota hem när vi lovade upp mot nordväst. Leif satt till rors och såg nöjd ut. Eva var också nöjd för trots den friska vinden höll sig vågorna på en måttlig höjd tack vare lä från ön.

Eva, Leif och Marie i den lilla byn i Petite Anse d’Arlet.

Vi ankrade i den idylliska viken och kunde se vårt ankare hur tydligt som helst, trots att det låg på nästan tio meters djup. Vattnet i denna vik är otroligt klart och fint, siktdjupet är nära tjugo meter. Vi tog en sväng intill land och promenerade i vattenbrynet. Viken är mycket avslappnad med ett antal mindre strandbarer, enkla småhotell och ett par dykfirmor. Lite badort på Rivieran á la 60-tal, fastän inte av den hippa arten.

Leif och Mats framför kyrkan i Petite Anse d’Arlet.
Fiskhandel på Petite Anse d’Arlet.

Vi låg kvar här några dagar och hann bland annat med promenad till grannbyn där vi till vår glädje kunde köpa färsk fisk, fina skivor av Blue Marlin. Vi gjorde även snorklingsturer med jollen och såg många fina (och några fula) fiskar. Vid en av de längre simturerna råkade Marie ut för manetbränna på ena armen. Hon hann inte se vad det var för något men det gjorde rejält ont och armen blev rödrandig. Svedan satt i två dagar och ränderna syntes en hel vecka. Aj, aj!

Manetbränd arm.

Det blåsiga vädret ville inte ge med sig så nästa etapp blev en kryss upp till Fort de France, åter igen i 11-12 m/s. Eftersom karnevalen närmade sig var det trångt på ankarplatsen nedanför fortet men vi lyckades hitta en bra plats att lägga vår krok. När vi ankrat såg vi att flera av våra vänner från Salty Dog Rally också låg där, bland andra Mojito, Ujamn’, Raven, Toodle-oo, med flera. Bill och Laurie från Toodle-oo kom med förslaget att vi alla skulle ses i en bar senare och det blev ett trevligt återseende av Salty-doggarna. Efter ett tag blev vi väldigt hungriga och hittade en indisk restaurang på Rue Victor Hugo där vi åt en förnämlig måltid.

Fackelingefära heter denna sköna blomma. Ett enhjärtbladigt släkte som finns i många varianter. Jardin de Balata.

En dag tog vi lokalbussen uppför alla backarna till den mycket vackra botaniska trädgården Jardin de Balata, designad av Jean-Philippe Thoze. Jättefin med många arter av palmer, trädormbunkar och epifyter. Även blommande buskar av olika slag, näckrosor och kolibrier fanns att se. Uppe mellan högresta träd hade man byggt hängbroar som vi promenerade på och kunde på så sätt få fågelperspektiv på trädgården. Väldigt fin anläggning som vi rekommenderar för alla som reser till Fort de France. Efter att ha tittat på alla vackra växter åt vi lunch på restaurangen som låg alldeles utanför och fick en god sallad med accras (kryddiga, friterade knyten med fisk, kött eller grönsaker, typiskt för de franska karibiska öarna), rillette (krämig röra på kött eller fisk) och många goda grönsaker.

Trädormbunkar i Jardin de Balata.
Rolig tofsblomma
Nästan som en tavla av Monet.
En av allaolika hibiskus-sorter som fanns i Jardin de Balata.
En liten del av hängbro-promenaden i Jardin de Balata.
Leif och Mats på en av hängbroarna.
Marie på en av hängbroarna.
Utfodring av kolibrier. En ödla passar också på att ta för sig.
Epifyten samlar vatten för egen del men också till glädje för småfåglar.

På lördagen den 10 februari hyrde vi en bil och åkte till den östra sidan av ön. Det låg en liten Europcar alldeles vid vattnet i Fort de France men den verkade mest vara obemannad. Leif lyckades till sist komma fram på telefon till firman och boka en bil men vi förstod på andra att vi hade haft lite flyt där för det var ont om uthyrningsbilar så det var inte helt lätt. Hur som helst kunde vi på lördagsmorgonen köra den stora N1-vägen österut till en lång och smal halvö som sticker ut i Atlanten, Presqu’ Île de la Caravelle. Hela den yttre delen är naturreservat och här fanns många fina sandstränder samt ett skogsområde och en fyr. Vi parkerade bilen och promenerade ut till fyren där vi fick en imponerande utsikt över det vilda havet i öster. Eftersom vinden fortsatte att ligga på över tio meter per sekund var vågorna mäktiga.

Mats, Marie, Eva och Leif ute vid fyren på Presqu’ Île de la Caravelle på östra Martinique.
Sandslott på en av stränderna.

Efter detta stopp for vi vidare utmed kusten åt nordost till nästa by som bar det vackra namnet Sainte Marie. Tyvärr var inte byn lika vacker som namnet och vi hittade bara ett ställe att äta lunch. Maten var typiskt kreolsk och inget vidare.

Stora Atlantvågor rullade in vid Sainte Marie.

Färden gick sedan förbi ännu en by vid havet innan vi svängde av upp mot den 1395 meter höga vulkanen Montagne Pelée. Vägen var krokig och smal men Leif körde försiktigt. Vi stannade på några ställen för att titta på olika saker men när vi kom ända upp på vulkanen tätnade molnen och det började regna. Det var tyvärr ingen idé att gå en runda där uppe. Det blåste hårt och regnade så vädret inbjöd inte till några utflykter.

Vägen tillbaka till Fort de France gick genom regnskogen och var mycket vacker. Vi passerade flera djupa raviner med en flod på botten och stannade vid en av dessa. Här kunde man bada om man önskade men vi tyckte att det såg lite lerigt ut så vi avstod.

Kattfolk i karnevalen.
 
Fantasifulla kostymer.
 
Det var karnevalstider på Martinique, liksom på många av öarna i Karibien och på eftermiddagen söndagen den 11 februari skulle det största karnevalståget gå genom Fort de France. Detta ville vi förstås inte missa utan klädde oss i färgglada kläder och tog jollen in. Staden var full av folk som förväntansfulla och glada strosade runt eller väntade utmed den utstakade rundturen i staden. Halva nöjet med detta var tydligen att klä ut sig så publiken var minst lika rolig att titta på som de som gick i tåget.
Dam med rosa paraply.
Publikhavet
Publiken var minst lika rolig att titta på.

Karnevalen i Fort de France var mer folklig och åtkomlig än den vi sett förra året i Marigot på Saint Martin. Väldigt få bilar utan mer grupper av människor som trummade, dansade och sjöng. De stannade gärna och poserade för publiken och vissa lät sig fotograferas med åskådare. Det kändes också mer familjevänligt här. Kostymerna var mer påklädda och hade fokus på vackra färger och fantasifulla dräkter i stället för minimala bikinis med plymer. Många barn gick också i tåget och det syntes hur högtidligt och roligt de tyckte att det var.

Barnen deltog också.
 

På måndagen den 12 kände vi att det var dags att röra på oss från Fort de France så vi gick tvärs över viken till Anse Mitan. Detta var en större vik med gott om ankringsplatser. Själva byn är dels en äldre del inte helt olik Sainte Anne och dels en relativt nybyggd del som kallades Village Creole och som var en konstruerad turistby med massor av restauranger, butiker och barer. Självklart väldigt turistigt men ganska snyggt ändå.

Eva och Leif svalkar sig med något att dricka i Anse Mitan.

Vi stannade två nätter här och fördrev dagarna med promenader och bad. Vädret fortsatte med sina eviga regnskurar så vi kom aldrig långt på våra vandringar innan vi fick söka skydd för en häftig störtskur.

Onsdagen den 14 februari satte vi genuan och styrde norrut mot den forna huvudstaden på Martinique, Saint Pierre. Vi besökte denna stad redan förra säsongen och skrev då lite om dess dramatiska historia. Den förstördes nämligen helt 1902 i ett förödande vulkanutbrott där alla stadens invånare, då det imponerande antalet trettio tusen, omkom. Endast en (några källor säger två) överlevde och det var en straffånge som satt i en cell med så tjocka väggar att han klarade det pyroklastiska flödet (heta gaser som rinner ner för vulkanen) som stekte alla andra levande. Även de skepp som låg för ankar i bukten brann upp och utgör idag attraktiva vrak för dykare.

Montagne Pelée höljd i moln bakom ruiner av hus som förstördes i det stora vulkanutbrottet 1902.

Vår segling till Saint Pierre inleddes med en slör i kulingvindar. Vinden och de ständiga skurarna fortsatte vecka efter vecka. Helt annorlunda än förra säsongen. Vinden dämpades något när vi fick lite lä av de höga bergen längre norrut så det blev en angenäm segling de tolv sjömilen till Saint Pierre. Vi ankrade ganska nära den långa piren och fick på så sätt en kortare jolletur in varje gång vi skulle i land. Vi anlände på askonsdagen som visade sig vara en helgdag då alla butiker var stängda och stadens invånare klädde sig i vitt och svart och ordnade ännu ett karnevalståg. Det firas ordentligt får man säga. Vi protestanter i Sverige nöjer oss med en semla i samma syfte. Vi hade hoppats på att handla lite ny mat men det gick inte så vi fick svänga ihop en vegetarisk gryta med det som fanns ombord.

Mats och Leif tävlade i vem som kunde utföra det tjusigaste köttbullehoppet. Nedan kommer en stilstudie. Ni kan döma själva vem som vann.

Mats
Leif
Isa på svaj framför den nedgående solen i Saint Pierre.

Nästa dag var det dock en vanlig torsdag och vi kunde fylla på förråden. Vi passade också på att se Saint Pierre och muséet om det stora vulkanutbrottet. Både staden och muséet är lite bedagade och hade helt klart behövt nya investeringar men detta är en fattig del av Martinique. Dock är det en charmig och avslappnad liten stad som trots sin ringa storlek har det man behöver. De flesta förmiddagar säljer lokala odlare sina grönsaker på torget och dessa är både goda och billiga.

Grönsaksmarknaden i Saint Pierre.

Fredagen den 16 februari var det skepparens födelsedag och detta firades på vederbörligt sätt först med en hembakad ananaspaj (Evas mästerverk, mycket god!) och senare med ett glas champagne i sittbrunnen följt av middag på lokal. Vi hade åter valt den lilla krogen Le Timaya (namngiven efter ett av de sjunkna skeppen i viken) som drivs av ett franskt par, Peggy och Jean-Luc, som kom seglande hit för många år sedan. De trivdes så gott att de sålde båten och slog sig ner här.

Mats skall precis hugga in på den fina ananaspajen som Eva bakat.
Eva och Leif dricker champagne på Mats födelsedag…
... och här gör skeppare och skepparhustrun det samma.

 På lördagsmorgonen var det dags för våra gäster Eva och Leif att lämna Isa. Mats körde in dem och deras packning till bryggan efter frukost. Vi har haft trevliga veckor tillsammans trots att vädret inte varit det bästa och det blev som alltid lite tomt i Isa efter gästernas avfärd.

Eva och Leif vinkar farväl.
2018-02-03
20:54:00

Zipline i regnskogen

Tisdagen den 23 januari klev vi upp före gryningen och gjorde oss klara för en lång etapp. Allt måste stuvas så att det inte far runt i båten när vi lutar. På slaget sex släppte vi förtöjningen till bojen och styrde ut ur Admiralty Bay. Det var inte riktigt ljust än så lanternorna behövdes. I mynningen på viken satte vi segel, lätt revat storsegel och kutterfock. Vi räknade med dikt bidevind större delen av dagen och av varierande styrka. Mellan öarna sade prognosen att det kunde bli 12-13 m/s. Detta var också ungefär vad vi fick. Dåligt med vind bakom de större öarna men rejält blåsigt mellan.

Stranden i Rodney Bay.
Glada gossar till häst i Gros Islet, byn nära Rodney Bay.

Vi anlöpte den vida bukten Rodney Bay vid fem-tiden på eftermiddagen efter många timmar på havet och många justeringar av segelytan. Vi ankrade på sydsidan där vi legat tidigare och vet att botten är bra.

Nästa morgon gick vi in till marinan och fick en plats på insidan av den yttre pontonen. Dagen gick sedan till städning, tvätt och båtvård.

Vi låg kvar i Rodney Bay i sex nätter för det blåste en envis, hård vind från nordost, vilket vi inte ville ha för nästa ben upp till Sainte Anne på Martinique. Dagarna fördrevs med promenader och bokläsning. En dag gjorde vi en utflykt upp i bergen till en så kallad zipline-anläggning, det vill säga en massa stålvajrar som är spända mellan träden i regnskogen på vilka man glider fastspänd i en klättersele. Det var jättekul och alls otäckt. Vi hade nog väntat oss att det skulle vara mer nervkittlande än det var. Banorna var mellan 60 och 120 meter långa och som högst var vi kanske femton meter ovanför marken. Vi var en liten grupp om fem personer och vi hade två instruktörer, Melissa och Derek, som spände fast oss och tog loss oss efter varje bana. De var väldigt trevliga och glada ungdomar som skojade och skämtade hela tiden men de var också noga med säkerheten. Det gav nästan en känsla av att flyga när man svischade fram utmed vajrarna mellan de stora regnskogsträden. Det enda vi önskade var att banorna hade varit lite längre. Vi kan verkligen rekommendera denna aktivitet. För er där hemma som vill pröva detta kan vi glädja er med att Europas längsta bana finns nära Nötesundsbron mellan Orust och Uddevalla. Den är 900 meter lång och fallhöjden är 100 meter! Europas största park med flest banor finns i Åre. De längsta är många hundra meter långa och den högsta går sextio meter ovanför marken. Det finns även banor i Småland, Dalsland och andra platser. De é bar å åk, som Stenmark sa.

Mats åker iväg på en av banorna.
Mats åker zipline.
Marie har kul.
Här är hela vår grupp som åkte tillsammans med instruktörerna Melissa och Derek.
Kakaofrukt som växte vid linbanan. Kakaobönorna är fröna inuti frukten.
Liten pippi med punkfrisyr uppe i regnskogen.

På tisdagen den 30 januari började vinden lägga sig något så vi klarerade ut, lämnade marinan och fyllde våra dieseltankar med skattefri diesel eftersom vi klarerat ut från landet. Vi ankrade utanför i bukten en sista natt och startade mot Martinique tidigt på onsdagsmorgonen. Vinden var till att börja med ganska beskedlig men den ökade i styrka under dagen och riktningen var den oönskade nordostliga vilket gjorde att vi fick göra ett par slag innan vi kom till Sainte Anne. Åter igen kom kutterfocken till heders. Lite lättare att kryssa med den eftersom den inte behöver rullas in för varje slag. Bara backstagen som skall slackas och spännas.

Ankarplatsen i Sainte Anne. Många båtar ligger här.

Sträckan mellan Rodney Bay och Sainte Anne är inte mer än 21 sjömil men med både vind och ström emot oss så tog det ändå sina timmar. Ett uppfriskande bad när vi ankrat samt en god tonfisksallad med salta sardeller blev vår belöning. Vi sjösatte jollen och for in till byn för att klarera in men butiken som har hand om inklareringen hade stängt så det blev inget med det. Vi drack kaffe på ett kafé i stället och fick på så sätt en stunds tillgång till wifi.

Stranden i Sainte Anne.

Kommande dagar förflöt med jakt på en ny propeller till vår utombordsmotor. Den hade börja slira oroväckande på senaste tiden när vi gav lite mer gas. Utan en fungerande utombordare är saker och ting besvärligt. Jollen har visserligen åror men en gummibåt är inte lätt att ro om det blåser och går vågor. Jollen använder vi flera gånger varje dag så den måste fungera, annars kan vi inte ta oss in till land när vi ligger för ankar. Mats tog sig med buss och taxi till utkanten av Fort de France där det fanns en Yamaha-återförsäljare och denne hade en sådan propeller som vi behövde. Och vips, efter byte så gick vår utombordare fint och jämnt igen.

Marknaden i Sainte Anne erbjuder diverse hemgjorda drycker, såser och marmelader.
 

Sainte Anne är inget stort ställe, egentligen bara två korta gator och en marknad under tak i ena änden. En kyrka och en helgonpromenad uppför backen finns också. Vi vandrade helgonslingan uppför och fick en fin överblick från höjden. I varje serpentinkurva fanns en sten med ett kors och en bild som skildrade något ur Jesu liv. Det var flera personer som bad vid dessa stenar och tände ljus.

En av stationerna på väg upp för helgonpromenaden.

Lördagen den 3 februari städade vi båten och fixade annat ombord. Vi väntade på att Eva och Leif Gustafsson skulle anlända på kvällen.