S/Y Isa

2016-12-08
12:26:00

Bryggmingel och goda vänner

Som vi tidigare skrivit så är Atlantic Rally for Cruisers (ARC) först och främst en social tillställning. Dagarna efter vår ankomst till Saint Lucia och marinan i Rodney Bay fylldes av mingel i båtar, på bryggor och i barer. Det är roligt att höra de andra besättningarna berätta om sina upplevelser och lära känna nya människor. Alla vi pratat med tyckte att det hade varit frustrerande med så lite vind men de flesta var ändå väldigt nöjda. Ett fåtal båtar hade haft problem av allvarligare natur. Många mindre båtar (då menar jag runt 30 fot, vilket är litet i dessa sammanhang) har små bränsletankar och kan inte motorsegla särskilt många sjömil. En del har även små vattentankar och de flesta saknar watermaker (en apparat som avsaltar havsvatten). Om man har planerat för en färd på låt säga 16 dagar och den tar 24 så får man problem med både vatten och mat. Inte heller kan man påskynda sin ankomst med att köra motor. Vi hörde om åtminstone ett par båtar som hamnat i dessa trångmål.

 På Isa hade vi hoppats på att turen skulle ta 13-14 dagar men vi hade förråd av mat för ytterligare minst en vecka. Vi har även en watermaker så vatten var inget bekymmer för oss. Vi kunde till och med kosta på oss att duscha när behövde. Om vi hade fått problem med watermakern så har vi nästan tusen liter färskvatten i tanken och vi hade dessutom stuvat ner dunkar med ”nödvatten” så att vi skulle överleva många veckor. Vi har även stora dieseltankar och hade extra 80 liter i plastdunkar. Dieseln är viktig inte bara för att kunna använda motor vid stiltje utan också för att driva generatorn som ger oss vår elektricitet. Vi har kompletterat med solceller på taket över sittbrunnen men deras kapacitet räcker inte för att alstra all elektricitet vi förbrukar.
 Ett ständigt återkommande diskussionsämne här i marinan är hur många motortimmar varje båt har använt. Varje båt måste själv hålla reda på detta och redovisa vid framkomsten. ARC är som sagt ett rally och inte en regatta. Tävlingsmomentet är inte så seriöst men många tar ändå detta på stort allvar. Det bor en liten kappseglare längst inne i de flesta skeppare och kanske i många av besättningsmännen också. Organisatörerna har omräkningsfaktorer som ger tillägg till sluttiden för alla minuter som motorn har använts. Därtill finns en annan faktor (en typ av LYS-tal) där hänsyn tas till båtens längd, prestanda och utrustning, till exempel om man har ett lättvindssegel. Alla dessa komponenter gör det svårt att gissa sin placering i förväg. Det vi visste från första benet var att motorgång straffades hårt. På första sträckan från Las Palmas till Kap Verde kom vi in som andra båt i vår klass men hamnade efter korrektion på sjätte plats. På andra benet körde vi motor drygt nittio timmar och vad detta betyder för vår placering vet vi inte ännu. Andra båtar har redovisat allt mellan 5 (!) och 210 timmar. Redovisningen bygger helt på att varje skeppare är ärlig så det tror vi att alla är men jag måste erkänna att fem timmar låter ganska märkligt, särskilt som den båten kom in flera dagar före oss. De måste ha hittat ett alldeles eget vindstråk som ingen annan hittade. Lyckliga dem. Hur som helst kommer de som uthärdat skvalpet och guppat fram i 1-2 knop långa sträckor att placera sig bäst. Vi som var otåliga och ville komma fram kommer att hamna längre ner i den slutliga resultatlistan.
Den andra svenska båten ARC+ detta år, Jennifer, korsade mållinjen två timmar före oss. Det blev ett kärt återseende av skeppare Lars Hässler och hans besättning. De var alla också väldigt nöjda med att vara framme och att allt hade avlöpt utan större skador.
 Dagen efter vår ankomst till Rodney Bay var en fredag och alla fredagskvällar ordnar lokalbefolkningen gatufest i byn Gros Islet, alldeles intill Rodney Bay. Hela gänget från Jennifer inklusive Lars flickvän Cecilia som anslutit och Isas besättning med vår kompis Birgitta drog iväg på denna fest. Gatorna fylls av små stånd som säljer grillat kött med tillbehör, rumpunch, öl och andra drycker. Man sätter upp några jättelika högtalare och kör disco på gatan. Musiken har ofta ett stort inslag av reggae. Detta kallar lokalbefolkningen för Jump up, för man gör just det, hoppar upp och dansar. Publiken utgörs av en blandning av invånare i Gros Islet och turister, mest seglare. Det blev en glad afton med enkel men god mat till en billig peng, trevligt umgänge, svängig musik och dans.
 
 
Birgitta hade redan hunnit vara på Saint Lucia ett tag när vi anlöpte. Det var väldigt trevligt att bli mottagen av henne. Hon föreslog en utflykt till Pigeon Island vilket vi så klart nappade på. Det blev en taxibåtstur i världens minsta och mest färglada båt från marinan till halvön och naturparken Pigeon Island. Halvön erbjuder fina små sandstränder, branta klippor, två höga toppar varav den ena med ett gammalt fort, härligt frodig tropisk djungel, stora gräsmattor, exotiska träd och blommor och mycket mer. Vi besteg de två topparna, vilket var svettigt värre men gav utdelning i form av en betagande utsikt över norra Saint Lucia. Efter denna fysiska övning passade det utmärkt med bad på en av de små stränderna och sedan en salladslunch på restaurangen alldeles vid havet.
 På söndagen var det dags att säga farväl till Johan, vår fantastiske gast som entusiastiskt trimmade segel även när det blåste som minst. Det kändes tomt efter honom och vi saknar honom i gänget. Hoppas hans resa hem gick bra.

En annan dag tog vi en taxi till huvudstaden Castries, en halvtimmes bilresa från Rodney Bay. Där hade vi inte varit förut så det var kul att strosa runt på gatorna och marknaderna. Två stora kryssningsfartyg låg i hamnen men annars kändes staden väldigt genuin. Vi besökte bland annat en stor kyrka och Derek Walcott Square, en fin park med det största träd jag har sett. Parken är uppkallad efter nobelpristagaren i litteratur, Derek Walcott, som var född och uppvuxen på Saint Lucia.

 
 
 
Saint Lucia har cirka 170 000 invånare. Det officiella språket är engelska men befolkningen talar ett blandspråk sinns emellan. Ön har under århundradena växlat mellan engelskt och franskt styre och språket reflekterar detta.

Sista kvällen i Rodney Bay var det stort farväl-party ute på Pigeon Island med prisutdelning till de snabbaste seglarna och till de mest hjälpsamma! Den unga besättningen på båten Somnium vann ”kamratpriset” för de hade seglat upp till en annan båt som hade problem med ett spinnakerfall, simmat (!) över till dem, klättrat upp i riggen och reparerat fallet. Verkligen modigt och fantastiskt hjälpsamt! De är verkligen värda sitt pris.

 
När vi återkom till marinan sent på natten möttes vi av ett drama. Den svenska, vackra gamla Swan-72:an Pauline av Skanör hade fattat eld och brann okontrollerat. Släckningen pågick i flera timmar och var besvärlig. Vad vi vet har ingen i besättningen kommit till skada men de är säkert både chockade och olyckliga idag. De hade deltagit i ARC-rallyt direkt mellan Las Palmas och Saint Lucia. Vi lider med Paulines ägare och besättning.
 Nu är vårt ARC+-äventyr över och vi återgår till att segla runt på egen hand. Vi kommer att börja med att segla söderut utmed Saint Lucias västkust. Birgitta och Martin skall följa med oss ett par dagar innan de måste flyga hem till Sverige. 
2016-12-06
17:34:31

Över Atlanten

Efter femton dagar och tio timmar korsade vi mållinjen alldeles utanför Rodney Bay, Saint Lucia, på torsdagskvällen den 1 december. Raka spåret från Kap Verde till Saint Lucia är det 2100 nautiska mil och vi hade förstås avverkat lite mer än så. Klockan hade hunnit bli åtta på kvällen lokal tid så tyvärr fick vi angöra i mörker, men det kändes ändå helt fantastiskt att glida in i hamnen och höra besättningarna på de båtar som redan låg i hamnen applådera, hurra och tuta. På bryggan stod en kille från ARC och en annan grabb från marinan samt Martins fru Birgitta. När vi hade förtöjt fick vi en mugg med iskall rumpunch i handen (en karibisk drink baserad på mörk rom och fruktjuice) samt en stor korg med färsk frukt och en flaska lokal rom. Känslan var euforisk! Vi hade korsat den stora blå oceanen Atlanten för segel (nåja, några motortimmar blev det ju också) och vi hade gjort det utan skador på oss själva och båten. Vi kände oss väldigt nöjda när vi en stund senare gick för att få en sen middag på den indiska restaurangen i hamnen.
 
Starten från Mindelo, São Vicente på Kap Verde gick lugnt till väga. Det blåste en lagom bris på 7-8 m/s mellan öarna och de flesta båtar satte snart en gennaker eller annat lättvindssegel. Vi visste redan vid start att det skulle vara ytterst lätta vindar de första dagarna. Detta blev tyvärr ett tema för hela överfarten. Flera dagar hade vi helt stiltje. Alla prognoser vi tog ner sa samma sak; svaga eller inga vindar på hela sträckan. Mycket riktigt dog vinden ut när vi hade lämnat São Vicente och Santo Antão bakom oss så det blev motorgång första natten. Marie var faktiskt tacksam för det för hon hade fått en magbacill och låg utslagen de första två dagarna.
Färden fortsatte med svaga vindar. Vår färgsprakande gennaker blev vårt mest populära segel. Ofta hade vi gennakern på ena sidan och spirad genua på den andra. Trots att prognoserna inte gav något hopp om vind så hade vi tidvis fin vind i alla fall. Det var ganska lokala områden med vindar upp till 6-7 m/s, ibland ända upp till 10 och från alla möjliga riktningar. Några nätter hade vi till exempel en stadig halvvind från syd vilket gav oss fin fart. En sådan natt kunde sedan följas av fullständig stiltje några timmar för att sedan brytas av en lätt bris från norr. Många segelskiften blev det, även nattetid.
 
Dagar när det var helt stilla passade vi på att bada. Det var en nästan hissnande känsla att hoppa i och veta att botten låg fem kilometer ner. Det gav en stunds skön svalka för ju närmre Karibien vi kom desto varmare blev det. Termometern visade på mellan 35 och 37 grader många dagar. Vid ett av våra badtillfällen fick vi sällskap av några nyfikna små fiskar. De såg ut som revfiskar men det kunde det ju inte vara mitt på Atlanten. De var väldigt orädda och simmade runt oss i vattnet.
 
Det goda med de svaga vindarna var att havet var tämligen platt. Det gjorde livet ombord enklare och bekvämare. Vi kunde varje kväll utan större besvär laga till en god middag och äta på dukat bord, låt vara med en anti-glidduk på bordet.

Vi hade även perioder med kraftiga regnbyar, dock utan att vindarna blev så hårda. Vid några tillfällen regnade det så kraftigt att vi bara hade ett par hundra meters sikt. Andra dagar gassade solen från en molnfri himmel. Nätterna var oftast stjärnklara. När månen gick upp gav den oss en silvergata att segla på. Samma effekt fastän svagare gav även Venus när den lyste som starkast på förnatten. Det är en mäktig upplevelse att färdas fram genom natten för segel, ensam båt på ett väldigt hav och med hela vintergatan ovanför masttoppen. Många stjärnfall såg vi också och Isas bogvåg glittrade i fluorescerande grönt av mareld.

 När vi hade 1050 nautiska mil kvar till Saint Lucia, firade vi halva vägen med en flaska äkta champagne. Det kändes festligt och lite högtidligt.
 
Många har frågat om man ser andra båtar när man är mitt ute på havet. Vi var ju ändå 75 båtar som startade samtidigt. Efter de första dagarna såg vi någon annan seglare på avstånd kanske tre eller fyra gånger. Vi mötte därtill en handfull handelsfartyg och blev omkörda av en enorm privat motoryacht på en så där 150 fot. Men den absolut största delen av tiden såg vi inget annat flytetyg.
 Några undrar säkert också hur man fördriver tiden på en ocean. Det beror ju naturligtvis på hur hårt väder man har men för oss blev det en hel del läsning. Förutom segelskiften, matlagning och disk så hade vi inte så många plikter. Vi hade oftast vakt två och två och då blev det gemytligt samspråk med vaktkompisen. Ibland satt vi ensamma på vakt eftersom förhållandena var goda. Då satt vi ofta och tittade ut över havet eller på stjärnhimlen och filosoferade över livet. Några gånger hade vi sällskap av delfiner en stund och stormfågel och andra havsfåglar såg vi ofta. Även flygfiskar underhöll oss med sina fantastiska luftfärder, ofta hundra meter eller mer. Varje morgon plockade vi ett antal olyckliga stackare som under natten hade kraschlandat på Isas däck. Ibland hörde vi dem dunsa i nära sittbrunnen och Mats lyckades vid ett tillfälle rädda en fisk som landade precis bredvid.
 De sista tre dygnen fick vi äntligen en stadig vind som höll i sig och Isa kunde åter få känna sig som en havets vinthund och forsa fram. Det kändes underbart att känna drivet och trycket i seglen i stället för ett hattigt fladdrande och vaggande hit och dit. Det var med stor tillfredställelse vi siktade Saint Lucia (och även Martinique som ligger precis intill) i soldiset den femtonde dagen. Med våra moderna navigationshjälpmedel så visste vi ju att den skulle ligga där men det kändes ändå skönt att se att det stämde. Vi kan bara föreställa oss hur det var för de första djärva navigatörerna när de efter veckor av ovisshet och umbäranden siktade land. Det moderna seglare gör, framstår som en söndagspromenad jämfört med hur det var förr. Men vi är väldigt glada att vara framme i alla fall!
2016-11-15
21:50:31

Roliga och hektiska dagar på Kap Verde

Kap Verde är en liten ö-nation som ligger ungefär fem hundra kilometer utanför Senegal. Landet som tidigare var en portugisisk koloni blev självständigt 1975 efter en tids frihetskamp. Till att börja med var det unga landet en enpartistat men sedan 1990 är Kap Verde en av Afrikas stabilaste demokratier. Val hålls vart fjärde år och presidenten väljs på fem år. Nationen består av tio bebodda öar och några mindre obebodda. Varje bebodd ö fungerar som en kommun med ett visst mått av självstyre. Parlamentet och presidenten finns på den största ön Santiago.

 Öarna var obebodda då de första portugiserna kom hit 1456. Portugal använde Kap Verde för att administrera sin slavhandel och senare användes öarna som bränsledepåer för ångtrafiken. Klimatet är torrt och vatten är en bristvara. Öarna är av vulkaniskt ursprung och nästan alla är bergiga. På ön Fogo i söder finns en aktiv vulkan som hade utbrott så sent som för två år sedan. En massa människor fick evakueras men ingen kom till skada Befolkningen på knappt en halv miljon härstammar från såväl afrikaner som européer och en mycket stor andel är unga människor.
Kap Verde är ett fattigt land och man tvingas importera det mesta av både livsmedel och andra varor. Vattenbristen och jorderosion gör det svårt att odla det man behöver. Befolkningen är beroende av pengar som kapverdier utomlands skickar hem till sina familjer och landet mottar även bistånd från Europa och USA. Vårt intryck är ändå att det finns en framtidstro bland de unga och många verkar både välutbildade och språkkunniga. En spirande turistindustri kan kanske generera mer inkomster i framtiden. Vi har bara besökt två av öarna men att döma av dessa borde man kunna locka soltörstande européer hit. Fina sandstränder, ljuvligt klimat och vackert landskap kan man erbjuda.
 
Hela flottan av 75 båtar som seglar med ARC+ förtöjde i marinan i Mindelo på ön São Vicente. Den lilla staden Mindelo är trevlig och har allt man behöver. Här finns butiker, marknader, restauranger, barer och kaféer. Vi har ätit god mat och även druckit lokalt producerat rödvin från ön Fogo som smakade alldeles utmärkt. São Vicente är ganska torr men i dalgången mitt på ön har man djupborrat brunnar så att man kan odal en del grödor. Man har även ett system för att samla in regnvatten men regn faller bara mellan juli och oktober.
 
 
Grannön Santo Antão är grönare och har högre berg, högsta toppen är 1979 meter. Den påminner en hel del om Madeira med branta sluttningar, frodig grönska och många vackra blommor. Här växer acacior, brödfruktsträd och man odlar sockerrör, bananer, citrusfrukter papaya, guava, majs, mango auberginer, m. m. Vi gjorde en dagsutflykt till den ön och åkte runt på de stensatta, branta vägarna i en minibuss. Det finns även vandringsleder men dessa hann vi tyvärr inte prova. Det känns som om det finns potential att utveckla vandringsresor till denna ö. Någon som är sugen på att starta ny business? Som kuriosa kan vi nämna att den svenska fotbollsstjärnan Henrik Larsson är född på Santo Antão.
 

Kapverdierna är stolta över sin musiktradition och de har några internationellt kända artister. Mest känd är Cesaria Evoria som tyvärr gick bort för några år sedan. Den lite sorgsna musik som hon representerade spelas live på många barer och det finns flera yngre efterföljare till Evoria, t. ex. Lura. Vi har även bevistat uppvisningar med trummor och dansare.

 
Dagarna här på Kap Verde har varit hektiska. Vi har försökt att se så mycket som möjligt av landet samtidigt som vi har förberett oss för nästa långa seglats. Nu kommer den verkliga utmaningen. Sträckan från Gran Canaria till Kap Verde var 860 nautiska mil och nu skall vi segla 2100 NM till Saint Lucia. Vindarna ser tyvärr ut att bli väldigt lätta till att börja med så det kommer nog att ta lång tid för oss. Vi hoppas att vi har tillräckligt mycket mat och dryck.
 
 

Vi har förstås umgåtts en massa med andra besättningar. Särskilt det trevliga gänget från den andra svenska båten i flottan Jennifer från Stockholm. Skeppare på Jennifer är den i seglingskretsar inte helt obekante Lars Hässler och han har med sig sex glada seglare från olika delar av Sverige, Veronica, Carina, Pelle, Magnus, Acke och Wind. Vi har haft flera trevliga kvällar ihop. Lars är en av Sveriges mest erfarna långseglare och författare till flera böcker om långsegling. 

 Nu är vi taggade för nästa ben. Vi återkommer från Saint Lucia.