S/Y Isa

2016-12-08
12:26:00

Bryggmingel och goda vänner

Som vi tidigare skrivit så är Atlantic Rally for Cruisers (ARC) först och främst en social tillställning. Dagarna efter vår ankomst till Saint Lucia och marinan i Rodney Bay fylldes av mingel i båtar, på bryggor och i barer. Det är roligt att höra de andra besättningarna berätta om sina upplevelser och lära känna nya människor. Alla vi pratat med tyckte att det hade varit frustrerande med så lite vind men de flesta var ändå väldigt nöjda. Ett fåtal båtar hade haft problem av allvarligare natur. Många mindre båtar (då menar jag runt 30 fot, vilket är litet i dessa sammanhang) har små bränsletankar och kan inte motorsegla särskilt många sjömil. En del har även små vattentankar och de flesta saknar watermaker (en apparat som avsaltar havsvatten). Om man har planerat för en färd på låt säga 16 dagar och den tar 24 så får man problem med både vatten och mat. Inte heller kan man påskynda sin ankomst med att köra motor. Vi hörde om åtminstone ett par båtar som hamnat i dessa trångmål.

 På Isa hade vi hoppats på att turen skulle ta 13-14 dagar men vi hade förråd av mat för ytterligare minst en vecka. Vi har även en watermaker så vatten var inget bekymmer för oss. Vi kunde till och med kosta på oss att duscha när behövde. Om vi hade fått problem med watermakern så har vi nästan tusen liter färskvatten i tanken och vi hade dessutom stuvat ner dunkar med ”nödvatten” så att vi skulle överleva många veckor. Vi har även stora dieseltankar och hade extra 80 liter i plastdunkar. Dieseln är viktig inte bara för att kunna använda motor vid stiltje utan också för att driva generatorn som ger oss vår elektricitet. Vi har kompletterat med solceller på taket över sittbrunnen men deras kapacitet räcker inte för att alstra all elektricitet vi förbrukar.
 Ett ständigt återkommande diskussionsämne här i marinan är hur många motortimmar varje båt har använt. Varje båt måste själv hålla reda på detta och redovisa vid framkomsten. ARC är som sagt ett rally och inte en regatta. Tävlingsmomentet är inte så seriöst men många tar ändå detta på stort allvar. Det bor en liten kappseglare längst inne i de flesta skeppare och kanske i många av besättningsmännen också. Organisatörerna har omräkningsfaktorer som ger tillägg till sluttiden för alla minuter som motorn har använts. Därtill finns en annan faktor (en typ av LYS-tal) där hänsyn tas till båtens längd, prestanda och utrustning, till exempel om man har ett lättvindssegel. Alla dessa komponenter gör det svårt att gissa sin placering i förväg. Det vi visste från första benet var att motorgång straffades hårt. På första sträckan från Las Palmas till Kap Verde kom vi in som andra båt i vår klass men hamnade efter korrektion på sjätte plats. På andra benet körde vi motor drygt nittio timmar och vad detta betyder för vår placering vet vi inte ännu. Andra båtar har redovisat allt mellan 5 (!) och 210 timmar. Redovisningen bygger helt på att varje skeppare är ärlig så det tror vi att alla är men jag måste erkänna att fem timmar låter ganska märkligt, särskilt som den båten kom in flera dagar före oss. De måste ha hittat ett alldeles eget vindstråk som ingen annan hittade. Lyckliga dem. Hur som helst kommer de som uthärdat skvalpet och guppat fram i 1-2 knop långa sträckor att placera sig bäst. Vi som var otåliga och ville komma fram kommer att hamna längre ner i den slutliga resultatlistan.
Den andra svenska båten ARC+ detta år, Jennifer, korsade mållinjen två timmar före oss. Det blev ett kärt återseende av skeppare Lars Hässler och hans besättning. De var alla också väldigt nöjda med att vara framme och att allt hade avlöpt utan större skador.
 Dagen efter vår ankomst till Rodney Bay var en fredag och alla fredagskvällar ordnar lokalbefolkningen gatufest i byn Gros Islet, alldeles intill Rodney Bay. Hela gänget från Jennifer inklusive Lars flickvän Cecilia som anslutit och Isas besättning med vår kompis Birgitta drog iväg på denna fest. Gatorna fylls av små stånd som säljer grillat kött med tillbehör, rumpunch, öl och andra drycker. Man sätter upp några jättelika högtalare och kör disco på gatan. Musiken har ofta ett stort inslag av reggae. Detta kallar lokalbefolkningen för Jump up, för man gör just det, hoppar upp och dansar. Publiken utgörs av en blandning av invånare i Gros Islet och turister, mest seglare. Det blev en glad afton med enkel men god mat till en billig peng, trevligt umgänge, svängig musik och dans.
 
 
Birgitta hade redan hunnit vara på Saint Lucia ett tag när vi anlöpte. Det var väldigt trevligt att bli mottagen av henne. Hon föreslog en utflykt till Pigeon Island vilket vi så klart nappade på. Det blev en taxibåtstur i världens minsta och mest färglada båt från marinan till halvön och naturparken Pigeon Island. Halvön erbjuder fina små sandstränder, branta klippor, två höga toppar varav den ena med ett gammalt fort, härligt frodig tropisk djungel, stora gräsmattor, exotiska träd och blommor och mycket mer. Vi besteg de två topparna, vilket var svettigt värre men gav utdelning i form av en betagande utsikt över norra Saint Lucia. Efter denna fysiska övning passade det utmärkt med bad på en av de små stränderna och sedan en salladslunch på restaurangen alldeles vid havet.
 På söndagen var det dags att säga farväl till Johan, vår fantastiske gast som entusiastiskt trimmade segel även när det blåste som minst. Det kändes tomt efter honom och vi saknar honom i gänget. Hoppas hans resa hem gick bra.

En annan dag tog vi en taxi till huvudstaden Castries, en halvtimmes bilresa från Rodney Bay. Där hade vi inte varit förut så det var kul att strosa runt på gatorna och marknaderna. Två stora kryssningsfartyg låg i hamnen men annars kändes staden väldigt genuin. Vi besökte bland annat en stor kyrka och Derek Walcott Square, en fin park med det största träd jag har sett. Parken är uppkallad efter nobelpristagaren i litteratur, Derek Walcott, som var född och uppvuxen på Saint Lucia.

 
 
 
Saint Lucia har cirka 170 000 invånare. Det officiella språket är engelska men befolkningen talar ett blandspråk sinns emellan. Ön har under århundradena växlat mellan engelskt och franskt styre och språket reflekterar detta.

Sista kvällen i Rodney Bay var det stort farväl-party ute på Pigeon Island med prisutdelning till de snabbaste seglarna och till de mest hjälpsamma! Den unga besättningen på båten Somnium vann ”kamratpriset” för de hade seglat upp till en annan båt som hade problem med ett spinnakerfall, simmat (!) över till dem, klättrat upp i riggen och reparerat fallet. Verkligen modigt och fantastiskt hjälpsamt! De är verkligen värda sitt pris.

 
När vi återkom till marinan sent på natten möttes vi av ett drama. Den svenska, vackra gamla Swan-72:an Pauline av Skanör hade fattat eld och brann okontrollerat. Släckningen pågick i flera timmar och var besvärlig. Vad vi vet har ingen i besättningen kommit till skada men de är säkert både chockade och olyckliga idag. De hade deltagit i ARC-rallyt direkt mellan Las Palmas och Saint Lucia. Vi lider med Paulines ägare och besättning.
 Nu är vårt ARC+-äventyr över och vi återgår till att segla runt på egen hand. Vi kommer att börja med att segla söderut utmed Saint Lucias västkust. Birgitta och Martin skall följa med oss ett par dagar innan de måste flyga hem till Sverige.