S/Y Isa

Efter besöket i Baltimore var det dags för nästa storstad, nämligen Washington DC. Vi gick tillbaka till Annapolis från Baltimore med Isa och lämnade henne på en boj i hamnen. Man kan segla ända in i Washingtons centrum men floden Potomac är lång så det tar minst ett par dagar. Därför tog vi en Uber från Annapolis på onsdagsmorgonen den 19 juli i stället för att gå in till staden med Isa. Uber är jättepopulärt här och det finns många bilar. Man behöver aldrig vänta länge. Ganska snart dök en kvinna upp och körde oss ända till vårt hotell i Kalorama som stadsdelen heter. Vårt hotell, Windsor Park Hotel, låg granne med franska ambassaden. De flesta ambassader i Washington ligger antingen i Kalorama eller i Georgetown alldeles nedanför.

Karta över de centrala delarna av Washington DC.

Vi kastade bara in våra väskor och gav oss genast ut på staden. Åter igen beställde vi en Uber som tog oss tre ner till Union station, nära Capitolium. Stationsbyggnaden som är jättestor och mycket vacker var en sevärdhet i sig. Den byggdes 1907 i romersk-klassisk stil och innehåller numera förutom själva järnvägsstationen också shoppinggallerior och mängder av restauranger i olika prisklasser från snabbmat till finkrog. Vi åt en snabb lunch på det stora mattorget en trappa ner och tittade som hastigast lite i butikerna men fortsatte sedan till Supreme Court of the United States, alltså Högsta Domstolen. Entrén till denna byggnad är som skapad för att man skall känna sig liten. En lång, bred trappa leder upp till en pelargång framför dörrarna. Pelarna är säkert tjugo meter höga.

Höga pelare får en att känna sig liten utanför The Supreme Court.

En snygg spiraltrappa inne i byggnaden.

Efter detta strosade vi ännu ett par hundra meter och kom till Library of Congress, d.v.s. parlamentets särskilda bibliotek, tillika USA:s nationalbibliotek. Denna byggnad var om möjligt ännu mer fantastisk. Otroliga takmålningar, friser, pelare, stukaturer och skulpturer. Detta var nog den vackraste byggnaden av alla vi besökte i Washington.

Vackra valv med fantastiska takmålningar i Congress Library.

Man fick inte komma in i det allra heligaste men väl titta ner på den stora läsesalen från en balkong som avskildes med en glasruta. Ett enormt rum med säkert sju-åtta meters takhöjd. Där nere på golvet satt kongressmedlemmar och forskare och läste. Runt om reste sig höga bokhyllor från golv till tak. Biblioteket sägs vara världens största och innehåller böcker på alla språk, inte bara engelska. Två tredjedelar av alla nyinskaffningar till biblioteket är skrivna på andra språk än engelska. Biblioteket innehåller även en rekonstruktion av Thomas Jeffersons bibliotek på över sex tusen böcker.

Thomas Jefferson’s bibliotek.

Som tur var för oss var alla dessa officiella byggnader luftkonditionerade för temperaturen utomhus hade nu nått imponerande 101 grader Fahrenheit, d.v.s. över 38 grader Celsius. Det var varmt att gå mellan sevärdheterna!

Capitolium

 

Nästa anhalt på vår stadstur blev Capitolium, den välkända byggnaden som hyser USA:s kongress, både Senaten och Representanthuset. Vi hakade på en guidad tur och fick bland annat se den stora rotundan, hallen under den pampiga kupolen med massor av statyer av berömda personer där ibland flera tidigare presidenter, t.ex. Dwight D Eisenhower, Ronald Reagan, Gerald Ford m.fl. Även svenske Raul Wallenberg fanns som byst där.

Raul Wallenbergs byst i Capitolium.

Mats och Marianne inne i Capitolium.

Vi vandrade vidare mot den höga obelisken Washington-monumentet och vek av åt norr för att gå förbi Vita Huset. Det stod som alltid en massa folk vid avspärrningarna framför huset. Man kommer inte särskilt nära, vilket är förståligt. Det såg till och med ut som det var prickskyttar på taket.

Vita huset

Efter allt detta turistande vandrade vi genom de centrala delarna och upp till Kalorama och vårt hotell. Vi var ordentligt trötta och varma när vi kom in på rummet och kunde duscha av oss. Det blev bara en kort stund på rummet för att kyla ner oss lite och sedan gav vi oss ut igen för att äta middag. Vi styrde stegen ner mot Connecticut Avenue mellan Florida Avenue och Dupont Circle där det låg en massa trevliga barer och restauranger. Vi slank in på en bar och avsmakade var sin IPA innan vi valde en mexikansk restaurang som visade sig ha jättegod mat samt fullständigt perfekta Margaritas! På krogen satt flera spansktalande sällskap som också verkade uppskatta maten och det är alltid ett bra tecken. Bredvid vårt bord satt ett större gäng med bland andra en kille i något slags folkdräkt. En vit kolt ombunden med ett färgglatt skärp och en vit korgformad huvudbonad. Marianne tyckte att han såg ut som ett saltkar!

Nästa morgon kastade vi oss ut igen i den fuktiga hettan. Dagen såg ut att bli minst lika het som den föregående. Vi tog åter igen en Uber-bil ner till Vita Husets besökscentrum. Denna morgon var det en ung chaufför som ursprungligen var från Ryssland men som också hade bott en tid i Växjö. Världen är som sagt inte så stor. Han, liksom alla andra Uber-chaufförer vi hade under turen, var otroligt trevlig och kul att prata med.

Vi gick in på besökscentret och tittade på utställningen. För att komma in i själva Vita Huset måste man tyvärr boka en plats på en guidad tur flera månader i förväg så det kunde vi inte göra. I stället vandrade vi vidare mot Lincoln Monument som åter igen var en stor imposant byggnad i klassisk grekisk-romersk stil med höga pelare. De verkar gilla den sortens byggnader här. På vägen gick vi utmed den långa spegeldammen. Svettiga och törstiga efter denna promenad fick det bli kaffe och macka i skuggan strax nedanför Lincoln-monumentet.

Staty av Abraham Lincoln uppe på monumentet.

Uppe på monumentet hade man fin utsikt över spegeldammen och bort mot Washington-monumentet samt ändå längre bort Capitolium. Vi gick även till de närbelägna minnesplatserna över stupade soldater i Vietnam- respektive Korea-kriget.

Nu gjorde sig vår hunger påmind igen och vi intog lunch på muséet för Amerikas ursprungsbefolkning. Muséet hade många intressanta avdelningar som berättade de olika folkslagens historia. De europeiska kolonisatörerna klumpade ju ihop alla dessa olika folk med skilda språk, seder, tro och försörjningsmetoder till det något nedlåtande samlingsnamnet indianer. Det är i själva verket lika stora skillnader mellan folkstammar i norr och söder som mellan en finne och en sicilianare. Spännande att se hur medlemmar av de olika ursprungsfolken idag försöker att återta sina gamla språk, danser, riter och historia.

Mats och Marianne gjorde även en avstickare till det stora konstmuséet och såg en utställning med modern konst. Marie tog chansen att grotta ner sig ännu en stund i utställningarna på muséet för ursprungsbefolkning.

Efter detta var vi rejält trötta i fötterna och begav oss tillbaka till hotellet för en stunds vila och svalka. På kvällen gick vi åter ner till restaurangkvarteren och besökte en indisk krog. Även denna kväll fick vi väldigt god mat.

När vi satt där på restaurangen bet Mats plötsligt ur en gammal tandlagning. Typiskt! Hur skulle han få den fixad med bara en halv dag kvar i Washington och sedan helg? Hmm… inte bra.

Nästa morgon, fredagen den 21 juli, satte han sig och ringde runt till några tandläkare i Kalorama och till sist fick han faktiskt napp på en som lovade ta emot honom genast. Sagt och gjort, Mats kastade sig i en bil och for iväg. Marianne och Marie packade ihop sina saker och promenerade sedan genom diplomatkvarteren ner till Georgetown och korsningen mellan Wisconsin Avenue och M Street där det ligger en rad trevliga butiker och restauranger. Vi hade fått vår dos av monument, kände vi. Mats anslöt en timme senare och hade fått sin tand lagad och dess utom gratis! Han som hade hjälpt honom var någon slags specialisttandläkare som normalt inte tog patienter men han hade tyckt synd om den stackars turisten som ringde och därför tagit emot honom! Åter igen ett exempel på hur vänliga och gästfria många amerikaner är. Vi är otroligt tacksamma för detta.

Vi åt en sista lunch tillsammans i en saluhall innan det var dags att åka tillbaka till hotellet och hämta vårt bagage. Vi kramade om Marianne som nu skulle flyga hem till Sverige och börja jobba igen. Som alltid var det tråkigt att skiljas efter härliga veckor tillsammans. Själva for vi tillbaka till Annapolis och Isa. Denna gång hade vi en chaufför som hade stridit som nittonåring i Vietnam. Där efter hade han jobbat på Pentagon i över trettio år med att analysera data för att upptäcka fientliga handlingar. Han hade till exempel arbetat den 11 september 2001 då ett av terroristernas kapade plan kraschade in i Pentagon. Dock hade han jobbat i en annan del än den som drabbades för annars hade han inte kört taxi nu. Vi hann prata en hel del eftersom fredagstrafiken var tät och färden till Annapolis tog sin stund. Vår chaufför påstod med bestämdhet att myndigheterna hade känt till planerna på terrorattacken flera månader innan. Man hade vetat att det var Usama bin Laden som stod bakom och precis hur det skulle gå till. Beslutet att inte göra något togs enligt honom av Condoleezza Rice eftersom hon ansåg att det hela var orimligt!

Tillbaka i Isa låg vi ännu två nätter i Annapolis innan vi seglade till Oxford igen för att lyfta upp båten. Nu skall hon få skrovet rengjort och ny bottenfärg, vilket verkligen behövs. Vi hade även ner seglen för inspektion av dem och fallen. Genuan hade fått lite slitskador på vissa ställen som vi fixade med självhäftande segelduk. Det blir ju en del slitage när man seglar som vi gör.

På vägen till Oxford fick vi ett åskväder över oss med hårda vindar och regn. Den vanligtvis stilla Chesapeake Bay förvandlades på några minuter till ett rykande hav med höga, krabba vågor och obefintlig sikt. Det blåste över 20 m/s i en halvtimme men sedan lugnade det sig åter. Isa klarade detta hur fint som helst men det är ändå lite skrämmande hur snabbt det kan skifta.

Vi ankrade en liten bit längre in i viken för att få bättre lä eftersom prognosen förutspådde hård sydvästlig vind under natten. Vår ankringsplats var väldigt lantlig och rofylld och det var bara vi där. Ganska skilt från nätterna mitt i Baltimore. Vi fick en ljuvlig kväll i sittbrunnen och kunde lyssna till syrsors spelande från land blandat med fågelsång och plask från fiskar som hoppade.

På natten kom mycket riktigt en vind från sydväst men den blev aldrig särskilt hård och vårt ankare satt som berget i leran. Dock hörde vi senare att bara ett par mil ifrån oss hade en tromb dragit fram och skadat mer än femtio hus. Tack och lov att den inte gick fram över oss!

På måndagsmorgonen den 24 juli tuffade vi in till Oxford och Brewer boatyard. Vi fick in till kranen som skulle lyfta oss och såg genast att detta inte skulle gå helt enkelt. Isa var väldigt stor för denna kran, inte viktsmässigt men på längden och höjden. Killarna på varvet bad oss vända på båten och försöka med fören in men det gick inte för att förstaget kom för nära tvärbalken på kranen. Åter igen fick vi backa in Isa och slacka så mycket som möjligt på akterstaget men nu var det våra höga stolpar med antenner och radar som ställde till det. Killarna tänkte så attt det knakade och kom till sist fram till att vi måste demontera stolparna i aktern. Detta skulle ske nästa morgon så vi fick ännu en natt i vattnet.

På tisdagsmorgonen kom ett helt gäng med tekniker och monterade ner stolparna. Särskilt den tunga radarn var besvärlig att lägga ner. Hoppas att de får ihop det igen när vi skall i vattnet på nytt. Nu kunde vi äntligen få upp båten på torra land för en ordentlig översyn. Resten av dagen gick åt till diverse fixande och polerande samt packning av kläder och annat för vårt Sverige-besök. I morgon bär det av till den kalla nord!