S/Y Isa

2017-06-26
18:30:45

Norfolk, Virginia - USAs största flottbas

Sista dagen i Charleston ville vi besöka en marin-butik för att skaffa lite grejer till båten. Enligt kartan skulle det ligga en West Marine på andra sidan bron och vi tänkte att det skulle bli en lagom promenad dit för att få lite motion. Vi började gå och kom över på andra sidan men promenaden var i ärlighetens namn inte särskilt trivsam eftersom vägen vi följde var hårt trafikerad. Så mycket bättre då att en vänlig man stannade sin bil och frågade om vi var seglare. Det syntes tydligen på långt håll! Mannen, vid namn Timmy, jobbade som professionell skeppare på olika segelbåtar och körde oss mer än gärna till West Marine. Detta tog vi tacksamt emot. Ännu bättre var att hans företag hade kraftiga rabatter hos West Marine som han lät oss utnyttja så allt vi handlade fick vi 25-30 % rabatt på. Så otroligt vänligt och hjälpsamt! Vilken svensk hade gjort detta för en utländsk seglare på besök? Han erbjöd sig till och med att komma tillbaka och köra oss tillbaka till City Marina men vi avböjde vänligt för att han inte skulle behöva vänta på oss. Vi handlade en massa saker och besökte även en matvarubutik som låg intill. Det blev en taxi tillbaka sedan.

Karta över vår seglats från Charleston, South Carolina till Norfolk, Virginia.

Vi lättade ankar från Charleston klockan nio på söndagsmorgonen den 18 juni och tuffade ut ur flodmynningen med tidvattnet. På väg ut mötte vi ett jättelikt containerfartyg i den smala muddrade rännan. Vi kände oss väldigt små bredvid denne jätte.

Första dygnet på väg mot Chesapeake hade vi fin vind snett bakifrån och måttlig sjö så seglingen var bekväm. Vi såg flera flockar av delfiner som lekte runt båten. Alltid lika trevligt att få sällskap av dem. När vi närmade oss Cape Fear (!) ökade vinden och sjön blev grövre. Vi fick också en rad med åsk- och regnbyar över oss. Vi fick reva i omgångar och när andra kvällen kom tog vi in storseglet helt och fortsatte på bara genua. Vinden var nu mellan 12 och 16 m/s men fortfarande bakifrån och vi gjorde god fart. Nu var det inte så bekvämt ombord längre. Isa rullade våldsamt i de stora vågorna och det var svårt att sova på sin frivakt.

Marie har vakten. Autopiloten styr.
Delfinerna är alltid svåra att fotografera. Tyvärr blev det ingen bättre bild än denna.

Strax efter midnatt den andra natten passerade vi den beryktade udden Cape Hatteras. Udden som väldigt ofta drabbas av orkaner kallas även Atlantens kyrkogård för att många skepp har förlist i dessa vatten. När vi passerat udden kunde vi lägga oss på en mer nordlig kurs och efter en timme lugnade sig sjön en hel del. När morgonen grydde forsade vi fram utmed North Carolinas låglänta kust på ett mycket lugnare hav.

Cape Henry, North Virginia Beach. Inloppet till Chesapeake Bay.

När vi närmade oss Virginia och den breda öppningen in till innanhavet Chesapeake Bay dog vinden helt och vi fick starta motorn. I kvällningen tisdagen den 20 juni styrde vi in i mynningen som är över tolv sjömil bred. Man såg inte ens över till Cape Charles på andra sidan. Vi hade Cape Henry med de två fyrtornen på vår babordssida. Det löper en motorväg tvärs över öppningen som mestadels går på en låg bro men som på två ställen går ner under havet i en tunnel. På dessa två ställen kan fartyg och högre fritidsbåtar som Isa passera. Från öppningen var det ytterligare arton sjömil in till Norfolk så det han bli helt mörkt innan vi nådde vår tänkta ankringsplats långt in i Elizabeth River strax norr om Tidewater Yacht Marina och sydost om Hospital Point. Ankringsplatsen låg i själva verket mitt emellan två städer, Norfolk på nordöstra sidan av floden och Portsmouth på den sydvästra. Städerna här ligger så tätt att de smälter ihop. På Norfolk-sidan låg också en marina, Waterside Marina.

Karta över Chesapeakes mynning (vänster) och över vår ankringsplats i Elizabeth River mellan Norfolk och Portsmouth (höger).

På vägen in passerade vi tre förtöjda hangarfartyg och diverse andra militära flytetyg. Norfolk är USA:s största flottbas och det märktes. Klockan halv tolv hade vi äntligen fått bra fäste för ankaret efter 440 seglade nautiska mil. Sedan den 6 maj då vi lämnade Puerto Rico har vi seglat över 2700 sjömil, vilket motsvarar sträckan Stockholm-Rom och tillbaka. Pust… Nu skall det bli skönt med kortare ben ett tag.

Onsdagen den 21 juni, tillika sommarsolståndet, sov vi ut ordentligt och ägnade sedan dagen åt att fixa olika saker i båten. Mats hade som vanligt något förbättringsprojekt. Denna gång gällde det att försöka få durkarna tystare när vi seglar i grov sjö. De knarrar nämligen alldeles förfärligt.

Mats i fixartagen.

På kvällen var vi bjudna till Richard Parker som låg ankrade strax bredvid på ett glas vin innan vi alla fyra tog vår jolle in till Waterside Marina. Samma regel gällde här som i Charleston, man fick betala fem dollar per dag för att parkera jollen på en av deras bryggor. Sedan strosade vi Granby Street upp och hittade en trevlig italiensk restaurang där vi åt middag.

Vera och Dominique i Richard Parker

På väg tillbaka gick vi förbi det pensionerade slagskeppet U.S.S. Wisconsin som sjösattes i december 1943 och deltog i sitt första slag utanför Filipinerna den 14-16 december 1944. Bara några dagar senare hamnade skeppet i en svår tropisk cyklon som sänkte många andra fartyg men som Wisconsin kom oskadd ur. Skeppet deltog för sista gången i strid i januari och februari 1991 i Persiska Viken och togs ur bruk i september samma år.

Så här känns det strax innan man blir överseglad av ett slagskepp.
U.S.S Wisconsin

Strax intill slagskeppet finns en minnesplats där flottan hedrar soldater som omkommit i olika olyckor, slag eller terrordåd. Där fanns till exempel en minnesplakett över terrordådet mot Pentagon den 11 september 2001.

Minnesplats över stupade flottister.
Minnesplakett över attacken mot Pentagon.

Torsdagskvällen den 22 juni firade vi midsommarafton några timmar i förskott i Isas sittbrunn. Vi hade hittat en burk sill i någon vit sås i en butik samt lax och knäckebröd. I stället för jordgubbar hade vi köpt amerikanska blåbär. Två småflaskor med svensk snaps fanns kvar sedan förra sommaren så detta fick bli vår midsommarmåltid. Sillen var dess värre riktigt äcklig men det andra var gott. Laxen från Alaska var alldeles utmärkt och blåbären jättegoda.

Midsommarmåltid 2017.

På fredagsförmiddagen gick vi in till Waterside Marina och lade oss över helgen. Det skulle blåsa upp på fredagskvällen och vi visste att vårt ankare satt halvbra. Det var en ganska dålig ankarbotten här med lös lera. Dessutom var det kul att få enkel tillgång till staden utan att behöva åka jolle.

Norfolk har ett par hundra tusen invånare men själva centrum är ganska litet. Staden präglas helt av att flottan är den stora arbetsgivaren här. Bostadskvarteren är mycket prydliga och såg välmående ut. Villor eller radhus ligger längst trädkantade gator och det finns många parker och grönområden. Hamnstråket är trevligt iordningställt för umgänge med breda kajer att flanera längst och saker att göra för alla åldrar. Flera typer av turbåtar lägger till vid kajerna och en färja pilar fram och åter till grannstaden Portsmouth tvärs över floden.

Radhus i Norfolk. Troligen tjänstebostäder.

Vi kände för att komma ifrån båtlivet för ett par timmar så vi bestämde oss för att gå på bio. Det fanns mest action-filmer att välja på så vi tog Wonderwoman. En riktig hjältesaga, naturligtvis, men ganska bra med en hel del humor. Skönt att bara sjunka ner i biomörkret för ett par timmar. Det var långt över ett år sedan vi senast var på bio.

Det visade sig snart att Norfolk arrangerade en cajun-festival över helgen och detta var en populär tillställning. Festvalplatsen var en park alldeles nära marinan och på vägen från bion slank vi in på festivalområdet en stund och fick lyssna till en sångerska och ett band med jazzinspirerad soulmusik. Musiken var slut vid halv elva och vi gick hem och lade oss.

Kermit Ruffins med medmusikanter.
Entusiastisk publik.
Glada festivalbesökare

Lördagen ägnades vi mest åt ett omfattande däckskurande. Teakdäcket var otroligt smutsigt och behövde en ordentlig rengöring, vilket tog större delen av dagen. På kvällen gick vi åter och lyssnade på musik på festivalen. Denna kväll var det en utflippad trombonist, Trombone Shorty, som spelade funkig jazz. Publiken var stor och mycket entusiastisk. Vi passade också på att smaka på en del av cajun-maten. Ganska kryddig och god.

Marie på festival.

Vi fortsatte på vår kulturella linje och besökte ett konstmuseum, The Chrysler Museum of Art som låg på behändigt gångavstånd från hamnen. Väldigt trevligt museum med konst från flera århundraden samt en speciell avdelning med konstglas från olika epoker. Vi hittade flera verk av svenska konstnärer, bland andra Bertil Vallien, Ulrika Hydman Vallien, Edward Hald, Simon Gate och Vicke E. Lindstrand. Här fanns naturligtvis också Alvar Aaltos berömda vas.

Ulrika Hydman Vallien
Glaskonst av Bertil Vallien, utan titel (vänster) och Edward Hald, ”Gral” (höger).

Efter denna hektiska helg vid kaj längtade vi ut till lugnet på ankarplatsen så vi släppte landförtöjningarna och gled ut ur marinan på söndagseftermiddagen. Vi ankarade på nytt i floden och fick en skön kväll med en vacker solnedgång bakom det anrika Naval Hospital som ser ut som Vita Huset ungefär.

Olika vyer från vår ankringsplats. Det händer alltid något här. En bogserbåt drar förbi med en jättepråm eller ett mudderverk, någon lägger ut fiskeredskap, några kappseglar… Trots detta är det faktiskt en fridfull ankarplats.
 
 
 
 
Kommentar:
2017-06-28 @ 23:00:50
#1: ingvar

Hej!
Ja Cape Fear måtte vara motsatsen till Cape of Good Hope gissar jag.
Ja åska är lurigt på sjön... du har skrivit om detta tidigare hur en del fått all elutrustning utslagen. Jag har funderat en del på detta och som Gustaf och Tina ha en båt av metall borde klara ett måttligt nedslag utan större sekundära skador. Ja det smäller säkert bra om man befinner sig på ground zero. Om man har en trämast så skall man ta vara på splittret - dessa småbitar lär fungera som beskyddande amuletter (sägs det ).

Det var en häftig hamn ni hamnat i ! ...och en sällsynt sympatisk skeppare. Nä - här hemma hade han inte lyckats - han skulle bli misstänkt för någon sorts kriminalitet... gammal hederlig hygglighet är suspekt, ja det är väl egoismen som livsstil som ställer till det...

Väldigt välskötta radhus må jag säga! Tur det är Norfolk och inte Norwalk ni är i... (Norwalkvirus = Vinterkräksjukan).

Ja just precis nu när jag skriver så blir den svenske katolske biskopen Anders Arborelius upptagen som kardinal under stort ståhej hos Påven. Givetvis är min hustru som klistrad framför dumburken. Sverige har inte haft någon kardinal sedan Gustav Wasa konfiskerade katolska kyrkans egendomar och ändrade till lutherska läran.

De knirkande durkarna - säkert irriterande om man behöver sova eller tänka. Fast det borde gå att bli kvitt ljudet med aktiva hörselkåpor som gör samma ljud fast i motfas så att det blir helt tyst. Vi hade ju några sådana i "maskinrummet" för 96-96-labbet när Micke Sellén var i högform. Dessa funkar faktiskt och tar bort oljud förvånansvärt bra.

Ja AZ ... GG och Richard skall till Cambridge i Förenade Kungadömet för att titta på ett rörpostsystem för att skicka prover för analys. Jag gav GG min syn på rörpost och han skulle ta upp detta. De flesta tror att det går med tryckluft men det är faktiskt vacuum man använder (sannolikt något myndighetskrav som sätter P för att ha övertryck i rören...
Jag klipper in fadäsen (det är nog preskriberat eftersom detta hände i mitten av 80-talet) med potatismoset, ketchupen och senapen i rörposten här. Ingen normalt funtad kemist skulle komma på iden att skicka annat än fasta substanser som tål vacuum...

"Rörpost är fina grejer. På Forsmarksverket hade man rörpost mellan kontrollrum inne på kontrollerad sida och ett driftkontor på utsidan. På reaktorblock 1 en dyster kväll blev en av kontrollrumsgubbarna hungrig och visste att dom andra brukade åka o köpa korv i brukskiosken och bad dom köpa korv o mos med mycket senap o ketchup.
Nu blev det så att han inte kunde gå ifrån och bad dom skicka in korven med rörpost. Sagt och gjort... men kapseln var inte ordentligt stängd så vakuumet i röret sög ut senap ketchup och mos och sedan blev det stopp i systemet.
Givetvis gjordes en felanmälan men man talade inte om att man skickat korv o mos ...
Man fick efter felsökning ta i sär rören och man hittade den oätna korven. Det gick inte att sanera rörposten så alltihop byttes mot nytt... inne på kontrollerad sida så är dokumentationen extrem så rören är dokumenterade och granskade och antagligen röntgade. Dyrt blev det... "

Bästa hälsningar och tack för en intressant läsning med finfina bilder! // Ingvar

Svar: Ja du Ingvar, ingen är så påhittig som du! Korv med rörpost... Sova med hörselkåpor låter inte heller så fiffigt.Ganska obekvämt, åtminstone inte om man gillar att ligga på sidan. Lycka till med biskopen! /Marie
syisa.blogg.se

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: