S/Y Isa

Vi ville passa på att se lite mer inåt land nu när Isa låg tryggt förtöjd i Hampton så vi hyrde en bil och startade tidigt på torsdagsmorgonen den 19 oktober mot Richmond, Virginias största stad, och sedan vidare via Charlottesville upp till nationalparken Shenandoah. Efter cirka tre och halv timmes körning bar det av uppåt i serpentiner och så var vi framme vid en av portarna till parken. Vi betalade vår parkavgift som var 25 dollar för en bil med passagerare och den gällde en vecka framåt. Parken utgörs av en långsmal bergsrygg i nordsydlig riktning. Den är drygt sexton mil lång men bara en mil bred. Bergsryggen är en del av den större bergskedjan Appalacherna. De högsta topparna är drygt 1200 meter vilket kan tyckas föga imponerande men eftersom ryggen reser sig från en låglänt slätt som inte är många meter över havet känns den ändå storslagen. Uppe på ryggen går en väg som man kan köra med bil, den så kallade Skyline Drive och med jämna mellanrum har man byggt parkeringsplatser, många med en strålande utsikt över slätten åt öster och dalen Shenandoah Valley åt väster. Vägen byggdes 1931-1935 och finansierades delvis genom Franklin D. Roosevelts program New Deal för att motverka den skenande arbetslösheten under depressionen. Parken hade föreslagits redan av den föregående presidenten Herbert Hoover som hade ett sommarhus i området och i december 1935 invigdes den.

Vi läste någonstans att 95 % av besökarna i parken aldrig går längre än tvåhundra meter från bilen och det stämmer säkert. Vi såg många som nöjde sig med att sitta i bilen och titta på de fina utsikterna. Men inte vi! Vi hade åkt hit för att få vandra och det finns över 80 mil vandringsleder i parken så man behöver inte bli uttråkad. Den berömda 320 mil långa vandringsleden Appalachian Trail, ofta förkortad AT, genomkorsar parken från syd till nord. AT går från Georgia i söder till Maine i norr och skall man vandra hela leden får man avsätta ett antal månader. Kan jämföras med vår egen långvandringsled, Kungsleden som är 42 mil lång.

Vädret var strålande denna torsdag med klarblå himmel och sköna temperaturer på dryga tjugo grader. Vi hade valt ut en vandring på dryga milen som första projekt. Den var en rundslinga som också gick till parkens högsta topp, den så kallade Hawk’s Bill, 1234 m ö h. Det blev en ganska ansträngande tur med många höjdmeter upp och ner men också fina belöningar i form av vacker natur och fantastiska utblickar.

Marie på toppen av Hawks Bill, Shenandoahs högsta punkt, 1234 m ö h.

Parken har ett rikt djurliv. Där lär finnas bobcat (likt vårt lodjur), svartbjörn, elk (en mycket storvuxen hjort, inte älg), vitsvansad hjort, rödräv, gråräv, coyote, ekorre, jordekorre och många andra däggdjur. Därtill en rad fågelarter och insekter. Vi hade knappt kommit ur bilen för en vacker vitsvansad hjort tittade på oss från ett buskage vid sidan av parkeringen. Tyvärr han vi inte få upp kameran innan den försvann in i skogen. Ett annat djur som fanns i stort antal var den lilla pigga och snabba jordekorren (chipmunk på engelska). Det är detta djur som stått modell för Disneys Piff och Puff och det märktes väldigt tydligt. De var verkligen så som de framställs när de tjattrar i munnen på varandra och viftar med tassarna. Vi hörde deras tjatter vid sidan av vandringsleden mest hela tiden och de pilade fram och tillbaka mellan löven och samlade ekollon. Söta men säkert enerverande om man skulle ha dem i trädgården.

En annan liten gynnare som satte sig nära oss när vi åt lunch på Mary's Rock.

Vi såg tyvärr inga svartbjörnar men de lär finnas i stort antal och man måste skydda sin mat mot dem om man sover över i parken, till exempel i tält eller i något av vindskydden som finns. Parkvårdsmyndigheten har satt upp flera meter höga stålstänger med krokar och en lång stav så att man kan hänga upp maten. På något ställe såg vi även rejäla stålskåp med besvärligt mekanism för att öppna dörren för samma ändamål.  Vindskydden var ganska lika de som finns utmed svenska vandringsleder men var i allmänhet i bättre skick och fint städade. Det fanns också stugor men de var låsta och krävde att man hade hämtat ut en nyckel i förväg. Stugorna hade eldstad så att man kunde värma upp dem.

Rock Spring Cabin, en av de låsta stugorna med fin utsikt över dalen.

 

Sent på eftermiddagen lämnade vi parken och körde västerut genom Shenandoah Valley som var vacker med mjuka kullar, frodigt grönskande betesmarker och många äldre bondgårdar. Floden Shenandoah ringlar sig sävligt genom dalen och här erbjöds flodpaddling med klassiska kanadensare om man så önskade. På andra sidan dalen gick vägen åter uppför en ny bergsrygg som vi fick passera innan vi kom ner till den lilla staden New Market där vi hade bokat ett hotellrum.

Staden eller snarare byn bestod egentligen bara av en huvudgata utmed vilken det låg ett antal butiker och ett par restauranger. Vårt hotell låg strax intill och var helt okej utan några extravaganser. Vi checkade in och promenerade sedan huvudgatan fram för att se vad byn kunde erbjuda i matväg. Vi gick förbi ett pizzahak, en mexikansk restaurang, ytterligare ett ställe innan vi kom till en restaurang med en gammaldags neonskylt som upplyste oss om att vi hade anlänt till Southern Kitchen. Det var utan tvekan hit man gick i den här byn. De två rummen var nästan fullsatta så vi fick vänta ett par minuter på att få ett bord. Hela stället var i femtiotalsstil och snarlikt många näringsställen vi sett på otaliga amerikanska filmer genom åren. Bås med fasta soffor klädda med grågrön galon, jukebox vid ena väggen och uppstoppade djurhuvuden som dekoration på väggarna. En lång bardisk med fasta pallar och bakom den en vägg i något kopparfärgat plastmaterial. Förutom ett par moderna detaljer som till exempel två platt-TV-skärmar kunde alltihop vara 1955. Gästerna såg ut att vara mestadels lokalbefolkning. Klädstilen var ytterst informell med många rutiga flanellskjortor och slitna, säckiga blåjeans. Slitna på riktigt menar jag då, av arbete utomhus och inte i någon maskin.

 

Vi fick ett bås och beställde kvällens special som var en bit grillat biffkött med potatis, bakad eller som mos samt coleslaw. Riktigt bra, var det! En pilsner till detta och vi var nöjda. Sedan kändes det underbart att promenera tillbaka till hotellet och sjunka ner i sängen. Vi tittade på en ganska ny amerikansk film, Hidden Figures från 2016, som bygger på en biografi med samma namn av Margot Lee Shetterly. Den handlar om tre kvinnliga afroamerikanska matematiker som alla bidrog med lysande prestationer när USA skulle skicka upp sina första astronauter. Dessa kvinnor var anställda vid NASA-Langley Research Center och arbetade med beräkningar och programmering. Vid denna tid, i början av 60-talet, var det ovanligt med kvinnor på liknande positioner och extremt ovanligt med svarta kvinnor. De mötte motstånd varje dag från kollegor och chefer, så gott som uteslutande vita män. De fick kämpa för sina positioner och för att kunna utföra sitt jobb. Ett exempel på den kultur som rådde var att det inte fanns någon toalett för svarta i den byggnad där en av kvinnorna arbetade. Vid den här tiden 1961, hade man alltså skilda toaletter för svarta och vita anställda. En fantastisk film om tre fantastiska kvinnor! Se den!

Hidden Figures, sevärd film

Nästa dag vandrade vi en längre tur till en annan bergstopp som kallas Mary’s Rock. Åter igen var vädret strålande och leden jättefin. Den följde en bergskam så vi hade fin utsikt titt som tätt. Denna tur var längre men inte lika kuperad som gårdagens så vi var tillbaka vid bilen redan kvart i tre.

Bergen här kallas också Blue Ridge. Ibland lätt att förstå varför.

Brant var det ibland.

Lite av höstfärgerna som parken är så känd för.

Vi beslöt att stanna på vägen tillbaka till New Market och se de berömda kalkstensgrottorna Luray Cavern. Bergskammarna på båda sidor om Shenandoah Valley består av gammalt, till viss del vittrat urberg och är snarlika den svenska fjällkedjan. De är också mycket riktigt bildade vid samma tid. Dalen i mellan har däremot varit havsbotten vid vissa tider och har därför ett stort inslag av kalksten i berggrunden. Det finns flera stora grottsystem i området men Luray är ett av de största.

Som en konstutställning!

Vi köpte biljetter och blev inslussade i grottan tillsammans med en grupp om cirka trettio personer och en guide. Vi hann inte många meter in förrän vi insåg att detta verkligen var mycket mer imponerande än någon grotta vi tidigare sett. Vi kom direkt ner i en stor sal med flera meters takhöjd och åt alla håll vi tittade fanns stalaktiter och andra fantastiska droppstensformationer. Det var som att vandra omkring i en jättelik spettekaka. Grottan slingrade sig fram och vi kom till den ena salen efter den andra. Det mest imponerande rummet var en stor sal med en spegelblank sjö där taket med alla dess stalaktiter reflekterades med perfekt skärpa i sjöns yta. En otrolig skönhetsupplevelse!

 

Hela grottvandringen tog en dryg timme men vi hade kunnat gå där dubbelt så länge för det var svårt att se sig mätt på allt det vackra. Om någon läsare av denna blogg tänker sig en resa till Washington DC så tar det bara en och en halv timme med bil till Shenandoah Valley. Vi kan verkligen rekommendera en sådan utflykt.

Naturens underverk!

Området vid Luray Cavern har också ett museum med många riktigt gamla bilar, det vill säga från slutet av 1800-talet och fram till 1930 ungefär. Också mycket sevärt och det ingick i samma biljett som grottan liksom ett fint hembygdsmuseum där man erbjöd guld- och ädelstensvaskning för barn med mera. Hela området var ett mycket fint turistmål.

Nästa morgon, lördagen den 21 oktober, uppsökte vi Southern Kitchen för att äta frukost. Hotellets frukost var nämligen inte mycket att hurra för. Det enda de hade att erbjuda som inte innehöll socker var äpplen. Där fanns doughnuts, muffins, söta våfflor, sylt, söt yoghurt, söta flingor, med mera. På Southern Kitchen kunde vi alla fall få var sin omelett med grönsaker och en rostad grahamsmacka. Klart bättre än söta muffins.

Sedan for vi upp till nationalparken en sista gång och vandrade en rundtur som kallades Stony Man. Åter hade vi en ljuvlig vandring i underbart väder. Vi stötte på ett par i sextioårsåldern som höll på med klättring vid en hög brant klippa. De var imponerande smidiga och klättrade raskt uppför väggen. Eftersom det var helg var det många fler ute på lederna än föregående dagar. Vi mötte flera sällskap som helt uppenbart skulle sova över på berget. Det finns även hotell inne i parken, ett par stycken ganska lyxiga byggda som våra äldre fjällhotell ungefär. Vi tittade på dem när vi skulle boka boende men de var dels väldigt dyra och dels hårt bokade på helgerna.

Ser ni ansiktet?

Efter detta var satte vi oss i bilen och körde tillbaka till Hampton, mycket nöjda med vår tredagarstur till Appalacherna.