18:40:00
Dödens kust och vänliga vikar
Efter härliga dagar och glada nätter i La Coruña lämnade vi hamnen på onsdagsmorgonen den 17 augusti. Vi styrde västerut mot en ny vik, en så kallad ria. Den galiciska kusten är klippig och tuff där det ofta går grov sjö och har av befolkningen fått namnet Costa da Morte, det vill säga dödens kust. Men den karga linjen av vassa klippor bryts med täta mellanrum av dessa rior som är som leende och skyddade innanhav med massor av både fina hamnar och bra möjligheter till ankring. Vi valde att gå in i Ria de Camariñas efter 45 NM och ankrade i en skyddad vik.
Nästa morgon fortsatte vi runt ”hörnet”, alltså den nordvästra udden av Spanien som kallas Cabo Finisterre. Solsken, svaga vindar och flockar av delfiner ackompanjerade vår färd. Det kändes bra att Atlanten visade sig från sin allra vänligaste sida när vi passerade den beryktade udden.
Några timmar senare styrde vi åter in i en ria, denna gång Ria de Muros. Vi valde att lägga till i marinan i Muros, en trevlig by på nordsidan av viken. Efterdagen ägnades åt stillsamt strosande i den gamla byn som fortfarande har en livaktig fiskeflotta. En öl på en Cerveceria på torget fick avsluta rundan.
Fredagen den 19 augusti letade vi upp busshållplatsen i Muros och tog bussen till Santiago de Compostela. Hållplatsen var inte så lätt att finna för det fanns ingen skylt men vi frågade en kvinna som just öppnat sitt marknadsstånd med bacalao, torkad, saltad fisk som säljs överallt här. Efter en stunds språkförbistring lyckades vi förstå att hållplatsen var alldeles där vi stod. Så bra! Strax därpå kom bussen som var fullpackad med uttröttade vandrare. Vandring är jättestort här och inte bara den mest berömda leden, pilgrimsvandringen El Camiño, utan många andra vackra leder. Bussen som var en expressbuss tog en timme på sig att köra den sju mil långa vägen till Santiago. Vägen gick runt hela rian och var smal och krokig men chauffören körde lugnt och bussen var bekväm. Trafiken är över huvud taget väldigt disciplinerad och folk verkar inte hetsa upp sig vid ratten.
Vi tillbringade dagen i Santiago och besåg naturligtvis den stora katedralen som är byggd på tusentalet på det som förmodas vara aposteln Jakobs grav. Den nuvarande katedralen byggdes på resterna av en äldre kyrka som raserades av araberna någon gång i början av tusentalet. Hela den stora platsen framför katedralen Praza de Obradoiro var full av folk, mest vandrare i olika grad av trötthet. Vi har nog aldrig sett så många haltande och linkande människor som här, men har man vandrat hela pilgrimsleden (80 mil om man startar i Le Puy i Frankrike) så sätter väl det sina spår.
Gamla stan som omger katedralen är med på UNESCOs världsarvslista och var mysig med smala stensatta gränder. Mycket folk var det ju förstås och en hel del krimskramsbutiker, ungefär som i Stockholm.
På andra sidan katedralen fanns också en plats, Praza da Quintana, med en härlig lång och bred trappa intill. Här spelade en symfoniorkester tillsammans med en grupp folkmusiker. Vi satte oss i trappan som hundratals andra och lyssnade till den fina musiken. Rytmsektionen innehöll självklart även ett par gossar som smattrade med kastanjetter.
Bussen tillbaka var en lokalbuss som gjorde fler stopp och följaktligen tog betydligt längre tid men det var helt klart en trevlig utflykt tyckte vi båda.
Lördagen den 20 augusti fortsatte vi färden mot söder. Vi hoppade över nästa ria, Ria de Arousa som är den största rian och gick i stället in i Ria de Pontevedra. Längst in utmed norra sidan ligger en gammal fiskeby som heter Combarro som har en fin marina men vi valde att ankra i viken utanför i det fina vädret. Byn har fått status som en verklig turistmagnet och de små husen och de trånga gatorna i sten är pietetsfullt renoverade men bilder från förr visade hur eländigt fattigt folk hade det. De levde av fiske förstås och lite jordbruk. Numera är de små trädgårdarna fyllda av citron- och apelsinträd eller vinrankor. De många turisterna medför förstås att det finns en hel del souvenirbutiker, lite á la Smögenbryggan, men också ett rikt utbud av restauranger.
Man skulle kunna tillbringa flera veckor och bara segla runt mellan dessa rior. Det finns så många fina små byar, inbjudande ankarvikar och lockande sandstränder. Dock, måste tilläggas att vattentemperaturen inte är så imponerande. Sexton till sjutton grader inbjuder inte till långa simturer.
