S/Y Isa

2016-12-24
14:36:00

Söderut mot Bequia

Vi lämnade Le Marin på Martinique på fredagen den 16 december efter att ha fyllt på både diesel, bensin till utombordaren och vatten. Det blåste en ostlig bris på 8-10 m/s så vi fick en behaglig segling för halvvind tillbaka ner till Marigot Bay på Saint Lucia där vi åter ankrade. Lite middag i båten och en stilla kväll med ett avsnitt Game of Thrones innan vi kojade inför en tidig morgon dagen därpå. Halv sex var vi ur bingarna och lättade ankar precis i gryningen klockan sex. Prognosen hade förutspått mer vind och större sjö än gårdagen, vilket visade sig stämma. Vi hade åter ostlig vind men 12-13 m/s och sjön byggde snart hög mellan öarna. Vi svepte förbi den gamla huvudstaden Soufriere på Saint Lucia och de båda spetsiga bergen Grand and Petit Piton som utgör ett verkligt landmärke. Isa forsade vidare ner mot Saint Vincent som vi också seglade förbi. Ön såg väldigt vacker ut från sjösidan med branta bergsryggar, höga toppar och tät regnskog. Tyvärr har den rykte om sig att vara ogästvänlig mot seglare med många rapporterade brott mot båtburna besökare. Vi hade därför bestämt att segla förbi och gå direkt till Bequia, en mindre ö cirka tio sjömil söder om Saint Vincent. Vi kom in vid halv tre efter att ha seglat 65 nautiska mil på drygt åtta timmar. Underbar segling med härlig fart.

 I den grova sjön mellan Saint Vincent och Bequia möttes vi av en liten gummijolle. Vi trodde först att det var någon som hade råkat illa ut men insåg sedan att det var en fotograf som fotograferade Isa. Den våghalsige fotografen heter Kenmore och han utförde en veritabel balansakt som stod upp i jollen i de stora vågorna och tog bild efter bild med sin kamera. Skickligt och modigt, tyckte vi. Han kom sedan till Isa nästa morgon och visade oss bilderna. Vi köpte en digitalbild av honom. Kul att ha kände vi och han hade verkligen jobbat för bilderna.
 Vi gick långt in i Admirality Bay, den stora vik där de flesta seglare lägger sig och där den lilla staden Port Elizabeth ligger. Liksom på många andra ställen i Karibien fick vi flera erbjudanden om bojar på väg in i viken och accepterade en från Baker som hade bojar precis utanför Frangipani, ett av de äldsta etablissemangen på Bequia. Det är svårt att ankra långt in i viken för bojarna ligger så tätt så att det är svårt med svängrum och det är minst femton meter djupt. Man kan ankra längre ut men då blir det också långt att åka jolle när man vill in. Mats förkylning ville inte riktigt ge med sig så det fick åter bli en stilla hemmakväll i Isa.
 Söndagen den 18 december sjösatte vi jollen och tog oss in till land. Vi strosade runt i den lilla staden Port Elizabeth. Kanske var det för att det var söndag för det rådde ett sömnigt lugn över samhället. Vi träffade en svensk kvinna, Agneta, som bodde på ön och drev en butik. Hon var väldigt vänlig och delade generöst med sig av sin lokalkännedom. Bland annat rekommenderade hon några restauranger som hon tyckte var mer prisvärda än andra. Vi tyckte att kostnadsläget var lite väl högt på Bequia, särskilt med tanke på att kvaliteten på mat och dryck inte var särskilt hög, ibland till och med usel. Huvudrätterna på många av restaurangerna ligger på 50-70 EC$, vilket motsvarar 180-280 SEK. För sådan priser förväntar man sig riktigt bra mat, vilket tyvärr inte så ofta infriades.
 
 
Vi lunchade på Maria’s Café nära färjeläget där vi åt var sin Ceasarsallad á 40 EC$. Ganska bra men inte i toppklass.  Vi återvände därefter till Isa för ett avsvalkande bad. Fler svenska båtar hade kommit in och lagt sig på bojar nära oss, bland annat Sandvita och vår vän Janne på Indigo av Barsebäck. Janne hade med sig två svenska killar, Charles och Klas, som hade varit med hela resan över Atlanten. Det blev ett glatt återseende över en kopp kaffe i Indigos sittbrunn. Samtalet handlade förstås en hel del om respektive båts öden och äventyr på resan över havet. De hade seglat direkt från Puerto Rico på Gran Canaria till Barbados utan mellanlandning på Kap Verde och hade också haft lite för svaga vindar en del av tiden.
 Vi fick också se på Marinetraffic att Barbasol hade angjort Barbados. Skönt att veta att även de har gjort det långa benet.

Ostanvinden fortsatte att blåsa ganska rejält, faktiskt så mycket att osten (ha, ha) blåste av mackan till frukost! Ändå är det gott lä där vi ligger. Vi såg att de som ankrat längre ut utanför Princess Margaret’s Beach hade det ganska skvalpigt.

 
På måndagen gjorde Marie en långpromenad till Friendship Bay för att spana in lyx-hotellet Bequia Beach Resort. Mats som fortfarande drogs med den envetna förkylningen valde att stanna i båten. Promenaden var jättefin och bjöd på både sandstränder och höga klippiga branter med utblickar åt söder och väster. Nämnda hotell som drivs av en svensk man vid namn Bengt var mycket flott och smakfullt med låga, vackra byggnader och flera pooler samt den fantastiska stranden i bukten Friendship Bay. Dock får man plocka fram den stora plånboken om man skall bo där.
På kvällen tog vi en drink på Whaleboner,s Bar tillsammans med Janne, Klas och Charles. Efter en stund dök det upp ännu en svensk, Åsa. Det visade sig strax att hon var syster till Karin på Barbasol och hade kommit till Bequia för att mönstra på Barbasol om ett par dagar. En rolig stund i glada vänners lag men drinkarna var verkligen inget vidare. Nästa gång väljer vi ett annat ställe.
 Nästa morgon, onsdagen den 20 december, avseglade vi mot Tyrell Bay på ön Carriacou som tillhör Grenada. Vi hade ett par dagar tidigare lovat Jessica Persson att lifta med oss till Grenada, så vi gick alla till myndighetshuset som hyser både tull-, post- och immigrationsmyndigeterna. Även Jack och Adele från båten Billio var med eftersom Jessica hade bott och seglat med dem de senaste veckorna. Det är nämligen viktigt att man får inskrivet i båtens papper om en besättningsmedlem byter båt eller lämnar båten av annat skäl. Kaptenen är nämligen ansvarig för alla ombord tills de är avregistrerade som besättning eller passagerare.
 Jessica är en svensk tjej som också seglade ARC+ i år med den amerikanska båten Boysterous. Hon bor på Granada och ville gärna dit. Hon var en verkligt trevlig gäst att ha ombord och vi fick många bra tips från henne. Hon var även en erfaren seglare som  folk anlitar som besättningsman över stora hav. Vi hoppas att vi skall träffa henne igen på Grenada.

Seglingen söderut till Tyrell Bay blev fin med härlig vind från ost det mesta av tiden. Vi fick som vanligt ett par kraftiga tropiska regnbyar över oss och då ökade och vred vinden oftast. I en sådan regnby gick vinden upp från 10 m/s till det dubbla på några få sekunder. Då gäller det att vara med och minska segelytan. Efter en skur kan vinden i stället dö ut nästan helt i tio till femton minuter för att sedan återgå till den normala brisen. Dessa regnbyar kallas squalls på engelska och gör att man inte kan slappna av alltför mycket under seglingen. På dagarna ser man oftast dessa squalls komma och kan förbereda sig med att minska segelyta och annat. På natten kan det vara svårare. Då är radar till god hjälp. Regnbyarna syns oftast väl på radar och man kan följa dem hur de rör sig.

 Vi gled in i Tyrell Bay strax före halv fyra efter 38 NM från Bequia. Vi ankrade och Mats åkte in till immigrationsmyndigheten för att klarera in oss alla tre i Grenada. Jessica och Marie passade på att bada under tiden. I skymningen åkte vi alla tre in till baren vid varvet och Jessica bjöd på drinkar som tack för skjutsen. Middagen som denna dag blev en gammal favorit, nämligen currykyckling, åt vi i Isa.

Nästa morgon började härligt med bad och sedan en god frukost. Vi lättade ankar och seglade ner till Grenada huvudstad Saint George´s. Samma vind som gårdagen, inklusive ett par squalls, men lite mindre sjögång, tyckte vi.

Vi hade bokat plats i den ganska nybyggda och flotta marinan Port Louis Marina och styrde in i den skyddade bukten. På babordsidan ligger Saint George’s Yachtclub och där fick vi se några som vinkade intensivt. Det visade sig vara Jennifer med Lars och Cecilia som låg där och inväntade några nya besättningsmedlemmar. Efter att vi förtöjt Isa och Jessica lämnat oss så promenerade vi runt lagunen och hälsade på dem. De hade haft lite bekymmer med någon laddare, men det verkade vara fixat nu. Det är alltid något att mecka med på en båt! Vi satt en stund i Jennifers sittbrunn och delade de senaste seglingberättelserna. Kanske att vi sammanstrålar på nytt till nyår.

Torsdagen den 22 december ägnades åt tvätt och allmänt fix. Nu inväntar vi döttrarna Linda och Jenny som skall anlända ikväll. Som vi har sett fram emot detta!

Kommentar:
2016-12-24 @ 20:45:40
#1: ingvar

Julafton!
Här blåser det mer än 10 m/s i byarna (eller 9 Boffår kanske en seglare skulle säga) sydvästan och har regnat mer än 15 mm. Kort sagt helt normalt julväder...

Det måtte varit hemskt snopet när ostanvinden snodde osten - bäst att passa sig här om jag går ut med min gula sydväst...

Jag har också fått en förkylning. Ingefärsavkok med hallonsaft, blir litet julligare med några kryddnejlikor och en bit kanel som får koka med.

Att bada FÖRE frukost verkar sunt - alla har ju hört talas om att man kan få kramp om man badar precis efter en måltid.

Jag önskar en fortsatt fin jul och likaså ett gott nytt år.

Bästa hälsningar / Ingvar

Svar: Gott Nytt År Ingvar! Och håll i hatten (sydvästen) i vinterstormarna. Kram Marie
syisa.blogg.se

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: