S/Y Isa

Kanalfärden fortsatte på tisdagsmorgonen den 12 juni i blandat väder. Ömsom regnade det och ömsom sken solen. Vinden höll i sig, idag lite mer på syd. Vi hade studerat Reeds nautiska almanack under gårdagskvällen och insett att vi måste vänta till onsdag morgon innan vi kan slussa ut och gå väster ut mot Nordsjön på grund av tidvattnet. Vi ville inte stånka mot flera knops motström. När vi anlöpte Brunsbüttel klockan tolv lade vi till i den lilla gästhamnen intill slussen och bestämde oss för att ha en skön eftermiddag med lite strosande i staden, bokläsande och annat småpyssel. Mats hade redan under kanalfärden bytt ut den stora gasflaskan och kopplat in en mindre flaska med camping-gas för dessa flaskor är lätta att komma över i Europa.

Efter promenad i staden slog vi oss ner på restaurangen alldeles vid gästhamnen och beställde wienersnitsel och öl för att riktigt komma in den tyska atmosfären. Båtar kom hela tiden och fyllde så när mörkret föll var det rent avbohuslänsk trängsel.

Onsdag den 13 juli var många tidigt på språng. De som skall inåt Östersjön vill starta tidigt för att hinna hela kanalen på en dag. Den är dryga 50 nautiska mil lång. Vi som skulle väster ut avvaktade till klockan åtta då det var läge att slussa ut för att få medström ut mot havet. När medströmmen var som starkast hade tre extra knop med oss. Härligt!

Vi gjorde ett kort stopp i Cuxhavens yachthamn för att fylla vatten, vilket inte erbjöds i Brunsbüttel. Sedan fortsatte vi väster ut på öppet hav. Så fort vi kom ur den trånga och livligt trafikerade fartygsleden satte vi segel och fick åter igen en bidevind ut mot Helgoland. Det blåste nordväst 6-8 m/s så vi gjorde god fart.

Vid halv fyra kunde vi förtöja i den skyddade Südhaven. Det var inte särskilt många båtar för att vara Helgoland förstod vi. Det kan tydligen bli som en sardinburk när det är fint väder. Vi hamnade som tredje båt utanför en dansk och en färöisk båt. För övrigt var det nästan bara tyska båtar och ett par nederlänska. Vi tre utgjorde en liten nordisk koloni.

Vi tog en tur i byn för att orientera oss. Hela samhället ligger trångt vid sandstensklippans fot och uppe på klippan. Många av husen hyser butiker som säljer billig sprit, tobak, parfymer och klockor. Helgoland var en tullfri zon fram till 1999 då EU:s regelverk satte stopp för dessa privilegier men alla näringsidkare har fortsatt att sälja billigt ändå så statusen som shoppingparadis tycks bestå. Det finns också ett stort antal restauranger och kaféer samt några hotell men de flesta besökare verkar göra endagstur från Hamburg, Bremerhaven eller Cuxhaven. För att ta hand om alla besökare finns det cirka 1500 bofasta på ön.

 

 

Helgoland består av två öar, huvudön och Die Düne som är en obebodd sandö alldeles bredvid. De båda öarna satt ihop med en brygga av sand tills en storm öppnade ett sund mellan dem på nyårsnatten 1720-1721. Helgoland har varit bebott åtminstone i tusen år, troligen mycket längre. Förr i tiden försörjde sig öborna på fiske, jakt på säl och fågel, fårskötsel samt inte minst lots-uppdrag för skeppen som skulle in till de tyska städerna inne i bukten. Helgoländarna var erkänt skickliga lotsar. Öborna har ett eget språk som fortfarande talas av några äldre invånare och självklart har Helgoland en egen flagga. Ön lydde under 1400-talet och framåt under omväxlande den tyska hertigfamiljen Schleswig-Gottorp och den danske kungen. Ett par kortare perioder har även britterna gjort anspråk på ön. Alla överhuvuden har naturligtvis krävt öborna på skatt på deras lotsuppdrag.

Under andra världskriget förvandlades Helgoland till en fästning och hyste som mest nio tusen tyska soldater. Detta ledde förstås till att de allierade bombade ön intensivt. Den 18 april 1945 utplånades all byggnation fullständigt av de allierade och ön blev obeboelig under ett antal år. Engelsmännen fortsatte att använda ön för militära övningsändamål och den 18 april 1947 organiserade brittiska militär-ingenjörer en av de största icke-nukleära detonationerna som någonsin ägt rum. Den skapade en krater som är flera hundra meter i diameter.

Några modiga Helgoländare gjorde en fredlig återockupation av ön 1951 och efter förhandlingar återlämnades till sist Helgoland till tysk administration den 1 mars 1952. Återinflyttning var tuff eftersom i stort sett alla byggnader var utraderade och öborna bodde till en början i husbåtar. Så småningom etablerades en turistverksamhet med små hotell, kuranstalt och restauranger. Turismen är sedan dess den huvudsakliga inkomstkällan på ön.

 

 

Huvudöns största del utgörs av en sandstensklippa som är nästa platt uppepå. Denna kallas Oberland, ungefär det övre landet. Följaktligen finns även ett Unterland, alltså ett nedre land nedanför den branta klippan. Ön är cirka 2 km lång och en knapp km bred på det bredaste stället. All bebyggelse förutom ett radartorn är koncentrerad till den sydöstra delen av ön med byn och hamnen. Hela den nordvästra delen av ön är härlig natur med betesängar och fågelklippor med tusentals häckande sjöfågel. Dessa klippor är en dröm för en fågelskådare då du kan komma fåglarna verkligt nära. Vi såg häckande havssulor, tretåig mås och sillgrisslor, men det fanns säkert många andra arter. Vi njöt av de härliga promenaderna uppe på klippan, även om vädret var bistert med moln och hård vind.