S/Y Isa

Efter frukosten lördagen den 24 september lättade vi ankar och styrde ut i sundet mellan Graciosa och Lanzarote. Vi möttes av ganska stor sjö och tämligen hård vind när vi stävade förbi Caleta del Sebo och vek av runt udden vid Orzola. Vi rullade ut lite genua och styrde utmed Lanzarotes nordkust. Sjön var besvärlig ett par timmar innan vi kunde gippa och få en bättre bog. Vi surfade på de stora vågorna och gjorde fin fart söderut i den nordostliga vinden på 12-14 m/s. Efter 28 NM och några timmar styrde vi in i hamnen vid Lanzarotes huvudstad Arrecife och lade till i den relativt nyanlagda marinan. Som vanligt var personalen mycket hjälpsam när vi ropade upp dem på radion och hjälpte oss med att ta emot förtöjningstamparna.

Döm om vår förvåning när vi åter igen såg vår svarta fågelpassagerare på akterdäcket! Den måste ha gömt sig någonstans på däck när vi låg på Graciosa. Marie tog den stackars pippin och bar iland den. Den placerades i skuggan på en låg bänk. Vi tänkte inte mer på den utan ägnade oss åt att fixa till båten och lite annat. Ett par timmar senare såg vi två storvuxna poliser komma bärandes på en pappkartong och de gestikulerade och diskuterade livligt med varandra. Det visade sig att de hade observerat fågeln och bestämt sig för att ta hand om den. De lade den i papplådan och bar iväg med den. Vad som sedan hände vet vi inte. Kanske var denna fågelart en sensation på Lanzarote eller så ömmade de bara för djur i största allmänhet. Vad vet vi? Det var nog hur som helst tveksamt om fågeln överlevde till sist för den såg inte vidare pigg ut.

Vi låg i Arrecife några dagar och passade bland annat på att promenera till Ikea som ligger på gångavstånd för att förnya vårt förråd av kaviar, saltlakrits och annat oumbärligt. Vi besökte även det historiska museet som var inrymt i ett gammalt kastell i hamnen. I detta museum lärde vi oss att redan fenicierna hade känt till Lanzarote och seglat hit ett par tusen år f. Kr. Enligt Plinius den äldre kom även romarna hit. Ön var då befolkad av berber som troligen seglat hit från Nordafrika. Man bedrev boskapsskötsel, fiske och jordbruk. Denna befolkning blev sedermera kraftigt decimerad av sjukdomar som européerna förde med sig när de började komma med sina skepp i början av 1300-talet.

 

 

På kvällarna umgicks vi med besättningarna från Bella Luna och Indigo som också låg i marinan. Vi gick bland annat till en tapasbar i den gamla stadskärnan strax söder om hamnen och åt väldigt goda tapas.

Tisdagen den 27 september seglade vi vidare ett litet stycke (18 NM) till Lanzarotes södra ände. Här ligger turistorten Playa Blanca och här finns även en fin marina där vi förtöjde.

Onsdagen den 28 september ägnade vi åt tvätt och båtstädning. På kvällen fick vi ett par efterlängtade gäster, nämligen vår dotter Linda och hennes pojkvän Nathan. Det blev ett kärt återseende efter nästan tre månader. Vi åt lite gott i båten och pratade om ditt och datt.

Torsdag och fredag 29-30 september viktes helt för sol och bad eftersom det stod högst på önskelistan från våra gäster. Vi promenerade bort till de fina Papagayo-stränderna och lekte i de härliga vågorna och provade även pool-området som tillhör marinan. Lite snorkling vid de branta klippstränderna blev det också. Det fanns en del fina fiskar och titta på och antydan till något slags korall men vi kommer troligen att få se bättre senare.

 

 

Sista dagen på ungdomarnas vistelse hyrde vi bil och körde upp till den fantastiska nationalparken Timanfaya som ligger nära Playa Blanca. Det är ett vulkanområde som ser ut som ett månlandskap med stelnad lava i olika former och väldigt lite växtlighet. Området fick sin karaktär vid ett enormt vulkanutbrott som varade i sex år mellan 1730 och 1736. Mer än hundra kratrar sprutade ut aska och lava och det mesta på ön förstördes. Det är fortfarande vulkanisk aktivitet i området och marken är brännande het på några ställen vilket man demonstrerar genom att stoppa ner lite torra buskar som strax tar eld i hål. Man har också gjort ett nummer av att steka kött och potatis över ett hål och denna mat kan man sedan beställa i restaurangen med det passande namnet El Diablo. Det var ett fascinerande besök som uppskattades av oss alla fyra.

 

 

Efter detta åkte vi till Lanzarotes surfstrand Playa Famara eftersom Nathan är en passionerad surfare och han längtade efter att få stå på en bräda igen. Sverige har ju inte så mycket att erbjuda när det gäller detta. Byn Famara präglas helt av alla surfande besökare och det rådde en avslappad stämning här. Efter lunch på en enkel restaurang hyrde Nathan en bräda och vi gav oss i kast med de härliga vågorna.  Det vill säga Nathan surfade och vi andra badade.

 

 

Efter ett tag erbjöd Nathan oss surflektioner. Mats och Linda var inte sena att tacka ja men Marie kände sig förpliktigad att dokumentera det hela på bild. Tricket är tydligen att välja rätt våg, sedan sätta ordentlig fart genom att ligga på mage på brädan och paddla frenetiskt med armarna och sedan när man fått upp farten, snabbt hoppa upp från magläge till stående. Ja, ni fattar va? Hoppa upp! Mats gjorde tappra försök men kom aldrig riktigt upp på fötter. Linda däremot var riktigt duktig. Hon kom upp i stående flera gånger och lyckades i alla fall stå några sekunder. Tja, ni förstår säkert att sporten tillhör den yngre generationen, åtminstone om man är nybörjare. Det var hur som helst väldigt underhållande att se alla nybörjare som tappert försökte om och om igen. Det fanns många surfskolor på denna strand så Mats och Linda var inte de enda som tog sina första stapplande surfsteg. Det fanns så klart många som kunde konsten också och det var kul att se deras skicklighet, inklusive Nathan. Vågorna var lite för små tyckte han dock.

 

 

 

På söndagsmorgonen vinkade vi av ungdomarna som tyvärr var tvungna att återvända till den kalla nord, hem till arbete och studier. Det kändes allt lite tomt i Isa efter att de åkt.