S/Y Isa

Vi lade ut från Porto Santo efter frukost onsdagen den 14 september och satte segel. Vi hade en akterlig bris på 7-8 m/s och plattlänsade först för att runda Ilhéu de Baixo, en klippö vid Porto Santos sydspets. Sedan kunde vi slöra ner mot Madeiras östra spets med den fyrförsedda klippön Ilhéu de Fora som en ointaglig borg.

På den vindutsatta nordsidan såg vi en jättestor naturlig valvbåge i sten alldeles vid vattnet. Den för vågor och vind mindre utsatta sydsidan var inte sämre. Även den uppvisade fantastiska klippformationer och den dramatiska skapelsen av Madeira kunde tydligt avläsas i de branta stupen med olika lager av berg brutna av lodräta stelnade flöden av annan färg. Fascinerande och vackert! Vi styrde in i Baia da Abra, en god ankarvik alldeles nedanför de branta, höga klipporna, och lät ankaret gå till botten på åtta meters djup. Det låg redan en annan svensk båt i viken, Hallberg-Rassy 42:an Angelina som vi träffade i Baiona, samt en dansk båt. Trots att viken inte låg långt från bebyggelse såg man endast ett enda hus från ankarplatsen, ett litet stenhus som var ett informationscenter för vandrare. Det växte några palmer runt stenhuset och det såg nästan ut som en oas i det annars så karga landskapet.

Vi badade och solade några timmar och snorklade lite för att kolla båten samt ankaret. Vattnet var kristallklart och underbart. I kvällningen blev vi inbjudna av Mats och Eva på Angelina att kommer över och njuta av solnedgången och ett glas vin i deras sittbrunn.

Nästa förmiddag den 15 september låg vi kvar några timmar för bad och puttrade sedan de tre sjömilen till marinan bakom nästa udde för vinden hade ökat och ankarplatsen hade blivit ganska rullig.

Vi fick en jättebra plats längst in i Quinta do Lorde som marinan heter. Angelina hade också gått in och ytterligare tre svenska båtar låg i hamnen. Två av besättningarna hade vi redan träffat, nämligen Elisabeth och Wim från båten Bengt samt Janne från HR49:an Indigo av Barsebäck. Den tredje båten heter S/Y Aela och seglas av tre ungdomar, Timoty, Emmie och Sofia. Om någon är sugen på att läsa fler långseglingsberättelser så skriver Janne från Indigo på http://indigojordenrunt.bloggo.nu/ , Eva och Mats från Angelina på http://www.sy-angelina.se/ och Emmie från Aela berättar om deras färd på http://www.windpowered.se/

Efter en stunds vila gav vi oss ut på vandring mot viken där vi nyss hade legat. Det fanns en vandringsled som ledde ända ut på udden och som erbjöd fantastiska och hissnande utblickar. Leden passar inte dem som lider av svindel. Ibland gick vi på en smal hylla mitt på en brant sluttning och ibland på en tunn bergskam med luft åt båda hållen. Berget lyste i det sena eftermiddagsljuset i många terrakotta- och ockra-färger. Kontrasten mot det azurblå havet, de vita vågkammarna och den ljusblå himlen var hänförande. Vandringen som tar tre-fyra timmar fram och tillbaka har beteckningen PR8 i Madeiras officiella numrering av olika leder.  

Fredagen den 16 september tog vi bussen från Quinta do Lorde till den lilla staden Machico. Därifrån fortsatte vi med taxi upp i bergen på slingrande serpentinvägar. Den södra delen av ön där vi ligger och där även huvudstaden Funchal är belägen är torr, i synnerhet den långsmala udden mot öster som är närmast ökenartad, men den norra kusten och bergsidorna mitt på ön är täckta av frodig regnskog. En artrikedom av sällan skådat slag mötte oss redan vid vägkanterna. Hortensior och Agapantus (Afrikas blå lilja), både blå och vit, växte som ogräs utmed vägarna och man hade kört med något slags maskin och slagit växterna för att de inte skulle skymma sikten för trafikanterna.

 

Taxin släppte av oss högt uppe på en utsiktspunkt, Portela, och därifrån vandrade vi iväg utmed en levada (bevattningskanal). Tyvärr gick vi lite fel på grund av en usel karta så vår vandring blev något kortare än tänkt. Efter en timme drev det in moln och det började regna men vi fortsatte ändå på en mindre väg och kom så småningom fram till en liten bergsby som hette Santo da Serra. Regnet fortsatte att strila så vi bestämde oss för att ge upp för dagen. Vi hittade en liten bar där det fanns några bybor samt en taxichaufför så vi bad honom köra oss ner till Machico igen.

Väl nere i vid havet hade regnet upphört och vi åt en sen lunch på en uteservering på torget i staden. Sedan handlade vi mat och tog bussen tillbaka till Quinta do Lorde.

Lördagen den 17 september var vi inbjudna av marinans taxichaufför, tillika fiskare och delägare i en större fiskebåt, till en ceremoni som fiskarna i den närbelägna byn Caniҫal håller varje år tredje helgen i september. Ceremonin kallas ”Nossa Senhora da Piedade” (Festival of Our Lady of Mercy) och är en religiös tradition där alla fiskare i byn smyckar sina fiskefartyg, stora som små, med blommor, palmblad, flaggor och ballonger. Utsmyckningen pågår i flera dagar innan och även byn pyntas och förbereds för fest. På lördagen åker sedan alla de smyckade båtarna ut på havet och en av båtarna har med sig en präst. Fiskarnas familjer och vänner är med på båtarna och även vi seglare fick vara med. Vi var tillsammans med Eva och Mats från Angelina och Janne från Indigo och de andra svenska seglarna från marinan var med på andra båtar, men annars var det inga turister med.

Båtarna som är fullpackade med folk seglar i procession till hamnen vid Quinta do Lorde där prästen stiger i land och vandrar tillsammans med massor av troende upp på det närbelägna berget Monte Gordo på vars topp det ligger ett kapell. I kapellet finns en madonna-staty med en döende Jesus i knät och denna staty bärs ner till hamnen och tas ombord på ett utvalt fartyg, detta år på Mestre Alfonso. Under det att processionen vandrar uppför berget för att hämta madonnan går alla båtarna iväg till den ankarvik vi låg i för ett par dagar sedan och fiskebåtsägarna bjuder på tonfiskmackor och öl. Alla roar sig på båtarna och diskomusiken ljuder som en kakafoni över den annars så stillsamma ankarviken. Ungdomar från båtarna dyker från däck ner i det klara vattnet och det känns mer som ett glatt Göreborgskalas, fast på vattnet, än en religiös ceremoni. Vi samtalade en del med delägaren Amandio och även med hans kusin och de berättade att detta är en mycket gammal tradition och den genomförs varje år för att den heliga Modern skall beskydda fiskarna och ge dem goda fångster.

När madonnan väl är ombord seglar alla tillbaka till Caniҫal där hon förs i land och upp till byns kyrka där hon får tillbringa natten. Byn förvandlas till ett enda stort party med massor av stånd där man kan köpa marinerat biffkött som träs upp på spett. Dessa spett får man sedan grilla själv över öppna eldar som är tända på stranden. Öl och lokalt vin samt platta vitlöksbröd säljs också, allt till väldigt låga priser. Vi fem svenskar stötte ihop med de svenska ungdomarna från Aela och hela svenskgänget köpte grillspett och deltog med liv och lust i bybornas firande. Det blev en fantastisk avslutning på en oförglömlig dag. Tänk att vi fick vara med! Vi kände oss väldigt previlegerade att få delta i detta som annars bara var för bybor och fiskare. Tack Amandio för din generositet!

Ceremonin fortsatte sedan nästa dag, dock utan oss denna gång. Efter mässa på söndagen i byns kyrka fördes madonnan tillbaka till båtarna och seglades åter till Quinta do Lorde och bars upp till kapellet där hon har sin hemvist. Vi såg armadan av båtar från land denna gång och det såg ut att vara en upprepning av gårdagen fast omvänt. En sådan härlig ceremoni!

På söndagen den 18 september hade vi tänkt oss en ny levada-vandring, men gårdagens festligheter hade dragit ut på tiden till sena natten och vi var trötta så det blev en dag i båten i stället.

Måndagen den 19 september hade vi hyrt en liten bil och tillsammans med Janne från Indigo for vi iväg västerut på ön efter frukost. Man har satsat en hel del pengar på att bygga ut vägarna utmed den södra kusten så vi kunde relativt snabbt köra mot Funchal och fortsätta någon mil till. Sedan valde vi att ta av upp i bergen på en liten smal serpentinväg och nu gick det inte så fort. Att anlägga vägar på Madeira är en uppgift som kräver en del. Stupen är branta och bergen nästan två tusen meter höga. Det var nervkittlande att få möte på de smala och krokiga vägarna men folk höll en vettig fart och inte var det så trafikerat heller.

Vi stannande högt upp vid Pico des Urzes där vi parkerade. Sedan gav vi oss ut på en ny levada-vandring till något som kallas Levada das 25 fontes (de 25 källorna)med beteckningen PR6. Det var en väldigt fin vandring, dock ganska krävande med stora höjdskillnader. Leden började som sagt högt uppe i bergen och här dominerades landskapet av hednatur bevuxen med högväxta ljungarter (Erica arborea). Den första kilometern gick på en lättvandrad asfalterad mindre väg ner till Rabaҫal, där det finns ett gammalt hus. Efter det följe leden bevattningskanalen på en mestadels smal klipphylla med branta stup både uppåt och neråt. Leden var inte mer än några kilometer men tog sin tid på grund av branta backar upp och ner och stenigt underlag. De 25 källorna visade sig vara en rund naturlig damm nedanför ett halvcirkelformat jättehögt stup med massor av små vattenfall som strilade ner i dammen. Fantastiskt fint ställe. Enda nackdelen med denna vandring var att den är bland de mest populära så vi var ju inte ensamma där precis.

Efter att ha återvänt till bilen, körde vi österut igen uppepå en bergsplatå som faktiskt var ganska platt, något mycket ovanligt på denna ö. Vi lunchade på ett ställe uppe på platån och styrde sedan ner på en ny serpentinväg åt norr. En verkligt hissnande nedfart med otroliga utblickar över landskapet och havet i norr. Vi följde sedan de gamla vägarna utmed nordkusten tillbaka mot Machico. Vägen ledde oss igenom flera smala tunnlar som såg ut att vara uthackade för hand.

Tillbaka i Machico kalasade vi på kaffe och glass på torget innan vi passade på att handla massor med mat, nu när vi hade bil. Tillbaka i båten bjöd vi in Janne på lite ost, skinka och ett glas vin innan vi trötta och fulltankade på upplevelser gick och lade oss.

Tisdagen den 20 september ägnade vi förmiddagen åt att förbereda oss för nästa längre segling och kvart över två kastade vi loss från Quinta do Lorde och lämnade Madeira bakom oss. Det var med en viss sorg för ön är så vacker och har så mycket fint att upptäcka så vi hade lätt kunnat stanna en vecka till. Men nu hägrar Lanzarote och ett efterlängtat besök av vår äldsta dotter Linda och hennes pojkvän Nathan.