S/Y Isa

Vi lämnade Cascais och Europas fastland på eftermiddagen den 7 september och fick omedelbart ordenligt med vind. Vi satte en revad stor samt revad genua och forsade iväg med god fart på halvvinden från nordväst. Det blåste 13-14 m/s. Med den farten skulle vi nå Porto Santo på mindre än tre dygn. Men efter några timmar när vi kom bort från kusten avtog vinden till cirka 10 m/s. Det är bergen norr om Cascais som skapar kraftig vind vid udden. Vi hade samma erfarenhet från inseglingen och hörde från många andra att det upplevt samma fenomen.

Nåväl, första natten gjorde vi god fart och Isa gick stadigt med tryck i seglen. Månljust de första timmarna innan den gick ner bakom horisonten. Sedan tändes stjärnhimlen på allvar. Liksom över Biscaya förundrades vi över hur många stjärnor det finns. Man ser ju så få om man befinner sig nära en tätort med all artificiell belysning som dränker stjärnljuset. Hela vintergatan bredde ut sig ovanför våra huvuden.

Vi hade redan tidigt på kvällen observerat en annan segelbåt som verkade ha samma kurs som vi och dessutom verkade hålla exakt samma fart. Hela natten såg vi deras lanternor på en halv sjömils avstånd. Det kändes ganska trevligt att veta att vi var två båtar på radioavstånd. De hade ingen AIS så vi visste inte mycket om dem utom att det var en knallgul båt för det kunde vi se i kikaren.

Nästa morgon, torsdagen den 8 september, var de fortfarande med oss och rätt som det var hörde vi ett anrop på VHFen: ”Isa, Isa, Isa, this is the yellow sailingyacht behind you!” Det visade sig vara en fransk båt med namnet Mistral och de siktade på Madeira. Vi småpratade en stund och förstod att även de tyckte att det kändes trevligt med en båt på nära håll. Fösta dygnet såg vi en del större fartyg också men de blev allt färre när tiden gick och vi seglade bort från de gängse rutterna.

Andra natten stannade månen uppe lite längre och vi seglade på dess silvergata. Det var så vackert! På efternatten kunde vi åter njuta av stjärnorna. Vi brukar dela de mörka timmarna på hälften och ta varsitt pass så varannan natt fick man månljus och varannan stjärneljus.

Dagarna var inte sämre. Havet som här är flera tusen meter djupt hade en metallisk mörkblå lyster med vita vågkammar. Nu förstår vi vad beteckningen ”Blue water sailing” kommer ifrån. Under dagen tappade vi kontakten med vår kompisbåt, Mistral. De valde en östligare kurs och försvann vid horisonten. Efter det var det bara vi i Isa så långt ögat (och även VHFen) kunde nå. Andra kvällen strax efter mörkningen såg plötsligt Marie en röd topplanterna och det kändes som den var nära! Hur kunde vi ha missat att vi hade en segelbåt så nära innan solen gick ner? Obegripligt! En titt i kikaren i mot den fortfarande något ljusa himlen avslöjade att det inte var någon båt utan aftonstjärnan som lyste röd en handsbredd ovan horisonten. Planeten Venus lyste verkligen som en lanterna.

Vinden avtog tyvärr allt mer ju närmare Porto Santo vi kom. Vi låg så länge vi kunde på en slör för att fylla seglen men när vi tredje dagen lade om kursen till plattläns så gick det inte fort. Vi hade bommat ut storen med preventer och spirat genuan åt andra hållet men den svaga vinden på 5 m/s fyllde knappt seglen. Efter några timmar med farter på 3-4 knop lessnade vi och startade motorn. Vi siktade Porto Santo i kvällningen när vi hade ungefär 30 NM kvar. Ön som har vulkaniskt ursprung precis som Madeira, bredde ut sig som en drakrygg vid horisonten. Det kändes härligt att sikta land precis som det altid gör efter en längre översegling.

Klockan ett på natten det fjärde dygnet kunde vi styra in i hamnen. Angöringen var okomplicerad med en stark fyr på klippön Ilhéu de Cima som vi rundade innan vi gick in i hamnen med ledfyrar på båda pirarna. Dessvärre var det verkligen fullt vid bryggorna. Vi ankrade i stället en bit bort i den mycket rymliga hamnbassängen och kunde nöjda krypa ner i sängen vid halv två efter 81 timmar och 520 seglade NM.

Nästa morgon söndagen den 11 september anropade vi marinan på radion och de kunde faktiskt erbjuda oss en plats vid en av pontonerna. Strax därefter kom fler båtar utifrån havet och frågande om plats men nu var det fullt. Där hade vi lite tur kan man säga. Det finns plats för ett tiotal båtar för ankar inne i den ganska rymliga hamnen men om där är fullt blir man hänvisad till att ankra utanför den långa sandstranden. Det är för det mesta helt acceptabelt i de förhärskande vindarna från nord eller nordost men dyningen slipper man inte helt så det blir ganska rulligt. Mer om Porto Santo i nästa blogginlägg.