S/Y Isa

Strax efter halv sju på måndagsmorgonen den 27 mars gled vi ut från Soper’s Hole på västra Tortola. Det var en strålande morgon med svag vind, lagom temperatur och solsken som kontrast till de senaste dagarnas ganska mulna väder. Vi satte strax segel trots att den sydliga vinden var svag men vi ville köra watermaker och det görs bäst för segel. Till att börja med var farten blygsamma fyra knop men efter en timme eller så ökade vinden långsamt till 9-10 m/s och farten till åtta knop. Seglingen var mycket bekväm med halvvind och ytterst måttlig sjö när vi styrde västerut utmed St. Thomas nordkust. Vid dess västra spets lovade vi upp och fick en dikt bidevind mot Isla de Culebra, den första av de Spanska Jungfruöarna, tillika vår första hamn i USA. De kallas Spanska Jungfruöarna för att de tillhör Puerto Rico och består förutom av Culebra även av Vieques samt några mindre obebodda öar, där ibland Culebrita.  Befolkningen på dessa öar är liksom på huvudön Puerto Rico är spansktalande men engelska är det självklara andraspråket. Majoriteten av människorna här har europeiskt, i synnerhet spanskt, ursprung. Ett fåtal har afrikanskt. Naturgeografiskt skiljer de sig inte mycket från de övriga Jungfruöarna; vegetationen är typisk för ett torrt, subtropiskt klimat med torktåliga buskar och träd samt en hel del kaktusar. Öarna har ett överflöd av långa, vita sandstränder och korallreven skyddar kusten på många ställen.

 Vi seglade runt den östra spetsen och följde sydsidan av ön västerut mot den rymliga viken Ensenada Honda. Denna vik har ett smalt men väl utprickat inlopp och väl inne i viken finns ett oändligt antal platser att ankra på. Vi gick längst in till det sydvästra hörnet och fällde ankaret på sju meters djup. Viken har god hållbotten med sand så ankaret bet ordentligt redan vid första försöket. Det låg en handfull båtar på svaj i denna del av viken men skillnaden mot Brittiska Jungfruöarna var påtaglig. Här var det stillsam frid utan trängsel som gällde och inte en charterbåt så långt ögat nådde.

Eftersom turen hit gått snabbare än beräknat var klockan inte mer än halv ett när vi ankrat. Vi åt en snabb lunch varpå vi sjösatte jollen och tog oss in till den pampiga stadsbryggan. Vi visste inte riktigt var immigrationsmyndigheten höll hus men gick åt vänster över den fina, äldre lyftbron och hittade en restaurang med namnet Dinghy Dock. Personalen där kunde upplysa oss om att vi var tvungna att gå till den lilla flygplatsen som låg en kvarts promenad åt andra hållet. Sagt och gjort, vi travade på i värmen och hittade snart flygplatsen där tull- och immigrationsmyndigheterna fanns. Vi blev mottagna av två tjänstemän som var mycket hjälpsamma och vänliga. Det första de frågade var om vi hade giltigt visum till USA och det kunde vi bekräfta att vi hade. Någon hade bara för ett par dagar sedan berättat om en svensk båt som seglat hit utan visum och blivit tillbakaskickade omedelbart och dessutom med dryga böter för att olagligt anlöpt amerikanskt territorium. Vi hade läst redan hemma att ett visum var nödvändigt och därför åkt till Stockholm innan vi lämnade Sverige och sökt visum på amerikanska ambassaden. Krångligt tyckte vi då, men nu kändes det bra att ha alla papper i ordning. Vi hade ett B1/B2 visum med en giltighetstid på tio år och med ett obegränsat antal inresor. Vi fick sex månaders uppehållstillstånd och om vi fattade det hela rätt så skall vi få nya sex månader om vi reser ut från USA och återkommer, till exempel om vi seglar till Kuba och sedan till Florida. Ett annat sätt att få segla till de amerikanska öarna är att från Brittiska Jungfruöarna ta färjan till St. John eller till St. Thomas som tillhör Amerikanska Jungfruöarna. När man stiger i land från färjan får man också ett slags visum (dock inte samma typ som vi har) med tre månaders uppehållstillstånd. Med detta visum kan man sedan komma med egen båt till åtminstone Puerto Rico. Vi har träffat flera som gjort just detta. Men det är för oss oklart om detta visum också gäller vidare upp till övriga USA. Ingen verkar riktigt kunna eller vilja svara på detta.

Vi fick ett så kallat Cruising Permit, alltså ett dokument som ger oss rätt att segla i amerikanska farvatten ett år. Vårt Cruising Permit måste vi visa på varje nytt ställe vi besöker. Helst vill myndigheterna att man ringer till dem i varje ny region som man angör innan man uppsöker deras kontor men det gick bra att komma direkt också som vi gjort.

När dessa formalia var uppfyllda kunde vi lättade strosa tillbaka. Vi firade vår ankomst till Puerto Rico med en lokalt producerad öl på Dinghy Dock som var ett välbesökt och livligt ställe.

Tillbaka på Isa badade vi och slöade en stund. Sent på eftermiddagen kom Serendipity of Sweden inseglandes med familjen Wredle-Seery. Vi hade stött ihop flera gånger under vår seglats och bland annat vandrat en hel dag tillsammans på Dominica. Vi bjöd in dem på en drink i Isas sittbrunn. Som alltid blev det ett ivrigt utbyte av upplevelser och tips. De hade besökt både Vieques och södra kusten av huvudön Puerto Rico och var lyriska i sina beskrivningar av platserna de sett. Bland annat hade de fått uppleva sjökor som lever på södra Puerto Rico. Dessa fredliga stora, betande däggdjur finns inte på så många platser på jorden numera. Vi hade inte tänkt segla på södra sidan av ön men detta fick oss att fundera. Det lät lockande…

Familjen hade nu vänt åter mot öster för att söka sig tillbaka till Små Antillerna för att lägga upp båten någonstans. Döttrarna Aubry och Miranda var tvungna att återvända till skolan till hösten och Ulla och David till arbete. Det har varit roligt att göra deras bekantskap och vi önskar dem lycka till i framtiden.

Nästa morgon packade vi badkläder, vattenflaskor och frukt och tog jollen in till bryggan. Sedan blev det långpromenad tvärs över ön till en alldeles otroligt fin sandstrand som kallas Playa Flamenco. Den var jättelång med kritvit sand och delvis skyddad av korallrev utanför. Man hade iordningställt campingplatser mellan träden och satt upp rustika bord och bänkar av trä här och var. På helgerna är detta tydligen ett mycket välbesökt ställe av de boende på huvudön Puerto Rico men en tisdag som detta var det glest med folk. USA har använt både Culebra och Vieques som militära övningsområden förr i tiden och på vissa ställen kan man finna artefakter från denna period. Bland annat stod det en gammal rostig stridsvagn en bit bort på den annars så pastorala stranden.

Vi badade och levde slappt strandliv ett antal timmar innan vi vandrade den långa vägen tillbaka över ön. Framme vid jollen var vi naturligtvis lika varma som någonsin men som tur var kunde vi ju bada igen från båten.

På onsdagsmorgonen lättade vi ankar och tuffade de få sjömilen tillbaka österut innanför de yttre korallreven till den obebodda ön Culebrita. Vi ankrade på sydvästsidan och tog jollen in till stranden. Vi hade fått tips om denna fina ö och den visade sig vara väl värd ett besök. Vi började med att bestiga högsta berget som vetter åt söder. Kullen är cirka 90 meter hög och på toppen står en numera släckt och ganska förfallen fyr. Utsikten var det verkligen inget fel på. Vi såg ut över de vidsträckta reven åt söder och ända bort till St. Thomas åt öster.

Efter denna toppbestigning vandrade vi tvärs över ön till en skyddad lagun på nordsidan. Hit går många båtar i fint väder och dagankrar. Hela bukten är kantad av den finaste sandstrand man kan tänka sig och längst ut åt nordost finns en stor bassäng kantad av klippor och korall där friskt havsvatten sköljer in med stora vågor och gör hela bassängen till ett jättelikt badkar med härligt friskt vatten, utsikt mot horisonten och ändå skyddat. Ett sådant ställe! Vi badade naturligtvis och lät sjöarna skölja över oss när de kom över klipptröskeln.

Tillbaka i Isa lättade vi ankar och gick tillbaka till Ensenada Honda för natten. Vi hade säkert kunnat stanna för väderprognosen såg bra ut men ankarplatsen var ändå lite utsatt för att vi skulle sova riktigt gott.

Torsdagen den 30 mars fick bli båtvårdardag. Sådant måste ju tyvärr till ibland. Städning, avfrostning av kylskåp samt tvätt stod på listan. Som belöning för detta slit åt vi middag på Dinghy Dock på kvällen. Krogen var bland de trevligaste vi besökt sedan vi korsade Atlanten. Vi hade observerat de två tidigare kvällarna att det var ständigt fullsatt på restaurangen och vi kunde verkligen förstå varför när vi fick in vår mat. Vi beställde grillad filé av Kingfish med vitlökssmör, potatisstomp och marinerade bönor. Mycket välsmakande och tillrett med omsorg. Till fisken ett glas vitt vin gjort på den spanska druvan albariño som var alldeles utmärkt. Denna druva har vi inte stött på sedan vi lämnade Europa. Personalen var därtill trevlig, chosefri och uppmärksam så vi vill verkligen rekommendera andra seglare ett besök på Dinghy Dock. Som namnet antyder ligger restaurangen alldeles vid vattnet och man förtöjer bokstavligen sin jolle vid bordet. Som extra nöje kan man beskåda ett stort antal stora fiskar av arten turpin som håller till precis vid bryggan. Dessa djur är något av allätare och har lärt sig att det vankas matrester då och då vid denna brygga. De meterstora fiskarna fanns i dussintal och när någon slängde i en brödbit eller något annat blev det som en kokande gryta när de slogs om bytet. På flera av fiskarna hängde det en liten fisk. Vi vet inte om det var dessa fiskars avkomma eller om det var någon annan art men det såg lustigt ut.