S/Y Isa

Efter nästan tre veckor i Sverige återvände vi till Isa i Oxford, Maryland. Båten hade varit på land under vår frånvaro och fått ny bottenfärg. När vi anlände på kvällen den 17 augusti hade hon nyss sjösatts igen. Vi var tvungna att ligga kvar ännu ett par dagar för det återstod saker att göra med båten. Vi hade under lång tid sett bitar av trasigt gummi i motorrummet och försökt finna ut var de kom ifrån. Mats hade varit i kontakt med flera motorkunniga personer och det mest rimliga förslaget var att gummismulorna kom från motortassarna som motorn vilar på. Därför hade vi bestämt oss för att byta dessa. En kille på varvet gjorde jobbet men när vi väl hade alla de gamla fyra tassarna utmonterade kunde vi tyvärr konstatera att det inte var någon av dessa som gett ifrån sig gummit. Problemet med gummismulorna kvarstod. Att byta tassarna hade tagit hela fredagen och på lördagen jobbade Mats i motorrummet med oljebyten och annat. På lördagskvällen gick vi till Oxford mest berömda nöjesetablissemang, The Pier, där vi ätit lunch en gång tidigare när Marianne var på besök. Oxford är verkligen inget håll-igång-ställe utan en sömnig liten lantsortshåla men fredags- och lördagskvällar har The Pier live-musik och lockar hundratals festglada människor. Oväntat! Det blev en trevlig afton som avslutning på vår Oxfordsvistelse.

På söndagsmorgonen kom vi äntligen iväg till Annapolis. Som vanligt var vinden svag så vi tvingades gå för motor det mesta av sträckan. Vi lade oss på en boj i det numera välbekanta området mitt i Annapolis. Måndagen den 21 augusti ägnade vi åt inköp av mat och Boracol, ett medel för att behandla trädäck så att det håller sig fräscht. Mats hade snokat upp en butik i Annapolis som kunde ta hem denna eftertraktade vara och köpt deras minsta förpackning som visade sig vara fem gallon, det vill säga över tjugo liter!

Efter lunch gjorde vi oss redo för den stora begivenheten denna dag, nämligen en solförmörkelse. I Charleston, South Carolina, där vi varit tidigare skulle solförmörkelsen bli total men här i Maryland var den partiell. Den började halv två på eftermiddagen och nådde sitt maximum kvart i tre. Vi hade försökt få tag i speciella glasögon så att vi skulle kunna titta rakt mot solen men dessa var slutsålda överallt. Vi fick därför prova med olika projektionsmetoder för att kunna se himlafenomenet. Först testade vi en enkel modell med ett hål i en pappskiva, alltså en camera obscura. Man låter solen lysa genom hålet och projicerar bilden på ett vitt papper. Genom att öka eller minska avståndet mellan hålet och det vita pappret kunde man fokusera bilden och detta fungerade ganska bra. Ännu bättre blev det när vi använde en upp-och-ner-på-vänd kikare som lins. Vi kunde även fotografera rakt emot solen med hjälp av en extremt kort slutartid och ett speciellt polaroidfilter på systemkameran. Inte perfekta bilder men tillräckligt bra för att se vad det var fråga om. Det var hur som helst kul att uppleva detta. När maximum nåddes blev det ett gråaktigt ljus över landskapet. Det är lätt att förstå att människor förr blev rädda och trodde att det var domedagen.

På måndagsmorgonen den 22 augusti lämnade vi Annapolis och satte kurs mot Chesapeake Bays innersta delar där en kanal vid namn Chesapeake-Delaware Canal (C&D Canal) börjar som mynnar i nästa vik, Delaware Bay. För en gångs skull fick vi faktiskt en fin segelvind på 9-10 m/s rakt från aktern så vi spirade seglen åt var sitt håll och länsade med god fart norrut. Efter 40 sjömil försökte vi ankra ett stycke innan kanalens början vid en udde som kallades Forts Landing. Det fanns inte så många ställen att välja på för oss eftersom djupet utanför leden var ytterst begränsat. Platsen var vacker och gav någorlunda lä för den friska vinden som höll i sig. Vi gjorde fyra försök att få fäste för vårt Delta-ankare men det ville sig inte. Ankaret bara kanade över botten som verkade bestå av hårt pressad sand eller lera. Efter fjärde försöket bestämde vi oss för att gå tillbaka en bit och testa ett annat ställe i floden Sassafras mynning.

När vi motoriserade tillbaka mot vinden hörde vi plötsligt ett konstigt hackande ljud från motorn. Hmm… vad var nu detta? Hade vi fått något i propellern? Vattnet i Chesapeake är så grumligt att vi inte kunde se mer än ett par decimeter ner men vi fick ändå känslan av att det inte var något i propellern. Problemet låg snarare i motorns funktion. Efter att vi konstaterat att motorfötterna inte var skulden till gummismulorna i motorrummet hade vi åter konfererat med olika tekniker och deras tips nu var en vibrationsdämpare som satt runt backslaget.  Det troligaste var att denna nu slutligen hade gett upp och att den slirade när vi belastade motorn med motvind och motsjö. Inte bra alls. Dessutom föll mörkret nu snabbt. Vi provade att köra motorn på låga varv med så mild belastning som möjligt och detta tycktes fungera. Vi fortsatte i snigelfart mot den flodmynning som vi hoppades kunna ankra i medan det blev allt mörkare. Sista biten när vi lämnat leden fick Marie stå på fördäck och spana ut i mörkret efter fiskeredskap som förekom i stort antal. Det fattades bara att få något i propellern också… Till sist kunde vi alla fall göra ett försök till ankring. Tyvärr verkade botten vara av samma beskaffenhet som på förra stället. Ankaret bara gled uppepå utan att gripa. Suck! Det hade nu blivit helt kolmörkt och vi började känna oss lite uppgivna. Efter ännu några ankringsförsök utan bättre resultat lade vi ut femtio meter kätting och satte både plottern och en telefon som ankarvakt med hjälp av GPS-positionen. Sedan åt vi trötta lite mat och gick och lade oss.

Det blev en orolig natt med dålig sömn. Mitt i natten fick vi vind från ett annat håll på grund av ett åskväder och vi satt uppe ett par timmar för att kolla att vi inte draggade. Som väl var kom åskan inte riktigt nära och fram på småtimmarna lade sig vinden så att vi vågade sova igen. På morgonen ringde vi en firma inne i Georgetown som ligger längre in i Sassafras River för att höra om de kunde hjälpa oss med byte av vibrationsdämparen. Turligt nog jobbade de med Volvo Penta och de trodde att de skulle kunna bistå oss. Åter igen gick vi på låga varv in i floden som slingrade sig genom ett vackert landskap flera sjömil in till den lilla orten Georgetown. Flodbankarna här var lite högre än längre söderut och verkade bestå av sandsten. Stora hus och vackra lantegendomar låg uppe på brinkarna omväxlande med tät lövskog. Fisk hoppade i vattnet och vi såg många olika fågelarter, bland annat flera sorters häger.

Varvet vi kontaktat hette Georgetown Yacht Basin och de tog emot oss och hjälpte oss att förtöja på en plats intill deras stora båtkran. Mats pratade med deras tekniker och beskrev vårt problem och de höll med om att det lät som vibrationsdämparen på backslaget.

På torsdagsmorgonen klockan sju kom en tekniker och började demontera saker i motorrummet. Det stod snart klart att det skulle bli komplicerat att byta vibrationsdämparen. Den satt så illa till att en massa saker (halva motorn kändes det som) var tvungna att tas bort för att det skulle gå att få loss den trasiga dämparen. Tom jobbade och jobbade och jobbade… Efter två och en halv dag inne i vårt motorrum kom han till sist ut med den utslitna delen. Nu skulle den nya in igen och alla motordelar sättas tillbaka. Dessutom blev det helg så där låg vi och kunde inte göra så mycket åt situationen.

Stället vi hamnat på var ganska speciellt. Långt inne i en flod med varvet på ena sidan och en strandbrink med högvuxna, täta lövträd åt andra hållet. När alla varvsarbetare gått hem för dagen var det bara vi och fåglarna runt om oss. Vi hade en stor, gammal häger av arten Great Blue Heron som gillade att sitta på en stolpe alldeles bredvid oss och titta på oss när vi åt. Den var verkligen stor och såg lite skrämmande ut. På natten hörde vi dessa hägrar kraxa spökligt i mörkret. Förutom hägrar fanns det flera sorters rovfåglar, bland annat kalkongam, samt änder av olika art. Syrsorna spelade öronbedövande och eldflugor glödde i mörkret på kvällarna. Trots att den allra värsta hettan nu gett med sig kändes det väldigt annorlunda jämfört med Skandinavien.

Vi hyrde en bil en dag för att komma ifrån Georgetown (som för övrigt inte gjorde skäl för sitt namn  ̶ det var absolut inte en stad, inte ens en by, bara en massa marinor och ett par restauranger). Vi åkte till ett litet samhälle som hette Chesapeake City och som var belägen alldeles vid C&D Canal. Här hade vi tänkt passera för flera dagar sedan men så blev det inte. Staden var hur som helst en trevlig liten ort med en del gamla hus, de äldsta från slutet av 1700-talet. En typisk semesterort med många turister och ett flertal barer och restauranger. Vi åt lunch nere vid vattnet och for sedan vidare till en annan stad i grannstaten Delaware. Middleton hette denna ort och här fann vi en stor, välsorterad butik där vi passade på att handla en massa mat.

Övrig tid användes till att fixa olika saker med båten. Vi gick åter igenom riggen för att se att inget tagit skada vid upptagningen. Mats lagade ett litet hål på vår jolle och behandlade trädäcket med Boracol. Vi fick även tid att simma i marinans pool en stund och läsa böcker. Några promenader i närområdet blev det också men det var svårt att hitta ställen att vandra på bortsett från vägen som inte var särskilt trevlig på grund av trafiken. Vi vill väldigt gärna här ifrån nu men får vackert vänta. Om bara några dagar måste vi vara i New York för våra vänner Ulla och Stig skall komma och hälsa på. Till råga på allt är det just nu ganska blåsigt ute på Atlanten. Orkanen Harvey drabbade Mexikanska Golfen för ett par dagar sedan och ställde till med stor förödelse i Texas. Den på verkar inte oss men nya oväder skapas ute på Atlanten och några ser ut att söka sig upp utmed ostkusten. Vi hoppas hitta en lucka så att vi kan ta det sista benet på 110 sjömil från Cape May och upp till New York utan alltför tufft väder.