S/Y Isa

Epifyter samt luftrötter

Orkideer

Färden startade precis vid Titou Gorge (den djupa klyftan med en flod i som vi simmade i förra turen) och började någorlunda mjukt med måttlig stigning. Efter några kilometer kom vi in i nationalparken och leden fortsatte upp och ner över några lägre bergsryggar, mindre vattendrag och raviner. Naturen runt oss var åter igen överväldigande med en otrolig artrikedom. Massor av mossbevuxna, stora träd med olika typer av luftrötter, klängväxter, orkidéer, exotiska blommor som till exempel olika arter av paradisblomster (en kallas hummerklo eftersom den liknar just det), epifyter i mängder (plantor som växer uppe i träd utan att skada sin värdväxt), ormbunkar i alla storlekar från centimeterhöga till jätteplymer på minst tio meter.

Efter några kilometer började den verkliga stigningen upp till toppen av berget. Det var brant och halt och det blev ganska kallt när vi nådde upp till mer fjällartad natur på högre altituder. Tyvärr låg molnen täta runt toppen så av den vackra utsikten såg vi intet.

Efter en kort vilopaus där Sea Cat bjöd på fruktjuice smaksatt med färsk ingefära, följde vi den smala åsen en kilometer och klättrade sedan neråt igen i nästa dal. En svag doft av svavel kunde förnimmas i luften och denna blev efter hand tydligare. Det blev allt brantare och vi fick ofta ta händerna till hjälp för att komma vidare. När vi kom över en bergspuckel öppnade sig plötsligt en dal under oss som var en av de märkligaste platser vi sett. Den var endast sparsamt bevuxen och full av rykande hål och bubblande lerpölar. Heta bäckar rann här och var. Doften av svavel var stark och jord och klippor hade mustiga färger av mineraler; gult av svavel, rött av järn och svart av silver. Vi hade helt enkelt kommit ner i en av vulkanerna. Denna dal kallas Valley of Desolation, vilket ungefär betyder den övergivna dalen. Det är lätt att förstå att den här typen av platser har inspirerat till beskrivningar av Helvetet.

 

Vi följde dalen ett stycke neråt och klättrade sedan upp på dess nordsida igen. Stigen fortsatte över ytterligare några bergsryggar och djupa raviner med vattendrag tills den åter steg upp i ett månlandskap med starkt färgad och karg mark fram till en klipphylla. Där framför våra fötter låg den kokande sjön! Den var nästan helt rund och kanske hundra till hundrafemtio meter i diameter. Omgiven av branta klippväggar utom på ett enda ställe åt öster där den hade ett smalt utlopp. Tillflöde av vatten kom i huvudsak från en bäck som kastade sig över branten ner i sjön på nordvästsidan. Vattnet var stålgrått och bubblade verkligen kraftigt i mitten. Vattenångan var ofta så tät över sjön att vi inte såg ytan men då och då kom en vind som skingrade ångorna och blottlade det kokande vattnet. Svårt att beskriva och ännu svårare att fånga på bild men här är i alla fall ett försök.

Vandringen hit hade tagit fyra timmar och hade varit rätt så tuff så vi mottog tacksamt den lunchvila vi nu fick. Sea Cat hade med sig lunch till alla; sallad, rökt fisk, stekta matbananer och färskt bröd. Det smakade gudomligt på denna märkliga picknick-plats. Vi hade just hunnit äta och plocka ihop när en regnskur välde in och vi fick snabbt på oss regnjackorna igen. Vägen tillbaka var den samma som vi kommit. På ett ställe i ett av de varma vattendragen hade man byggt fördämningar av sten och skapat badpooler i strömmen. Vi kunde förstås inte motstå ett bad i naturens egen spa-anläggning och dessutom få tillfälle att tvätta av oss lermaskerna. Jag behöver väl inte ens säga att vi såg mycket yngre ut efter detta.

Färden fortsatte tillbaka genom Valley of Desolation och upp över bergstopparna. Inte heller nu ville molnen skingra sig och visa oss utsikten. Vi var rejält trötta i vader och lårmuskler när vi kom tillbaka till Titou Gorge. Eftersom varken Ulla, Aubry, Miranda och David från Serendipity eller det kanadensiska paret hade besökt klyftan tidigare var de väldigt angelägna att få simma i den. Vi ville förstås inte vara sämre utan tog åter på oss badkläder och hoppade i, vi också. Det var något mindre vattenflöde i klyftan denna dag så strömmen var lite svagare än sist, vilket gjorde det lättare att komma fram till klipphyllan vid fallet. Åter igen njöt vi av att glida med strömmen tillbaka i det gröna, dunkla ljuset och titta upp mot den smala öppningen kantad av regnskogens alla arter. Vilka upplevelser Dominica kan bjuda på. Vilken annan plats på jorden kan erbjuda så skilda naturupplevelser som en prunkande regnskog, fjällartade bergsryggar, vackra forsande bäckar, en kokande sjö, ett månlandskap med bubblande svavelkällor, samt en flod i en djup klyfta och allt detta inom gångavstånd på en dag?

Tillbaka i båten i skymningen gjorde vi inte mycket mer än att äta lite mat och sedan krypa till kojs. Det kändes rejält i kroppen att vi hade avverkat trettiofem tusen steg (enligt telefonens stegräknare) och dessutom i brant terräng uppför och nerför.