S/Y Isa

Efter en vecka med franska språket, seglade vi till nästa ö där engelska är det officiella tungomålet. Martinique är fantastiskt på många sätt, vacker ö med många paradisiska sandstränder, god mat, bra viner och priser som är klart under dem som gäller på de flesta andra öarna i Karibien. Men som sagt, det är franska som gäller. I vissa butiker och på en del restauranger finns det någon som talar något så när engelska men på många ställen kan de inte ett ord. Våra franskakunskaper är ytterst begränsade så det blev till att prata kroppsspråk allt som oftast. Det fungerar bra vid de flesta tillfällen men blir svårt då man måste fråga om något specifikt tekniskt till båten.

Nåväl, på lördagsmorgonen den 4 februari lättade vi ankar från Saint Pierre och seglade 35 NM norrut till huvudstaden på Dominica. Roseau heter den och ligger på den västra kusten på södra delen av den lilla önationen. Vi hade som vanligt en frisk ostlig vind som gav oss fin fart. Vågorna mellan Martinique och Dominica var stora men långa, riktiga atlantvågor. Då är de oftast inte så jobbiga. Värre är när man får hög och brant sjö, då kan det bli stökigt ombord.

När vi kom in bakom Dominica avtog vinden bakom de höga bergen och sista sjömilen fick vi starta motorn för att ta oss ända fram. Vi blev mötta av en kille i en liten båt som erbjöd en boj att förtöja vid. Greg hette killen och han jobbade för en av de mer berömda grabbarna i Roseau, Sea Cat. För några år sedan var Dominica omtalat mest för att det var hög brottslighet och många seglare undvek ön men sedan tog man tag i problemet och organiserade en vaktstyrka som håller koll på ankarplatsen. Flera av de forna bråkstakarna och ungdomsbrottslingarna är numera involverade i den seriösa turistnäringen och har hand om bojar såväl som guidade turer i regnskogen. En kille som verkligen sköter säkerheten på ett bra sätt är Marcus. Hans förflutna är av det tuffare slaget men han är ett gott exempel på hur man kan byta bana. Han patrullerar viken med jämna mellanrum och åker runt och pratar med alla. Allt detta har inneburit att inga brott mot seglare har rapporterats i Roseau på flera år.

Dominica är ett fattigt land med drygt 70 000 invånare. Landet är sedan självständigheten 1978 en demokratisk republik och för närvarande har det vänsterorienterade partiet Dominican Labour Party regeringsmakten.  Landets största tillgång är dess enastående natur och topografi. Ön är förmodligen den enda av de västindiska öarna som Christoffer Columbus skulle känna igen idag. Dess bergiga inre är helt täckt av frodig regnskog med mängder av ovanliga, i vissa fall endemiska, arter. Bergsidorna är branta och dalar och raviner skär djupt ner mellan topparna. Dominica är den enda ö i Karibien där det fortfarande finns människor av Kalinago-folket kvar. Kalinago, som européerna förvrängde till ordet Karibien, är det folk som kom från norra Sydamerika och befolkade de små Antillerna och som de européiska kolonisatörerna så när som utrotade. På Dominica fanns det möjligheter för några att gömma sig i regnskogen när européerna invaderade öarna. Fortfarande finns några byar på norra delen av ön där Kalinago bor. Ön genomkorsas av flera floder och dessa bildar otaliga vattenfall. Dominica har även det största antalet vulkaner i Karibien, inte mindre än åtta stycken på en ö som är cirka 6 mil lång och tre mil bred. Den seismiska aktiviteten är stor med många varma källor, bubblande sjöar och rykande svavelhål. Mindre jordbävningar förekommer då och då och vi kände faktiskt en, vars epicentrum låg på Dominica, när vi var på norra Martinique. Den fick parkerade bilar att gunga fram och tillbaka och vi kände hur stenmuren vi satt på skakade flera gånger.

Ankringen vid Roseau var härligt avslappad med bara ett femtontal båtar. Fregattfåglar cirklade över oss, ett pelikanpar dök klumpigt vid stranden och en sköldpadda simmade förbi och tittade på oss med sina kloka ögon. Deras huvuden ser så lustiga och urgamla ut som om de besatt all jordens visdom.

Sea Cat, vår vildmarksguide

Redan dagen efter vår ankomst gav vi oss ut på en heldagstur med en av Dominicas mer omtalade naturguider. Han heter Octavious Lugay men kallas Sea Cat och är en mycket färgstark person. Trots att han är femtiotre år fyllda så guidar han nästan varje dag och skuttar runt som en tonåring i bergen. Han kan allt om naturen, växter och djur och tar en med på vägar som man annars inte hade vågat sig på.  Han har en otrolig energi och entusiasm och det märks att han älskar sin ö. Dagens tur skulle gå till Trois Piton National Park som finns på UNESCOs världsarvlista.

Vi var nio seglare från fyra olika båtar som hoppade in i Sea Cats minibuss tidigt på söndagsmorgonen. Sex svenskar från tre båtar, Kerstin och Paul från Kerpa, Malin och Johan från Ran samt vi från Isa och från den tyska katamaranen Lea kom Katrin, Hans och Ika. Först körde Sea Cat genom den lilla huvudstaden Roseau och berättade lite om önationens unga historia, politiska bakgrund med mera. Sedan bar det av upp i bergen på smala, branta vägar. Det gick inte fort men som tur var är avstånden inte så långa. Flera gånger på vägen stannade vår guide och hoppade ur för att plocka någon frukt eller kryddväxt. Han lät oss smaka på fantastiskt god och söt avokado, en annan frukt som jag inte minns namnet på med stora, sötsyrliga kärnor som man skulle suga på, grapefrukt, stjärnfrukt, kokosnötter med flera. Han tog ner kaffebönor och muskotnötter och samlade kanel, lagerblad och citrongräs. Vigt klättrade han upp i träd för att komma åt godsakerna.

Första längre uppehållet blev en vandring till Middleham Falls. Det tog oss cirka en och en halv timme att vandra den leriga stigen fram till fallet. Vi korsade flera mindre vattendrag och stretade uppåt och neråt över flera lägre bergsryggar. På vägen genom regnskogen såg vi bland annat två gröna papegojor (Red-necked Amazon Parrot, Amazona arausiaca)som tjattrade högljutt och flera kolibrier. Det lär finnas fyra olika arter av kolibrier på ön. Dessutom hundratals märkliga växter, bland annat stora trädormbunkar, de mäktiga jätteträden buttress tree med sina manshöga rötter och lianer som hängde ner att gunga i. Det var svalt och fuktigt under den gröna trädhimlen och faktiskt så mörkt att det var svårt att ta bra bilder utan blixt. Själva vattenfallet är 70 meter högt och kastar sina kaskader som en jättelik brudslöja ut från en smal klyfta högt där uppe. Det var enastående vackert med de gröna bergssidorna och en damm nedanför att bada i för dem som så önskade.

Vi vandrade tillbaka samma väg och åkte sedan ett litet stycke till något som kallas Titou Gorge. Detta är bland det mest spektakulära naturupplevelser vi varit med om. Vi hade hört om klyftan tidigare men ändå inte kunnat föreställa oss hur det var. Vi tog på oss badkläder och blev noga förhörda om vi var goda simmare eller ej. För dem som kände sig osäkra fanns det flytvästar att låna. Vi klev ner i vattnet som var förvånansvärt svalt och simmade runt en krök. Där på andra sidan kom floden ut ur en trång klyfta där vi simmade in. Klyftan var till att börja med inte mer än en och en halv meter bred och sju till tio meter höga lodräta bergsväggar reste sig på båda sidor. Högt där uppe såg vi grönskan och lite av himlen. Klyftan slingrade sig fram genom berget så vi såg inte slutet på vattenvägen. Efter kanske trettio meter vidgade den sig till en liten damm med stilla vatten. Det var hela tiden djupt men inte så väldigt strömt. Efter dammen blev det annan fart på vattnet. Vi fick instruktioner av Sea Cat att simma nära vänstra kanten där strömmen var svagast. Han simmade först och hade med sig en livboj med ett rep i. Efter ytterligare femton meter kände vi hur strömmen blev starkare och när vi kom runt en krök såg vi plötsligt nedre delen av ett vattenfall som föll ner i en damm. Sea Cat dök under den starka strömmen och tog sig upp på en liten klipphylla alldeles bredvid fallet. Sedan skickade han ut livbojen mot oss så att vi fick lite draghjälp de sista fem meterna där strömmen var som starkast. Eftersom de hade regnat mycket i bergen de senaste dagarna var det extra mycket vatten i floden och strömmen var starkare än vanligt, enligt vår guide. När vi alla var samlade på den lilla avsatsen kunde de som ville klättra en bit upp i fallet på små klipputsprång med vattenkaskader sprutande runt benen. Mats och några av de andra grabbarna gjorde detta tillsammans med Sea Cat och kom upp till ännu en pool och såg fler vattenfall som tycktes fortsätta i trappsteg uppåt. När de skulle ner igen var det bara att kasta sig utför fallet långt ut i dammen nedanför och hoppas att det inte var några stenar under. Lite otäckt var det allt men det gick bra för alla grabbarna och ingen fick några blessyrer.

Tillbaka genom klyftan var det bara att glida med strömmen. Den sista lugnare delen som också är den smalaste var otroligt vacker med det gröna ljuset som strilade ner från öppningen där uppe. En sådan naturupplevelse!

Efter denna spännande, omtumlande och ansträngande simtur var vi ganska nedkylda. För första gången sedan vi kom till Karibien hackade jag tänder och var blå om läpparna. Det hade faktiskt varit skönt med en tröja men det hade vi ju så klart inga med oss. Vi minns knappt var vi har stuvat våra tröjor längre.

Om någon planerar en resa till Dominica kan vi verkligen rekommendera Titou Gorge som en av de mäktigaste och mest egenartade saker man göra men man behöver verkligen vara en god simmare om man inte väljer att låna en flytväst förstås.

Tyvärr har vi ingen kamera som går att ta med på en sådan här simtur med forsande vatten och klippor så vi har inga bilder att visa nerifrån den fantastiska klyftan men Malin och Johan från Ran har en GoPro-kamera och filmar mycket, vilket de även gjorde här. De har en egen YouTube-kanal där de lägger upp mycket proffsigt gjorda filmer från sin segling. Vi vill verkligen rekommendera intresserade att titta in på denna. De har 26 000 följare över hela världen och har uppnått ett visst kändisskap i seglarkretsar. De har inte lagt ut något om Dominica ännu men det kommer nog. Länken till den senaset filmen de lagt ut är här: https://www.youtube.com/watch?v=XrzjZ1gnB_o och deras hemsida har adressen https://ransailing.wordpress.com/

Nu var vi verkligen utsvultna efter all denna fysiska aktivitet så Sea Cat tog oss till en lokal restaurang uppe i bergen där vi åt en god lunch på grillad Mahi Mahi (fisk), stekta brödfrukter, jams och matbananer. Där efter for vi vidare till nästa naturäventyr, Trafalgar Falls. En kort promenad tog oss fram till en platå där en dal öppnade sig med två enastående stora och vackra vattenfall i blickfånget. Till platån var det lätt att ta sig men sedan började den svåra biten. Sea Cat ledde oss över de otroligt hala och slippriga stenblocken i flodfåran upp mot det högra av vattenfallen. Vi kröp som krabbor på alla fyra och tog oss långsamt över och mellan stenbumlingarna, många flera meter stora, upp mot fallet. På vissa ställen tog vi oss fram i någon av småfårorna med vatten så vi var både blöta och leriga när vi nådde fram till nedre delen av fallet. Alldeles nedanför huvudfallet fanns ett antal klippavsatser där svavelhaltigt och varmt vatten strömmade ut ur sprickor. Här kunde man klättra och löga sig i olika temperaturer. Vi var troligen den enda gruppen som tog sig upp till detta den dagen. Utan en skicklig guide hade vi inte ens kommit på idén.

Solen dalade redan när vi trötta klättrade tillbaka till stigen. Sea Cat stannade ytterligare en gång vid några rykande och bubblande svavelkällor men vi var så trötta efter alla aktiviteter att vi knappt orkade gå ut och titta.

Vi var tillbaka i Isa vid halv sju efter en oförglömlig dag. Lite omelett till kvällsmat och sedan ett långavsnitt av Downton Abbey på DVD var allt vi orkade den kvällen.

Nästa morgon tog vi jollen in till Roseau och ägnade dagen åt att strosa runt i den charmiga lilla staden. Många gamla hus med luftiga träverandor från den franska tiden finns kvar och staden ståtar också med en stor botanisk trädgård. Denna var rofylld med massor av stora gräsytor, enorma träd av skilda sorter, blommande buskar och en enorm berså av bambu som man kunde gå in i. Några äldre ungdomar, kanske universitetsstudenter, spelade cricket på en av gräsmattorna och yngre barn i skoluniform lekte på ett annat ställe.

På vägen tillbaka med jollen åkte vi förbi Kerpa och blev inbjudna av Kerstin och Paul på en kopp kaffe. På kvällen gick vi på en bar vid dingebryggan, The Loft, tillsammans med besättningarna från Ran, Kerpa och ännu en svensk båt som kommit in och lagt sig bredvid Isa. Serendipity of Sweden heter den och dess besättning var en familj från ostkusten, Ulla och David samt tonårsdöttrarna Aubry och Miranda. Vi upphör aldrig att förvånas över hur många svenska båtar som seglar omkring här i Karibien.