S/Y Isa

Torsdag morgon den 29 december lättade vi ankar från Union Island och styrde ut åt nordväst söder om Mayreau. Vi satte ett revat storsegel och kutterfocken vilket visade sig vara en alldeles utmärkt segelsättning. Vi hade förstås fortfarande motvind men vi kunde faktiskt sträcka upp mot Bequia på en bidevind. Vi fick stötta med motor kortvarigt för att klara småöarna väster om Mayreau (den största och vackraste ser ut som en grön fruktklyfta lutande åt öster) men annars kunde vi segla för härlig vind 10-11 m/s upp mot Bequia. Vi strök tätt förbi både Saline Bay och Salt Whistle Bay på Mayreau och båda var fullsmockade med ankrade båtar, mestadels charterkatamaraner. Det märks att det är högsäsong.

 

Vi seglade in i Admirality Bay på Bequia vid tvåtiden och gick direkt in till vår bokade boj långt i in viken. Det här med bojar är komplicerat. Många av de bästa och skyddade vikarna är nerlusade med bojar som lokalbefolkningen erbjuder att förtöja vid för en ersättning, oftast 50 EC$ per natt vilket är cirka 180 SEK i dagen valuta. Bojarna ligger så tätt att det är näst intill omöjligt att ankra mellan dem, för om du ankrar med ditt eget ankare måste du lägga ut åtminstone 20 till 25 meter kätting som gör att du svänger en del och därmed kommer att krocka med en annan båt som ligger med en kort lina i en boj. Alternativet är att ankra längre ut men där är det oftast inte så bra skydd för vågor och vind. Eller så kan man acceptera en boj och hoppas att den håller. Det är nämligen si så där med kvaliteten på dessa anordningar. De är ibland mycket bristfälliga vad det gäller dimensioner på både boj-sten (tyngden som skall hålla båten på plats) och kättingen som är fäst vid stenen. Vi hade en grannbåt på ett tidigare ställe där en tamp gick av som var fästad vid bojstenen och båten svängde okontrollerat hit och dit. De hade som tur var en andra tamp fästad längre ner. Skepparen var helt vansinnig på bojmannen men dessa herrar låter inte hetsa upp sig. ”It´s cool man, ya still here. No drift away, man.” Man måste själv bedöma om bojen är okej eller inte. Vi hade redan innan detta inträffade lagt en extra tamp ner till kättingen på botten men om kedjan gått av så hade v varit ett prekärt läge. Vi hade som extra säkerhet och lagt ut vårt ankare som förhoppningsvis hade hunnit bita i något om kättingen brustit.

Här på Bequia känner vi oss mer trygga med vår boj. Vi har själva inspekterat grejerna och sett att dimensionerna är väl tilltagna och han som äger bojarna är dykare och vi har sett honom dyka på bojarna för inspektion. Det känns mer förtroendeingivande.

Våra goda vänner Jeanette och Clas med döttrarna Lisa, Ida och Maja samt Idas pojkvän Hugo och Lisas och Majas kompisar Johanna och Elin hade redan lagt till vid bojen bredvid. De har hyrt en katamaran här i två veckor och skall segla med oss. Jättekul! Vi simmade raskt över till dem för att önska dem välkomna till Västindien. För ett antal år sedan delade vi en hyrkatamaran med dem i lite längre norr ut i Karibien och hade underbara dagar ihop.

 

 

På vår andra sida kom våra seglarvänner i BarbaSol in och lade sig. Karin och Hasse som också är från Göteborg har vi inte sett sedan Kanarieöarna så det blev ett kärt återseende. Snett framför låg den svenska båten Argo och även Sandvita som har hemmahamn i Stockholmstrakten låg nära. Vi vet att även Lars Hässler och Cecilia Montgomery är på väg in och ser fram emot att träffa dem igen. Vi är helt klart en liten svenskkoloni här.

Fredagen den 30 december föreslog besättningen på BarbaSol att vi skulle företa oss en vandring till Hope Bay, en fin liten sandstrand utan bebyggelse på ostsidan av ön. Alla från Catywampus utom Clas och Hugo som skulle invänta en reparatör av en länspump, vi på Isa och folk från BarbaSol samt Argo knogade iväg upp för de branta backarna till åsen mitt på ön. Uppe på höjden hade vi en strålande utsikt över stora delar av ön inklusive Admirality Bay. Sedan vandrade vi nerför på andra sidan och följde en stenig stig ner till sandstranden vid Hope Bay. Här rullade de stora Atlantvågorna in så badet blev av den äventyrliga sorten. Stranden var helt öde när vi kom förutom en handfull människor längre bort. När vi stötte ihop med dem visade det sig att det var en familj från Malmö! De tillbringade ett par veckor varje år på Bequia varje vinter sedan fjorton år tillbaka. Åter igen fick vi bekräftat att svenskar är ett resande folk.

Ett stycke bort på stranden låg ännu en portugisisk örlogsman uppspolad. Detta var den andra på bara ett par dagar och det kändes faktiskt lite oroande. Dessa obehagliga varelser vill vi inte komma i närkontakt med.

 

Ganska möra efter den backiga vandringen i värmen återkom vi till Isa vid halv tre. Efter lite solnedgångsmingel hos Sonessons lagade vi mat i respektive båt. På Isa serverades ännu ett stycke god tonfisk med stekta grönsaker och limesås som tillbehör. Mats och Linda och gänget från Catywampus åkte in till Port Elizabeth efter maten och kollade in The Papa’s, en bar som drivs av svenske Gert. En glad avslutning på en lång dag.

Nyårsafton, lördagen den 31 december, kände vi att Isa började slamma igen så vi började dagen med storstädning. Men efter denna kraftansträngning unnade vi oss att bara slappa, bada och sola. Vi hade fått en uppblåsbar reklammadrass i Las Palmas (HiperDino!) och Linda och Jenny roade sig kungligt med den i vattnet. Tyvärr var väl inte kvaliteten den bästa så den såg lite trött och slak ut efter några timmar av deras behandling.

Vid åttatiden stuvade vi ner oss alla tolv i de två gummijollarna (ingen lätt uppgift för flera av de unga damerna som var klädda i vackra långa klänningar) och for utåt viken till Princess Margaret´s Beach där Jack´s bar är belägen. Vi hade bokat där och det hade många andra svenskar också. Vi blev serverade en jättefin meny bestående av en hummersoppa till förrätt, en fantastisk grillbuffé till huvudrätt med fiskspett, kyckling, revben, smaskiga röror och olika sorters salsa. Till efterrätt vankades det passionsfruktsmousse. Väldigt gott alltihop.

Jack’s Bar hade engagerat ett litet live-band som körde covers från olika tidsperioder. De hade allt från Bob Marley till Bill Haley på repertoaren. Dansen drog igång och snart var all åldrar på benen. Det blev ett himla tryck och musikerna såg glada ut över att få sådan respons. Vid tolvslaget gjorde vi ett avbrott i dansen och steg ner på sandstranden där vi alla skålade och kramade om varandra. Sedan fortsatte dansen. Vid halv två kände vi att det var dags att åka hem. När vi skulle starta från jollebryggan visade det sig att Susanne och Stefan från Argo inte kunde starta sin utombordare. Den hade fått en smäll under bryggan i sjöhävningen så att växelspaken hade lossnat och försvunnit. Mats körde ut oss i jollen tillbaka till Isa och åkte sedan och hämtade Argos jolle för bogsering. Alla kom lyckligt tillbaka till båtarna.