Grenada, liksom många andra platser runt om i världen har något som kallas Hash House Harriers. Det är en löst sammanhållen organisation där folk på en ort träffas med jämna mellanrum och springer eller vandrar en förutbestämd sträcka genom terräng. Efteråt äter man enkel mat och dricker öl eller andra drycker. Organisationen presenterar sig själva på nätet som ”A Drinking Club with a Running Problem”. Det hela sköts av ett antal entusiaster som lägger ut ett spår genom vildmarken över stock och sten. Sedan kommer deltagarna och de som vill springa startar först, följt av dem som hellre vill vandra. Ofta har man lagt ett längre spår för dem som springer och ett kortare för dem som går, men varje deltagare väljer själv vilket spår man vill göra. Det krävs ingen föranmälan och all information hittar man på nätet. Ursprunget sägs vara några expats i Kuala Lumpur, Malaysia, 1938 som höll till på The Royal Selangor Club. I Sverige finns det i vart fall i Stockholm, Göteborg (http://privat.bahnhof.se/wb611023/) och i Skåne, men vi hade inte hört om det förrän vi kom hit till Grenada.
Här är detta jättepopulärt och en ny hash hålls varje lördag klockan 16 någonstans på ön. Vår vän Jessica som bor på Grenada hade tidigare frågat om vi ville hänga med på detta och lördagen den 14 januari blev det av. Mats kunde tyvärr inte följa med eftersom vi fortfarande hade problem med ett kylskåp och en kyltekniker skulle komma. Men Jessica och Marie gav sig iväg i en överfull minibuss till platsen för dagens hash, cirka en mil norr om St. George’s vid Mango Bay. Det var ett blandat gäng på bussen, en hel del seglare och många Grenada-bor. Stämningen var hög redan från början. När vi kom fram fick vi skriva upp oss på en lista för att de skulle veta efteråt om alla kommit tillbaka. Löparna stack iväg först med raska steg uppför den branta slänten. Vi som skulle vandra startade strax efter. Spåret följde ingen stig eller led utan gick rakt in i bushen och det var otroligt brant mest hela tiden. Naturen var omväxlande, först var det gles skog med gräsmark. Senare tätnade regnskogen och vi slingrade oss fram genom djungel med enorma träd med nedhängande lianer, stora bambu-buketter och över flera vattendrag. Som tur var hade det inte regnat just här på flera dagar så det var hyfsat upptorkat i marken. Annars hade det nog varit värre att ta sig fram. Jag beundrar verkligen dem som sprang spåret för det måste ha varit mycket krävande.
Jessica och jag valde att gå hela det långa spåret som löparna gjorde. Det tog oss i slutet ända ner till havet där träden hade fantastiska former på sina rötter. När havet går in så slipas trädens nedre delar av fin sand som sköljs fram och tillbaka och deras rötter formas till skulpturer. Hela spåret tog ungefär en och en halv timme eller så. Efteråt samlades alla, kanske 150 personer, och minglade drack öl och åt enkel grillmat som fanns att köpa för en billig peng. Som alltid när grenadierna roar sig, fanns en jättestor musikanläggning som drevs av en mobil dieselgenerator och reggae-musiken pumpade tungt på hög volym. När alla återkommit fick vi som gjort vår första hash ett diplom. Vi fick också vara med om en invigningsceremoni. Spännande!
När mörkret fallit stuvade vi alla 18 in oss igen iden lilla bussen. Trångt som i en sardinburk men alla var glada och diskussionerna om dagens hash var livliga. Rätt som det var ropade alla i bussen: ”Rumstop, rumstop, rumstop!” varvid chauffören bromsade in vid en liten bod som sålde rumpunch och andra drycker. Många i bussen, dock inte alla, passade på att ta en drink. Sedan fortsatte färden tillbaka till St. George´s och bussen släppte av folk på olika ställen där de bodde. Jessica hoppade av vid Gran Anse där hon bor och jag följde med till Prickly Bay Marina där vi var ett antal seglare som steg av. Jag ropade upp Mats på VHF:en och han kom med jollen och hämtade upp mig och Jan, en amerikanska från båten Hanna alldeles bredvid oss. En kul och händelserik dag!
